On top

Alltså, ibland måste man påminna sig om att man är herre, eller fru kanske, över sitt eget liv. Ska därför framkalla nedanstående bild och sätta upp den på väggen hemma, som just en påminnelse. Precis så där ska det kännas! Och jädrar vad härligt det var att stå där uppe, två gigantiska halmbalar upp. Faktiskt förvånansvärt stabilt, men lite rädd var jag för bonden...


Foto: Björn Marquelli, 2011



Behöver jag dig?

När jag låg på stranden i början av året, och lyssnade på hur vågorna slog in mot den vita sanden på Cubas norra kust (ja, det VAR helt fantastiskt!) så läste jag Johanna Thydells Ursäkta att man bara vill bli lite älskad. Den var bra. Den var faktiskt riktigt bra, och rolig! Ah, det är så här de funkar nuförtin', ungdomarna, kom jag på mig själv att tänka. Samtidigt som jag kände igen mig jobbigt mycket även som vuxen.

Boken handlar om tonårstjejen Nora som genom en rad nya och gamla relationer upptäcker sitt grundläggande behov av att bli bekräftad. Och att den bild hon har av sig själv inte alls stämmer överens med den andra har av henne, och att det ställer till det.

Jag läste aldrig Thydells första och väldigt hyllade bok I taket lyser stjärnorna. Det var mest för att jag då precis hade läst den norska ungdomsboken Trollslag av Charlotte Glaser Munch, som handlade om en dagboksskrivande 16-åring som också förlorar sin mamma till cancern. Det blev liksom lite för mycket av det sorgliga just då. Men det gör att jag inte tycker att Ursäkta att man bara vill bli lite älskad hamnar i skuggan av något annat. För mig står den helt för sig själv, och jag gillar den. Lånade direkt ut den till en annan strandnjutare som låg och fnissade i solstolen ända tills hon ville ge den vidare till en tredje. I recommend, helt enkelt!

Inspiration för livet

Såg dokumentären Fotbollsdoktorn på svtplay. Den handlar om en man som är läkare och om hans fru som är tandläkare. De älskar sina arbeten och när det är dags för pension går det inte att sluta. Av en slump hamnar de i en liten by i Afrika och där fortsätter de sitt värv i tjugo år till. De gör enorm skillnad för byn, bland annat i det tröga arbetet med att mota den hemska vanan att omskära flickor som är särskiltgrym och särskilt vanlig just i den änden av kontinenten. 2008 belönades de med priset svensk miljöhjälte, ett pris som mannen fick ta emot för både sig och sin fru eftersom den älskade frun gått bort i cancer.

Det är så inspirerande att se vad två människor kan åstadkomma, med sin professionalism, sin vilja, sin envishet och sin kärlek till varandra. Wow, bara.

Njutaråret

En nyårsafton för några år sedan deklarerade en vän att hon ville sätta ett tema för det kommande året, och det temat skulle vara "mera champagne!". Så hon såg till att fira, allt möjligt. Vad som helst som kändes värt att fira. Det blev väl kanske inte champagne vid varje tillfälle, men nog dracks det en hel massa mousserande det året.

Jag tyckte att det var bra det där med tema, så mitt 2012 har fått ett. Eller kanske är de egentligen två nyårsambitioner. Den ena handlar om att leva saktare. Framför allt att rent fysiskt röra mig långsammare. Att istället för att störta fram med huvudet före in i framtiden och gnälla över att tiden går så fort, räta på ryggen, hålla huvudet högt och liksom makligare spatsera året fram. Omvärlden kan man aldrig bromsa, men den egna farten kan man göra något åt. Det är svårt, fruktansvärt svårt, men så är det ju också det som är grejen. Hade det inte varit svårt hade det inte krävt en nyårsambition.

Det andra handlar om att njuta. Indulgence. Det engelska ordet är nog egentligen bättre för det låter lite som det ska kännas. Indulgence. Jag ska njuta och lyxa till det och betydligt mer än det påvra "unna" mig. Jag har fått höra att jag skulle behöva det.

Dessutom vill jag att den här våren ska bli en träningsvår, med mer gympa och mer utomhusvistelse. Jag vet att jag mår bra av det och jag längtar efter att få känna sådär som det känns när jag är vältränad och vet precis var jag har vandringskängor, keps och friluftsbrallor! Men det, det behöver inte bli en nyårsambition, för det vet jag att jag klarar av ändå. Tack och lov.

Jag ser fram emot mer av 2012. Men sakta i backarna!! Bromsen var det nu, bromsen.


Året började helt rätt. På Cuba, i maklig takt, och med en väldig massa godsaker.

Mindfulness bland lejon och giraffer

De senaste veckorna har jag rest ovanligt mycket i jobbet. Jag är annars en riktig kontorsråtta som sitter som klistrad vid mitt skrivbord och sällan rör mig längre än tre t-banestationer bort ens när jag ska på möten. Men så blev det kick-off ute på Ekerö en vecka, och så en konferensresa till Göteborg veckan därpå, och sedan korsade man en nationsgräns på väg till en annan konferens i Åbo och förra helgen maxades det hela med ett seminarium i Pretoria, Sydafrika.

Jag har aldrig varit i Afrika så att åka till Sydafrika var en stor upplevelse. Eftersom jag och min chef tog det säkra före det osäkra och flög in en dag i förväg hade vi en hel dag på oss att försöka se något av omgivningarna. Tack vare Nosy Tours hann vi med både ett besök i en Lejonpark, en eftermiddag på en lokal marknad, en kall torr cider i det gröna och slutligen middag hos våra värdar i en av de stora gated communities som ligger i Pretoria.

Innan jag åkte tänkte jag att det här verkligen var ett bra tillfälle att öva på att vara i nuet. Med så kort tid och utan förväntningar var det ingen mening med att ens försöka stressa utan bara luta sig tillbaka och njuta av det som bjöds. Och förutsättningarna blev bättre än jag vågat hoppas på. Resan gick fint, hotellet var fantastiskt mysigt (inhyst i en före detta privatbostad från 1903), vädret var strålande trots löften om motsatsen och vår guide tog hand om allt mot en högst rimlig kostnad. Jag lät mig flyta med och bara ta in det som kom i min väg och oj vad jag njöt! Det blev en kort men fantastiskt fin upplevelse.

Hotell Birdwood sett från trädgården på baksidan där vi till de anställdas förvåning bad att få äta middag för att få njuta av det faktum att vi kunde äta utomhus mitt i december.



När vi åkte in i Lion Park för att titta på de stora lejonen upptäckte vi en nyfödd liten lejonunge! Den kravlade omkring i gräset runt sin mamma och skällde som en valp. Vår guide sade till på väg ut och då ryckte parkarbetarna ut direkt för att rädda ungen undan avundsjuka lejonhonor och revirpinkande lejonhanar.



När man förundrats av de stora lejonen i parken fick man besöka lejonungarna som villigt lät sig klappas. Kändes helt galet, det är ju ändå rovdjur det handlar om. Men de vita lejonen var fantastiskt vackra.

"Pärlhöns" på marknaden.

Hartbeespoort dam, en damm som stod klar 1923 och haft problem med föroreningar sedan 1927... och inte lär det bli så mycket bättre.



En giraff bligar ut mot horisonten på Lion Park.

Life is what happens to you when you're busy making other plans

Det har varit helt galet mycket de senaste veckorna! Jag har sällan kommit hem innan halv tio, om alls, jag har åkt hit och dit, gjort ditt och datt, träffat den och den.

På väg till Sjöstan häromveckan för att besöka en vän jag inte träffat på ett halvår kom jag på mig själv med att tänka att besöket var något jag skulle bocka av. Att allt jag skulle göra den veckan var saker som skulle läggas bakom mig. För att vadå? Vad ska hända sedan? Det finns ju inget sedan!

Det finns bara nu. Just nu. Och det gäller att ta vara på det för plötsligt finns det inget mer. Som för den 34-åring som i helgen till synes helt utan orsak plötsligt och ofrivilligt lämnade sambo och två döttrar för att gå vidare till något annat. Något annat än livet.

Och jag, jag har det så bra. Jag lever! Och alla de saker jag ville bocka av, allt det som bekräftar att jag lever i överflöd, det är dem som är mitt liv. Mitt liv som jag älskar. Så jag påminner mig själv hela tiden om att leva, med öppna ögon. Och att njuta av att kunna känna, kunna tänka, kunna ge något till någon annan. Att våga leva.

Center of attention

Den senaste tiden har jag varit borta på diverse konferenser och seminarier minst en natt i veckan, och när jag kommer hem ligger det alltid en driva av post på hallmattan. När jag kom hem i förra veckan hände det ovanliga att jag bland olästa tidningar, räkningar och "erbjudanden" från PostkodLotteriet eller ett eller annat, hittade två brev. Riktiga brev!

Breven var små, utan avsändare och utan porto. Mitt namn stod inte ens på kuverten men det framgick ändå att de var till mig. Jag öppnade det ena och där stod det så här:

Hej. Jag har alltid undrat vem som bor bakom denna dörr. Mina fantasier har spunnit långt men inte rätt. En nyfiken, 11-årig flicka.

Det är skrivet på ett litet anteckningsblock med kulspetspenna och lite rund stil. Typiskt sådär som det förmodligen såg ut i mina dagböcker vid den tiden jag själv var 11 år.

Jag öppnar det andra brevet och där berättar hon om sina fantasier. Om att det i lägenheten finns en massa böcker och att personen som bor där är en enstöring som spelar orgel och tuba.

Enstöring med tuba?! Nå, hon ursäktar sig med att det faktiskt är vilda fantasier och att hon skulle känna sig förlöjligad om det visade sig att hennes fantasier var helt fel.

Jag har ingen aning om vem det här kan vara. Hon har uppenbarligen inte sett mig och jag har då aldrig sett någon 11-åring i närheten. Visst är det roligt att få brev men jag måste säga att det känns väldigt märkligt att upptäcka att man är föremål för någons fantasier, någon som inte ens vet vem man är. Men jag antar att man inte behöver vara rädd för grooming om offret är 36 och förövaren månne en 11-åring... I alla fall vet jag inte riktigt vad jag ska göra med det hela. Kanske tar det slut precis här.