Ibland är det väldigt svårt att få häcken ur. Det kan man ju förstå när det gäller sådant som att betala månadens räkningar, vaccinera sig mot TBE eller rensa avloppsbrunnen under badkaret. Men ibland är det svårt att komma igång även med sådant som man faktiskt tycker om att göra. Eller sådant som leder till något man tycker om. Man vill liksom gärna äta kakan utan att baka den.
Problemet med den där kakan är att den är lika ouppnåelig utan bak som flow är utan arbete. Men trots det sitter man gärna och väntar på att bli inspirerad, på att få lust, på att det ska "kännas rätt". Det kan man ju göra, men då blir det inte mycket kaka och inte mycket flow heller.
Den produktive författaren Stephen King ska någon gång ha sagt: "Amatörer sitter och väntar på att bli inspirerade. Vi andra stiger upp och jobbar.".
Så är det nog, och jag är lite rädd för att det inte bara gäller romanförfattande utan livet i stort. Att förverkliga sina drömmar görs ju sällan utan insats, man måste sätta spaden i jorden och fortsätta skyffla, ta både det första och en jädrans massa andra steg och vilka andra floskler du vill. För när man har kommit så långt att man vet vad man vill återstår själva vägen dit och det kan bli flow – men bara om man får häcken ur.
Eller som hjärnforskaren Katarina Gospic sade i sitt sommarprat häromdagen, "För det är ju inte så att världsproblemen kommer lösas för att vi pillar oss i naveln".
Och det här resonemanget väljer jag att illustrera med en bild av Amelia Earhart, som måste ha skottat
en hel del jord i sina dagar. Ärligen snodd från www.elinkarlsson.com
I sin strävan mot förbättring kan man arbeta på olika sätt. För min egen del handlar det mycket om hälsa, såväl fysisk som mental. Min måttstock är hur jag mår; hur mycket energi jag har, vilket humör jag är på och huruvida jag har ont någonstans.
Min måttstock är alltså ganska oprecis, siffror och värden brukar jag lämna till experterna; läkare, näringsterapeuter och liknande, för jag har märkt att de sällan ger mig rakare besked än min flummiga självskattning.
Men turligen är nu inte alla som jag. Jag har till exempel en vän som är väldigt förtjust i siffror, siffror av alla möjliga slag. Hon kan bli förtjust över "snygga" datum och bli lite irriterad när bemärkelsedagar ser stökiga ut. Hon gillar också "gadgets", olika små manicker som ger henne siffror, och när hon arbetar med sin hälsa gör hon det med hjälp av noggrann dokumentation av just siffror. Hur mycket hon orkar lyfta, hur ofta hon tränar, hur långt hon har gått osv.
Och hon är långt ifrån ensam om denna förtjusning i siffror. Det finns en hel rörelse som ägnar sig åt just detta, att lära känna sig själva med hjälp av siffror. Och tekniken är med dem, det finns manicker för allt möjligt nuförtiden, till och med appar som kan tala om för dig hur mycket djupsömn du egentligen får under en natt. Rörelsen kallas quantified self, eller det mätbara självet, på svenska och tycks ha växt ordentligt under bara de senaste åren. De har en webbplats, Quantified self. Self knowledge through numbers och de arrangerar så kallade meetups där de träffas. Jag ser framför mig hur dessa sifferälskande självförbättrare då entusiastiskt berättar om uppfinnandet av ytterligare nya manicker och om hur man kan använda dem för ökad självkännedom. Vad jag förstår har den här nyfikenheten hittills resulterat i en hel rad uppfinningar, bland annat sådana som kan hjälpa överviktiga att gå ner i vikt utan att hålla rätt på kalorier och underlätta för föräldrar till barn med diabetes att hålla rätt på insulinnivåer.
I egenskap av självförbättrare tycker jag att det här är helt fantastiskt, att nyfikenheten på den egna kroppen och på hur vi mår kan resultera i användbara uppfinningar som hjälper oss i strävan att bli och må bättre! Jag undrar också hur det kan påverka individens förhållande till läkare och vårdinstitutioner i framtiden, när vi som patienter kan få så mycket kunskap om oss själva som tidigare knappt ens var tillgänglig via expertis.
Jag följer detta med spänning och hoppas på att det snart dyker upp någon forskare som kan berätta vad det här innebär, för individen och för samhället.
För ett kort intro till var quantified self är, se den här TED-videon med en av de två personer som satte namn på rörelsen, Gary Wolf.
Idag var jag på Oscarsteatern
på en så kallad inspirationsföreläsning. En sådan där
föreläsning som man går på i grupp som ett slags jobbförmån,
tillsammans med sina kollegor för att typ, bli på gott humör och
slippa jobba en eftermiddag.
Föreläsningen hölls av Susanne Pettersson, en mycket professionell föreläsare som helt uppenbart
visste vad hon pratade om. Seminariet handlade om hur man på
individnivå, gruppnivå och organisationsnivån kan jobba bra och
samtidigt MÅ bra.
Även om man har hört det mesta förut
behöver man påminnare, gärna i andra ordalag. Mycket kort utgick
hon ifrån hjärnan och berättade varför vi behöver:
veta vad vi vill
ha förmågan/kunskapen att nå
dit
att ha roligt på vägen dit genom
att hitta rätt tillstånd
att tro att det går
och så något mer jag inte kommer
ihåg.
Jag tar särskilt med mig två saker.
Från resonemanget om tillstånd – alltså om vikten av det
känslomässiga tillstånd vi befinner oss i för hur vi mår och
presterar, och om hur smittsamt det där tillståndet är mellan
människor – tar jag med mig frågan ”vilket tillstånd vill jag
förmedla till min chef”. Så fort jag hörde henne säga det
ångrade jag ett mail jag skickat till min chef och bestämde mig för
att i framtiden vara väldigt noga med att känna av att jag befinner
mig i rätt tillstånd när jag kommunicerar med honom. Jag har tänkt
på det förr, men uppenbarligen glömt bort det. Det här var
definitivt en bra påminnare.
Det andra jag tar med mig är det här
med att assa och dissa; associera och dissociera. Att hålla bra
saker, prestationer, känslor nära mig och tvärtom hålla ifrån
mig sådant som är dåligt. Jag gör det redan till viss del, men
jag kan definitivt lära mig att göra det bättre. Och på båda
fronter. Det är en lika stor utmaning att ta till sig sådant som är
bra som att hålla ifrån sig sådant som är dåligt.
Så gör det ju inget att Oscarsteatern är en fin och inspirerande miljö att dricka påste, äta förbjudna bullar
och skrika sig hes i, i pausen.
Jag har så många gånger önskat att jag var optimist. Att jag kunde se med tillförsikt på framtiden, tänka att allt kommer att ordna sig till det bästa, att mitt liv är fullt och att allt jag önskar kommer att komma till mig.
Det är inte så att jag tvivlar på min förmåga att åstadkomma saker, det känns bara som om inget någonsin kommer att ordna sig utan min försorg vilket ställer oerhört stora krav på att de beslut jag fattar verkligen är rätt och inte istället leder käpprätt åt helvete.
Ja, jag önskar verkligen att jag kunde ta det lite lugnt någon gång, bara slappna av och njuta lite. Men, nu är jag inte sådan och hur mycket jag än anstränger mig verkar det inte förändras i någon större omfattning. Istället oroar jag mig alltid. Alltid. För att något är fel, för att jag har GJORT fel eller för att något KOMMER att bli fel. Inte undra på att jag har spänningsproblem så till den grad att jag inte har kunnat tugga ordentligt de senaste veckorna på grund av feldragen käke.
Som om nackproblem, tuggsvårigheter och grumliga tankar inte var nog går det här tyvärr ut över andra när jag inte kan hålla tyst med all oro. Det blir liksom lätt en klagokavalkad som inte är bra för någon. En person som gjort något åt sin klagolåt är Christine Lewicki. Hon har skrivit en av de mest populära böckerna i Frankrike just nu, J'arrête de râler, eller I stop complaining. Christine bestämde sig för att sluta klaga under de magiska 21 dagar som krävs för att bryta en dålig vana, och WOW, hela livet blev plötsligt bättre.
Och det hjälper faktiskt. Jag har testat det ett antal gånger och jag är mindre benägen att ge uttryck för min oro med klagan nu än jag var förr. Jag har dock uppenbarligen aldrig lyckats hålla mig i 21 dagar för ibland är det rent bedrövligt hur mycket skit jag spottar ur mig. Jag har bara väldigt svårt att säga att jag mår bra om jag inte gör det.
Det finns en annan teknik också. Åt lunch med en väninna igår som upptäckt att hon skapat en motreaktion på klagan. Flera av hennes vänner har barn och hon tycker att det alldeles för ofta klagas på just barnen. Tänk, vad man kunde göra utan dem, och tänk vad jobbiga de är och tänk om de ändå kunde sluta skrika, och...
Hon har själv en liten dotter med ett syskon på god väg, och även om det allra roligaste hon vet inte är att släpa på en två-åring som skriker så hon får spasmer inne på ICA Kvantum, har hon blivit försiktig med att klaga på det. För faktum är att det ju är en så liten del av tiden som ser ut så. Under större delen av tiden förstår hon inte hur hon överhuvudtaget kunde ha ett liv innan familjen blev till, och hon försöker kompensera andras klagan med att säga hur jäkla roligt det är med barn och hur fantastiskt mysigt och spännande det kan vara. Och ju mer andra klagar, desto mer känner hon sig som en reklampelare.
Men hellre det. Hellre reklampelare än avloppshål. Och kanske är det så att det till slut inte blir förljuget att säga att man faktiskt mår bra.
Läste i tidningen häromdagen om en forskare som konstaterat att vi gör bäst i att fatta våra beslut i sista sekunden. Alltså, att inte vara så snabb med beslut utan skjuta upp dem så länge det bara går.
Det här går ju verkligen på tvärs mot det mesta man har hört, för att inte tala om det lilla sunda förnuft man har utvecklat genom åren som yrkesverksam. Men skuldkänslorna vi får när vi lägger saker på hög utan att ta tag i dem är enligt Frank Partnoy något vi lärt oss känna helt i onödan.
Han menar att ju längre vi väntar med att fatta ett beslut om lösningen på ett problem, desto större möjligheter har hjärnan att ordentligt bearbeta det där problemet. Att skjuta upp beslut är helt enkelt mänskligt för att det är så vi fungerar, oavsett om det gäller jobb eller livet i övrigt.
Pust, vad skönt!! Jag som spontant reagerar på jobbiga beslut med att göra allt annat oviktigt först...hinner jag tänka innan det börjar skava. Och visst, där kom det. Nyckeln till att få det här att fungera är att FÖRST avgöra när du har din deadline.
Jag misstänker att just det här är en viktig anledning till varför jag kan känna mig så stressad i livet ibland. Jag vet att jag kommer att behöva fatta viktiga beslut i framtiden men jag skjuter dem framför mig av ovilja att ta tag i dem. Hur länge kan jag göra det? Tänk om jag missar min sista sekund.
Sorteringssystem i all ära. Problemet är att de förutsätter att man använder dem, inte att man är mänsklig.
Har varit lite låg ett par dagar den här veckan och jag misstänker att det handlar om inbillning. Inbillning är ett knepigt fenomen som tyvärr ofta får en att må dåligt. Men faktum är att man kan använda den till något.
När jag var yngre tyckte jag att det var jobbigt när jag upptäckte att någon tittade på mig. Jag inbillade mig att personen gjorde det för att jag hade konstiga kläder, glömt matrester i mungipan, en snorkroka hängandes ur näsan eller något annat jobbigt. Det gjorde mig självmedveten på ett sätt som tvingade in mig i ett hörn där jag kunde komma bort från blicken.
För några år sedan försökte jag medvetet ändra på det. Jag bestämde mig för att istället inbilla mig att den person som tittar på mig gör det för att hen tycker jag är snygg, är fin i håret, har coola örhängen eller för att hen undrar var jag fått tag i mina välpassande kläder.
Oj vad svårt det var i början! Men nu, jeez, ibland blir jag nästan rädd för mig själv. Näsan i vädret som värsta primadonnan, ruskandes på håret och smilandes som om jag fått en komplimang, bara så där. Och grejen är att jag lite skiter i vad den där personen tycker. Så länge jag inbillar mig att det är något bra, så mår jag bra. Basta!
Äh, bara mejkar mig lite – bara så där, tjejen som tror hon är ett snyggo.
Idag när jag gick från jobbet var jag så himla glad! Trött i huvudet efter tredje veckan på en ny arbetsplats med allt vad det innebär, men glad för att jag varje dag känner att jag trivs där. Glad för att jag hade en fin kväll igår och glad för att jag var på väg till Folkbaren för AW med två vänner.
Då händer det som aldrig händer. Eller snarare det som enbart händer just när jag känner mig så där glad, lätt och fri. Jag springer på Mr No. Det är så märkligt men det har nästan blivit en naturlag. Det är som om jag varje gång jag känner att jag har flow i livet – och det är dessvärre inte särskilt ofta – så är det som om Universum tänker:
"Är hon verkligen så glad som hon ser ut? Är hon verkligen så känslomässigt stabil som hon tror att hon är? Vi ser om hon klarar av den här frestelsen!"
Och det gör jag inte. För varje gång jag träffar honom drar han mig till sig som en magnet, och det enda jag vill är att höra vad han har att säga, stå riktigt nära och aldrig lämna honom igen. Och varje gång jag gör just det går det käpprätt åt helvete. Verkligen. Åt helvete. Förra gången det hände konstaterade vi till och med båda två i ett extremt sällsynt ögonblick av absolut ärlighet, att vi har alldeles för lika känslomässiga problem för att någonsin kunna fungera ihop som ett par.
Men ändå. Som Carola sjunger. En jävla främling. Trots att vi har känt varandra nu i över sex år. Men nej, banne mig. Den här gången, NEJ! Trots att det suger lite i magen av längtan och jag självklart direkt hittade en anledning till varför det vore bra för mig att prata med honom om en jobbgrej, ska jag INTE återuppta kontakt igen. INTE. Den här gången Universum, ska jag visa dig att jag kan styra mitt flow i rätt riktning, och jag förväntar mig att bli rikligen belönad!
I fredags gjorde jag min sista dag på min nuvarande arbetsplats efter över sju år. Det har varit en rolig, spännande och lärorik tid men också frustrerande, ledsam och tidvis tung sådan. Kollegorna har varit mina vänner och ibland nästan min familj, de kommer att fattas mig mycket och faktiskt har jag tillräcklig hybris att tro dem när de säger att de kommer att sakna mig med.
En sak som är väldigt speciell med den här förändringen är att det är första gången jag valt att lämna en arbetsplats av egen maskin. Tidigare har det skett på grund av projektanställningar och vikariat, konkurser och neddragningar. Den här gången har jag själv sagt adjö och aktivt valt en annan arbetsgivare vilket innebär att allt ansvar ligger på mig och inte på någon yttre omständighet. Och det känns bra, faktiskt riktigt bra! Jag vet att jag inte kan vara säker på att jag kommer att trivas med kollegor, chef och arbetsuppgifter på min nya arbetsplats, men det är okej. Oavsett vad som händer kommer jag inte att se tillbaka och ångra mitt beslut, och jag är så glad över att upptäcka att jag inte är rädd för det. Det, mina vänner, är framsteg.
Alltså, ibland går ju framsteg en förbi just av den anledningen att det är ett framsteg. Något man plötsligt kan göra utan att kräkas av rädsla eller utan att ens försöka undvika hela kräksituationen genom att säga nej.
Som att stå modell på nätet. Ursäkta mig, men HAHAHAHAHA!!! För inte alls länge sedan skulle jag när jag skrattat klart åt det absurda i idén ha blivit stel i lederna och lite kallsvettig bara av tanken. Och om sanningen ska fram försökte jag faktiskt slingra mig lite, men bara lite, och inte för att jag var rädd utan för att jag tänkte att om min kompis verkligen vill sälja uppsydda klänningar borde hon använda en modell som...ja, säljer.
Och så plötsligt står man där i en amatörpose framför sin fejköppenspis och resultatet landar till allmän beskådan på en webbsida som säljer rockabilly-kläder. Har ju inte direkt den där kurviga rockabilly-kroppen, inte indirekt heller, men faktiskt kan jag konstatera att sakernas tillstånd är som de är och inte skämmas för det. Framsteg som sagt, halleluja!
Sådärja. Nu ska jag bara ta mod till mig och se på en intervju med yours truly, inspelad och så klart publicerad på webben sedan flera veckor. Men inte riktigt än...
För ett par veckor sedan upptäckte jag att jag inte har förändrats ett dugg sedan jag började skriva den här bloggen. Jag är fortfarande lika känslomässigt rubbad som jag var då och allt pekar på att det kommer att fortsätta vara så i evärdlig tid. Más o menos, som jag tror att man säger på spanska. Man kan bli deprimerad för mindre. Jag kan bli deprimerad för mindre.
Som tur är upptäckte jag samtidigt att även om jag inte har förändrat den jag är har jag åtminstone lyckats förändra hur jag hanterar det faktum att jag är som jag är. Så länge jag kan minnas har jag haft närmare till hjärnan än till hjärtat, till tanken snarare än känslan. Det är något slags försvarsmekanism jag har lagt mig till med, eller överlevnadsreflex. Skillnaden är att jag nu har modet att agera utifrån det. Det jag inte klarar av att förmedla eller förstå med ögon och känsla försöker jag ta till mig och kommunicera genom att tala och lyssna. Jag har sagt det förut; klarspråk. Är jag osäker på vad någon känner kan jag säga; "vad känner du?" och när jag själv känner något säger jag; "jag vill hångla". Alltså, om det är det jag känner att jag vill.
I fredags fick jag ett annat tecken på att jag kanske ändå har tagit mig någon liten vart på sistone. Jag träffade en bekant som är känslig för människors energier och hon konstaterade att min energi kändes aningen mjukare nu än när vi sågs i julas. Jag antar att det är bra, hon hade förmodligen inte sagt något annars. Clap if you like this, som attraktionslagsgurun Michael Losier brukar säga. Och jag klappar!
De senaste veckorna har varit oroliga. Det kryper i kroppen av vilja till förändring. Nytt jobb, nya relationer, ny vardag, nytt allt. Vad gör jag då? Söker jobb på löpande band? Dejtar varannan dag för att hitta den där nya relationen? Planerar för en flytt?
Nej, jag målar om. Det där med att agera utanför sin bekvämlighetszon är...obekvämt. Lättare då att förändra sådant som man vet att man klarar av utan några större åthävor. En tillfällig fix som inte löser ett enda av mina "problem" men som åtminstone ger mig lite energi och inspiration.
Den här gången är det vardagsrummet som står på tur. Där är vitt vitt vitt och me no like. Leker i Alcros färgsättningsprogram och har målat en klutt på ena väggen. Som vanligt ber jag vänner och familj om smakråd. Och som vanligt dissar alla – ja, ALLA, mitt val. Som tur är vet jag att det jag själv väljer brukar bli bra till slut, så självklart kommer jag testa. Blir det fel är det bara att göra om och göra rätt. Mycket lättare än att hamna på fel jobb eller i fel relation.
Idag hamnade jag i ännu en diskussion om Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Vi läste den i Bokcirkel Rött för några månader sedan men den hänger liksom kvar, mycket på grund av att det är så många i min omgivning som också har läst och reagerat på den, kvinnor som liksom jag har skrattat åt det träffsäkra i bilder och kommentarer.
För egen del var det dock först vid andra läsningen som jag kunde skratta. Första gången tyckte jag att den var deprimerande. I egenskap av självförbättrare vill jag ju tro att jag KAN förändras, att jag kan styra över mig själv om jag bara lär mig tillräckligt om varför jag är den jag är. Det Prins Charles känsla pekar på är tvärtom att vi så mycket är en produkt av vår egen tid att det blir i princip omöjligt att styra över sina känslor ens i de närmaste av våra relationer. Att just dessa relationer är som mest underkastade vår tids sätt att betrakta tvåsamhet.
En kollega sade att när hon hade läst boken så slog hon ihop den och sade till sig själv att "jag behöver inte längre gå i terapi, nu förstår jag precis vad problemet är". Men problemet, det kvarstår.
Vid andra läsningen skrattade jag, det gjorde jag! Favoriten är nog fortfarande det egentligen värsta stycket, det om Whitney Houston och varför hon älskar en man som gör henne så illa. Med en rejäl skopa distans är det ju roligt, mitt i det tragiska. Strömquist undrar varför vi skrattar åt mansgrisar som behandlar kvinnor som objekt i amerikanska sitcoms. Själv undrar jag varför vi skrattar åt Strömquist.
Jag har en vän som verkligen har gått in för det där med att rensa ut grejer. När han för ett par år sedan flyttade från en stor lägenhet till en liten etta i ett 1700-talshus bestämde han sig för att göra sig av med allt han inte behövde. Det visade sig vara väldigt mycket. Och ju mer han gjorde sig av med, desto mindre behövde han.
När vi sågs på lunch häromdagen sade han att han har känt sig så lätt de senaste månaderna. Det är som om att han i takt med att ha gjort sig av med ting, minskat sin tyngd. Lättare i huvudet, lättare i hjärtat. Dessutom har han gått ner åtta kilo genom att bara äta så mycket som han behöver, inte mer, bara så mycket som han behöver. Det har också lett till att han har mycket lättare att släppa, lämna saker bakom sig.
– My friends ask me 'what are you doing, du bara glider runt!', och det är så det känns. Everything feels easy, doing things I like, enjoying the space.
Men jag måste säga att det kändes lite väl radikalt att göra sig av med sängen – hur mycket plats det än frigör för dans...
Igår kväll låg jag i soffan omgiven av näsdukar, halstabletter, tekoppar och oleum basileum. TV:n var på och precis när jag tänkte att nä nu måste jag gå och lägga mig (klockan var ju trots allt nio..) så började Cecilia Frodes föreställning En stjärt på himlen. En av de många kloka saker hon säger under föreställningen är den här:
Det är omöjligt att förverkliga sig själv och samtidigt vara älskad av alla.
Det här var ju precis vad jag funderade över här i ett tidigare inlägg. Jag tror verkligen att önskan att den omöjliga önskan att vara älskad av alla utgör en anledning till varför det ibland tar emot. I alla fall för mig. När jag strävar efter att "vara mig själv".
Träffade min vän i sammetsblå smäck på väg till jobbet igår morse. Han bubblade av insikter.
– You know, people are so afraid, but it's only in their minds! Det hindrar dem hela tiden, makes their lives so difficult.
– Man måste create space för det man vill ha. Inte gå omkring och säga 'oh I hate him or I never wanna see her again', doing that just gives more room for what you don't want. You have to create space for what you like, 'oh I like that flower, it's beautiful!', göra sådant man tycker om.
– Jag ser folk spendera so much energy on wanting. They want so much. But wanting never gets you anywhere, it's the doing!
– Ha, we don't even need to get coffee, vi kan bara stå här and talk for two hours...
Sedan någon vecka tillbaka har jag och mina kollegor ett varsel hängande över oss. Eftersom varslet är stort är risken överhängande att jag själv är en av dem som direkt kommer att beröras.
Situationen är inte ny. Jag har varit med om det förr, och senast blev det droppen som stjälpte ner mig i en period av nedstämdhet som skulle ha utvecklats till depression om jag inte några månader efter det att varslet blev en uppsägning, lyckats hitta ett nytt arbete.
Att förlora sitt jobb kan vara en tuffare upplevelse att ta sig igenom än förlusten av en släkting. Det fick jag höra när en terapeut försökte bedöma anledningen till varför jag mådde så dåligt då. Förlorar man sitt jobb förlorar man sin inkomst, vilket så klart påverkar ens dagliga liv och framtidsplaner - i synnerhet om man är ensam försörjare. Man förlorar dessutom ett viktigt socialt sammanhang, en uppgift och en väldigt betydande komponent i den egna identiteten. Det är för många ett trauma.
När jag fick beskedet tänkte jag igen på de där aboriginerna i Morgans bok. Tacka för det du lär dig, acceptera och gå vidare. Så jag gick hem och tillät mig själv att gråta, vandra rastlöst genom lägenheten och skrika "varför, varför jag!?" ut i luften, knyta nävarna och svära åt ledningen som försatt mig och mina kollegor i den här situationen. Jag sökte dessutom tröst och medhåll från en väninna som solidariskt svor i kör med mig en stund per telefon.
Sedan torkade jag tårarna, snöt mig och gjorde en omstart. Började tänka på att jag vill få iordning mitt "creative corner" som jag planerar i sovrummet och spåna på vilka möjligheter den här situationen skulle kunna medföra. Kan det vara ett tillfälle att ta mig närmare mina drömmar? Eftersom jag upprepade gånger har hamnat i den här situationen under mitt yrkesliv är det kanske för att jag inte befinner mig på rätt plats. Och jag tänkte att den här gången ska jag inte lyssna på dem som säger "men DIG kan de väl ändå inte göra sig av med.." utan istället fundera över om jag alls vill vara kvar. Mitt öde ligger i mina händer, inte i någon annans.
Det handlar inte om hur man HAR det utan om hur man TAR det. Det upprepar jag ofta för mig själv. Jag vet att jag är väldigt problemfokuserad vilket ibland är bra men ofta inte. Jag väljer därför att i den här situationen försöka känna tacksamhet för ett tillfälle att öva på att bli bättre på att se vägen än hindren, och därmed ta ytterligare några stapplande steg på självförbättringens väg.
Han kommer att lägga ner sin praktik (med undantag för tre personer varav jag är en – jag hoppas att det är för att jag snart kommer att klara mig utan honom, inte för att jag är ett hopplöst fall...) och istället ägna sin tid åt att utforska sin relation till naturen och utveckla sin förmåga till healing.
Jag frågade "hur kommer det sig att du vill göra det här?" och han svarade att han känner att han kan ge mer på ett sätt han inte kan som terapeut. Kom igen att tänka på det där med inneboende potential och risken att förspilla sitt liv. Men också på att förändring verkar vara något man kan träna på.
Det är som sagt inte lätt att vara förändringsbenägen. Det är kanske dels för att man lätt definierar sig själv med hjälp av sådant sådant man omger sig själv med, som arbete, vänner, prylar, mål, fritidsintressen, andras bilder av oss. Varje gång vi står inför en förändring riskerar vi att förlora något och det är lättare att bli rädd över det än att fokusera på allt vi kan vinna.
Min terapeut har redan gått igenom en stor förändring i sitt liv och för honom blev det mesta till det bättre. Att genomföra ytterligare en förändring tycks inte på långt när ha krävt lika mycket energi som det måste ha gjort då. Snarare är det uppenbart hur mycket kraft han får bara av att tänka på det han har bestämt sig för att göra! Åka till Peru och leva med schamaner i tunn luft i bergen där de har levt sedan conquistadorernas tid (inte samma får man väl anta men vad sjutton vet jag om schamaner) och sedan hitta ett nytt sätt att arbeta.
Tänk om man bara kunde släppa loss och utnyttja all den frihet man faktiskt har i livet! Helt byta bana och testa något annat, förstå att det inte går att misslyckas när själva försöket är det viktiga. Skulle det vara lättare att hitta fram då, till det där man vill, till det där som drar en?
Jag börjar i det lilla och följer uppmaningen att gå igenom min lägenhet och rensa bort allt som inte längre ger mig energi, sådant som jag förknippar med äldre versioner av mig själv. För det är vad de där hemska mardrömmarna skulle kunna handla om, att det jag är på väg att förlora är en föreställning jag bär på om mig själv, som funnits där som skydd, men som nu hindrar mig från att nå mitt mål. Flummigt som attan, men det är förmodligen rätt. För så snart jag tänkte tanken spjärnade det emot inuti, sådär som det gör när man vet att man måste göra något som gör ont. Det är ju tur att jag snart kommer att få en gratissession healing...
Nu när fönsterrenoveringen är nästan klar och man äntligen har solljus i lägenheten igen har jag fått riktig lust till hemmapyssel igen! Först på att göra-listan blev att piffa upp i köket lite grann. Sedan jag flyttade in för snart ett och ett halvt år sedan har jag vetat att jag vill renovera köket men eftersom jag inte har de pengarna nu får man göra det man kan.
Matrummet har jag redan åtgärdat och det känner jag mig fortfarande nöjd med. I själva köksdelen är det värre. Några av kakelplattorna som numer är ett halvt sekel gamla, är spruckna och perstorpsplattan vid spisen är väldigt sliten och har brännmärken.
Lösningen blev en utflykt till Kreatima på Kungsgatan där jag köpte svart kakeldekor och självhäftande vit plast. Med tio kakelplattor i svart och resten vita och en arbetsyta som nu är helt vit, känns det hela mycket mer uthärdligt! Tyvärr är jag ju ofta lite för snabb när jag får sådana här ryck. Annars hade jag hunnit upptäcka att det finns jättefina andra kakeldekorer som passar ett kök från 1950-talet, till exempel Stig Lindbergs längst upp till höger nedan!
Det är bra att vara förändringsbenägen. I jobbsammanhang i synnerhet är det nog inte många som inte skulle räcka upp handen på frågan om huruvida man är just förändringsbenägen. Eller flexibel, som det väl också kan heta.
Men egentligen är det nog inte särskilt många som är benägna till förändring. Inte många alls. För förändring, verklig förändring, tenderar att göra ont. Och bara risken för att det ska göra ont brukar räcka för att ge oss anledning att låta bli.
Det är väl inte så konstigt. Man vet vad man har men inte vad man får, bättre en fågel i handen än tio i skogen, och allt det där. För det jobbiga är att det sällan finns några garantier. Som när man går in ett par nya skor och pinar sig några dagar för att de för det mesta ger med sig och skavsåren försvinner. Men riktig förändring har ett värde även om det gör ont, för förändring i sig är ju aldrig konstant, man kan alltid förändra, igen.
Min terapeut brukar säga att vi människor ofta gör två fel; vi vet inte var vi befinner oss idag och vi vet inte vart vi ska. Därför vet vi inte heller var vi går. Fördelen är att man aldrig behöver gå fel. Men nackdelen är att man heller aldrig går rätt. Inte undra på att det så ofta känns som om man famlar i mörkret.
Bara det första steget, att fastslå sitt utgångsläge, kan vara oerhört smärtsamt. För om man upptäcker att man inte alls mår bra, då börjar bara insikten i sig att pocka på förändring. Så vi svarar hellre att det är "okej" på jobbet, att våra relationer "funkar" och att "det är så mycket i den här perioden av livet", än att konstatera att det inte är bra. Och så stannar vi där vi är, och skyddar oss från förändring.
Att inse att man inte är på rätt plats är jobbigt, men det är också första steget till något annat. Om man lyckas bära förändringen. Och när det är som tuffast, då tänker jag att den där insikten, den har jag i alla fall.
