Vill du se en stjärna...

Var och en är centrum i sitt eget liv. Eller borde i alla fall få vara. För mig innebär det att jag ibland får en känsla av att de människor som omger mig är statister, tunna pappfigurer utan djup. Bland dem måste jag för att slippa vara ensam söka personer som är ämnade att spela andra roller i mitt liv, människor av kött och blod, värme och kyla. Det där letandet kan vara fullkomligt utmattande. Och när de väl är där påbörjas arbetet med att hålla dem kvar, i den där cirkeln av strålkastarljus som utgör centrum i just mitt liv.

Nu vet jag ju att alla andra också spelar huvudroller, bara i andra liv än mitt. Jag påmindes precis om det när jag läste En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru, en sons berättelse om sin far. En hel bok om ett liv, och ändå bara en bråkdel av vad ett liv är. Är man inte trött när man börjar läsa den så är man det när man har nått slutet, för faderns liv är en kamp, en flykt, och Anyuru skildrar det så att man själv blir alldeles utpumpad.

Jag försöker behålla den där insikten att alla människor är berättelser när jag i sociala sammanhang letar efter något att säga som kan utvecklas till något mer än kallprat, eftersom det senare får mig att börja gäspa och vilja gå hem. Om jag tänker att alla människor är vandrande böcker blir de mindre skrämmande, och om jag bara lyckas komma på ett sätt att få dem att berätta något av sin historia är kvällen räddad.

Men så ibland blir insikten en börda bara jag försöker ta mig fram på en trottoar. Det blir trångt av alla historier och allt det där köttet och blodet liksom gör luften tyngre, och jag kan känna mig som ett autistiskt barn som bara vill sätta sig i ett hörn och stänga ute världen med alla sina intryck för att det bara blir för mycket, för mycket. Då blir det tvärtom en räddning att gå omkring med allt ljus på bara mig och tänka att allt annat är kulisser.



En som inte verkade tycka att strålkastarljuset var en börda var Zarah Leander. Här med Birgit Nilsson och en boa, och jag kan försäkra att om man har svårt att sätta sig själv i centrum är en boa ett säkert trick.

Tiddelipom

Gick och lade mig klockan tio häromdagen som en duktig kicka (och mycket erfaren och trött kvinna) för att jag skulle orka upp klockan sex dagen därpå. Jag har den sällsamma turen att ha lätt för att somna. Det är fantastiskt bra.

Så var dock inte fallet just den kvällen. Och jag VAR trött, jättetrött. Men halv tolv började jag undra om jag redan hade sovit en hel natt eller om jag verkligen aldrig hade somnat alls. Tittade på klockan och konstaterade det senare. Gick upp och tuggade i mig en torr clementin och tittade ut genom köksfönstret ner på gatan utanför.

Det var så himla fint! Snön som fallit hela dagen föll fortfarande, i sådana där feta, lata flingor som liksom är urtypen av snö. Och det var så ljust, av gatlyktor, avlägset storstadssken och allt det där vita. Tänkte att jag gärna skulle vilja tycka om vintern, kylan och snön.

På senare år har jag lagt mig till med en särskild strategi när jag hamnar i sammanhang där jag inte känner mig helt bekväm. Den kräver en väldig massa energi så det är inte alltid det känns värt det, men varje gång jag försöker så lyckas det. Jag gör situationen till min. Liksom dyker in i den hela jag, tar plats, låtsas att jag är "on top". Flinar upp mig och beter mig som om jag känner mig som hemma. Det funkar förmodligen på samma sätt med vintern. Jag behöver helt enkelt ta den i besittning.

Dags att plocka fram termobrallorna. Och skridskorna. Och hyra skidor i Hellasgården. För det kan ju inte vara meningen att halva året ska vara en parentes bara för att man är så förbannat frusen av sig.

I alla fall somnade jag till slut. Bara för att vakna klockan fyra, helt övertygad om att klockan väckt mig. Vilket den inte hade. Tänkte att det nog var bäst att ta långkalsonger och fleecetröja till jobbet. Och somnade om.

Egenhändigt skapad snöängel.

Att vara en good-enough-er

När jag för något år sedan köpte en ny dator föregicks köpet av flera besök på diverse elektronikkedjor, surfande på nätet och intervjuer av mer datakunniga - helt enkelt ett köpt grovt färgat av beslutsångest. När jag i år däremot köpte en kamera, ett beslut som blott och enbart baserades på ett råd av en vän jag litar på kan mycket om kameror, gick det snabbt och lätt, och jag är fortfarande mer tillfredsställd med kameraköpet än med datorköpet.

I boken Tankar om gläde och vardagslycka av Görel Kristina Näslund får jag en förklaring till varför besluten fick så olika resultat. Boken sammanfattar i väldigt lättillgänglig form en rad av de rön som hittills kommit ur den positiva psykologin och i ett kapitel behandlas maximerare och duger-bra-människor. Eller egentligen handlar kapitlet om att vi människor faktiskt inte mår bra av att ha alltför många alternativ att välja mellan, vilket alla politiker som hakat upp sig på ordet "valfrihet" gärna kunde läsa på lite.

Maximeraren undersöker alla val noga, rådfrågar experter och fattar ett genomtänkt beslut. Duger-bra-människan nöjer sig med att titta på ett mindre urval eller kanske bara med att fråga en kompis. I slutändan leder det här till att maximeraren visserligen fattar ett bättre beslut än duger-bra-människan, men ändå är mindre nöjd än den senare. För hur kan man veta att man har valt det optimala? Och var all den tid och energi man lade ner på beslutet verkligen värt det?

Slutsatsen är att de flesta av oss skulle må bättre av att vara mer av en duger-bra-människa än en maximerare, till exempel genom att medvetet begränsa antalet alternativ och att anta en lite mer avslappnad hållning till de val vi gör i vår vardag. Jag kommer definitivt att hädanefter sträva efter att vara en duger-bra-människa...eller, finns det inget mitt emellan, liksom?

Vackert på slott

Jag tycker verkligen om vackra saker. Och ett sätt att få se vackra saker är att besöka gamla byggnader. Hittills i år har jag besökt tre sådana fina miljöer. Först 1700-talsgården Claes på hörnet där jag övernattade i ett rum där man ansträngt sig till och med inne på hotellrumstoaletten, sedan Rånäs slott som verkligen slog mycket annat jag sett men som tyvärr verkar ha moderniserat hotellrumsinredningen till oigenkännlighet sedan dess, och så igår Häringe slott där jag spenderade ett par timmar under afternoon tea-tid.

 

Salongen jag satt och drack te i hade fantastiska tapeter, men jag vågade inte hala fram kameran där när folk satt och mumsade kakor i all stillsamhet. På toa däremot tog jag kort på taket som hade ett lager av riktigt guld!

Behov av förändring

De senaste veckorna har varit oroliga. Det kryper i kroppen av vilja till förändring. Nytt jobb, nya relationer, ny vardag, nytt allt. Vad gör jag då? Söker jobb på löpande band? Dejtar varannan dag för att hitta den där nya relationen? Planerar för en flytt?

Nej, jag målar om. Det där med att agera utanför sin bekvämlighetszon är...obekvämt. Lättare då att förändra sådant som man vet att man klarar av utan några större åthävor. En tillfällig fix som inte löser ett enda av mina "problem" men som åtminstone ger mig lite energi och inspiration.

Den här gången är det vardagsrummet som står på tur. Där är vitt vitt vitt och me no like. Leker i Alcros färgsättningsprogram och har målat en klutt på ena väggen. Som vanligt ber jag vänner och familj om smakråd. Och som vanligt dissar alla – ja, ALLA, mitt val. Som tur är vet jag att det jag själv väljer brukar bli bra till slut, så självklart kommer jag testa. Blir det fel är det bara att göra om och göra rätt. Mycket lättare än att hamna på fel jobb eller i fel relation.

On top

Alltså, ibland måste man påminna sig om att man är herre, eller fru kanske, över sitt eget liv. Ska därför framkalla nedanstående bild och sätta upp den på väggen hemma, som just en påminnelse. Precis så där ska det kännas! Och jädrar vad härligt det var att stå där uppe, två gigantiska halmbalar upp. Faktiskt förvånansvärt stabilt, men lite rädd var jag för bonden...


Foto: Björn Marquelli, 2011



En utflykternas tid

Idag gjorde jag som man ska och blev kvar hemma med min förkylning. Tänker att det är av sympati med mina kollegor och ett bra sätt att mota duktighetstendensen. Just idag var det nu inte heller någon jätteförlust att inte kliva ur sängen, det är nämligen höst i ordets sämre betydelse. Det duggregnar, halvblåser och är halvgrått. Lite halvdant överlag.

Men hösten är inte bara en innesittarperiod. Det är egentligen inte särskilt kallt ute och med regnställ hade det förmodligen varit riktigt skönt att gå ut en sväng i skogen. Färger och dofter blir tydligare när det är blött.

Förra året vid precis den här tiden gjorde jag en utflykt till Svindersvik som ligger alldeles nära. Det var riktigt fint och jag tänker nu att den där lusten på utflykter definitivt inte har svikit bara för att sommaren har gett vika. Vackra platser ger alltid energi och inspiration, nya som gamla. Mer sådant!

Brinn kvinna, brinn?

I går morse vaknade jag kl 5 på morgonen och kunde inte somna om trots att jag bara fått fem timmars sömn. Jag vaknade av en tanke. En tanke som jag inte låtit sjunka in kvällen innan när jag var upptagen med att ägna mig åt sådant jag tycker om. Nämligen tanken på att jag blir diskriminerad för att jag råkar vara kvinna.

Jag har skrivit om det här på bloggen förut. Om att just den här formen av orättvisa ger mig energi. Men nu undrar jag om det inte är tvärtom så att den istället kräver energi.

Det var helt omöjligt att somna om så jag fick gå upp och äta frukost. Kl 5 en lördag morgon. Och döva mitt sinne med ett avsnitt av den amerikanska action-serien Burn Notice.

För det som hände när den där tanken hade fått sjunka in var att det kändes som om jag brann upp. Inuti. Det var precis det jag tänkte. "Jag brinner upp!" Jag började gråta, rev mig själv i håret som en mad woman, vek mig dubbel, ville slå på något, springa in på min chefs arbetsrum och klösa honom i ansiktet, spotta på honom, få honom att förstå att han är en förbannad j-a stofil som håller tillbaka människor i deras arbetsliv. Kvinnors arbetsliv. Och få mina manliga kollegor att skämmas för att de inte kan se hur de får fördelar av något de själv inte har presterat, bara vad de råkar ha fått mellan benen.

Det är min övertygelse att bristen på jämställdhet i världen är ett av våra största problem, och då räknar jag med klimat och kemikalieinvasion, kometer och fan och hans moster. Men nej, jag skulle aldrig kunna jobba med det. För jag skulle inte orka brinna upp. Varje dag. Men en sak är jag nu säker på och det är att om jag någonsin skulle bli inkvoterad till något för att jag är kvinna, då skulle jag inte skämmas, jag skulle vara stolt!

Bild från filmen Season of the Witch (2011)

Utbyte av energi och insikter i Bokcirkel Rött

I förra veckan var det dags för bokcirkelmöte! Det var flera månader sedan sist men nu var vi samlade igen, denna gång åtta personer; fyra män, fyra kvinnor. Medan vi med glatt mod rullade vietnamesiska vårrullar (vi hade precis läst boken Ru av vietnamesen Kim Thúy) och skålade för en av medlemmarna som precis gift sig (ett avsteg från min två veckor långa detox, men champagne måste väl ändå få undantas..?), pratade vi böcker, historia, jobb och livet i allmänhet.

Mot slutet av vår 4,5 timmar långa sittning började vi prata om vad bokcirkeln betyder för oss och vi var alla överens om att det är något som verkligen ger oss energi! Att man dagen efter när man kommer till jobbet fortfarande är lite hög på upplevelsen och med glädje pratar om det med andra man känner. Att det är skönt med en atmosfär där man kan säga precis vad man tycker utan att bli värderad. Att det är roligt att vi ibland tycker så olika, har olika smak och olika sätt att motivera våra betyg.

Just den här kvällen fick jag också en sådan fin kommentar. En av medlemmarna konstaterade att hon innan hon började i bokcirkeln inte tänkt på form men att jag fått henne att börja lägga märke till den. Tänk vilken komplimang! Att få någon att se något med nya ögon är ju en jättefin gåva och jag är verkligen glad över att hon berättade det för mig:-)

Och boken då? Ja, våra recensioner hamnar snart på bokcirkelns blogg, för självklart har vi en blogg!

Huset där bokcirkeln hölls. Nu även med bastu i separat byggnad, terrass och två barn.

Vatten och vibrationer

Nu när det börjar dyka upp färska jordgubbar till hanterbart pris är det dags att planera in årets detox! Jag genomförde en två veckors detox vid den här tiden förra året och det är något av det bästa jag någonsin gjort för min hälsa. Det kräver en repris.

Vid förra årets detox hade jag precis läst att det är viktigt att visa tacksamhet för maten. Och på mer än ett sätt. Håll i er nu för det här är KONSTIGT. Men jag ifrågasätter inget, för världen är en märklig plats.

En japansk forskare vid namn Masaru Emoto har gjort flera studier av vatten och vattenkristaller. Han har bevisat att vatten påverkas av sin "känslomässiga" omgivning. Det betyder att han kunde se vattenkristaller förändras beroende på vad vattnet utsattes för; musik, vackra ord, fula ord, bön och meditation. Emoto förklarar det med att all energi är vibrationer och vibrationer påverkar allt, som t.ex. ett ljud kan få ett järnrör att vibrera. Därför "resonerar" vi också bättre med människor med samma vibration som oss själva. Konstigt är bara förnamnet. Här en beskrivning av just vattenkristallerna från YouTube:



Anta att vatten faktiskt kan påverkas av våra tankar på ett sätt som gör det sämre eller bättre för oss att dricka. Och tänk sedan att vi människor består av till större delen just vatten. Vad bör då slutsatsen bli om vi vill leva ett hälsosamt och lyckligt liv..? Jag tänker i alla fall att i samband med årets detox ska jag aktivt tacka för all den näring och goda smak den ger mig. Kanske blir den värsta raketbränslet:-)

För övrigt har en kille gjort ett experiment utifrån Emotos forskning men med ris; en burk ris som det står "I love you" på, en med "you fool" och en som helt enkelt negligerats. Kolla det intressanta resultatet här...

Aaargh! 2

Idag har jag varit ARG. Förbannad och frustrerad.

Idag har jag känt mig som den där matadoren i Tjuren Ferdinand som sliter av sig kläderna, river upp sitt hår och gråter av ilska över att inte få visa sin tapperhet med sin cape och sitt svärd.

Idag har jag verkligen fått anstränga mig för att vara trevlig och professionell istället för att göra det jag helst av allt ville. Sätta dit någon. Sätta dit någon riktigt ordentligt för att få se lite rättvisa. Straffa den som straffas bör och få någon att inse sin otillräcklighet och uselhet.

Men jag överdriver. Eller? Jag vet inte längre. Jag vet bara att så fort det handlar om orättvisor, om hur fega män (för ja, hittills är det min erfarenhet) utnyttjar sin makt (i egenskap av män bland andra män) över andra, män eller kvinnor, oavsett om det är med öppna ögon eller av vana eller rädsla, då blir jag ARG. Jag blir så arg så jag nästan börjar gråta samtidigt som kroppen gör sig redo för strid.

Lyssnade precis på Beyoncés "Run the world" (tack för den miss Jo!) och om man låter bli att analysera texten för noga så känns det som en kampsång och det behövde jag idag. (Sedan hör man ju vad man vill höra, själv tyckte jag hon sjöng "my frustration can build a nation" när det faktiskt var "my persuasion..." vilket ju så klart verkar mer logiskt..haha!) Women everywhere, run the world! I högklackat. Gotta luv' it.

Och så tröstar jag mig med att det är bättre att bli arg än att bli ledsen, för ilska har mer energi. Och jag försöker tänka att jag har makten i min hand men väljer att inte använda den. För jag vill inte vara som dem.

För Aaargh nummer ett, se här.

Love bombing

I torsdags kväll gjorde jag en brainstorming-övning med mig själv. Jag tejpade upp stora A3-ark på sovrumsväggen och skrev med spritpenna upp ord som jag vill förknippa med mig själv. Varje ord fick sedan ett eget ark där jag försökte identifiera tillfällen jag redan har upplevt där orden passar in på mig. Det blev lite som en privat love bombing, haha!

Men banne mig om det inte gjorde skillnad för på fredag morgon vaknade jag med så mycket energi, energi som höll i sig hela dagen och som märktes. Lunchade med en kompis som undrade om jag var kär, sade ifrån på jobbet och tog rynkade pannor med ro, när den inplanerade och efterlängtade after worken blev avbokad letade jag upp en annan, och natten slutade med att jag utan större problem pratade lite klarspråk med en person jag länge velat vara öppnare med.

En bra övning helt enkelt, rekommenderas!

It's a beautiful day

Inte ett mål fläckar himlen, solen toklyser och snön är vit vit och gnisslar under kängorna. Det gör inget att det är så kallt att det biter i kinderna, måste UT! Och jag kommer ut, med en vän och en lekfull schäfer. Och vi går och går, med varm choklad och smörgås med prickig korv i ryggsäcken. Det är folk överallt, glada röster och färgglada fläckar mot allt det vita.

Pulsar genom snön och pausar på en kobbe ute på sjön där isen ligger djup. 40 cm säger en man som står och pilkar en bit ut. Solen värmer mot ansiktet och just i det ögonblicket är det lätt att vara tacksam för livet!

Avslutar dagen i en liten lokal i ett kollektivhus där ett gäng 40-åringar spelar ska. Har aldrig hört det förr, men det är ren energi! Ett helt band plus ett gäng bläckblåsare som ger rejält tryck i låtarna. Får stoppa näsdukar i öronen för att inte oroa mig för tinnitus och kroppen rör sig av sig själv till musiken. Det är så här det ska va:-)

Bra start på dagen

Affirmationer är väl använt i självförbättringsvärlden. Jag har själv använt det och märkt att det funkar om man använder dem på ett bra sätt. Förra veckan fick jag i ett nyhetsbrev en länk till en video på Youtube med en fyraåring som spontant brister ut i en morgonaffirmation av rang. Tjejen är numera uppåt 13 år och har intervjuats av flera medier i USA om den här scenen som har spelats upp fler än 5 miljoner gånger. Vad säger inte det om folks behov av att börja dagen på ett positivt sätt...

100 dagar och några till

Jag har de senaste veckorna varit utan dator. Hemma alltså. Min inte så gamla stationära dator lade ner och det tog helt enkelt tid att fatta beslut om en ny. Trots att jag hade en väldigt initierad rådgivare. Eller kanske just på grund av. Han kunde nämligen aldrig ge mig en rekommendation utan testade en massa olika kriterier medan den enda jag själv begrep mig på var huruvida den var snygg eller inte. Vilket har ungefär lika stor betydelse för prestationen som färgen på en bil.

I alla fall betyder det här att jag missade finalen på mina 100 dagar här på bloggen! Nu är den för länge sedan passerad och egentligen gör det inte så mycket den här omgången eftersom mina mål var så generella och inte har något slut, men jag vill ändå göra en liten summering.

Temat för den här perioden var energi och jag har verkligen tänkt mycket på vad det betyder de senaste månaderna. Framför allt har insikten om att man måste offra energi för att få energi följt mig sedan den kom i början av mina 100 dagar. I samband med det sade nämligen min terapeut att det är dags att skaffa sig träningsvärk i livet och för mig handlar det om samma sak. No pain, no gain, heter det ju, och att inget man verkligen vill ha kommer gratis. Födelsedagsfirandet blev ett sätt för mig att få träningsvärk i september, att tala klarspråk med en kär vän blev träningen i oktober och nu i november har jag stretchat ordentligt genom att för första gången ragga upp en kille jag blev nyfiken på redan i somras. I detta nu är det en träningsvärk att inte noja om vad det sista kommer att få för konsekvenser och istället använda musklerna från de tidigare två utmaningarna; att tro att jag är värd uppmärksamheten och att våga vara rak.

En annan sak jag verkligen har jobbat på den här perioden är att dra ner på ältandet. Förra veckan hamnade jag på ett föredrag om stresshantering och psykologen som höll i det sade att den förmåga som människan har att se framåt och bakåt i tiden avgör vår framgång men också skadar oss när den hamnar just i ältandet. Ältande är otroligt energikrävande. I synnerhet som ältande i nio fall av tio handlar om att tänka på saker som gick fel eller kan komma att gå fel. Negativa tankar suger effektivt ur en både energi, tacksamhet, hopp, lugn och tillförsikt. Genom att reducera ältandet vinner man inte bara energi utan gör det lättare att hålla uppe en positivare attityd, eller vibration som attraktionslsagen pratar om. Och faktum är att jag faktiskt har ältat betydligt mindre de senaste veckorna.

För ett tag sedan beklagade jag mig för en kompis och sade att det är så tröstlös att inte känna att något någonsin förändras. Att trots att man vill förändring och arbetar med att förändra sig själv så är livet sig väldigt likt jämfört med året förut och året dessförinnan. Då sade hon "Tycker du verkligen att du är precis densamma som du var för en månad sedan?" Jag tänkte efter och var tvungen att säga nej. Nej, jag var inte densamma då som en månad tidigare, och även om det ibland går i snigelfart så vill jag faktiskt påstå att jag idag är starkare än jag någonsin har varit förut, i alla fall vad jag kan minnas. Och det, det är ju faktiskt helt fantastiskt!

Dag 79 Feng shui i matrummet

Har blivit varse att jag får svårt att feng shuia hela lägenheten under den här 100-dagarsperioden, men det jag hinner har jag å andra sidan roligt med!

Har kommit en bit med matrummet som ligger i baguan för rikedom. Här är det träelementet som är viktigast och vattenelementet som stöttar träelementet.

När man kommer in från köket går man rakt på köksbordet runt vilket står fem stolar. Väggen är blå, vilket hör till träelementet liksom blommor vilka pryder stolskuddarna i stora mönster. Stolarna är ärvda från farmor och mormor, bordet räddade jag från en tur till tippen tack vare en kollegas kompis. Den tuggummirosa löparen från Himla hittade jag på Barkarby Outlet och de små ljusstakarna i mässing (metall, och jord i egenskap av par) har legat oanvända i brudkistan sedan jag vet inte när. På väggen två affischer jag verkligen tycker om, trycket Wonderland inspirerat av Alice i Underlandet av Anna Björnström och en konversation i pratbubblor med massor av olika slut av Andreas Roth som jag sparat på sedan 2004 i väntan på en ledig vägg. Ljusen på bordet får stå för eldelementet och det fina runda fatet jag precis fick av mamma för metall liksom de två vita väggar som inte blev blå i det här rummet.

Till höger har jag ställt skåp och lådor ur IKEA:s IVAR-serie som jag målat vita och satt hjul på. I förra lägenheten bar de upp min säng och jag är glad de funnit en funktion även här! Mer blommönster och samma rosa som på löparen. Här äter jag frukost för det mesta och smular knäckebröd. I taket hänger ett vindspel som min lillebror gjorde till mig i slöjden för säkert 15 år sedan. Det representerar rörelse vilket stärker vattenelementet. Textilier i naturmaterial stärker trä-elementet och på en av hyllorna jag borrat upp ovanför bänken ligger kökshanddukar av bomull och linne, vävda och med monogram gjorda av min farmor. Det rosa och gula får stå för jord.

På väggen till vänster sitter ett fönster i norrläge. Där har jag ställt en liten bordsfontän som stärker både träelementet (vatten) och vattenelementet (rörelse). Till vänster om fönstret sitter två växter som stärker träelementet med sin gröna färg.

Ovanför ingången mellan kök och matrum finns en hylla och där har jag satt upp metallaskar med nallar på som innehåller skruv och spik. En av dem fick jag tillbaka när morfar dog, jag gav honom den en jul för länge sedan. Här sitter också mammas gamla nalle som jag slet ut ena ögat på när jag var liten, stackarn. Nalle-samlingen får stärka eldelementet (djur), liksom den lilla ödlan som hänger nedanför som min ena syster knåpade ihop i slöjden när hon var liten.



På de två väggar som inte finns med här sitter dels en tavla med svart ram (vatten) och en affisch med en svartvit bild från Stockholm av Lennart Nilsson med aluminiumram (metall).

Är av någon anledning inte helt nöjd med energin härinne än. Kanske för att jag är van vid att ha ett stort kök och det här känns lite trångt med en vägg mellan köksdel och matrum. Det kanske ger sig, annars blir det köksrenovering längre fram!

Dimman lättar

Igår hände det en sådan där sak på jobbet som för ett par år sedan skulle ha fått mig att helt tappa andan, göra hjärnan blank och orsaka åtminstone en tre dagars-depression.

Men igår, ja då grät jag en skvätt för att det hårda i magen skulle lösas upp och när jag kontrollerade energinivån märkte jag att den inte hade förändrats. Alls. Jag fick bekräftat av kära kollegan att jag hade rätt i att reagera och tack vare tidigare terapibesök förstod jag varför reaktionen blev känslomässigt stark. Och så det bästa, det slog inte ner mig.

Jag undrar ofta om allt det här kämpandet som trots att jag tycker att det är roligt verkligen ger någonting. Igår fick jag bekräftat att det faktiskt gör det. Och jag är så tacksam.

Dag 71 Pump it up

Har fått nya högtalare. Herregud, har fått en hel stereo!
Väljer en radiostation med klubbmusik, höjer volymen, och dansar.
Dansar med högtalarna, med min spegelbild i fönstren, med mig själv. Och jag älskar det! ENERGI!!!

Ajdå. Tvätten...


.

Dag 60 Ärligt talat

Igår vågade jag fråga. Jag vågade vara uppriktig med vad jag kände och ta emot det som kom tillbaka.

Ett av mina mål den här 100-dagarsperioden är att lära mig bli bättre på att våga vara uppriktig, att våga fråga, i stort som smått. I synnerhet i situationer som verkligen betyder något för mig, men också i sammanhang där flera små missuppfattningar kan ackumuleras och få en relation/situation att spåra ur. Det är så lätt att missuppfatta, att anta en massa om vad andra känner och tänker, istället för att fråga hur det egentligen ligger till.

Igår vågade jag fråga och ett kort telefonsamtal blev ett väldigt långt. Jag var uppriktig med vad jag förväntade mig av en annan och det ledde till uppdagandet av en mängd missuppfattningar från bådas sida. Det blev ett jobbigt samtal som rev upp flera år gamla saker och hjälpte mig att se mig själv med en annans ögon. Grundproblemet återstår men nu vet vi i alla fall bättre var vi har varandra och kanske kan den byk som revs upp tack vare vädringen lägga sig lite mer till ro. Börjar hoppas på att min obefogade känsla av skuld kanske äntligen kan ge med sig.

Jag bär på fler sådana surdegar som inte vill lämna mig och som jag inte har vågat ta tag i. Ett par av dem känns helt omöjliga att komma till rätta med, trots att allt som behövs är ett samtal. Så mycket onödigt slösad energi på att bara gå omkring och undra! Vill tänka praktiskt. Som att ta tag i en inre städning, göra feng shui med mitt känsloliv. Men idag är jag nöjd. Och lite stolt:-)

Dag 58 Böcker böcker böcker!

Hm, det blir ingen vidare kvalitet på mobilbilderna. Ny mobil är på väg. Spenande.

Fyllde en massa år igår. Och fick en massa böcker!

Herregud, och jag som inte har hunnit med att läsa det jag köpte i somras och jag som har hyllor som redan är närpå fulla. Men oj vad glad jag blir när jag ser den här högen, det bara kliar i fingrarna och ögonen hungrar och det växer förväntan i bröstet! Den där förväntan har samma effekt som inspiration på mig märker jag, jag känner att jag VILL! Det stretar inuti av "ta itu", vill börja, vill göra nu, nu, nu.

Vill isolera mig, åka ut på landet och sätta mig i en stuga med nog ved och proviant för flera dagar, och bara läsa. Åh vad härligt det skulle vara! Men imorgon blir det facklig grundkurs del två på Djurösnäset och efter det ska jag kunna kollektivavtal och arbetsrätt på mina fem fingrar. Huva. Vill mycket hellre läsa Barbara Ehreinreichs resonemang om hur överdrivet positivt tänkande lett till finanskris, hur den svenska överklassen egentligen lever i "Den nya överklassen" och Tracy Chevaliers fantasi kring hur gobelängerna "Damen med enhörningen" kom till någon gång på medeltiden.

Ska hålla fast i den där känslan, förväntan. Det är energi. Jag behöver mer positiv förväntan i livet, MYCKET mer!