Vårrensning

Vårtider är utrensningstider, det verkar om inte annat märkas på återvinningscentralerna enligt krönikören Karin Thunberg på Svenska dagbladet.

Jag har full förståelse, jag är precis likadan. Men utöver garderob och andra skrymslen som kan få sig en duvning så här års är det för mig som vanligt kroppen som står i centrum. De senaste veckorna har jag utsatt mig själv för en leverrensning, en två veckors detox och en portömning. Ut med det gamla, in med det... fräschare!

I Thunbergs anda tänker jag också att det ju är bra med en mental rensning. Det vore ju fantastiskt fint om man som hon föreslår kunde få hysta ut lite skrot ur minnenas katakomber som liksom inte gör någon nytta utan tvärtom bara får en att må lite sämre när de dyker upp till ytan, gammalt som nytt. I avsaknad av den förmågan kan man kanske vända sig till meditation.

För några veckor sedan tipsade en vän mig om en app (vad annars) som fungerar som ett bra stöd för folk som vill komma igång med meditation. Den heter Get some headspace och erbjuder 10 minuters meditation i 10 dagar med en trevlig röst som guidar en från början till slut. Appen innehåller också små animerade filmer som kan hjälpa en att visualisera hur meditation går till.

Get some headspace finns också på webben och vill man fortsätta efter sina gratis tio dagar kan man t.ex. gå vidare med utmaningen 15 minuter i 15 dagar och sedan prenumerera på ytterligare ledda meditationer. Mycket bra idé och mycket pedagogiskt! Dessutom en trevligt utformad tjänst rent grafiskt både i app och på webb. Läs om grundaren i en intervju på DN:s insidan.

 

Jag har testat 10-dagarstjänsten och tyckte verkligen att den var bra. Den trånga sektorn är som vanligt att få in rutinen. När på dagen ska man få in tio minuters garanterad ostörd tid. Tänkte ett tag att det kanske är lättast att helt enkelt sätta sig på toaletten där man mentalt ändå sällan är någon annanstans än här och nu.

 

Min vän har fortsatt med 15 dagar och tycker fortfarande att den är bra så det är ett alternativ. Ska bara...

Det här med inre ro

... meditation .... (smask, smask) ... det ska inte vara så allvarligt (handviftningar) .... att hitta ... (smask) ............................................... andningen (pekar med båda händerna mot magen) (smask, smask) ....... bli inte förvirrad av tusen års (smask, smask) .......................... sittandet är heligt, gåendet är en kamp .........

Efter en ovanligt förvirrad introduktion av prästen som för dagen har sitt vita hår i en tofs i nacken är det dags för en halvtimmes sittande meditation och en sväng i kyrkgången. Det är tyst och lugnt, jag vajar till både två och tre gånger på min lilla pall men lyckas undvika att skamligt falla framlänges med pannan i stengolvet. Tankar och bilder, i halvvakna sekunder också drömmar, flyter omkring fritt bakom ögonen. Det enda som hörs är mina egna och de andra meditatörernas andning och kurrande magar.

Vi sjunger (hummar i mitt fall) A Me Ho Chi No, eller nåt, jag kommer aldrig ihåg men det handlar om himlen och jorden.

Så är det slut. Känner mig lugn och harmonisk, tacksam över att jag för tredje gången lyckats ta mig från jobbet i tid för att hinna med meditationen innan måndagens träning.

Då får alla plötsligt bråttom. Viker ihop mattor, hastar iväg med meditationspallar till förrådet och drar på sig skorna. Innan jag fått på mig jackan är de andra på väg ut genom kyrkporten. Står häpet kvar och undrar om jag missade poängen.

Söt uppstötning

Nu när jag har etablerat att jag är snygg tänkte jag bara addera att jag också är smart, modig och pja, ett socialt geni.

Smart för att jag idag har minglat med forskare på omväxlande engelska och franska, modig för att jag igår med självklarhet knatade rakt in i en kyrka för att joina ett gäng zen-meditatörer som verkade veta precis vad de gjorde (till skillnad från moi), och socialt geni för att jag efter dagens seminarium lyckades motivera ett gäng trötta och upptagna människor att ta med sitt pick och pack till ett mingel i en tråkig kontorslokal – där jag sedan pratade oavbrutet i ett par timmar med olika okända människor slurpandes på ett glas champagne.

Ja, och så förresten är jag omtänksam också, och tar min champagnerusiga hjärna med till den tyska kollegan som försöker lära sig svenska, för att uppfylla mitt hot om att varje dag avkräva henne ett svar på svenska om vad hon gjorde kvällen innan.

Okej, det var det. Kände att jag behövde lite love bombing, nu känns det bättre:-)

Och för övrigt ska jag nog försöka göra det där meditationsbesöket till en veckovana. Kyrkgolv må vara hårda som..ja, sten, men 45 minuters vila från vardagen kan vara värd en insomnad fot eller två.

Att känna sig själv

Idag var jag på ett lunchseminarium arrangerat av Social Venture Network som handlade om sambandet mellan anställdas självkänsla och verksamhetens lönsamhet. Föreläsaren konstaterade att om man frågar folk på gatan om huruvida de känner sig själva skulle de flesta säga att självklart gör de det, men att om man får dessa samma människor att verkligen fundera över vad de egentligen vet om sig själva så skulle de komma fram till att de egentligen inte känner sig själva särskilt bra alls. Han visade också en bild som jag tyckte var bra och som jag försökt härma med hjälp av det märkliga programmet Paint..



Bilden handlar om självkännedom. Alla har en självbild, en uppfattning om vem man är. Denna självbild kan stämma bättre eller sämre överens med ens verkliga jag, beroende på hur bra självinsikt man har. Ofta är självbilden skev på något sätt, vilket påverkar vårt sätt att hantera vår verklighet. Om man t.ex. har en självbild som säger att man är rädd för hundar kanske man undviker hundar, trots att det här är en föreställning som kanske inte alls är sann.

Sedan har man en idealbild, en bild av hur man VILL vara. Den här självbilden består av en mängd olika komponenter, många som vi inte ens själva är medvetna om. Det kan vara uppfattningar och ideal man har fått när man var liten om hur man ska vara. Det kan t.ex. vara att "män gråter inte", om man är man. Om idealbilden matchas med självbilden och dessa två bilder ligger för långt ifrån varandra mår man dåligt. Om självbilden och den man faktiskt är ligger för långt ifrån varandra får man också problem – oavsett om självbilden är uppblåst eller nedkrympt.

Det gäller att ta en närmare koll på alla dessa delar för att hamna i något slags harmoni. Vad har jag egentligen för idealbild? Vad har jag egentligen för självbild? Hur bra stämmer de här överens med vem jag är och vem jag vill vara idag?

Efter jobbet var det dags för en ny kurs jag anmält mig till om yoga och meditation. En av de saker läraren sade var just att vi med all säkerhet inte vet allt om oss själva. Vad vår kropp klarar av, hur mycket kärlek och smärta vi kan hantera. Att yoga, det vill säga att lära sig vara närvarande här och nu, är ett sätt att upptäckta sig själv.

Att lära känna sig själv är sannerligen ett livslångt äventyr och faktiskt är jag riktigt nyfiken! Jag vill bli bättre på att testa mina gränser, för jag misstänker att de gränser jag har satt upp för mig själv är mycket snävare än vad jag egentligen klarar av.

Bry dig, och du blir attraktiv och lycklig

Har idag bläddrat i Henrik Fexéus bok Alla får ligga. Boken innehåller ett gäng tips på hur man ska bete sig för att nå fram till ett hångel. Lite falsk marknadsföring alltså, måste jag säga! Jag tycker i alla fall att den är intressant eftersom den delvis bygger på forskning om mänskligt beteende i relationer – inte bara till dem av andra könet utan överlag. Det handlar om kroppsspråk, om ögonkontakt, om hur vi fastnar för repetitioner och annat.

Ett av tipsen i boken handlar om empati, om att vi tycker att personer som bryr sig om andra är attraktiva. Sådana personer sprider en god stämning och blir omtyckta för den egenskapen. När jag läste det kom jag att tänka på en kompis som en gång lade märke till att hon fick fler komplimanger av sin pojkväns bäste kompis än av pojkvännen. Jag har träffat den där bäste kompisen och han är en sådan där person som verkar genuint mån om att andra har det bra. En sådan där person som verkligen anstränger sig för att få folk att känna att de hör till och trivs, som mår bra när andra mår bra och därför försöker skapa den stämningen. Det ÄR en väldigt attraktiv egenskap. Sedan är det visserligen en snygging vi pratar om, men dryga snyggingar är inte speciellt attraktiva.

Empati är eftersträvansvärt. Inte bara för att det gör oss attraktiva i andras ögon men också för att det får oss själva att må bra. Empati är en viktig ingrediens i den buddhistiska meditationen och jag läste precis på Lyckobloggen att "världens lyckligaste man", Mattieu Richard, buddhistisk munk och forskare i neurovetenskap, genom sin egen erfarenhet av just meditation på medkänsla visat att lycka och empati är känslor som ligger mycket nära varandra.

Sant är väl att när man är riktigt lycklig vill man omfamna hela världen. När man är olycklig vill man skydda sig från den. Kanske dags att plocka fram den där meditationspallen igen och göra några till försök att nå lyckan...

Meditation på en t-banestation

Mina meditationsambitioner har gått totalt i putten. Det är brist på tid. Och brist på vettiga prioriteringar.

Men idag har jag faktiskt "fusk"mediterat två gånger. En gång på t-banan på väg till jobbet på morgonen och en gång ståendes på en t-baneperrong nu ikväll efter tangon när det var 11 minuter kvar till nästa tåg.

Det var boken Lyckofällan som påminde mig om det, även om författaren Russ Harris inte kallar det för meditation. Det handlar om att andas, djupt och långsamt, och att bara upplåta sin koncentration på just det. Varje gång en tanke fladdrar förbi bara noterar man den, säger kanske "hej tanke", och går sedan tillbaka till att tänka på andningen igen.

Det funkar faktiskt ganska bra, i synnerhet om man dessutom räknar andetagen. 10 i taget är bra. Och jag tänker att det är bättre att öva 10 andetag i taget på en t-baneperrong än att inte träna alls.

Målet är klarhet!

Jag har länge kämpat med min inre röst. Den inre rösten "har rätt" är det många som säger, förutom Kristoffer Ahlström i Magkänslans anatomi. Mitt problem är att jag inte tycker att jag hör den. Jag försöker, lyssnar och lyssnar och försöker och försöker. Och ändå vet jag sällan vad som är intuition och vad som är rädsla. Eller någon annan flyktmekanism för den delen.

Att intuition är viktigt är något som poängteras i boken Tur eller otur. Personer som har tur lyssnar på sin intuition, och ännu viktigare, de FÖLJER den.

Jag tror att en anledning till att jag inte hör min inre röst är att det helt enkelt är för mycket brus i vägen. Målet är klarhet. En enda klar yta av ingenting där minsta lilla viskning från min intuition kan uppfattas. Lämpliga åtgärder för att nå detta mål:

1. Minska på ältandet. Ältande är fasligt onödigt och energikrävande, dessutom tenderar ältandet att överrösta allt annat, till och med signaler om hunger och trötthet om man är riktigt illa däran.
2. Öva på klarspråket. Jag tror att man med mer klarspråk kan minska på ältandet och dessutom visa att man tar ansvar för sig själv.
3. Skriva morgonsidor. Det här har jag testat i omgångar och jag tycker faktiskt att det dämpar bruset. Skriver man tre A4 rakt upp och ner det första man gör på morgonen tenderar all skit som rör sig därinne att hamna på pappret istället för att virvla omkring i huvudet resten av dagen.
4. Minska intrycken. Det här har jag övat på så länge att det knappt känns som en uppgift längre. Jag avstår t.ex. från att sätta på TV eller stereo så fort jag kommer hem, rör mig i tystnaden istället. Har också perioder då jag låter bli att läsa vare sig tidning, reklamskyltar, böcker eller annat. Att gå i naturen har lite samma effekt. Ambitionen är också att planera in retreater då och då för att under en hel helg gå i tystnad vilket jag hittills bara testat en gång.
5. Meditera. Enligt boken Tur och otur ägnar sig personer med tur oftare än andra åt sådant som förstärker intuitionen som t.ex. att meditera, uppsöka lugna platser eller på olika sätt samla tankarna. Meditation är bra, det upprepas i alla möjliga sammanhang och även om det för mig oftare tar sig uttryck i att jag apatiskt stirrar in i en vägg, märker jag att det känns bra att försöka klara sinnet.

Jag säger inte att jag aldrig känner av min intuition. Den finns där men den får skrika väldigt högt och inte ens då är det alltid jag begriper vad det är den vill. Det är på något sätt lättare att tro att man har något fysiskt fel när det stretar inuti, än att det är något i sitt liv man måste förändra. Det svåraste klarspråket är nog som en bekant sa, det man behöver ha med sig själv.

Buddhismen om klarspråk

Målade om min tv-bänk i helgen. Och ja, jag behöver en tv-bänk eftersom jag fortfarande äger en tjock-tv. Jag målade den vit, vilket passar bra enligt den bagua-karta jag lagt över lägenheten enligt feng shui.

När jag tömde bänken hittade jag boken Introduktion till buddhismen som jag läste när jag gick en kurs i meditation för snart två år sedan. Det är en bra och nätt liten bok som ger en första inblick i vad det hela handlar om. Jag har gjort flera understrykningar i boken och bland dem hittar jag ett avsnitt som berättar att buddhister utgår ifrån fem etiska huvudregler, varav en (ta-da!) handlar om klarspråk. Den kallas "Att avstå från att tala osanning" men vad det handlar om är att vara modigt öppen, rak och uppriktig. Att vara rakryggad utan skam istället för att låta sig styras av föreställning om vem man vill vara eller vem andra vill att vi ska vara. Att vara äkta och helhjärtad.

Det låter bra. Ska läsa den där boken igen. Dessutom förespråkar ju buddhismen meditation, och det ska tydligen vara ett bra sätt att göra intuitionen mer hörbar, vilket är bra. Återkommer till det.

Dag 73 Sträck på dig!

Jag har precis varit på gruppmeditation. Meditationstekniken som förespråkades var japansk men som i all meditation jag har kommit i kontakt med är hållningen väldigt viktig. Ryggen ska vara rak och uppsträckt, bröstkorgen öppen och axlarna avslappnade. Så hittar man centrum och sin balans. Denna hållning ger "öppenhet, kärlek och självkänsla".

De senaste par veckorna har jag varit extra noga med min hållning. Det har inte ett dugg med meditationen att göra utan med något som en lärare sade när jag var på tangokurs härförleden. Han sade "it feels like you're falling over me. Press your shoulders back and relax". Jag nickade och sade "OK" men inombords svor jag att det fanimej är omöjligt! Men vill man se bra ut när man dansar tango är det bara att svälja rådet och kämpa. 

Medan jag övat på det här har jag tänkt på något annat jag hört. Att hållningen avspeglar ens sinnesstämning, men att sinnesstämningen också påverkas av hållningen. Precis samma resonemang som vid ansiktsuttryck och deras påverkan på vårt humör, alltså. Faktum är att jag tycker jag märker skillnad bara jag testar att sitta omväxlande som en hösäck och upprätt. Tusan om det inte är lättare att le och känna att pannan är klar när jag sitter upprätt! (Självsuggestion, anyone?) Utöver att påverka sin egen sinnesstämning påverkar ens hållning också andra personers uppfattning om en. En person med bra hållning och öppet bröst ser helt enkelt mer självsäker, glad och öppen ut än en person som hasar fram med nedsjunkna axlar och blicken i backen. Hur vill du att andra ska uppfatta dig?

Det är mycket att tänka på. Mina ansiktsuttryck påverkar mitt humör, min hållning påverkar min sinnesstämning, mitt ordval påverkar min energi. Det är bara att öva, öva, öva, och lita på att när jag övat tillräckligt länge så kommer det naturligt. Som tur är kan man glädjas över vinsterna på vägen, för senast jag dansade tango hade jag både bättre flyt och bättre balans än tidigare!

Foto av Zabara Alexander från Flickr.com

Dag 11 Jag är en sådan som mediterar

Jag gick en kurs i meditation för över ett år sedan och det var så himla bra! Varje gång jag mediterar ger det mig någonting, även om det bara är tio minuter. Oftast fungerar det som en "reboot" av hjärnan - att bara tömma allt och börja på nytt. Väldigt välgörande och det ger definitivt ett slags energi.

Sedan kursen har jag flera gånger försökt upprätta en rutin för att meditera regelbundet. Men det är ungefär som goda mat- och motionsvanor; att veta att det är bra för en gör det inte svårare att ligga i soffan och äta praliner...

Men idag kände jag att jag verkligen vill bestämma mig för att göra en vana av det och eftersom jag mediterade igår utropar jag härmed tisdagar till meditationsdag! En dag i veckan är verkligen ett minimum, men mycket bättre än inget alls. Ska använda samma strategi som jag gjorde när jag började jogga och kallar mig numer "en sådan som mediterar":-)