Har varit lite låg ett par dagar den här veckan och jag misstänker att det handlar om inbillning. Inbillning är ett knepigt fenomen som tyvärr ofta får en att må dåligt. Men faktum är att man kan använda den till något.
När jag var yngre tyckte jag att det var jobbigt när jag upptäckte att någon tittade på mig. Jag inbillade mig att personen gjorde det för att jag hade konstiga kläder, glömt matrester i mungipan, en snorkroka hängandes ur näsan eller något annat jobbigt. Det gjorde mig självmedveten på ett sätt som tvingade in mig i ett hörn där jag kunde komma bort från blicken.
För några år sedan försökte jag medvetet ändra på det. Jag bestämde mig för att istället inbilla mig att den person som tittar på mig gör det för att hen tycker jag är snygg, är fin i håret, har coola örhängen eller för att hen undrar var jag fått tag i mina välpassande kläder.
Oj vad svårt det var i början! Men nu, jeez, ibland blir jag nästan rädd för mig själv. Näsan i vädret som värsta primadonnan, ruskandes på håret och smilandes som om jag fått en komplimang, bara så där. Och grejen är att jag lite skiter i vad den där personen tycker. Så länge jag inbillar mig att det är något bra, så mår jag bra. Basta!
Äh, bara mejkar mig lite – bara så där, tjejen som tror hon är ett snyggo.
Häromdagen stressade jag från jobbet för att komma hem i tid till ett besök av en kompis. Vi hade bestämt en vecka tidigare att vi skulle ut och jogga som förberedelse för Tjejmilen som vi bokade in oss på innan sommaren.
När jag sitter på tunnelbanan ringer hon och säger att hon förresten inte kan komma för att hon varit på ett läkarbesök på eftermiddagen och att hon inte heller kan springa Tjejmilen eftersom hon och hennes man precis spontanbokat en weekendresa till Rom just den helgen.
Varför skriver jag nu det här? Jo, för att om det här hade hänt mig för ett par år sedan hade telefonsamtalet resulterat i ett hugg i magen, en gråtattack och en överväldigande känsla av att bli ratad och övergiven. Det hade blivit ett alltför tydligt bevis på att jag inte är prioriterad och slutsatsen hade varit att mitt värde är noll.
Det var inte kul den här dagen heller, men hugget i magen kom aldrig, och istället för att bli ledsen kunde jag tycka att det var lite dålig stil av henne att göra som hon gjorde. Och så drog jag på mig springkläderna, joggade till en kompis i sjöstan där jag belönades med att inkluderas i en familjemiddag, som med två glas cava visserligen gjorde det tyngre att ta sig hem, men värmde hjärtat desto mer.
Jag hade så klart helst sluppit hamna i den där situationen, men nu när jag gjorde det är jag glad att den gav mig bevis på att jag faktiskt är starkare idag än jag var förr!
I lördags gifte sig min kusin. Vigseln var tokrörande som vigslar alltid är och jag är glad att jag varit på så många bröllop nu att jag kom ihåg näsdukar. Det visade sig rädda både mitt eget och brudens smink.
Hela bröllopet var väldigt fint och trevligt, med nya bekantskaper och gamla, fantastiskt god mat, vackra kläder, vackert väder och glada människor.
Men. Eller nej, OCH (en riktigt bra ordvalsteknik jag försöker hålla i minnet). Under middagen fick jag efter sommarens debacle i England ett nytt tillfälle att testa självkänsla och förmåga att hålla humöret uppe när min bordskamrat till vänster, en tjugoårig göteborgare, utan att ens titta på mig plötsligt deklarerade att han inte ville prata med mig.
I en sådan situation tänker jag mig att det finns två typer av personer. Det finns den typen som tänker "vad är det för fel på honom?" och så finns den typen som tänker "vad är det för fel på mig?". Jag tillhör självklart den senare typen, annars skulle det här blogginlägget aldrig ha skrivits.
Såhär i efterhand känner jag mig rätt nöjd. Med en hel arsenal av självhjälpstips i ryggen klarade mig faktiskt undan utan naggad självkänsla, utan den där direkta och heta skamelden inuti och utan men på resten av kvällen. Det betyder inte att jag inte analyserade men jag ältade inte och jag kände mig inte förminskad.
En klapp på axeln för det, tjohoo! Sedan kan det ju tyckas lite beklämmande att jag såhär två dygn efteråt skriver ett blogginlägg om det, men det är en annan femma tänker jag.
Hej kissen, vad fin du är! Här får du min hand. Så len du är i pälsen, som ingen annan katt minsann.
Men vad har du där? Ett sår? Husse säger du är för noga med putsningen. Du vet väl att man måste älska och ta hand om sig själv. För vem ska annars göra det om inte hen som står en närmast? Ta hand om dig och föregå med gott exempel, du vill väl att andra ska älska dig för den du är, inte tycka synd om dig för det du gör?
Så skapar du ett original och kan lättare känna igen dem som vill dig väl, de som känner för dig som du själv gör. Respekt, välvilja och kärlek. Och avslöja dem som bara vill ta och göra dig till en annan, så att du är beredd när de överger dig.
Seså, vill du inte ha mer kel? Du ber ju om det. Om du inte älskar dig själv blir det svårt att låta någon annan göra det. Det blir ovant för dig, obekvämt, obehagligt. Du går. Trots att någon vill dig väl, mer väl än du själv. Det är något av de mest värdefulla i livet, det vill du inte missa.
Jag är här, nu för en stund. Ligg kvar här du, med huvudet mot min arm i solen. Jag ska försöka att inte ge dig mer än du kan ta emot. Men du, ta hand om dig, fina kissen.
Alltså, ibland går ju framsteg en förbi just av den anledningen att det är ett framsteg. Något man plötsligt kan göra utan att kräkas av rädsla eller utan att ens försöka undvika hela kräksituationen genom att säga nej.
Som att stå modell på nätet. Ursäkta mig, men HAHAHAHAHA!!! För inte alls länge sedan skulle jag när jag skrattat klart åt det absurda i idén ha blivit stel i lederna och lite kallsvettig bara av tanken. Och om sanningen ska fram försökte jag faktiskt slingra mig lite, men bara lite, och inte för att jag var rädd utan för att jag tänkte att om min kompis verkligen vill sälja uppsydda klänningar borde hon använda en modell som...ja, säljer.
Och så plötsligt står man där i en amatörpose framför sin fejköppenspis och resultatet landar till allmän beskådan på en webbsida som säljer rockabilly-kläder. Har ju inte direkt den där kurviga rockabilly-kroppen, inte indirekt heller, men faktiskt kan jag konstatera att sakernas tillstånd är som de är och inte skämmas för det. Framsteg som sagt, halleluja!
Sådärja. Nu ska jag bara ta mod till mig och se på en intervju med yours truly, inspelad och så klart publicerad på webben sedan flera veckor. Men inte riktigt än...
Något av det mest destruktiva man kan ägna sig åt är att jämföra sig själv och sin situation med andra. Har man tur kan man lära sig något konstruktivt om hur man kan gå vidare i livet, men alltför ofta finner man sig själv på minussidan och känslan av förlust kan bli överväldigande. Frågan "why me?!" börjar eka i huvudet, man känner sig orättvist drabbad och börjar leta logiska förklaringar på saker som snarare är styrda av slump, slår huvudet i väggen och tycker synd om sig själv.
Jag har övat och övar fortfarande. Varje dag faktiskt. För det där jämförelsetricket verkar ligga naturligt för många, det är det definitivt för mig. Kanske är det inte så konstigt när vi människor är sådana gruppdjur och historiskt sett väl knappt haft en chans till liv om vi inte varit del av en social gemenskap.
Igår kväll märkte jag att det där övandet faktiskt ger resultat! Dessvärre gjorde jag det på grund av att någon annan inte övat lika mycket som jag.
Jag var på en fest där majoriteten utgjordes av par, flera av dem med barn eller gravida. Vart jag såg, såg jag personer som till synes befann sig i en livssituation jag också önskar för mig själv. Förr hade jag känt mig liten, ensam och utesluten, oavsett hur trevliga de andra var, hur gott maten smakade eller hur bra musiken funkade för dans. Men igår var min största noja att jag egentligen knappt kände en kotte, knappt ens killen vars födelsedag jag var där för att fira! (Intalade mig själv att hans svårighet att känna igen mig snarare berodde på min enormt fula 80-talstuperade frisyr än på det faktim att jag knappt träffat honom förut...)
Jag hade sällskap till spektaklet med en tjej som är flera år yngre än jag men vars syn på livet präglas av vikten av att ha en familj. Hon längtar och längtar men är singel sedan fyra månader tillbaka. Och det enda hon kunde se i det där rummet var vad hon själv inte hade. Hon grät en skvätt och lämnade festen tidigt, hon stod inte ut. Tänk vilken förlust.
Själv kände jag mig stärkt över min upptäckt! Nu måste jag bara fortsätta på att öva förmågan att känna mig bekväm ensam bland okända människor...för igår slank jag hem när jag upptäckte att de enda jag kände var på väg ut till en taxi..
När jag låg på stranden i början av året, och lyssnade på hur vågorna slog in mot den vita sanden på Cubas norra kust (ja, det VAR helt fantastiskt!) så läste jag Johanna Thydells Ursäkta att man bara vill bli lite älskad. Den var bra. Den var faktiskt riktigt bra, och rolig! Ah, det är så här de funkar nuförtin', ungdomarna, kom jag på mig själv att tänka. Samtidigt som jag kände igen mig jobbigt mycket även som vuxen.
Boken handlar om tonårstjejen Nora som genom en rad nya och gamla relationer upptäcker sitt grundläggande behov av att bli bekräftad. Och att den bild hon har av sig själv inte alls stämmer överens med den andra har av henne, och att det ställer till det.
Jag läste aldrig Thydells första och väldigt hyllade bok I taket lyser stjärnorna. Det var mest för att jag då precis hade läst den norska ungdomsboken Trollslag av Charlotte Glaser Munch, som handlade om en dagboksskrivande 16-åring som också förlorar sin mamma till cancern. Det blev liksom lite för mycket av det sorgliga just då. Men det gör att jag inte tycker att Ursäkta att man bara vill bli lite älskad hamnar i skuggan av något annat. För mig står den helt för sig själv, och jag gillar den. Lånade direkt ut den till en annan strandnjutare som låg och fnissade i solstolen ända tills hon ville ge den vidare till en tredje. I recommend, helt enkelt!
När jag började gå i terapi för några år sedan var ett mål att bli skarpare i kanten. "Hitta mig själv" som det heter, men det har ju blivit så floskligt att man kräks.
Jag kände mig väldigt luddig, visste liksom inte var jag slutade och någon annan började. Det var som om jag flöt omkring som dimma strax ovanför marken utan att någonsin kunna sätta ner foten och känna mig hemma. Jag ville ha en tydligare personlighet, integritet, god självkänsla och ja, egenskaper som på något sätt kräver att man är sharp. Skarpare i kanten.
Det har tagit tid. Och jag har tidvis frustrerat undrat vad det är som är så förbannat svårt. Men så igår kom jag på varför! Har läst de senaste dagarnas serie om bekräftelsebehov i Svenskan, och plötsligt föll bitarna på plats. Varje gång jag träffar nya människor eller hamnar i nya situationer är det första jag gör att bedöma möjligheten för mig att passa in. Jag justerar mig själv, anpassar min luddiga gräns, flyttar min dimmiga kropp, för att så gott jag kan bli lik någon annan och få vara med. Bli en av dem. Med en skarpare gräns och fötterna på marken blir det här betydligt svårare. Och vem är jag då? Tänk om jag inte får vara med?!
Ja, tänk om. Tänk om det faktiskt inte spelar någon roll. Tänk om man mår bättre av att vara sig själv och vara det ensam, än att vara någon annan för att man är beroende av att få bekräftelse av andra.
Jag säger inte att jag är framme. Men allt oftare känner jag att jag får markkänning, och när jag försöker anpassa mig för mycket tänjer det och tar emot. Det känns bra. Sharp.
Idag var jag på ett lunchseminarium arrangerat av Social Venture Network som handlade om sambandet mellan anställdas självkänsla och verksamhetens lönsamhet. Föreläsaren konstaterade att om man frågar folk på gatan om huruvida de känner sig själva skulle de flesta säga att självklart gör de det, men att om man får dessa samma människor att verkligen fundera över vad de egentligen vet om sig själva så skulle de komma fram till att de egentligen inte känner sig själva särskilt bra alls. Han visade också en bild som jag tyckte var bra och som jag försökt härma med hjälp av det märkliga programmet Paint..
Bilden handlar om självkännedom. Alla har en självbild, en uppfattning om vem man är. Denna självbild kan stämma bättre eller sämre överens med ens verkliga jag, beroende på hur bra självinsikt man har. Ofta är självbilden skev på något sätt, vilket påverkar vårt sätt att hantera vår verklighet. Om man t.ex. har en självbild som säger att man är rädd för hundar kanske man undviker hundar, trots att det här är en föreställning som kanske inte alls är sann.
Sedan har man en idealbild, en bild av hur man VILL vara. Den här självbilden består av en mängd olika komponenter, många som vi inte ens själva är medvetna om. Det kan vara uppfattningar och ideal man har fått när man var liten om hur man ska vara. Det kan t.ex. vara att "män gråter inte", om man är man. Om idealbilden matchas med självbilden och dessa två bilder ligger för långt ifrån varandra mår man dåligt. Om självbilden och den man faktiskt är ligger för långt ifrån varandra får man också problem – oavsett om självbilden är uppblåst eller nedkrympt.
Det gäller att ta en närmare koll på alla dessa delar för att hamna i något slags harmoni. Vad har jag egentligen för idealbild? Vad har jag egentligen för självbild? Hur bra stämmer de här överens med vem jag är och vem jag vill vara idag?
Efter jobbet var det dags för en ny kurs jag anmält mig till om yoga och meditation. En av de saker läraren sade var just att vi med all säkerhet inte vet allt om oss själva. Vad vår kropp klarar av, hur mycket kärlek och smärta vi kan hantera. Att yoga, det vill säga att lära sig vara närvarande här och nu, är ett sätt att upptäckta sig själv.
Att lära känna sig själv är sannerligen ett livslångt äventyr och faktiskt är jag riktigt nyfiken! Jag vill bli bättre på att testa mina gränser, för jag misstänker att de gränser jag har satt upp för mig själv är mycket snävare än vad jag egentligen klarar av.
Satt på tåget på väg till Malmö för några timmar sedan och läste senaste numret av tidningen Kupé. Här finns en artikel som heter Förnuft & självkänsla där det påstås att självhjälpsböcker, och i synnerhet de som handlar om att boosta sin självkänsla kan leda till att man mår sämre, inte bättre.
En kort artikel gör sällan ett område rättvisa, särskilt inte när man ska berätta om ny forskning och försöka dra en stor mängd litteratur över en kam, men jag kan ändå inte låta bli att reagera.
Det artikeln tar upp är psykologiforskaren Magnus Lindwalls forskning som enligt artikeln visar att övningar och affirmationer inte fungerar för att lösa personliga problem. Det torde väl vara ganska obvious, kan man tycka. Och jag håller definitivt med om att det är bättre att ta tag i och försöka lösa problem man har i form av en arbetsplats man inte trivs på, en taskig relation eller en dålig rygg istället för att bara upprepa för sig själv att man är älskad och värdefull. Men, jag blir provocerad när jag läser att "det är bättre att fokusera på vad familjen och vänner behöver istället för att gräva ner sig i sig själv".
Det är kanske inte menat som det låter men det jag hör skär illa. Jag har åtminstone två vänner som går eller har gått i terapi av just den anledningen att de problem de har i livet orsakas av just detta; att vara mer uppmärksam på och tillåtande mot andra människors behov än deras egna. Att ha glömt hur det känns att vilja något för egen del eftersom andra alltid så självklart får gå före. Partners, barns, vänners, chefers, kollegers, vem som helsts annans behov är viktigare. Till slut utplånar de sig själva så att de knappt vet vad de vill ha till lunch.
Jag inbillar mig att det är ett övervägande kvinnligt problem, ett överutvecklat servicemind som går ut över den egna personens gränser, integritet, och till slut låter alla klampa rakt över en.
Självklart mår man inte bättre av att bara rikta sin uppmärksamhet inåt och ägna livet åt något slags avancerat navelskåderi, men att tro att alla problem löser sig om man ser till andras behov istället för sina egna är för mig detsamma som att gömma huvudet i sanden och hoppas det går över - ända till den dagen man inser att man inte har den blekaste aning om vem man egentligen är och hamnar i en praktkris. Så det så.
Igår hände det en sådan där sak på jobbet som för ett par år sedan skulle ha fått mig att helt tappa andan, göra hjärnan blank och orsaka åtminstone en tre dagars-depression.
Men igår, ja då grät jag en skvätt för att det hårda i magen skulle lösas upp och när jag kontrollerade energinivån märkte jag att den inte hade förändrats. Alls. Jag fick bekräftat av kära kollegan att jag hade rätt i att reagera och tack vare tidigare terapibesök förstod jag varför reaktionen blev känslomässigt stark. Och så det bästa, det slog inte ner mig.
Jag undrar ofta om allt det här kämpandet som trots att jag tycker att det är roligt verkligen ger någonting. Igår fick jag bekräftat att det faktiskt gör det. Och jag är så tacksam.
"Vem är du om du inte är dina prestationer eller dina relationer?"
Ja, alltså, typ mig själv..? Jag menar, den jag ÄR. Alltså, liksom, hur jag ser ut och vad jag gör - eller nej inte presterar precis men, kanske vad jag tycker om. Eller så.
Den där frågan ställdes på en helgretreat jag var på hos Sigtunastiftelsen förra våren. Det var en sådan där retreat där man är tyst en hel helg och de endasom får prata är de som håller i själva retreaten, och de kan haspla ur sig sådana där jobbiga frågor. Som vem man är, om man inte är sina prestationer eller relationer.
I helgen träffade jag en kille på dansgolvet som jag tyckte var intressant. Rolig att dansa med, kul att prata med och så var han..tja, söt:-) Jag märkte att hjärnan började gå på högvarv direkt för att svara på frågan "vad kan jag göra för att han ska tycka att jag är är intressant, rolig att dansa med, kul att prata med och...tja, söt?"
Det är väldigt lätt att hamna där. Faktiskt känns det som en överlevnadsinstinkt att anpassa sig till sammanhang där man vill höra hemma. Men ibland blir det galet, man presterar och name-droppar tills man inser att man egentligen inte har lust, att man hellre skulle göra något helt annat och träffa helt andra personer. Och plötsligt är man inte sig själv utan någon helt annan som man inte känner.
Det är också lätt att glömma bort att ens värde aldrig förändras, oavsett vad som händer runt omkring en. Det får jag påminna mig om, ofta. Dov Baron, ett namn i attraktionslagsbranschen har illustrerat det här på ett bra sätt i en video jag tyvärr inte kan hitta nu. Han visar upp en 100-dollarssedel för publiken och frågar - "hur mycket är den här sedeln värd?" Publiken svarar; 100 dollar. Han knycklar ihop den till en liten boll och frågar "hur mycket är den värd nu?" 100 dollar. Han slänger den på golvet och stampar på den frenetiskt, plockar upp den och frågar "och nu, vad är den värd?" 100 dollar. Han skriker åt den "din värdelösa, idiotiska lilla skitlapp, du är inte värd ett jävla dugg!" och så frågar han "vad är den värd?" 100 dollar. Fortfarande 100 dollar.
En tredje sak jag brukar tänka på i sammanhanget är det klassiska citatet från filmen Bridget Jones's diary där Mark Darcy säger:
"I like you, very much. Just as you are."
I filmen behandlas detta faktum som en kuriositet. Men vad finns där egentligen att tycka om hos en annan människa än den hon är – bortom prestationer och relationer?
Behövde stuva om i mina bokhyllor för en tid sedan för att det igen blivit lite väl många böcker på lite väl få hyllmetrar. Noterade att de böcker som jag under åren har samlat på mig i självhjälpsboksgenren numera upptar en hel del utrymme. Jag är helt enkelt en självhjälpsboksjunkie. Jag vet att jag inte är ensam, det är lätt att fastna i beroendet. Vissa personer läser biografier om andra människors val och prestationer för att få inspiration, andra läser självhjälpsböcker, it's as easy as that. Tänker inte ens skämmas, tänker istället att det kan vara ett tecken på att jag vill fortsätta utvecklas och det är ju bara bra, eller hur?
Jag skyller på mina föräldrar. De första böckerna om andlighet och självutveckling jag läste plockade jag ju ur deras hyllor. Hyllor som för övrigt, precis som mina, aldrig tycks svälja alla böcker, vilka istället får staplas i högar på pianot, läggas i sängbordet eller klämmas in mellan blomkrukorna på fönsterbrädet.
Den allra första självhjälpsboken kom i min ägo när jag började gymnasiet och jag tycker fortfarande att den är fantastiskt bra. Den borde banne mig delas ut till alla studenter redan första dagen! Den hamnar egentligen i kategorin "studieteknik" och är skriven av en pedagog, Christer Gudmundsson. Den heter Konsten att överleva plugget – en positiv handledning och innehåller framför allt inlärningstips men också en dos positiv psykologi - vilket väl inte uppfanns som forskningsämne förrän typ tio år efter det att boken kom 1990. Den är knallgul och häftad och full med enkla och roliga illlustrationer. Boken inspirerade mig till det för alla obligatoriska föredraget i ämnet psykologi, och det är nog första och enda gången hittills som jag verkligen tyckte om att berätta något inför en grupp. Om positiv psykologi hade funnits som ämne när jag började på universitetet hade jag med stor sannolikhet valt att studera det.
Sedan dess har det blivit många böcker, av vilka jag som tur är för mina hyllor endast äger en del, böcker om självkänsla, hjärnans förmåga till förändring, depressioner, beteendemönster, självläkning och mer. Imorgon börjar semestern och självklart motiverade det en lång stunds botaniserande i bokhandeln och inköpet av en första batch om sex böcker. Med i högen av romaner slank Självkänsla på djupet av Marta Cullberg Weston och Richard Bransons självbiografi Den globale entreprenören...
Frågan är dock, tänk om man spenderar tid och energi på att läsa om självförbättring i onödan, istället för att göra det som egentligen skulle göra skillnad. Den bästa boken i självhjälpsboksgenren är kanske inte alls särskilt tjock. Kanske faktiskt bara ett blad. Kanske bara ordet: Lev!
