I sin strävan mot förbättring kan man arbeta på olika sätt. För min egen del handlar det mycket om hälsa, såväl fysisk som mental. Min måttstock är hur jag mår; hur mycket energi jag har, vilket humör jag är på och huruvida jag har ont någonstans.
Min måttstock är alltså ganska oprecis, siffror och värden brukar jag lämna till experterna; läkare, näringsterapeuter och liknande, för jag har märkt att de sällan ger mig rakare besked än min flummiga självskattning.
Men turligen är nu inte alla som jag. Jag har till exempel en vän som är väldigt förtjust i siffror, siffror av alla möjliga slag. Hon kan bli förtjust över "snygga" datum och bli lite irriterad när bemärkelsedagar ser stökiga ut. Hon gillar också "gadgets", olika små manicker som ger henne siffror, och när hon arbetar med sin hälsa gör hon det med hjälp av noggrann dokumentation av just siffror. Hur mycket hon orkar lyfta, hur ofta hon tränar, hur långt hon har gått osv.
Och hon är långt ifrån ensam om denna förtjusning i siffror. Det finns en hel rörelse som ägnar sig åt just detta, att lära känna sig själva med hjälp av siffror. Och tekniken är med dem, det finns manicker för allt möjligt nuförtiden, till och med appar som kan tala om för dig hur mycket djupsömn du egentligen får under en natt. Rörelsen kallas quantified self, eller det mätbara självet, på svenska och tycks ha växt ordentligt under bara de senaste åren. De har en webbplats, Quantified self. Self knowledge through numbers och de arrangerar så kallade meetups där de träffas. Jag ser framför mig hur dessa sifferälskande självförbättrare då entusiastiskt berättar om uppfinnandet av ytterligare nya manicker och om hur man kan använda dem för ökad självkännedom. Vad jag förstår har den här nyfikenheten hittills resulterat i en hel rad uppfinningar, bland annat sådana som kan hjälpa överviktiga att gå ner i vikt utan att hålla rätt på kalorier och underlätta för föräldrar till barn med diabetes att hålla rätt på insulinnivåer.
I egenskap av självförbättrare tycker jag att det här är helt fantastiskt, att nyfikenheten på den egna kroppen och på hur vi mår kan resultera i användbara uppfinningar som hjälper oss i strävan att bli och må bättre! Jag undrar också hur det kan påverka individens förhållande till läkare och vårdinstitutioner i framtiden, när vi som patienter kan få så mycket kunskap om oss själva som tidigare knappt ens var tillgänglig via expertis.
Jag följer detta med spänning och hoppas på att det snart dyker upp någon forskare som kan berätta vad det här innebär, för individen och för samhället.
För ett kort intro till var quantified self är, se den här TED-videon med en av de två personer som satte namn på rörelsen, Gary Wolf.
Visar inlägg med etikett självkännedom. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett självkännedom. Visa alla inlägg
onsdag 8 maj 2013
torsdag 2 maj 2013
Vad man gör med sin tid
Jag tittar inte särskilt mycket på TV längre. Min lilla tjock-TV som är ett arvegods i minst tre led. Den står mest på när jag gör något annat. Har tänkt att det är bra, att jag som verkligen kan bli helt absorberad av dumburken, inte är fast i beroendet längre.
Det tänkte jag tills jag blev av med min internetuppkoppling för ett par veckor sedan.
Plötsligt kunde jag inte komma på vad jag skulle göra på kvällarna.
- Undrar om det kommit något nytt avsnitt att streama av.... nä just det.
- Dags att kolla semesterhus i Provence!!...nä just det
- Det där TEDtalk-avsnittet jag skrev upp häromdagen, det skulle man...nä, just det
- Fy sjutton, måste betala räkningarna...nä, just det
Jag har målat naglarna på sistone. Städat lägenheten, lagat mat, planerat för utrensning ur garderoben, läst, ja till och med börjat med meditera-tio-minuter-om-dagen-i-tio-dagar!
Nu har jag nät igen. Halleluja!! Eller? Fastnade direkt i svt:s öppna arkiv där jag hittade gamla (och det känns verkligen SUPERgammalt när man tittar på det) "Ärliga blå ögon".
Skulle tro att det blir mindre av målade naglar igen framöver.
Det tänkte jag tills jag blev av med min internetuppkoppling för ett par veckor sedan.
Plötsligt kunde jag inte komma på vad jag skulle göra på kvällarna.
- Undrar om det kommit något nytt avsnitt att streama av.... nä just det.
- Dags att kolla semesterhus i Provence!!...nä just det
- Det där TEDtalk-avsnittet jag skrev upp häromdagen, det skulle man...nä, just det
- Fy sjutton, måste betala räkningarna...nä, just det
Jag har målat naglarna på sistone. Städat lägenheten, lagat mat, planerat för utrensning ur garderoben, läst, ja till och med börjat med meditera-tio-minuter-om-dagen-i-tio-dagar!
Nu har jag nät igen. Halleluja!! Eller? Fastnade direkt i svt:s öppna arkiv där jag hittade gamla (och det känns verkligen SUPERgammalt när man tittar på det) "Ärliga blå ögon".
Skulle tro att det blir mindre av målade naglar igen framöver.
söndag 14 april 2013
Jag skiter väl i vad du känner
Ur Horace Engdahls Cigaretten efteråt:
Jag har efter många terapisessioner och en hel del soulsearching kommit en bit i min förståelse av mig själv och mina reaktioner. Det handlar om reaktioner som är onödigt starka, och för att illustrera "onödigt" menar jag alltså en plötslig förlust av livets mening när någon bakom mig i kön suckar för att jag inte lyckas ta mig genom t-banespärrarna fort nog, eller ett ögonblickligt behov av att helt kapa en lång vänskap efter mottagandet av en lite skarpare formulering i ett mess.
När man väl har nått en insikt får man lätt en lust att berätta för alla i sin omgivning vad problemet är så att man ska slippa utsättas för de där överdrivna reaktionerna i framtiden. Eller kanske mer klassiskt, ta ett allvarligt samtal med sina föräldrar och säga dem ett sanningens ord om hur de förstört ens liv.
Men vem är jag att kräva att alla andra ska anpassa sig till mina ömma punkter, punkter som kan te sig helt irrationella för en annan och definitivt ligga bortom den normala nivå av hänsynstagande som kan förväntas medmänniskor emellan? Det är klart att jag i mina närmaste relationer kan ha nytta av att berätta varför jag reagerar hårt på vissa saker eftersom där ändå finns så många känslor att kryssa mellan, men i övrigt? Nej, jag tycker inte det.
Men, visst vill man veta om man råkar såra någon utan att förstå det, kanske man kan invända. Jovisst. Men om jag t.ex. inte tycker om att höra att jag borde äta mer för att jag omotiverat fått höra det hela mitt liv - är det då rätt av mig att ogilla att personer säger det när jag äter så lite att jag håller på att tyna bort? Och om jag inte tycker om att synas på Internet men har konton i olika sociala nätverk, är det då rätt att ogilla att personer använder dem för att kontakta mig? Det är en sak att ta hänsyn till varandras historia, en annan att ta hänsyn till varandras reaktioner.
Och därför tänker jag alltså inte berätta vilken av mina överkänsliga punkter som triggat det här inlägget.
Det är sant, jag föraktar överkänsligheten. Den är ett val: att låta de andra stålsätta sig, eftersom de är av en billigare sort.Jag läste det här och kände att det slog an. Jag menar inte att det är ett val att vara överkänslig för det kan ha sina orsaker, men det är ett val att tvinga andra att ta hänsyn till den.
Jag har efter många terapisessioner och en hel del soulsearching kommit en bit i min förståelse av mig själv och mina reaktioner. Det handlar om reaktioner som är onödigt starka, och för att illustrera "onödigt" menar jag alltså en plötslig förlust av livets mening när någon bakom mig i kön suckar för att jag inte lyckas ta mig genom t-banespärrarna fort nog, eller ett ögonblickligt behov av att helt kapa en lång vänskap efter mottagandet av en lite skarpare formulering i ett mess.
När man väl har nått en insikt får man lätt en lust att berätta för alla i sin omgivning vad problemet är så att man ska slippa utsättas för de där överdrivna reaktionerna i framtiden. Eller kanske mer klassiskt, ta ett allvarligt samtal med sina föräldrar och säga dem ett sanningens ord om hur de förstört ens liv.
Men vem är jag att kräva att alla andra ska anpassa sig till mina ömma punkter, punkter som kan te sig helt irrationella för en annan och definitivt ligga bortom den normala nivå av hänsynstagande som kan förväntas medmänniskor emellan? Det är klart att jag i mina närmaste relationer kan ha nytta av att berätta varför jag reagerar hårt på vissa saker eftersom där ändå finns så många känslor att kryssa mellan, men i övrigt? Nej, jag tycker inte det.
Men, visst vill man veta om man råkar såra någon utan att förstå det, kanske man kan invända. Jovisst. Men om jag t.ex. inte tycker om att höra att jag borde äta mer för att jag omotiverat fått höra det hela mitt liv - är det då rätt av mig att ogilla att personer säger det när jag äter så lite att jag håller på att tyna bort? Och om jag inte tycker om att synas på Internet men har konton i olika sociala nätverk, är det då rätt att ogilla att personer använder dem för att kontakta mig? Det är en sak att ta hänsyn till varandras historia, en annan att ta hänsyn till varandras reaktioner.
Och därför tänker jag alltså inte berätta vilken av mina överkänsliga punkter som triggat det här inlägget.
torsdag 4 april 2013
I knew it!
Läser Horace Engdahls Cigaretten efteråt. Läser:
Ironi är ett sätt att hantera blyghet, skygghet, rädslan för att bli infångad eller sårad. Men om man inte vill ta några risker, kan man inte vara med och spela. Så länge jaget skyddar sig med ironi, är vägen stängd för Eros. Ironi är att underkänna verkligheten, att inte vilja uppslukas av livet, att inte vilja invaderas. Det är detsamma som att blockera hängivenheten. Då återstår till slut bara det egna högmodet.
Varningar mot ironi kommer alltid för sent. Den som förstår ironi är redan smittad av den.
onsdag 20 mars 2013
Assa och dissa
Idag var jag på Oscarsteatern
på en så kallad inspirationsföreläsning. En sådan där
föreläsning som man går på i grupp som ett slags jobbförmån,
tillsammans med sina kollegor för att typ, bli på gott humör och
slippa jobba en eftermiddag.
Föreläsningen hölls av Susanne Pettersson, en mycket professionell föreläsare som helt uppenbart
visste vad hon pratade om. Seminariet handlade om hur man på
individnivå, gruppnivå och organisationsnivån kan jobba bra och
samtidigt MÅ bra.
Även om man har hört det mesta förut
behöver man påminnare, gärna i andra ordalag. Mycket kort utgick
hon ifrån hjärnan och berättade varför vi behöver:
- veta vad vi vill
- ha förmågan/kunskapen att nå dit
- att ha roligt på vägen dit genom att hitta rätt tillstånd
- att tro att det går
- och så något mer jag inte kommer ihåg.
Det andra jag tar med mig är det här
med att assa och dissa; associera och dissociera. Att hålla bra
saker, prestationer, känslor nära mig och tvärtom hålla ifrån
mig sådant som är dåligt. Jag gör det redan till viss del, men
jag kan definitivt lära mig att göra det bättre. Och på båda
fronter. Det är en lika stor utmaning att ta till sig sådant som är
bra som att hålla ifrån sig sådant som är dåligt.
 |
| Så gör det ju inget att Oscarsteatern är en fin och inspirerande miljö att dricka påste, äta förbjudna bullar och skrika sig hes i, i pausen. |
torsdag 7 mars 2013
En människas ondska, alla människors ondska
Har varit på bio och sett filmen Hanna Arendt. Vad härligt det är när man får en bra bioupplevelse och samtidigt lär sig något! Ultimat för en lat. Får man dessutom igång hjärnan är det ju en fin bonus, en tanke eller två är ju inte fel. Och det är just tanken som är det centrala i filmen, människan som en tänkande varelse.
Filmen handlar om hur Hanna Arendt bevakar Eichmann-rättegången och förvånas över att en man som alla vill betrakta som ondskan personifierad visar sig vara...banal. Inte en antisemitisk djävul, bara en vanlig, tråkig men mycket lojal byråkrat som råkade hamna på en tjänst som när han gjorde sitt jobb väl, skickade folk i döden.
Eichmann säger själv att han fick dela sig själv i två för att kunna fungera; arbetsuppgifterna i en del, samvetet i en annan. Med Hanna Arendts ord; han avstod ifrån att tänka. Att tänka som människa.
Jag tror att det är väldigt vanligt att man gör så till vardags. För att man inte orkar ta ansvar för allt, för att man inte orkar vara den människa som man egentligen vill vara för att det kräver för mycket av en. Kanske behöver det vara så till en viss grad, men så långt är man ändå skyldig att tänka att man är medveten om vad det är man gör – man gör sig mindre mänsklig.
För övrigt fick jag en väldig lust att börja röka när jag såg den här filmen, gärna pipa. De röker som borstbindare och man undrar hur det är möjligt att inte alla filosofer dör i lungcancer.
Filmen handlar om hur Hanna Arendt bevakar Eichmann-rättegången och förvånas över att en man som alla vill betrakta som ondskan personifierad visar sig vara...banal. Inte en antisemitisk djävul, bara en vanlig, tråkig men mycket lojal byråkrat som råkade hamna på en tjänst som när han gjorde sitt jobb väl, skickade folk i döden.
Eichmann säger själv att han fick dela sig själv i två för att kunna fungera; arbetsuppgifterna i en del, samvetet i en annan. Med Hanna Arendts ord; han avstod ifrån att tänka. Att tänka som människa.
Jag tror att det är väldigt vanligt att man gör så till vardags. För att man inte orkar ta ansvar för allt, för att man inte orkar vara den människa som man egentligen vill vara för att det kräver för mycket av en. Kanske behöver det vara så till en viss grad, men så långt är man ändå skyldig att tänka att man är medveten om vad det är man gör – man gör sig mindre mänsklig.
För övrigt fick jag en väldig lust att börja röka när jag såg den här filmen, gärna pipa. De röker som borstbindare och man undrar hur det är möjligt att inte alla filosofer dör i lungcancer.
måndag 21 januari 2013
Just do it!
Förra veckan fick jag vid två olika tillfällen samma råd av två olika personer. Att jag bör tänka mindre och göra mer. "Don't think, act!" som det stod i det uppfordrande messet jag senare fick av en av dem som påminnelse.
I helgen kom jag att tänka på hur jag som student deltog i olika experiment som psykologistudenterna behövde försökspersoner till. Det handlade ofta om något slags knep och knåp som man skulle lösa på tid. Jag försökte aldrig lösa gåtorna genom att direkt med händerna flytta runt på det som låg framför mig, jag ägnade istället alltid en bra stund åt att först få en uppfattning om mina chanser att nå målet. Om jag kom fram till att jag inte förstod problemet avstod jag helt från att försöka. Det kändes liksom meningslöst.
En annan vän kallar det för riskminimering och det är väl också sant. Överhuvudtaget vill jag ogärna ge mig in i saker om jag inte redan från början känner att jag har oddsen på min sida. Det ställer till det ibland, för i livet är det ju väldigt sällan man kan avgöra hur något kommer att sluta redan innan man tagit första steget. Och det där med att inte sitta och vänta är ju ett råd som upprepas såväl i management-litteratur som på gamla väggbonader; "gör det svåraste först, för det är ofta det som är viktigast" eller "morgonstund har guld i mun".
Jag har skrivit om det här förut och jag tycker ju att jag har blivit bättre på det där på senare år. Ibland för att det helt enkelt är mer oprofessionellt att inte testa än att missa chansen, ibland för att själva livet flåsar mig i nacken. Men uppenbarligen behöver jag då och då lite åthutningar från vänner som vill mig väl. För att minimera risken visserligen, men risken att låta startsträckan bli så lång att jag missar loppet.
I helgen kom jag att tänka på hur jag som student deltog i olika experiment som psykologistudenterna behövde försökspersoner till. Det handlade ofta om något slags knep och knåp som man skulle lösa på tid. Jag försökte aldrig lösa gåtorna genom att direkt med händerna flytta runt på det som låg framför mig, jag ägnade istället alltid en bra stund åt att först få en uppfattning om mina chanser att nå målet. Om jag kom fram till att jag inte förstod problemet avstod jag helt från att försöka. Det kändes liksom meningslöst.
En annan vän kallar det för riskminimering och det är väl också sant. Överhuvudtaget vill jag ogärna ge mig in i saker om jag inte redan från början känner att jag har oddsen på min sida. Det ställer till det ibland, för i livet är det ju väldigt sällan man kan avgöra hur något kommer att sluta redan innan man tagit första steget. Och det där med att inte sitta och vänta är ju ett råd som upprepas såväl i management-litteratur som på gamla väggbonader; "gör det svåraste först, för det är ofta det som är viktigast" eller "morgonstund har guld i mun".
Jag har skrivit om det här förut och jag tycker ju att jag har blivit bättre på det där på senare år. Ibland för att det helt enkelt är mer oprofessionellt att inte testa än att missa chansen, ibland för att själva livet flåsar mig i nacken. Men uppenbarligen behöver jag då och då lite åthutningar från vänner som vill mig väl. För att minimera risken visserligen, men risken att låta startsträckan bli så lång att jag missar loppet.
onsdag 9 januari 2013
Fy för fördomar
Jag tycker om att tänka på mig själv som en fördomsfri person med öppet sinne. Dels för att det låter bra och dels för att jag misstänker att jag kan missa bra saker om jag inte kan skilja på sant och falskt. Ja, och så vill man ju inte gärna vara orättvis heller, fy för sjutton.
Det är ju så klart bara fantasi, för jag har en hel massa fördomar och till mitt försvar får jag väl säga att själva principen är nödvändig för att hjärnan inte ska få en burn-out. Men när de visar sitt fula nylle försöker jag i alla fall notera dem och låta bli att bara lägga dem till handlingarna.
Så till saken. Jag har en kollega, en tio år yngre och tio centimeter kortare kille som ser lite ut som den där latinoskådespelaren som man har sett men inte kan namnet på. Jag misstänker att han flirtar med mig (och jag skriver misstänker eftersom jag är lite trög på att lägga märka till sådant) och när jag första gången noterade/inbillade mig (som sagt) det blev jag så överraskad att jag var på vippen att förvånat utbrista ett "flirtar du med mig!?". Men eftersom jag för det mesta censurerar det jag tänker innan jag säger det, höll jag käft och det var tur eftersom vi stod i en väldigt liten hiss som var väldigt full med andra kollegor.
Hur var det med fördomarna då? Jo, förvåningen över uppmärksamheten kom...ja...av flera anledningar, men framför allt reagerade jag på åldersskillnaden. Varför i hela friden skulle en kille som är tio år yngre än jag själv flirta med mig? Bevis på fördom 1. För varför skulle åldern spela någon roll? Egentligen? Och ännu värre blir det när jag upptäcker att jag antar att om rollerna var omvända, och alltså jag skulle vara killen och han tjejen, då skulle det kanske vara konstigt av andra anledningar men inte främst på grund av just åldern. Bevis på fördom 2. Huga, hur konventionell får man va'?! Nä, det här måste utredas.
Det är ju så klart bara fantasi, för jag har en hel massa fördomar och till mitt försvar får jag väl säga att själva principen är nödvändig för att hjärnan inte ska få en burn-out. Men när de visar sitt fula nylle försöker jag i alla fall notera dem och låta bli att bara lägga dem till handlingarna.
Så till saken. Jag har en kollega, en tio år yngre och tio centimeter kortare kille som ser lite ut som den där latinoskådespelaren som man har sett men inte kan namnet på. Jag misstänker att han flirtar med mig (och jag skriver misstänker eftersom jag är lite trög på att lägga märka till sådant) och när jag första gången noterade/inbillade mig (som sagt) det blev jag så överraskad att jag var på vippen att förvånat utbrista ett "flirtar du med mig!?". Men eftersom jag för det mesta censurerar det jag tänker innan jag säger det, höll jag käft och det var tur eftersom vi stod i en väldigt liten hiss som var väldigt full med andra kollegor.
Hur var det med fördomarna då? Jo, förvåningen över uppmärksamheten kom...ja...av flera anledningar, men framför allt reagerade jag på åldersskillnaden. Varför i hela friden skulle en kille som är tio år yngre än jag själv flirta med mig? Bevis på fördom 1. För varför skulle åldern spela någon roll? Egentligen? Och ännu värre blir det när jag upptäcker att jag antar att om rollerna var omvända, och alltså jag skulle vara killen och han tjejen, då skulle det kanske vara konstigt av andra anledningar men inte främst på grund av just åldern. Bevis på fördom 2. Huga, hur konventionell får man va'?! Nä, det här måste utredas.
 |
| Look-a-like med förmodad jämnårig danspartner. Från wodumedia.com |
fredag 7 september 2012
Reality check
Ibland när man är osäker på vem man är kan man fråga någon annan. Till exempel ett par vänner som av 66 olika egenskaper plockade ut 18 som de tyckte bäst beskrev mig.
Filosoferande
Glad
Pratglad
Initiativrik
Självständig
Rationell
Analytisk
Diplomatisk
Empatisk
Generös
Spontan
Livsnjutare
Lojal
Strukturerad
Snabbtänkt
Intelligent
Spirituell
Kreativ
Det är roligt att de kryssar i "spontan" för det är faktiskt något jag har jobbat med att vara. Men gladast är jag nog över krysset för "livsnjutare"!
Filosoferande
Glad
Pratglad
Initiativrik
Självständig
Rationell
Analytisk
Diplomatisk
Empatisk
Generös
Spontan
Livsnjutare
Lojal
Strukturerad
Snabbtänkt
Intelligent
Spirituell
Kreativ
Det är roligt att de kryssar i "spontan" för det är faktiskt något jag har jobbat med att vara. Men gladast är jag nog över krysset för "livsnjutare"!
måndag 27 augusti 2012
Försvarstal för introverta
Blev kvar för länge på jobbet idag. Jag satt ensam på mitt rum och redigerade en text och plötsligt var klockan tjugo i sju. Och jag som skulle gått klockan fem och spontanshoppat något på H&M! Det där händer bara när jag är själv, att tiden plötsligt försvinner för att jag går så upp i någonting.
I morse läste jag i Svenska Dagbladet om Susan Cain och hennes bok om introverta och extroverta. Om att extroverta är som mest kreativa när de är tillsammans med andra, medan introverta får sina bästa idéer när de får sitta själva och tänka tyst.
Surfade in på Ted.com och lyssnade på hennes presentation. Hon berättar att när hon var liten umgicks hennes familj genom att sitta i samma rum och läsa. Oj, vad jag känner igen mig i det! Inte undra på att det var jobbigt att ställa om när man kom upp i åren och insåg att ens värde bland andra människor på något sätt utgick ifrån hur social man var. Om man inte var extrovert så fanns man liksom inte. Till och med "turforskningen" visar ju att utåtriktade människor har större möjligheter att lyckas i vårt samhälle för att vi är så beroende av att hela tiden göra ett gott intryck på ett konstant flöde av nya människor – för att få jobb, bostad, kärlek.
Blev lite trött. Även om det väl också är lite skönt att få höra ett försvarstal för introverta.
Här hemma är det bara köksklockan som hörs. Annars är här tyst, som vanligt. Tyst och skönt:-)
I morse läste jag i Svenska Dagbladet om Susan Cain och hennes bok om introverta och extroverta. Om att extroverta är som mest kreativa när de är tillsammans med andra, medan introverta får sina bästa idéer när de får sitta själva och tänka tyst.
Surfade in på Ted.com och lyssnade på hennes presentation. Hon berättar att när hon var liten umgicks hennes familj genom att sitta i samma rum och läsa. Oj, vad jag känner igen mig i det! Inte undra på att det var jobbigt att ställa om när man kom upp i åren och insåg att ens värde bland andra människor på något sätt utgick ifrån hur social man var. Om man inte var extrovert så fanns man liksom inte. Till och med "turforskningen" visar ju att utåtriktade människor har större möjligheter att lyckas i vårt samhälle för att vi är så beroende av att hela tiden göra ett gott intryck på ett konstant flöde av nya människor – för att få jobb, bostad, kärlek.
Blev lite trött. Även om det väl också är lite skönt att få höra ett försvarstal för introverta.
Här hemma är det bara köksklockan som hörs. Annars är här tyst, som vanligt. Tyst och skönt:-)
torsdag 12 april 2012
Styrkan i ett öppet sår
Släntrade in på Ted.com och såg om Brené Browns tal "The power of vulnerability" som jag nämnt här tidigare. En bra påminnare.
Hon berättar om sin forskning runt känslan av "connection" (vet inte riktigt hur det kan översättas). Hon berättar att skillnaden mellan dem som har det och dem som kämpar för att få det är att de förra ser det som självklart att vara sårbar. Som att våga säga "jag älskar dig" först eller ta sig igenom smärta utan att döva sig själv. En förutsättning för att klara det är att känna att man faktisk är VÄRD "connection" och att vara älskad.
Var ska man börja?
Hon berättar om sin forskning runt känslan av "connection" (vet inte riktigt hur det kan översättas). Hon berättar att skillnaden mellan dem som har det och dem som kämpar för att få det är att de förra ser det som självklart att vara sårbar. Som att våga säga "jag älskar dig" först eller ta sig igenom smärta utan att döva sig själv. En förutsättning för att klara det är att känna att man faktisk är VÄRD "connection" och att vara älskad.
Var ska man börja?
onsdag 4 april 2012
Jogga på stället
För ett par veckor sedan upptäckte jag att jag inte har förändrats ett dugg sedan jag började skriva den här bloggen. Jag är fortfarande lika känslomässigt rubbad som jag var då och allt pekar på att det kommer att fortsätta vara så i evärdlig tid. Más o menos, som jag tror att man säger på spanska. Man kan bli deprimerad för mindre. Jag kan bli deprimerad för mindre.
Som tur är upptäckte jag samtidigt att även om jag inte har förändrat den jag är har jag åtminstone lyckats förändra hur jag hanterar det faktum att jag är som jag är. Så länge jag kan minnas har jag haft närmare till hjärnan än till hjärtat, till tanken snarare än känslan. Det är något slags försvarsmekanism jag har lagt mig till med, eller överlevnadsreflex. Skillnaden är att jag nu har modet att agera utifrån det. Det jag inte klarar av att förmedla eller förstå med ögon och känsla försöker jag ta till mig och kommunicera genom att tala och lyssna. Jag har sagt det förut; klarspråk. Är jag osäker på vad någon känner kan jag säga; "vad känner du?" och när jag själv känner något säger jag; "jag vill hångla". Alltså, om det är det jag känner att jag vill.
I fredags fick jag ett annat tecken på att jag kanske ändå har tagit mig någon liten vart på sistone. Jag träffade en bekant som är känslig för människors energier och hon konstaterade att min energi kändes aningen mjukare nu än när vi sågs i julas. Jag antar att det är bra, hon hade förmodligen inte sagt något annars. Clap if you like this, som attraktionslagsgurun Michael Losier brukar säga. Och jag klappar!
Som tur är upptäckte jag samtidigt att även om jag inte har förändrat den jag är har jag åtminstone lyckats förändra hur jag hanterar det faktum att jag är som jag är. Så länge jag kan minnas har jag haft närmare till hjärnan än till hjärtat, till tanken snarare än känslan. Det är något slags försvarsmekanism jag har lagt mig till med, eller överlevnadsreflex. Skillnaden är att jag nu har modet att agera utifrån det. Det jag inte klarar av att förmedla eller förstå med ögon och känsla försöker jag ta till mig och kommunicera genom att tala och lyssna. Jag har sagt det förut; klarspråk. Är jag osäker på vad någon känner kan jag säga; "vad känner du?" och när jag själv känner något säger jag; "jag vill hångla". Alltså, om det är det jag känner att jag vill.
I fredags fick jag ett annat tecken på att jag kanske ändå har tagit mig någon liten vart på sistone. Jag träffade en bekant som är känslig för människors energier och hon konstaterade att min energi kändes aningen mjukare nu än när vi sågs i julas. Jag antar att det är bra, hon hade förmodligen inte sagt något annars. Clap if you like this, som attraktionslagsgurun Michael Losier brukar säga. Och jag klappar!
söndag 11 mars 2012
Go get it!
För ett par veckor sedan var jag på Antikmässan i Älvsjö och tittade på vackra saker. Ojojoj vad mycket fint det fanns där! Var där i fyra timmar och bara tittade på prylar.Bland annat fick jag syn på en köksklocka, 50-tal. En typ av klocka jag har letat efter i några år faktiskt. Ändå slog jag inte till direkt när jag fick höra priset, 750 kronor.
Lämnade montern för att fundera på saken, bara för att se när jag vänder mig om att en kvinna travar rakt fram till klockan, pekar och börjar prata med försäljaren.
Jag känner hur jag plötsligt bara MÅSTE ha den där klockan och kutar tillbaka till montern, ställer mig precis bakom kvinnan och försöker med mental kraft få henne att gå därifrån. Hon går. Och jag kastar mig över min klocka. MIN klocka.
Nu sitter den på köksväggen och den passar där hur bra som helst. Och tänk att jag nästan lät den försvinna mellan fingrarna. Trots att jag ju visste vad jag ville ha. Nunca más, säger jag bara. Eller vad det nu kan heta.
fredag 20 januari 2012
Behöver jag dig?
Boken handlar om tonårstjejen Nora som genom en rad nya och gamla relationer upptäcker sitt grundläggande behov av att bli bekräftad. Och att den bild hon har av sig själv inte alls stämmer överens med den andra har av henne, och att det ställer till det.
Jag läste aldrig Thydells första och väldigt hyllade bok I taket lyser stjärnorna. Det var mest för att jag då precis hade läst den norska ungdomsboken Trollslag av Charlotte Glaser Munch, som handlade om en dagboksskrivande 16-åring som också förlorar sin mamma till cancern. Det blev liksom lite för mycket av det sorgliga just då. Men det gör att jag inte tycker att Ursäkta att man bara vill bli lite älskad hamnar i skuggan av något annat. För mig står den helt för sig själv, och jag gillar den. Lånade direkt ut den till en annan strandnjutare som låg och fnissade i solstolen ända tills hon ville ge den vidare till en tredje. I recommend, helt enkelt!
lördag 10 september 2011
Sharp
När jag började gå i terapi för några år sedan var ett mål att bli skarpare i kanten. "Hitta mig själv" som det heter, men det har ju blivit så floskligt att man kräks.
Jag kände mig väldigt luddig, visste liksom inte var jag slutade och någon annan började. Det var som om jag flöt omkring som dimma strax ovanför marken utan att någonsin kunna sätta ner foten och känna mig hemma. Jag ville ha en tydligare personlighet, integritet, god självkänsla och ja, egenskaper som på något sätt kräver att man är sharp. Skarpare i kanten.
Det har tagit tid. Och jag har tidvis frustrerat undrat vad det är som är så förbannat svårt. Men så igår kom jag på varför! Har läst de senaste dagarnas serie om bekräftelsebehov i Svenskan, och plötsligt föll bitarna på plats. Varje gång jag träffar nya människor eller hamnar i nya situationer är det första jag gör att bedöma möjligheten för mig att passa in. Jag justerar mig själv, anpassar min luddiga gräns, flyttar min dimmiga kropp, för att så gott jag kan bli lik någon annan och få vara med. Bli en av dem. Med en skarpare gräns och fötterna på marken blir det här betydligt svårare. Och vem är jag då? Tänk om jag inte får vara med?!
Ja, tänk om. Tänk om det faktiskt inte spelar någon roll. Tänk om man mår bättre av att vara sig själv och vara det ensam, än att vara någon annan för att man är beroende av att få bekräftelse av andra.
Jag säger inte att jag är framme. Men allt oftare känner jag att jag får markkänning, och när jag försöker anpassa mig för mycket tänjer det och tar emot. Det känns bra. Sharp.
Jag kände mig väldigt luddig, visste liksom inte var jag slutade och någon annan började. Det var som om jag flöt omkring som dimma strax ovanför marken utan att någonsin kunna sätta ner foten och känna mig hemma. Jag ville ha en tydligare personlighet, integritet, god självkänsla och ja, egenskaper som på något sätt kräver att man är sharp. Skarpare i kanten.
Det har tagit tid. Och jag har tidvis frustrerat undrat vad det är som är så förbannat svårt. Men så igår kom jag på varför! Har läst de senaste dagarnas serie om bekräftelsebehov i Svenskan, och plötsligt föll bitarna på plats. Varje gång jag träffar nya människor eller hamnar i nya situationer är det första jag gör att bedöma möjligheten för mig att passa in. Jag justerar mig själv, anpassar min luddiga gräns, flyttar min dimmiga kropp, för att så gott jag kan bli lik någon annan och få vara med. Bli en av dem. Med en skarpare gräns och fötterna på marken blir det här betydligt svårare. Och vem är jag då? Tänk om jag inte får vara med?!
Ja, tänk om. Tänk om det faktiskt inte spelar någon roll. Tänk om man mår bättre av att vara sig själv och vara det ensam, än att vara någon annan för att man är beroende av att få bekräftelse av andra.
Jag säger inte att jag är framme. Men allt oftare känner jag att jag får markkänning, och när jag försöker anpassa mig för mycket tänjer det och tar emot. Det känns bra. Sharp.
 |
| Me and myself. |
torsdag 8 september 2011
Tant bland kids i sneakers
Igår natt kl 2 befann jag mig helt oplanerat på en klubb i Linköping. Jag hamnade där tillsammans med tre män i 40-årsåldern, familjefäder från Nacka, som jag spenderat dagen med på en konferens. En av dem blev liksom jag helt lycklig över att hitta ett dansgolv, och eftersom tillfället sällan ges nuförtiden bestämde vi oss för att bli kvar där i discoröken tills stället stängde kl 3.
Vi var verkligen två udda fåglar på det där dansgolvet. Han i välsittande kostym och vårdat hår, jag med höga klackar, enorma örhängen och glansig topp. Övriga var nämligen studenter i 20-årsåldern iklädda t-shirts med tryck och sneakers. Jag kände mig lite som en tant... Men det var skit samma! Kanske var det just för att jag ändå så tydligt inte hörde till som jag kunde rocka loss fullständigt och skita i vad jag gjorde för intryck. Det var plättlätt att dansa med vem som helst som råkade stå bredvid och det var bara så kul! Jag tror inte att jag någonsin kände samma frihetskänsla när jag på 90-talet var en av de där studenterna i 20-årsåldern i t-shirt med tryck. Om jag nu någonsin ens har ägt en t-shirt med tryck.
Jag väljer härmed att betrakta det hela som ett bevis på framsteg i arbetet med att släppa min självmedvetenhet och behovet av att fåfängt försöka kontrollera det intryck jag gör på andra människor. Synd bara att det här med att vara uppe till klockan 3 och klara av arbete dagen därpå liksom inte riktigt går ihop...
Vi var verkligen två udda fåglar på det där dansgolvet. Han i välsittande kostym och vårdat hår, jag med höga klackar, enorma örhängen och glansig topp. Övriga var nämligen studenter i 20-årsåldern iklädda t-shirts med tryck och sneakers. Jag kände mig lite som en tant... Men det var skit samma! Kanske var det just för att jag ändå så tydligt inte hörde till som jag kunde rocka loss fullständigt och skita i vad jag gjorde för intryck. Det var plättlätt att dansa med vem som helst som råkade stå bredvid och det var bara så kul! Jag tror inte att jag någonsin kände samma frihetskänsla när jag på 90-talet var en av de där studenterna i 20-årsåldern i t-shirt med tryck. Om jag nu någonsin ens har ägt en t-shirt med tryck.
Jag väljer härmed att betrakta det hela som ett bevis på framsteg i arbetet med att släppa min självmedvetenhet och behovet av att fåfängt försöka kontrollera det intryck jag gör på andra människor. Synd bara att det här med att vara uppe till klockan 3 och klara av arbete dagen därpå liksom inte riktigt går ihop...
 |
| Bild från Platens bar, http://www.platensbar.com/ |
tisdag 6 september 2011
Att känna sig själv
Idag var jag på ett lunchseminarium arrangerat av Social Venture Network som handlade om sambandet mellan anställdas självkänsla och verksamhetens lönsamhet. Föreläsaren konstaterade att om man frågar folk på gatan om huruvida de känner sig själva skulle de flesta säga att självklart gör de det, men att om man får dessa samma människor att verkligen fundera över vad de egentligen vet om sig själva så skulle de komma fram till att de egentligen inte känner sig själva särskilt bra alls. Han visade också en bild som jag tyckte var bra och som jag försökt härma med hjälp av det märkliga programmet Paint..
Sedan har man en idealbild, en bild av hur man VILL vara. Den här självbilden består av en mängd olika komponenter, många som vi inte ens själva är medvetna om. Det kan vara uppfattningar och ideal man har fått när man var liten om hur man ska vara. Det kan t.ex. vara att "män gråter inte", om man är man. Om idealbilden matchas med självbilden och dessa två bilder ligger för långt ifrån varandra mår man dåligt. Om självbilden och den man faktiskt är ligger för långt ifrån varandra får man också problem – oavsett om självbilden är uppblåst eller nedkrympt.
Det gäller att ta en närmare koll på alla dessa delar för att hamna i något slags harmoni. Vad har jag egentligen för idealbild? Vad har jag egentligen för självbild? Hur bra stämmer de här överens med vem jag är och vem jag vill vara idag?
Efter jobbet var det dags för en ny kurs jag anmält mig till om yoga och meditation. En av de saker läraren sade var just att vi med all säkerhet inte vet allt om oss själva. Vad vår kropp klarar av, hur mycket kärlek och smärta vi kan hantera. Att yoga, det vill säga att lära sig vara närvarande här och nu, är ett sätt att upptäckta sig själv.
Att lära känna sig själv är sannerligen ett livslångt äventyr och faktiskt är jag riktigt nyfiken! Jag vill bli bättre på att testa mina gränser, för jag misstänker att de gränser jag har satt upp för mig själv är mycket snävare än vad jag egentligen klarar av.
Bilden handlar om självkännedom. Alla har en självbild, en uppfattning om vem man är. Denna självbild kan stämma bättre eller sämre överens med ens verkliga jag, beroende på hur bra självinsikt man har. Ofta är självbilden skev på något sätt, vilket påverkar vårt sätt att hantera vår verklighet. Om man t.ex. har en självbild som säger att man är rädd för hundar kanske man undviker hundar, trots att det här är en föreställning som kanske inte alls är sann. Sedan har man en idealbild, en bild av hur man VILL vara. Den här självbilden består av en mängd olika komponenter, många som vi inte ens själva är medvetna om. Det kan vara uppfattningar och ideal man har fått när man var liten om hur man ska vara. Det kan t.ex. vara att "män gråter inte", om man är man. Om idealbilden matchas med självbilden och dessa två bilder ligger för långt ifrån varandra mår man dåligt. Om självbilden och den man faktiskt är ligger för långt ifrån varandra får man också problem – oavsett om självbilden är uppblåst eller nedkrympt.
Det gäller att ta en närmare koll på alla dessa delar för att hamna i något slags harmoni. Vad har jag egentligen för idealbild? Vad har jag egentligen för självbild? Hur bra stämmer de här överens med vem jag är och vem jag vill vara idag?
Efter jobbet var det dags för en ny kurs jag anmält mig till om yoga och meditation. En av de saker läraren sade var just att vi med all säkerhet inte vet allt om oss själva. Vad vår kropp klarar av, hur mycket kärlek och smärta vi kan hantera. Att yoga, det vill säga att lära sig vara närvarande här och nu, är ett sätt att upptäckta sig själv.
Att lära känna sig själv är sannerligen ett livslångt äventyr och faktiskt är jag riktigt nyfiken! Jag vill bli bättre på att testa mina gränser, för jag misstänker att de gränser jag har satt upp för mig själv är mycket snävare än vad jag egentligen klarar av.
lördag 6 augusti 2011
Strötankar om arbete
Igår lyssnade jag på Sommar i P1 med Barbro Dahlbom-Hall från 2007. Ett tips från Svenska Dagbladet. Hon är ledarskapskonsult med genusfokus och hon ÄLSKAR sitt jobb. Hon säger själv att hon har haft tur men det är uppenbart att hon också har intresse, drivkraft och är bra på det hon gör.
I förrgår lyssnade jag på ett annat Sommar i P1, med Alice Bah Kuhnke. Hon berättade om hur hon skapar ett meningsfullt liv för sig själv genom sitt arbete med att göra världen till en bättre plats. Och erkände frankt att hon är bättre på att göra det just på jobbet, än hemma.
Jag har i sommar hunnit ta del av ytterligare ett par böcker i den så kallade självhjälpsgenren, bland annat Henrik Fexéus Konsten att få superkrafter. De påminner mig om vad jag har läst flera gånger tidigare, att en av vägarna till ett lyckligt, eller åtminstone tillfredsställande liv, är att man får ägna sig åt något som man är bra på. Har man en väldans tur får man göra det under arbetstid eftersom det ju nu är så att arbetstiden utgör en väldigt stor del av ens liv.
I veckan träffade jag också en bekant som upprepade gånger blivit av med jobbet. Samma typ av jobb varje gång. Den senaste arbetsgivaren gav henne som något slags avgångsvederlag tre besök hos en jobbcoach. Redan vid första mötet då de medelst olika test och frågor försökte reda ut vilken typ av arbetsuppgifter hon är bäst lämpad för fick hon bekräftelse på att det yrke hon har haft de senaste åren egentligen inte alls passar henne. No shit, Sherlock. Kan man ju tänka. Men det är banne mig inte alltid så lätt att veta vad det EGENTLIGEN är man bör ägna sig åt här i livet.
En annan sak jag funderar på i sammanhanget är betydelsen av att arbeta med händerna. Jag har i sommar träffat tre personer som liksom bara måste kombinera sina arbeten med en fritid eller ett eget företag som ger dem utlopp för behovet att göra något "praktiskt", alltså med händerna. Jag funderar på vad det för med sig av meningsfullhet och flow – vilket man så klart även kan uppnå med rent intellektuellt arbete men kanske på ett mer direkt sätt när man ser något ta form inför ens ögon. Vilket man kan läsa om t.ex. här och här.
Ovanstående strötankar, och fler, rör sig i min hjärna just nu. För på måndag är det dags att gå tillbaka till jobbet, till en tjänst som inte ser ut att finnas kvar så länge till. Det är dags att se sig om. Och, igen, försöka klura ut vad det är som skulle vara ultimat för just mig. Ett steg närmare ett lyckligare, eller i alla fall mer tillfredsställande, liv:-)
I förrgår lyssnade jag på ett annat Sommar i P1, med Alice Bah Kuhnke. Hon berättade om hur hon skapar ett meningsfullt liv för sig själv genom sitt arbete med att göra världen till en bättre plats. Och erkände frankt att hon är bättre på att göra det just på jobbet, än hemma.
Jag har i sommar hunnit ta del av ytterligare ett par böcker i den så kallade självhjälpsgenren, bland annat Henrik Fexéus Konsten att få superkrafter. De påminner mig om vad jag har läst flera gånger tidigare, att en av vägarna till ett lyckligt, eller åtminstone tillfredsställande liv, är att man får ägna sig åt något som man är bra på. Har man en väldans tur får man göra det under arbetstid eftersom det ju nu är så att arbetstiden utgör en väldigt stor del av ens liv.
I veckan träffade jag också en bekant som upprepade gånger blivit av med jobbet. Samma typ av jobb varje gång. Den senaste arbetsgivaren gav henne som något slags avgångsvederlag tre besök hos en jobbcoach. Redan vid första mötet då de medelst olika test och frågor försökte reda ut vilken typ av arbetsuppgifter hon är bäst lämpad för fick hon bekräftelse på att det yrke hon har haft de senaste åren egentligen inte alls passar henne. No shit, Sherlock. Kan man ju tänka. Men det är banne mig inte alltid så lätt att veta vad det EGENTLIGEN är man bör ägna sig åt här i livet.
En annan sak jag funderar på i sammanhanget är betydelsen av att arbeta med händerna. Jag har i sommar träffat tre personer som liksom bara måste kombinera sina arbeten med en fritid eller ett eget företag som ger dem utlopp för behovet att göra något "praktiskt", alltså med händerna. Jag funderar på vad det för med sig av meningsfullhet och flow – vilket man så klart även kan uppnå med rent intellektuellt arbete men kanske på ett mer direkt sätt när man ser något ta form inför ens ögon. Vilket man kan läsa om t.ex. här och här.
Ovanstående strötankar, och fler, rör sig i min hjärna just nu. För på måndag är det dags att gå tillbaka till jobbet, till en tjänst som inte ser ut att finnas kvar så länge till. Det är dags att se sig om. Och, igen, försöka klura ut vad det är som skulle vara ultimat för just mig. Ett steg närmare ett lyckligare, eller i alla fall mer tillfredsställande, liv:-)
tisdag 24 maj 2011
Varning för spill
Förra veckan blev vandringsresan till Mallorca äntligen av, som jag visualiserade redan i julas! Det blev inte riktigt alla rätt, men nästan och det får duga.
En dag vid poolen (åh vad härligt att kunna säga så!) hamnade jag i en diskussion om vad det innebär att ha förspillt sitt liv. Anledningen var att jag med mig vid poolen (åh pool, pooooool!) hade Sigrid Combüchens bok Spill. En damroman som belönades med Augustpriset senast. Där vill nämligen "författaren" mena på att karaktären Hedda förspillt sitt liv. Här i betydelsen att Hedda som hade allt; utseendet, hjärnan, handlaget, aldrig blev vare sig filmstjärna, kirurg eller kläddesigner, utan - hemmafru.
Man kan tycka vad man vill om just den bedömningen men det jag tycker är intressant är att överhuvudtaget kunna göra en bedömning av någons liv. Det förutsätter ju att det finns något att förspilla. Talanger, visst, men livet? Som om det faktiskt fanns en mening eller mål.
För nästan precis ett år sedan kom jag hem efter en springrunda och ställde mig i duschen med den plötsliga insikten att mitt liv inte har någon mening. Just då kändes det som en oerhörd lättnad. Om det inte finns någon mening, något uppdrag för mig att utföra, då är jag ju fullkomligt fri. Fri att göra vilka val jag vill i vilken situation som helst! I det läget skulle det vara omöjligt att förspilla sitt liv.
Men vad är det då som gör att jag ibland när jag precis ska somna plötsligt drabbas av en kraftig stressreaktion enbart på grund av den siffra jag sätter på min ålder? Om det inte fanns någon mening fanns det ju inget att förverkliga. Varför känns det då som om något håller på att just förspillas?
Vi kom inte fram till något där vid poolen, trots att det var just vid poolen. Men frågan är inte befängd. Vad krävs för att jag vid livets slut, eller ens idag, ska slippa behöva känna att mitt liv varit förspillt? Om människan eller jag som individ inte har något förutbestämt uppdrag, är det då upp till mig själv att hitta en mening jag kan leva efter? Plötsligt är jag inte så lättad längre, jag vill bara ha den j-a manualen!
En dag vid poolen (åh vad härligt att kunna säga så!) hamnade jag i en diskussion om vad det innebär att ha förspillt sitt liv. Anledningen var att jag med mig vid poolen (åh pool, pooooool!) hade Sigrid Combüchens bok Spill. En damroman som belönades med Augustpriset senast. Där vill nämligen "författaren" mena på att karaktären Hedda förspillt sitt liv. Här i betydelsen att Hedda som hade allt; utseendet, hjärnan, handlaget, aldrig blev vare sig filmstjärna, kirurg eller kläddesigner, utan - hemmafru.
Man kan tycka vad man vill om just den bedömningen men det jag tycker är intressant är att överhuvudtaget kunna göra en bedömning av någons liv. Det förutsätter ju att det finns något att förspilla. Talanger, visst, men livet? Som om det faktiskt fanns en mening eller mål.
För nästan precis ett år sedan kom jag hem efter en springrunda och ställde mig i duschen med den plötsliga insikten att mitt liv inte har någon mening. Just då kändes det som en oerhörd lättnad. Om det inte finns någon mening, något uppdrag för mig att utföra, då är jag ju fullkomligt fri. Fri att göra vilka val jag vill i vilken situation som helst! I det läget skulle det vara omöjligt att förspilla sitt liv.
Men vad är det då som gör att jag ibland när jag precis ska somna plötsligt drabbas av en kraftig stressreaktion enbart på grund av den siffra jag sätter på min ålder? Om det inte fanns någon mening fanns det ju inget att förverkliga. Varför känns det då som om något håller på att just förspillas?
Vi kom inte fram till något där vid poolen, trots att det var just vid poolen. Men frågan är inte befängd. Vad krävs för att jag vid livets slut, eller ens idag, ska slippa behöva känna att mitt liv varit förspillt? Om människan eller jag som individ inte har något förutbestämt uppdrag, är det då upp till mig själv att hitta en mening jag kan leva efter? Plötsligt är jag inte så lättad längre, jag vill bara ha den j-a manualen!
tisdag 10 maj 2011
Att ha en hook
Tittade in på Ebbas fik i Helsingborg idag, bokstavligt talat för stället var stängt för dagen. Ebbas fik är helt inrett i 1950-talsstil och serverar Elvis-burgare och radiokaka på galonklädda stolar under stringhyllor. Det är viktigt med en tydlig profil. Det är i alla fall vad Gordon Ramsay brukade säga när han försökte rädda risiga restauranger på ruinens brant i serien Elake kocken.
Jag tänker att det förmodligen är samma sak med personer.
Jag är en sådan där person som råkar ut för att folk inte minns att de någonsin träffat mig trots att vi setts både en och två gånger förut. Jag kan konstatera att jag helt enkelt inte har den utstrålning som gör att folk i allmänhet kommer ihåg mig bara sådär. Det är bevisat att människan minns saker bättre om hon kan sortera in saker/personer/företeelser i fack. Därför tänker jag att jag skulle behöva en "hook", ett epitet som gör att jag fastnar i folks minne.
"Ah, det är hon som dansar/skrattar högt/har konstig frisyr/älskar desserter/har snöat in på självförbättring och självhjälpsböcker..."
När jag var arbetslös för några år sedan gick jag en kurs på Trygghetsrådet som handlade om att lära sig presentera sig själv på fem minuter. Det handlade framför allt om vad man skulle säga på en anställningsintervju och utmaningen var att snabbt kunna ge en annan person en god och positiv uppfattning om vad man var för en prick. Det var VÄLDIGT svårt. Det jag lärde mig var att det ibland är bättre att överdriva ett eller ett par utmärkande drag och tona ner resten, annars blir man liksom inte intressant på en så kort stund. Att vara komplex och mångfacetterad är liksom inte ett vinnande koncept i det läget.
Jag misstänker att det är likadant även i andra sammanhang. Vad man än behöver eller vill ha i livet är man beroende av andra människor, och man förbättrar sina chanser rejält om man lyckas få folk att komma ihåg en. Och det oavsett om det man söker är ett jobb, en lägenhet, en partner eller en antik tekanna till servisen man samlar på.
Vad är då MIN hook om jag nu har någon? Och vad vill jag att den ska vara..?
Jag tänker att det förmodligen är samma sak med personer.
Jag är en sådan där person som råkar ut för att folk inte minns att de någonsin träffat mig trots att vi setts både en och två gånger förut. Jag kan konstatera att jag helt enkelt inte har den utstrålning som gör att folk i allmänhet kommer ihåg mig bara sådär. Det är bevisat att människan minns saker bättre om hon kan sortera in saker/personer/företeelser i fack. Därför tänker jag att jag skulle behöva en "hook", ett epitet som gör att jag fastnar i folks minne.
"Ah, det är hon som dansar/skrattar högt/har konstig frisyr/älskar desserter/har snöat in på självförbättring och självhjälpsböcker..."
När jag var arbetslös för några år sedan gick jag en kurs på Trygghetsrådet som handlade om att lära sig presentera sig själv på fem minuter. Det handlade framför allt om vad man skulle säga på en anställningsintervju och utmaningen var att snabbt kunna ge en annan person en god och positiv uppfattning om vad man var för en prick. Det var VÄLDIGT svårt. Det jag lärde mig var att det ibland är bättre att överdriva ett eller ett par utmärkande drag och tona ner resten, annars blir man liksom inte intressant på en så kort stund. Att vara komplex och mångfacetterad är liksom inte ett vinnande koncept i det läget.
Jag misstänker att det är likadant även i andra sammanhang. Vad man än behöver eller vill ha i livet är man beroende av andra människor, och man förbättrar sina chanser rejält om man lyckas få folk att komma ihåg en. Och det oavsett om det man söker är ett jobb, en lägenhet, en partner eller en antik tekanna till servisen man samlar på.
Vad är då MIN hook om jag nu har någon? Och vad vill jag att den ska vara..?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)