Jogga på stället

För ett par veckor sedan upptäckte jag att jag inte har förändrats ett dugg sedan jag började skriva den här bloggen. Jag är fortfarande lika känslomässigt rubbad som jag var då och allt pekar på att det kommer att fortsätta vara så i evärdlig tid. Más o menos, som jag tror att man säger på spanska. Man kan bli deprimerad för mindre. Jag kan bli deprimerad för mindre.

Som tur är upptäckte jag samtidigt att även om jag inte har förändrat den jag är har jag åtminstone lyckats förändra hur jag hanterar det faktum att jag är som jag är. Så länge jag kan minnas har jag haft närmare till hjärnan än till hjärtat, till tanken snarare än känslan. Det är något slags försvarsmekanism jag har lagt mig till med, eller överlevnadsreflex. Skillnaden är att jag nu har modet att agera utifrån det. Det jag inte klarar av att förmedla eller förstå med ögon och känsla försöker jag ta till mig och kommunicera genom att tala och lyssna. Jag har sagt det förut; klarspråk. Är jag osäker på vad någon känner kan jag säga; "vad känner du?" och när jag själv känner något säger jag; "jag vill hångla". Alltså, om det är det jag känner att jag vill.

I fredags fick jag ett annat tecken på att jag kanske ändå har tagit mig någon liten vart på sistone. Jag träffade en bekant som är känslig för människors energier och hon konstaterade att min energi kändes aningen mjukare nu än när vi sågs i julas. Jag antar att det är bra, hon hade förmodligen inte sagt något annars. Clap if you like this, som attraktionslagsgurun Michael Losier brukar säga. Och jag klappar!