Vara ensam

I går kväll satt jag ensam och åt middag på ett hotell i Helsingborg. Jag kom då att tänka på en föreläsning jag besökte för ett par veckor sedan med Milo Dahlmann. Hon har seglat till fantastiska platser som Antarktis, Galapagos och Patagonien – platser vars namn liksom doftar mer saga än verklighet. Hon seglade senast under 2,5 år, många gånger ensam flera veckor i sträck. Hon sade att det där med att vara ensam så länge inte var något som skrämde henne men att hon mött andra människor som knappt kan tänka sig att vara ensamma en dag. Med bara sig själva.

Milo sa att för en person som är ovan vid att vara ensam kan konfrontationen med den egna personen, ens reaktioner och tankar, vara skrämmande. Så skrämmande att man gör allt för att undvika ensamheten i några längre stunder.

Det där har förundrat mig. Det finns tydligen en isolerad plats i Sverige dit man kan åka och vara helt ensam. Klarar man tre dagar får man diplom. Diplom. För att vara ensam.

Det förundrar mig för att jag själv känner mig som tryggast när jag är just ensam. Inte lyckligast, men tryggast. Så har det varit så länge jag kan minnas. När jag är ensam kan jag omöjligt göra fel. Samvaro däremot – för mig finns i all kontakt med andra människor, eller djur för den delen, en risk för misslyckande. Jag kan omöjligt minnas alla de gånger jag har tvingat mig själv in i sociala situationer bara för att jag vet att det inte är bra ens för mig att vara ensam för mycket. För jag vill ju ha det där man kan få när man är tillsammans med andra. Bekräftelse, närhet, stimulans, kärlek. I det att vara ensam finns ingen ära eller lycka. Snarare något sorgset, medlidsamt.

Men jag är glad ändå att jag har förmågan att vara själv. Jag skulle inte ha något emot att vara ännu mer själv. Men, jag vill ha friheten, förmånen att välja. Annars är förmågan att vara ensam snarare en förbannelse än en gåva.