Jag skiter väl i vad du känner

Ur Horace Engdahls Cigaretten efteråt:

Det är sant, jag föraktar överkänsligheten. Den är ett val: att låta de andra stålsätta sig, eftersom de är av en billigare sort.

Jag läste det här och kände att det slog an. Jag menar inte att det är ett val att vara överkänslig för det kan ha sina orsaker, men det är ett val att tvinga andra att ta hänsyn till den.

Jag har efter många terapisessioner och en hel del soulsearching kommit en bit i min förståelse av mig själv och mina reaktioner. Det handlar om reaktioner som är onödigt starka, och för att illustrera "onödigt" menar jag alltså en plötslig förlust av livets mening när någon bakom mig i kön suckar för att jag inte lyckas ta mig genom t-banespärrarna fort nog, eller ett ögonblickligt behov av att helt kapa en lång vänskap efter mottagandet av en lite skarpare formulering i ett mess.

När man väl har nått en insikt får man lätt en lust att berätta för alla i sin omgivning vad problemet är så att man ska slippa utsättas för de där överdrivna reaktionerna i framtiden. Eller kanske mer klassiskt, ta ett allvarligt samtal med sina föräldrar och säga dem ett sanningens ord om hur de förstört ens liv.

Men vem är jag att kräva att alla andra ska anpassa sig till mina ömma punkter, punkter som kan te sig helt irrationella för en annan och definitivt ligga bortom den normala nivå av hänsynstagande som kan förväntas medmänniskor emellan? Det är klart att jag i mina närmaste relationer kan ha nytta av att berätta varför jag reagerar hårt på vissa saker eftersom där ändå finns så många känslor att kryssa mellan, men i övrigt? Nej, jag tycker inte det.

Men, visst vill man veta om man råkar såra någon utan att förstå det, kanske man kan invända. Jovisst. Men om jag t.ex. inte tycker om att höra att jag borde äta mer för att jag omotiverat fått höra det hela mitt liv - är det då rätt av mig att ogilla att personer säger det när jag äter så lite att jag håller på att tyna bort? Och om jag inte tycker om att synas på Internet men har konton i olika sociala nätverk, är det då rätt att ogilla att personer använder dem för att kontakta mig? Det är en sak att ta hänsyn till varandras historia, en annan att ta hänsyn till varandras reaktioner.

Och därför tänker jag alltså inte berätta vilken av mina överkänsliga punkter som triggat det här inlägget.

Rackarns blåmärken

När jag för flera år sedan fattade beslutet att börja gå i terapi trodde jag att min terapeut skulle lösa mina problem. Gärna allihop. Jag förstod att jag skulle gråta mycket och tänkte att det nog ändå kunde vara värt lite rinnande smink att få hjälp.

Det tog ett tag för mig att upptäcka att gråten inte var en fiende utan min bästa vän. Och att det ju inte var gråten i sig som var jobbig, utan den smärta som orsakade den. Ännu längre tid tog det att inse att den där terapeuten aldrig skulle lösa ett enda av mina problem. Och det var inte förrän efter jag blev arg på honom för det som jag till slut förstod vad hela poängen var.

När jag slutade gå i terapi, blev utexaminerad med frikort att klara mig på egen hand, då var det som att bli puttad ut i ljuset med alla problem formade som blåmärken på min kropp. Blåmärkena hade varit där hela tiden, det terapin hjälpt mig med var att identifera var de satt. Så att jag i alla fall visste vad det var som gjorde ont.

För de gör ont de där blåmärkena, fortfarande. För varje gång jag vågar leva riskerar jag en törn. Och det är en ännu senare insikt, att det tyvärr inte räcker att veta var de sitter för att de ska försvinna.

Skit också.

Satt på prov

I lördags gifte sig min kusin. Vigseln var tokrörande som vigslar alltid är och jag är glad att jag varit på så många bröllop nu att jag kom ihåg näsdukar. Det visade sig rädda både mitt eget och brudens smink.

Hela bröllopet var väldigt fint och trevligt, med nya bekantskaper och gamla, fantastiskt god mat, vackra kläder, vackert väder och glada människor.

Men. Eller nej, OCH (en riktigt bra ordvalsteknik jag försöker hålla i minnet). Under middagen fick jag efter sommarens debacle i England ett nytt tillfälle att testa självkänsla och förmåga att hålla humöret uppe när min bordskamrat till vänster, en tjugoårig göteborgare, utan att ens titta på mig plötsligt deklarerade att han inte ville prata med mig.

 I en sådan situation tänker jag mig att det finns två typer av personer. Det finns den typen som tänker "vad är det för fel på honom?" och så finns den typen som tänker "vad är det för fel på mig?". Jag tillhör självklart den senare typen, annars skulle det här blogginlägget aldrig ha skrivits.

Såhär i efterhand känner jag mig rätt nöjd. Med en hel arsenal av självhjälpstips i ryggen klarade mig faktiskt undan utan naggad självkänsla, utan den där direkta och heta skamelden inuti och utan men på resten av kvällen. Det betyder inte att jag inte analyserade men jag ältade inte och jag kände mig inte förminskad.

En klapp på axeln för det, tjohoo! Sedan kan det ju tyckas lite beklämmande att jag såhär två dygn efteråt skriver ett blogginlägg om det, men det är en annan femma tänker jag.

Fiiiina!

Samtal med Whitney eller Råd till en självdestruktiv katt

Hej kissen, vad fin du är! Här får du min hand. Så len du är i pälsen, som ingen annan katt minsann.

Men vad har du där? Ett sår? Husse säger du är för noga med putsningen. Du vet väl att man måste älska och ta hand om sig själv. För vem ska annars göra det om inte hen som står en närmast? Ta hand om dig och föregå med gott exempel, du vill väl att andra ska älska dig för den du är, inte tycka synd om dig för det du gör?

Så skapar du ett original och kan lättare känna igen dem som vill dig väl, de som känner för dig som du själv gör. Respekt, välvilja och kärlek. Och avslöja dem som bara vill ta och göra dig till en annan, så att du är beredd när de överger dig.

Seså, vill du inte ha mer kel? Du ber ju om det. Om du inte älskar dig själv blir det svårt att låta någon annan göra det. Det blir ovant för dig, obekvämt, obehagligt. Du går. Trots att någon vill dig väl, mer väl än du själv. Det är något av de mest värdefulla i livet, det vill du inte missa.

Jag är här, nu för en stund. Ligg kvar här du, med huvudet mot min arm i solen. Jag ska försöka att inte ge dig mer än du kan ta emot. Men du, ta hand om dig, fina kissen.

Styrkan i ett öppet sår

Släntrade in på Ted.com och såg om Brené Browns tal "The power of vulnerability" som jag nämnt här tidigare. En bra påminnare.

Hon berättar om sin forskning runt känslan av "connection" (vet inte riktigt hur det kan översättas). Hon berättar att skillnaden mellan dem som har det och dem som kämpar för att få det är att de förra ser det som självklart att vara sårbar. Som att våga säga "jag älskar dig" först eller ta sig igenom smärta utan att döva sig själv. En förutsättning för att klara det är att känna att man faktisk är VÄRD "connection" och att vara älskad.

Var ska man börja?

Why me?

Något av det mest destruktiva man kan ägna sig åt är att jämföra sig själv och sin situation med andra. Har man tur kan man lära sig något konstruktivt om hur man kan gå vidare i livet, men alltför ofta finner man sig själv på minussidan och känslan av förlust kan bli överväldigande. Frågan "why me?!" börjar eka i huvudet, man känner sig orättvist drabbad och börjar leta logiska förklaringar på saker som snarare är styrda av slump, slår huvudet i väggen och tycker synd om sig själv.

Jag har övat och övar fortfarande. Varje dag faktiskt. För det där jämförelsetricket verkar ligga naturligt för många, det är det definitivt för mig. Kanske är det inte så konstigt när vi människor är sådana gruppdjur och historiskt sett väl knappt haft en chans till liv om vi inte varit del av en social gemenskap.

Igår kväll märkte jag att det där övandet faktiskt ger resultat! Dessvärre gjorde jag det på grund av att någon annan inte övat lika mycket som jag.

Jag var på en fest där majoriteten utgjordes av par, flera av dem med barn eller gravida. Vart jag såg, såg jag personer som till synes befann sig i en livssituation jag också önskar för mig själv. Förr hade jag känt mig liten, ensam och utesluten, oavsett hur trevliga de andra var, hur gott maten smakade eller hur bra musiken funkade för dans. Men igår var min största noja att jag egentligen knappt kände en kotte, knappt ens killen vars födelsedag jag var där för att fira! (Intalade mig själv att hans svårighet att känna igen mig snarare berodde på min enormt fula 80-talstuperade frisyr än på det faktim att jag knappt träffat honom förut...)

Jag hade sällskap till spektaklet med en tjej som är flera år yngre än jag men vars syn på livet präglas av vikten av att ha en familj. Hon längtar och längtar men är singel sedan fyra månader tillbaka. Och det enda hon kunde se i det där rummet var vad hon själv inte hade. Hon grät en skvätt och lämnade festen tidigt, hon stod inte ut. Tänk vilken förlust.

Själv kände jag mig stärkt över min upptäckt! Nu måste jag bara fortsätta på att öva förmågan att känna mig bekväm ensam bland okända människor...för igår slank jag hem när jag upptäckte att de enda jag kände var på väg ut till en taxi..

Hej stress

De senaste dagarna har stressen flyttat in i min kropp. Inte för att det är mycket på jobbet. Inte för att jag inte får ihop bitarna i mitt livspussel. Nej, snarare tvärtom. Det står still. Och där finns inte tillräckligt mycket att spela med.

Det är livsstressen och jag. Den har satt sig i halsen, precis nedanför svalget, den stjäl mitt syre och sänker mitt röstläge. Den har parkerat i mellangärdet och rullat ihop där i en hård, ömmande klump som dunkar av puls och drar ner min kondition till ett minimum. Som en sjuka.

Jag drar mig till minnes alla verktyg jag tillägnat mig under mina år som självförbättrare. Det gör mig mindre rädd eftersom jag vet att det går att åstadkomma förändring. Att det inte måste kännas så här. Men vanligtvis är den mest effektiva åtgärden den att agera, och nu känns allt jag gör som bara verklighetsflykt.

Det är fel. Någonstans är det fel. Och ju mer tid som går i det här tillståndet, desto mer späs stressen på av just den anledningen. För att tiden går. Det är ju själva fan. Eller så är det bara jag.

Fy eller fira?

– Varför ler du?
– Jag tycker om dig. Det gör mig glad att du kommer hit. Därför ler jag.
– ...

Det finns alltid flera sätt att se på saker. Det är bra att påminna sig om det ibland.
Som för några dagar sedan när jag sade "jag tycker om dig" - utan att få något svar. Känns ju sådär. Känns ännu mer sådär eftersom det verkar vara the story of my lovelife. Samtidigt är det som hände faktiskt ganska stort i positiv bemärkelse. För det första är det stort att jag sade det överhuvudtaget, för det andra är det stort att jag sade det spontant, utan att först analysera konsekvenserna, utan att vrida och vända på vad det faktum att jag vill säga det har för betydelse för mig, för honom, för framtiden.

Berättade om den lilla incidenten för min terapeut. Han sträckte upp båda armarna i luften och utropade:
– Det här måste du fira! Tre flaskor champagne!

Jo. Det finns flera sätt att se på saker. Så, skål då! För klarspråk om inte annat:-)

Målet

Brené Browns forskning om sårbarhet som jag skrev om i det förra inlägget verkligen tog. Och jag vet att jag har varit där och rört om tidigare, liksom angripit det på flera sätt. Hon avslutar sin föreläsning med att räkna upp fyra saker som står för den rätta vägen och jag vill skriva upp dem här som en påminnelse till mig själv.

1) låt dig själv bli sedd, verkligen sedd, gör dig sårbar
2) älska med hela hjärtat, även om du inte vet att du kommer bli älskad tillbaka
3) visa tacksamhet och glädje, även för din sårbarhet eftersom den betyder att du lever
4) tro att du är bra som du är

Jag blir helt matt av att titta på de här punkterna.

Jag önskar att jag någon gång kommer att kunna betrakta dem som självklara. För när de är det, då kommer jag att känna att den här strävan efter självförbättring inte längre har någon mening.

Om att våga vara sårbar

Ojojoj. Surfade precis in på http://www.ted.com/ vilket för övrigt är ett alltid givande ställe att surfa på, och snubblade över ett föredrag med namnet "The power of vulnerability". Ojojoj.

Det är forskaren Brené Brown som berättar om vad hon har kommit fram till i sin forskning kring samhörighet, "connection", om vad det är som får folk att känna samhörighet med andra. Forskningen har sin utgångspunkt i insikten att det som avgör hur folk mår framför allt har just med förmåga till samhörighet att göra.

Det hon kommer fram till är att de människor, de så kallade "helhjärtade" tror att de är värda kärlek. TROR ATT DE ÄR VÄRDA KÄRLEK. Utöver detta har de fyra saker gemensamt:

1) modet att visa för andra att man inte är perfekt
2) medkänsla för sig själv i första hand och därmed i andra hand för andra
3) samhörighet som ett resultat av att vara äkta, att kunna släppa alla uppfattningar om vem man borde vara

Och så det fjärde, viktigaste, DE SÅG SÅRBARHET SOM NÅGOT NÖDVÄNDIGT. Att betrakta det som gör dig sårbar till det som gör dig till just dig, att betrakta sårbarheten som något självklart. Att våga säga "jag älskar dig" först, att våga kasta sig ut i saker utan att veta vad du kommer att få tillbaka. Sårbarheten är kärnan till glädje, kärlek, kreativitet och samhörighet.

Ojojoj. Se föreläsningen, roliga och viktiga 20 minuter av ditt liv som du inte kommer att behöva kräva tillbaka: