Låtsasvärldar och frierier

I senaste numret av Vi-tidningen finns en artikel av arkeologen Jonathan Lindström. Han skriver om läsupplevelser och om hur hjärnan uppfattar sådana till skillnad från andra upplevelser. Tydligen gör den ingen egentlig skillnad. Jag blir inte förvånad. Det händer ibland att jag mitt i en konversation inser att den erfarenhet jag berättar att en bekant har gjort faktiskt är något jag har läst i en roman...

Jag undrar vad det här gör med vår verklighetsbild. Den enda forskning jag känner till finns på området rör underhållningsvåld på skärm. Man har konstaterat att även barn kan skilja mellan verklighet och fiktion och att överdrivet våld därför inte skulle vara ett problem. Å andra sidan finns det ju tydliga bevis på att det som har dykt upp i porrfilmer har blivit fenomen i verkligheten, så är det då helt orimligt att tänka att år av konsumtion av polisserier på TV och timmar av Grand Theft Auto kan ha ett litet samband med fenomenet unga poliser och livsfarliga biljakter? Vad gäller läsning är det väl ingen som har missat att boken om unge Werthers lidanden på sin tid utlöste en våg av självmord bland unga män som blev så problematisk att man fick förbjuda boken på sina håll. Själv har jag alltid tänkt att det är självklart att vi påverkas av allt vi tar del av, oavsett om det är verklighet eller fiktion, egna upplevelser eller andras. Det är klart att de påverkar min syn på vad som är rimligt och möjligt, i synnerhet om min hjärna inte verkar skilja mellan verklighet och fiktion.

Samtidigt som det är problematiskt är det ju också en fantastisk möjlighet. För mig har ett av värdena med läsning alltid varit att böcker låter mig vidga min erfarenhetsbank genom andra. Jag inbillar mig att jag kan förstå mina medmänniskor bättre genom att få tillfälle att gå in i huvudet på personer som är helt olika mig själv, som man gör när man läser romaner. Självbiografier är säkert också bra men sådana skildrar ju alltid enbart en viss aspekt av en person, och biografier är än knepigare – för hur kan någon någonsin få grepp om en annan människas alla ansikten? Kanske är det den här typen av resonemang som länge gjort att jag känner en typ av samhörighet med andra romanläsare, som liksom bara inte finns med dem som föredrar fackböcker eller inget alls. Det handlar om att dela en viss typ av erfarenhet.

Tidigare i veckan fick jag anledning att fundera på just det där med fiktion versus verklighet. Jag tittade på ett avsnitt av tv-serien Grey's anatomy där en ambulansförare på bombastiskt vis friar till en av läkarna på sjukhuset som serien handlar om. Vi snackar frieri à la musikal med musik och koordinerad dans i grupp.

 

Jag såg scenen och tänkte att det här är lika långt från verkligheten som slagsmålsscener där hjälten överlever dödsmisshandel upphöjt till fem. Frieri för mig är något högst privat, och utöver märkliga rykten från over-there som talar om frierier på Super Bowl-matcher (som låter lika mycket fiktion som något annat, har aldrig fattat vad Super Bowl är...) har jag aldrig hört talas om någon som har friat inom höravstånd från någon annan än föremålet för frieriet.

Men ack så fel man kan ha. Bara några timmar senare dyker det upp ett frieri i min egen bekantskapskrets i riktiga livet. På Facebook.

 

 

Något dansnummer är det inte fråga om men väl ett väldigt offentligt frieri. Nu får jag väl hoppas att friaren överlämnade den där lappen i riktiga livet och också fick ett svar innan det hamnade på Facebook, men vad vet jag. Och eftersom fiktionen ju får sin näring ur verkligheten lär det säkert dyka upp en roman snart där det faktiska frieriet sker just där, om det inte redan finns en sådan.

 

Läsning är fantastiskt, underhållning är fantastiskt, men kanske finns det god anledning att fundera över vad för typ av ställföreträdande upplevelser vi matar oss själva med. Är det goda visioner eller dystopier? Oavsett finns det flera goda skäl att anta att de inte bara tillfälligt påverkar vårt humör utan även vårt sätt att se på världen.

Oförbätterlig

Vågade mig in på Akademibokhandeln igår för att bara köpa TVÅ böcker som jag hade sett ut. Den ena hittade jag inte. Ändå gick jag därifrån med FYRA. Jag undrar om det är sjukligt på något sätt.

– Men det var ju ändå 20 procents rabatt på rea-priset! Och jag får väl slänga några andra böcker för att få plats med dem. Väl. (suck)

Jag kan uppenbarligen inte utsätta mig för frestelser. NO MORE BOOK STORES!

Till mitt försvar vill jag bara säga att jag ju precis som med godiset jag inte kan stå emot faktiskt konsumerar böckerna jag köper. Hittills har jag kommit fram till att jag nog kan lämna bort boken "Drottning Victoria av Sverige" till någon annans bokhylla när den är färdigläst.

Att gå, eller inte gå till läkaren

Har fått höra att jag springer till läkaren för minsta lilla. Eller massösen, eller kiropraktorn, eller kinesiologen, eller...ja, ni fattar.

Läste precis om Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström. Henning, som håller sig lus- och alkoholfri i en skitig och försupen tid, är egentligen för späd för de tyngre yrkena, men han bär och bär. Mjölsäckar, tegel, sten, sillar. Han blir trött, det värker i lungor och rygg, men han vågar inte gå till läkaren. Tänk om han skulle behöva medicin, det har de inte råd med, och han måste ju jobba och försörja sin kära fru och deras fyra barn. Så han fortsätter att bära och bära, tills han tuppar av och blir hemburen av sina kollegor. Läkaren kallas in som bara kan konstatera tuberkulos i lungorna som spridit sig till magen. Det är kört. Henning dör 35 år gammal och lämnar sin fru ensam med de fyra barnen.

Tänker på min farfar, också han med namnet Henning men flera decennier senare. Också han absolutist, aktiv medlem i IOGT-NTO där han träffade sin fru. Också han med fyra barn. Han fick problem med magen, sökte läkarhjälp men blev hemskickad. När man upptäckte att det var magcancer han led av var det för sent. Han dog i 40-årsåldern och lämnade sin drygt 30-åriga fru ensam med de fyra barnen.

Ja, jag springer hos läkarna, massörerna, kiropraktorerna och kinesiologerna – inte för att jag är rädd för att jag ska vara sjuk, utan för att jag är rädd för att det ska vara för sent. Och för att jag då ska ångra att jag inte gick tidigare, insisterade mer, medan det fanns tid.

(För övrigt var Mina drömmars stad precis så bra som jag mindes den, och jag får direkt lust att gå upp på Söders höjder, passera genom Gamla stans gränder och kika in på gårdarna på Tjärhovsgatan och andra sidan Renstiernas gata där några av de äldre husen fortfarande står kvar. Mest för att glädjas åt att den tiden som skildras i boken är förbi.)

Vin, vin, vin och så hälsa

I lördags fick jag en gratisbiljett till Mitt kök-mässan i Älvsjö av en väninna. Vi åkte dit och hade bra tajming för vi hann gå ett varv innan det tjockade på alldeles. Men jag vet inte, halva golvytan upptogs av montrar som marknadsförde alkohol, vin för det mesta. Där fanns alla möjliga slags vin, till och med Lasse-Stefanz har tydligen sitt eget. Pust.

 

Som kompensation köpte vi en entrébiljett till Allt för Hälsan som gick i en annan hall. Som tur är, är vi smarta bruttor och tog det direkt när vi kom så att vi sedan kunde glida förbi en femtio meter lång kö som värsta divorna. Sådant är märkligt tillfredsställande! Där dök vi rakt på Vattumannen och fyndade böcker. Det var ett tag sedan jag såg något jag blev sugen på men nu blev det fyra uppbyggliga böcker på ett bräde, ser fram emot att ta tag i dem! 

Men det var svårt att få något grepp om vad hälsa egentligen är när man gick på den där mässan. Det var estetisk kirurgi, det var ekologiska hudvårdsprodukter och massagestavar, det var hudvårdsanalys och meditationskuddar och måltidsersättning. Det mesta kändes liksom så komplicerat. Ska det vara så besvärligt att hålla sig frisk? Saknade Friskis&Svettis och Apoteket.

Kanske är "hälsa" ett för vitt begrepp. Eller så blev det för smalt när maten liksom hade en egen mässa. Älvsjö-besöket avslutades i alla fall med att de två olika mässorna knöts ihop på ett oväntat sätt, vi träffade en talare på hälsomässan som förordar detox ett par gånger om året och dagen till ära var bakis efter en blöt kväll på vin...

You've got mail

Fick ett mail i veckan, nyhetsbrev från Susan Jeffers. Jag gillar egentligen inte att få nyhetsbrev till min privata mail men Susan Jeffers kommer med föredömligt långa mellanrum. Hennes bok "Känn rädslan och våga ändå" var en av de första självhjälpsböcker jag läste och jag har bläddrat i den många gånger sedan dess. (Har nämnt den förr.) Inser nu att jag måste ha lånat ut den vid något tillfälle – bästa sättet att bli av med böcker och rensa i bokhyllorna.

Min första reaktion nu var att själva titeln på hennes bok "känn rädslan och våga ändå" inte gav mig alls lika mycket obehag som den gjorde förut. Förr kröp det i kroppen av ovilja bara jag såg den, för jag ville ju inte. Det är skitjobbigt att vara rädd. Det är som att frysa, lika obehagligt och något jag i största mån vill undvika (varför jag precis investerat i sidenmamelucker). Jag är fortfarande rädd men nu kan jag i alla fall bedöma riskerna innan jag fullständigt backar ur. Och ibland kommer jag fram till att jag riskerar mer genom att inte våga än att våga. 

En av de saker hon, liksom många andra i branschen, uppmuntrar är tacksamhetsövningar. Att till exempel varje dag försöka skriva 50 saker jag är tacksam för. 50 saker är ju SKITMYCKET! Fast grejen är att efter ett par dagars övning kommer man ganska lätt upp i tjugo bara sådär. Det handlar om att träna upp sin förmåga att lägga märke till alla de saker som faktiskt är bra. "Tack för att t-banan går i tid. Tack för att det luktar så gott från bageriet på väg till jobbet. Tack för att strumpbyxorna höll trots att jag slet i dem med trasiga naglar. Tack för att min kollega hjälpte mig med en krånglig uppgift. Tack för en god lunch."

Jag vet att jag har mycket att vara tacksam för, det känns bara fånigt ibland att aktivt påminna mig om det. Och ärligt talat är det som om det kvittar när jag tycker att jag har allt utom det jag tycker att jag vill ha allra mest. Men jag antar att det fortfarande går att längta även om man är tacksam på vägen. Så, tack då. Tack så jävla mycket!

Jättetacksam, sommaren 2010, efter att ha gått till Louvren den enda dag i veckan det var stängt och istället i museishoppen - som så klart var öppen - ha hittat en gobeläng som kostade mig hela reskassan. Men det sket jag i. Jag var så tacksam över att jag hade hittat den och hade råd att köpa den. Just nu är jag tacksam över att jag snart ska till Paris igen! Men den här gången kommer jag hålla mig långt ifrån museishoppen.

Att vara en good-enough-er

När jag för något år sedan köpte en ny dator föregicks köpet av flera besök på diverse elektronikkedjor, surfande på nätet och intervjuer av mer datakunniga - helt enkelt ett köpt grovt färgat av beslutsångest. När jag i år däremot köpte en kamera, ett beslut som blott och enbart baserades på ett råd av en vän jag litar på kan mycket om kameror, gick det snabbt och lätt, och jag är fortfarande mer tillfredsställd med kameraköpet än med datorköpet.

I boken Tankar om gläde och vardagslycka av Görel Kristina Näslund får jag en förklaring till varför besluten fick så olika resultat. Boken sammanfattar i väldigt lättillgänglig form en rad av de rön som hittills kommit ur den positiva psykologin och i ett kapitel behandlas maximerare och duger-bra-människor. Eller egentligen handlar kapitlet om att vi människor faktiskt inte mår bra av att ha alltför många alternativ att välja mellan, vilket alla politiker som hakat upp sig på ordet "valfrihet" gärna kunde läsa på lite.

Maximeraren undersöker alla val noga, rådfrågar experter och fattar ett genomtänkt beslut. Duger-bra-människan nöjer sig med att titta på ett mindre urval eller kanske bara med att fråga en kompis. I slutändan leder det här till att maximeraren visserligen fattar ett bättre beslut än duger-bra-människan, men ändå är mindre nöjd än den senare. För hur kan man veta att man har valt det optimala? Och var all den tid och energi man lade ner på beslutet verkligen värt det?

Slutsatsen är att de flesta av oss skulle må bättre av att vara mer av en duger-bra-människa än en maximerare, till exempel genom att medvetet begränsa antalet alternativ och att anta en lite mer avslappnad hållning till de val vi gör i vår vardag. Jag kommer definitivt att hädanefter sträva efter att vara en duger-bra-människa...eller, finns det inget mitt emellan, liksom?

What's right with me

"So, what if, instead of thinking about solving your whole life, you just think about adding additional good things. One at a time. Just let your pile of good things grow."

"This is investment advice, isn't it? You're personal-bank-ing me."
"It's good advice," she said.
He was quiet for a moment. "Eve, do you think it was damaging to grow up without a father?"
"Probably," she said, stealing his biscuit. "Is that what's bothering you?"
"I'm just trying to figure out what's wrong with me."
"Well, stop," she said. "I told you, figure out what's right with you."

(från Attachments av Rainbow Rowell)

A secret revealed

För ett bra tag sedan läste jag boken Hemligheten. Från ögonkast till varaktig relation. Med utgångspunkt i anknytningsteorin – enligt en vän som studerar psykologi tydligen den mest väldokumenterade psykologiska teorin there is – beskriver författarna hur våra tidiga erfarenheter av relationer följer med oss hela livet och återspeglas i alla nya relationer. I synnerhet dem som är ämnade att vara nära, som kärleksrelationen.

Jag tyckte då att den var intressant och kände direkt igen mig i en av de redovisade tre kategorierna. Boken hjälpte mig verkligen att förstå mina reaktioner bättre, liksom min relationshistoria.

Häromveckan upptäckte jag att den också hjälper mig att förstå andra bättre. Jag har i många års tid haft en märklig av och till-relation med en man (ja, faktiskt man, jag är ju inte 20 längre, och inte han heller!), en relation som givit mig intellektuellt positivt utbyte men känslomässigt jävligt dåligt utbyte. Han känner också till anknytningsteorin och vi konstaterade snabbt att vi är av samma skrot och korn. Heureka! Plötsligt trillade en hel drös pusselbitar på plats och hade vi inte råkat vara av just den typen som gärna tar avstånd från andra så hade vi kanske fallit i varandras armar. Istället beklagade vi varandra och våra relationsproblem, och ägnade resten av kvällen åt att dricka vin och utmana varandra i att ärligt använda uttrycket "jag känner" – vilket för typer som oss kräver stort mod och just en viss mängd alkohol.

I vilket fall. Jag rekommenderar den, boken alltså. Jag kan tänka mig att den är väldigt användbar även för dem som lever i en relation. Åtminstone om det är så att inte båda parter är härligt trygga och goa människor som aldrig skulle ens ifrågasätta naturligheten i att bekräfta och bekräftas av sin partner. I så fall är jag avundsjuk och råder er att fortsätta kramas istället för att läsa boken.

Konsten att byta en omkastarkolv

Det här är ett inlägg som vill hylla den egna förmågan! Det brukar sägas att nöden är uppfinningarnas moder. Om jag var bättre på att slänga mig med bevingade ord skulle jag vilja skapa ett uttryck som säger att ensamheten är en källa till upptäckt av egen förträfflighet.

När man bor ensam är det väldigt svårt att be någon annan om hjälp med vardagliga saker i hushållet. Det gör att man antingen måste bli duktig på att spendera pengar på olika former av extern expertis eller att man måste orka (lathet är förmodligen ett större hinder än jag vill erkänna) lära sig en hel massa själv – det vill säga om man inte allt för gärna vill testa gränsen för sina vänners generositet.

I mitt eget fall har det lett till att jag gjort en mängd saker i hemmet som jag om jag hade kunnat, gärna hade lejt bort till någon annan. Vinsten är utöver nya erfarenheter, en känsla av tillfredsställelse som jag numera allt mer sällan får av mer intellektuellt arbete. Som det talas om i t.ex. boken Shop Class as Soul Craft, eller som den numera heter The Case for Working with Your Hands, Or, Why Office Work is Bad for Us and Fixing Things Feels Good av Matthew Crawford (en bok som för övrigt tyvärr inte är lika rolig att läsa som titeln, med undantag för dem som älskar motorcyklar), ger praktiskt hantverksarbete en mer direkt känsla av sammanhang och flow än det mer teoretiska arbete många av oss ägnar oss åt idag och som det är svårt att se effekten av.

Så till omkastarkolven. Jag har nu bott i min lägenhet i två år och från första dagen noterade jag att kranarna i badrummet läckte till varandra. Blandaren är kopplad både till kranen i handfatet och till duschslangen, och under de senaste månaderna har läckaget blivit ett allt större irritationsmoment. Eftersom inget under har inträffat varpå problemet mirakulöst skulle ha löst sig självt, tog jag bilder på kranens olika beståndsdelar, gick med bilderna till en järnaffär (personalen på Wirströms på Folkungagatan i Stockholm är helt fantastisk, vet inte hur många gånger jag har gått med mina problem till dem) och kom hem med en liten vit plastmojäng med namnet omkastarkolv.

Med hjälp av en liten instruktion, eget sunt förnuft, diverse verktyg och en skopa mod, lyckades jag byta den där lilla kolven och kranarna funkar nu perfekt! Jag unnade mig att stanna upp några sekunder för att klappa mig själv på axeln (eller, det hade jag gjort om jag inte hade haft nackspärr light, jag nådde bara till överarmen) och som till en hund säga "duktig Erika, duktig!". Hade jag haft godis hade jag stuckit till mig en bit av det också.

Det var förstås egentligen ingen stor sak, men jag gjorde det och jag gav därmed mig själv gåvan av tillfredsställelsen i att göra något med direkt resultat. Tack för det! Jag ska påminna mig själv om den glädjen snart igen, när jag ska försöka få upp en ny köksklocka jag precis inhandlat – för självklart slår latheten till igen, så snart verktygen lagts tillbaka i sin lilla låda.

Behöver jag dig?

När jag låg på stranden i början av året, och lyssnade på hur vågorna slog in mot den vita sanden på Cubas norra kust (ja, det VAR helt fantastiskt!) så läste jag Johanna Thydells Ursäkta att man bara vill bli lite älskad. Den var bra. Den var faktiskt riktigt bra, och rolig! Ah, det är så här de funkar nuförtin', ungdomarna, kom jag på mig själv att tänka. Samtidigt som jag kände igen mig jobbigt mycket även som vuxen.

Boken handlar om tonårstjejen Nora som genom en rad nya och gamla relationer upptäcker sitt grundläggande behov av att bli bekräftad. Och att den bild hon har av sig själv inte alls stämmer överens med den andra har av henne, och att det ställer till det.

Jag läste aldrig Thydells första och väldigt hyllade bok I taket lyser stjärnorna. Det var mest för att jag då precis hade läst den norska ungdomsboken Trollslag av Charlotte Glaser Munch, som handlade om en dagboksskrivande 16-åring som också förlorar sin mamma till cancern. Det blev liksom lite för mycket av det sorgliga just då. Men det gör att jag inte tycker att Ursäkta att man bara vill bli lite älskad hamnar i skuggan av något annat. För mig står den helt för sig själv, och jag gillar den. Lånade direkt ut den till en annan strandnjutare som låg och fnissade i solstolen ända tills hon ville ge den vidare till en tredje. I recommend, helt enkelt!

Betydelsen

Läste precis på Mindfulnessbloggen om ett experiment vid namn One Thing that Matters. Det är en webbplats där vem som helst kan dela med sig av vad man sjäv tycker är viktigt och dessutom tipsa andra om vad de kan göra för att agera enligt deras egna värderingar. En spännande idé, tycker jag.

Det får mig att tänka på en bok jag läste för någon månad sedan som jag snubblade över i En bok för allas monter på Skolforum, Janne Tellers Intet. Det är en ganska tunn bok som klassas som ungdomsbok men som så många ungdomsböcker är relevant även för en vuxen. Den handlar om vad som händer när en grupp elever i årskurs åtta bestämmer sig för att bevisa för en irriterande klasskamrat som abdikerat från livet, att det faktiskt finns en mening, att det finns något som faktiskt betyder något. De bestämmer sig för att samla betydelsefulla saker på hög i ett nedlagt sågverk och här hamnar under tiden allt mer absurda saker, alla med en betydelse för den person som förlorat den: bl.a. ett par favoritskor, en hamster, hårflätor, en död lillebror och en oskuld. Det hela urartar men kontentan blir att det nog finns en betydelse trots allt.

Jag tänker att det förmodligen ofta är så, att vi inte inser vad som betyder något för oss förrän vi förlorar det. Eller så vet vi, men gör inget åt det. För hur tacksam är man i vardagen över att man har alla sina fingrar kvar, att man har mat i kylen och någon att ringa om det känns ensamt? Det är så otroligt lätt att koncentrera sig på sådant man inte har än att uppskatta det som redan finns i ens liv och som man skulle sakna om det försvann. Vad är det du inte skulle vilja ge upp och lägga på en hög av betydelse?

Barn av sin tid

Idag hamnade jag i ännu en diskussion om Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Vi läste den i Bokcirkel Rött för några månader sedan men den hänger liksom kvar, mycket på grund av att det är så många i min omgivning som också har läst och reagerat på den, kvinnor som liksom jag har skrattat åt det träffsäkra i bilder och kommentarer.

För egen del var det dock först vid andra läsningen som jag kunde skratta. Första gången tyckte jag att den var deprimerande. I egenskap av självförbättrare vill jag ju tro att jag KAN förändras, att jag kan styra över mig själv om jag bara lär mig tillräckligt om varför jag är den jag är. Det Prins Charles känsla pekar på är tvärtom att vi så mycket är en produkt av vår egen tid att det blir i princip omöjligt att styra över sina känslor ens i de närmaste av våra relationer. Att just dessa relationer är som mest underkastade vår tids sätt att betrakta tvåsamhet.

En kollega sade att när hon hade läst boken så slog hon ihop den och sade till sig själv att "jag behöver inte längre gå i terapi, nu förstår jag precis vad problemet är". Men problemet, det kvarstår.

Vid andra läsningen skrattade jag, det gjorde jag! Favoriten är nog fortfarande det egentligen värsta stycket, det om Whitney Houston och varför hon älskar en man som gör henne så illa. Med en rejäl skopa distans är det ju roligt, mitt i det tragiska. Strömquist undrar varför vi skrattar åt mansgrisar som behandlar kvinnor som objekt i amerikanska sitcoms. Själv undrar jag varför vi skrattar åt Strömquist.

Lycklig kärlek i böcker

Igår tog jag en sväng till Pocketshop på lunchen för att bunkra lite läsning. Efter sju minuter var jag redo att gå till kassan med en bunt om fyra böcker. Då upptäckte jag förskräckt att alla fyra handlade om dysfunktionella och olyckliga relationer. Inte bra för mina dejtingförsök, tänkte jag, att mata mig själv med bevis på att alla parrelationer går åt helsike. Inte alls bra.

Mitt hopp.

Rådigt satte jag tillbaka alla fyra i bokhyllan och började om.

Oj vad svårt det blev. Verkligen jättesvårt.

Så fort jag lokaliserat en bok med någorlunda kära och lyckliga människor tyckte jag att boken dröp sentimentalitet så att det klibbade igenom på omslaget. Böcker som skrek chic lit vågade jag inte ens ta i. Lunchen hann bli mycket längre än planerat innan jag till slut gav mig av med tre böcker. En som inte handlar om parrelationer alls, en ungdomsbok om en mor – dotter relation (självklart dysfunktionell) och en bok om en dejtande man med 30-årskris. Jag kan säga att jag hoppas mycket på den tredje.

Är det verkligen så att det inte går att skriva bra litteratur om lycklig kärlek? Eller handlar det bara om mina fördomar? Den enda sådan bok jag spontant kan tänka på är Didions Ett år av magiskt tänkande. Men då är ju ena parten död. Så jag antar att den inte gills. Det här måste utredas vidare.

Utbyte av energi och insikter i Bokcirkel Rött

I förra veckan var det dags för bokcirkelmöte! Det var flera månader sedan sist men nu var vi samlade igen, denna gång åtta personer; fyra män, fyra kvinnor. Medan vi med glatt mod rullade vietnamesiska vårrullar (vi hade precis läst boken Ru av vietnamesen Kim Thúy) och skålade för en av medlemmarna som precis gift sig (ett avsteg från min två veckor långa detox, men champagne måste väl ändå få undantas..?), pratade vi böcker, historia, jobb och livet i allmänhet.

Mot slutet av vår 4,5 timmar långa sittning började vi prata om vad bokcirkeln betyder för oss och vi var alla överens om att det är något som verkligen ger oss energi! Att man dagen efter när man kommer till jobbet fortfarande är lite hög på upplevelsen och med glädje pratar om det med andra man känner. Att det är skönt med en atmosfär där man kan säga precis vad man tycker utan att bli värderad. Att det är roligt att vi ibland tycker så olika, har olika smak och olika sätt att motivera våra betyg.

Just den här kvällen fick jag också en sådan fin kommentar. En av medlemmarna konstaterade att hon innan hon började i bokcirkeln inte tänkt på form men att jag fått henne att börja lägga märke till den. Tänk vilken komplimang! Att få någon att se något med nya ögon är ju en jättefin gåva och jag är verkligen glad över att hon berättade det för mig:-)

Och boken då? Ja, våra recensioner hamnar snart på bokcirkelns blogg, för självklart har vi en blogg!

Huset där bokcirkeln hölls. Nu även med bastu i separat byggnad, terrass och två barn.

Strötankar om arbete

Igår lyssnade jag på Sommar i P1 med Barbro Dahlbom-Hall från 2007. Ett tips från Svenska Dagbladet. Hon är ledarskapskonsult med genusfokus och hon ÄLSKAR sitt jobb. Hon säger själv att hon har haft tur men det är uppenbart att hon också har intresse, drivkraft och är bra på det hon gör.

I förrgår lyssnade jag på ett annat Sommar i P1, med Alice Bah Kuhnke. Hon berättade om hur hon skapar ett meningsfullt liv för sig själv genom sitt arbete med att göra världen till en bättre plats. Och erkände frankt att hon är bättre på att göra det just på jobbet, än hemma.

Jag har i sommar hunnit ta del av ytterligare ett par böcker i den så kallade självhjälpsgenren, bland annat Henrik Fexéus Konsten att få superkrafter. De påminner mig om vad jag har läst flera gånger tidigare, att en av vägarna till ett lyckligt, eller åtminstone tillfredsställande liv, är att man får ägna sig åt något som man är bra på. Har man en väldans tur får man göra det under arbetstid eftersom det ju nu är så att arbetstiden utgör en väldigt stor del av ens liv.

I veckan träffade jag också en bekant som upprepade gånger blivit av med jobbet. Samma typ av jobb varje gång. Den senaste arbetsgivaren gav henne som något slags avgångsvederlag tre besök hos en jobbcoach. Redan vid första mötet då de medelst olika test och frågor försökte reda ut vilken typ av arbetsuppgifter hon är bäst lämpad för fick hon bekräftelse på att det yrke hon har haft de senaste åren egentligen inte alls passar henne. No shit, Sherlock. Kan man ju tänka. Men det är banne mig inte alltid så lätt att veta vad det EGENTLIGEN  är man bör ägna sig åt här i livet.

En annan sak jag funderar på i sammanhanget är betydelsen av att arbeta med händerna. Jag har i sommar träffat tre personer som liksom bara måste kombinera sina arbeten med en fritid eller ett eget företag som ger dem utlopp för behovet att göra något "praktiskt", alltså med händerna. Jag funderar på vad det för med sig av meningsfullhet och flow – vilket man så klart även kan uppnå med rent intellektuellt arbete men kanske på ett mer direkt sätt när man ser något ta form inför ens ögon. Vilket man kan läsa om t.ex. här och här.

Ovanstående strötankar, och fler, rör sig i min hjärna just nu. För på måndag är det dags att gå tillbaka till jobbet, till en tjänst som inte ser ut att finnas kvar så länge till. Det är dags att se sig om. Och, igen, försöka klura ut vad det är som skulle vara ultimat för just mig. Ett steg närmare ett lyckligare, eller i alla fall mer tillfredsställande, liv:-)

Män som gympar

Ett område som ofta blir utsatt för förbättring är den egna kroppen. Så är det även för mig. Varje gång jag har svårt att få på mig byxorna skickar det en signal till mig om att jag inte tränar ordentligt, för precis så är det. Det finns många anledningar till att träna och själv tänker jag ofta att det är ren överlevnadsinstinkt. Men, finns det också ett helt annat motiv som är speciellt just för vår tid?

När jag började gå på Friskis & Svettis för snart tio år sedan var det väldigt sällan man såg en man på gympapassen. Numera är det säkert hälften män som gympar på vissa pass. Det kan säkert ha flera orsaker, men jag tycker också att jag noterar att det är mer sällan man ser män i 40-årsåldern med ölmage. Nu bor jag i Stockholm och jag vet att det inte är särskilt representativt för resten av landet, och en sak som verkligen är speciellt med Stockholm är den stora andelen singlar bland både män och kvinnor. Oviljan att betrakta sig själv som medelålders trots att man faktiskt är det i år räknat verkar få både män och kvinnor att klä sig ungt, men kan det också vara så att detta liksom träningen har att göra just med den "kärleksmarknad" som finns här? I så fall är mäns träningsvanor väldigt intressanta!

Anledningen till att jag undrar grundar sig i en diskussion vi förde i går i min bokcirkel. Jag älsar den där bokcirkeln för att våra diskussioner ofta tråcklar sig ur boken och in i krig, kärlek, genusfrågor, kungahus, svenskhet eller vad nu bokens tema kan vara! Den här gången var det dags för Liv Strömqvists bok Prins Charles känsla och vi kom att diskutera tvåsamhet. Liv redogör bland annat för en teori som säger att på 1800-talet när kvinnan var helt utelämnad mannen och inte själv hade möjlighet till egen försörjning - i vissa samhällsklasser får man väl tillägga - var kvinnans enda handelsvara den egna sexualiteten. Det var därför man var så pryd. Man ville inte ge bort det minsta gratis utan var beroende av att mannen ville gifta sig med en och därmed försörja en, enbart för att de ville åt den kvinnliga kroppen.

I det västerländska samhället idag är varken mannen eller kvinnan längre beroende ekonomiskt av den andra parten. Män kan alltså inte välja och vraka utan spelar på samma plan som kvinnorna. Det här ställer så klart en del krav. En av bokcirkelmedlemmarna berättade om en studie som sade att när äldre kvinnor blir singlar vill de gärna hitta tillbaka till tvåsamheten men de vill helst inte bo tillsammans för att slippa risken att bli en vårdare och dessutom söker man en man som är sund. Frisk och vältränad, som tänker på sin hälsa.

Marknaden för manliga skönhetsprodukter växer och skönhetsoperationer bland män blir allt vanligare. Handlar det, liksom den myckna träningen, om att behålla sin ungdomliga fysik inte bara för sin egen överlevnads skull utan även för att bevara sitt värde på den bistra singelmarknaden? Precis som kvinnor har gjort i långa tider?

Kollegor - som lever i relationer - har skrattat när jag påstått att träning har med marknadsvärde att göra, men självklart har det det. Inte bara på singelmarknaden utan även på arbetsmarknaden. Flera studier har ju visat att personer som ser bra och hälsosamma ut har större chans i karriären än fula och finniga. Så är det bara. Jag kan bara känna en viss tillfredsställelse vid tanken på att villkoren för män och kvinnor åtminstone på kärleksmarknaden börjar bli lite mer jämställd:-)

Closure

I morse såg jag ett gammalt avsnitt av Sex and the city (rättare sagt, femtielva avsnitt av sagda serie eftersom jag gjorde misstaget att börja titta på avsnitt i säsong fyra och sedan inte kunde sluta) som handlade om att släppa taget. Det var passande eftersom jag de senaste dagarna funderat på vad som krävs för att man ska kunna stänga dörren om någonting i livet, avsluta kapitlet och gå vidare, få "closure".

Jag har nämligen den senaste veckan inbillat mig att jag för att stänga dörren om ett visst kapitel i mitt liv behöver något av den personen som kapitlet gäller. Någonting som verkligen stänger dörren framför näsan på mig och för alltid grusar allt hopp om att den skulle öppnas. Jag tyckte att jag hade rätt att kräva det av honom. Jag trodde att jag behövde att han sade till mig att han aldrig, aldrig någonsin skulle vilja leva tillsammans med mig. Right to my face. Jag tyckte att jag kunde kräva det av honom efter år av dubbla budskap som vid upprepade tillfällen sänt mig på en känslomässig bergochdalbana.

Så kom jag att tänka på något jag läste för flera år sedan i boken Budskap från andra sidan (Mutant Message Down Under i original), en bok som torde ha renderat författaren Marlo Morgan en förmögenhet så mycket som den har sålts. Hon berättar i boken om hur hon vandrar med aboriginer och om vad hon lär sig av deras sätt att leva. Vid ett tillfälle är det en man i gruppen som skadar ena benet men som med hjälp av healing kommer på benen väldigt fort. Vid ett annat tillfälle förlorar gruppen nästan allt de äger på grund av en plötslig vattenvåg som sköljer över dem, något alla tar med ro helt utan grämelse. Inför Morgans förundran förklarar aboriginerna att de sluter cirkeln för varje erfarenhet och aldrig lämnar något oavslutat. Om du går bort från en erfarenhet utan att sluta cirkeln kommer den att hemsöka dig igen och igen tills du lär dig vad erfarenheten vill säga dig. Även dåliga händelser som brutna ben och naturfenomen ska bara tacksamt tas emot som en möjlighet till lärdom och sedan lämnas utan att ägna mer tankar, tid eller energi åt det.

Attraktionslagen säger att så fort man uppmärksammar något genom att prata eller tänka på det så ger man det energi och det blir en magnet som drar till sig mer av samma. Att gräma sig eller oroa sig i efterhand är fullkomligt kontraproduktivt.

Så, när jag misslyckats med att få det jag trodde att jag behövde från den person jag tyckte hade orsakat mig oro och smärta, kom jag på att det ju inte alls är han som gör det. Det är jag själv. Om inte jag själv är beredd att sluta cirkeln och gå vidare då kommer det inte att spela någon som helst roll vad han säger, dörren kommer ändå stå där, på glänt. Jag behöver inte att han säger någonting. Jag behöver bara vända ryggen till och sluta spendera tankar, tid och energi på honom. Inte så bara, så klart. Men jag har kommit fram till att oavsett den dragningskraft han har på mig är jag inte intresserad av att leva med någon som han, och varje gång tankarna går till honom riktar jag omedelbart om min uppmärksamhet till något annat. Han finns inte längre i min telefon eller i min mail, och förhoppningsvis finns han snart inte heller i mitt hjärta. (Ursäkta, det där sista blev lite corny, men icke desto mindre...)

Rik

Den senaste veckan har jag känt mig rätt så rik! Nej, jag har inte fått tillbaka på skatten. Definitivt inte. Däremot har jag bjudit en kollega på lunch, skänkt min espressomaskin till en bättre behövande, bjudit en vän på opera, en annan på ett glas och mormor på konsert.

Det finns en viss sanning i det där de säger om att man blir fattigare ju snålare man är och rikare ju generösare man är. Kanske inte i realiteten, men i sinnet. Själv har jag mest tänkt att jag är tacksam över att kunna bjuda. Över att inte leva på marginalen. Tycker att jag allt oftare kan konstatera att jag lever i ett överflöd, att jag har mer än jag behöver (men ssschhh, det vågar man knappt säga för rätt som det är förlorar man kanske allt!), och snarare bör göra mig av med lite prylar för att känna mig friare.

Men jag tycker om saker också. Som min röda kofta som är glad och varm och Liv Strömquists seriealbum Prins Charles känsla som jag läser för nästa bokcirkel.

Peter Carlsson och blå grodorna på Scala teatern. Definitivt inte min generations humor men oj vad jag önskar att jag kunde göra något lika bra som de kan spela sina många instrument, vad som helst.

En massa hittepå

De senaste veckorna har jag testat en ny metod för att minska mitt ältande. Det handlar om att distansera sig från det man ältar så att man kan låta bli att ta tankarna på allvar. Det kallas för decentrering och presenteras i boken Lyckofällan av Russ Harris som jag har nämnt här förut. Boken bygger på en metod som heter Acceptance and Commitment Therapy som är något slags variant av KBT.

"Jag är inte tillräckligt..." "Om jag bara hade..." "Det kommer aldrig att hända..." Jag har ett helt gäng sådana tankar som återkommer igen och igen och igen, och som aldrig riktigt tappar i styrka. De gör mig illa varje gång de dyker upp. Bland de saker jag ältar finns en gammal relation som liksom aldrig blev bra. Jag vet inte hur många gånger den har dykt upp i min hjärna och resulterat i att jag grämt mig och skyllt hela misslyckandet på mig själv. "Om jag bara..."

Ett sätt att decentrera är att sätta namn på de här tankarna. Så att man när de dyker upp kan säga till sig själv "ah, där kommer den där berättelsen om..." På så sätt påminner man sig själv om att de där tankarna bara är ord, inget annat, berättelser och inte sanningar. "Nu märker jag att den där berättelsen om....dyker upp." Så kan man låta berättelsen berättas med en lustig röst, för att liksom förlöjliga den, eller sjunga den med någon lustig melodi.

Så nu när den där tanken om relationen dyker upp så försöker jag tänka "nämen, det där är ju berättelsen om hur jag fuckade upp relationen med x". Det låter kanske lite löjligt men faktum är att det hjälper mig att hålla distansen, att inte VARA tankarna, slippa må dåligt varje gång de kommer, att inte smälta samman med dem, som det heter i boken.

Jag ska fortsätta öva och se om de där tankarna kanske till och med kunde bli lite mindre enträgna. Vore sannerligen skönt att slippa dem!

Bra dag

Började gårdagen med att testa ett nytt sätt att framtidsdrömma och banne mig om det inte gick riktigt bra, halleluja! Håller tummarna för att det ska funka även i fortsättningen för då har jag verkligen tagit milakliv.

När jag kom till jobbet blev jag tvungen att lägga ifrån mig allt jag hade tänkt göra plus allt det jag redan borde ha gjort sedan tidigare, men av en mycket god anledning. Min chef tog till sig mina krav på avlastning och tog in en tillfällig resurs för två månader som kan ta en hel del av det jobb jag inte alls borde behöva sitta med men som de senaste veckorna har krävt all min tid. Det var otroligt skönt att kunna lämna ifrån sig det för att äntligen kunna göra andra saker!

På lunchen träffade jag sedan en gammal kollega som jag träffar väldigt sällan men som jag alltid blir glad av att se. Igår hade hon dessutom med sig två presenter; en avhandling jag bett om att få låna som hon skaffat med författarens signatur till lilla mig och dessutom en publikation hon själv gjort med dedikationen "Till Erika, min mentor". Shit, alltså jag blev så rörd att jag nästan började grina där över lammbiffen. Vilken otroligt fin komplimang!

Dagen avslutades sedan med ett riktigt kap och kap blir man glad av! Jag har förbjudit mig själv att gå i bokhandlar när det är rea eftersom jag redan har böcker så att det räcker och blir över. Men när det har gått så långt att folk har glömt bort att det någonsin har varit rea, då tillåter jag mig att smita in och snoka i det överblivna urvalet. Gick från bokhandeln med Sigrid Combuchens Spill. En damroman, och Försoning av Toni Morrison, två fina inbundna böcker som jag med min tidigare erfarenhet av böcker redan kan säga att jag med stor sannolikhet kommer att tycka om, för det facila priset av 83 kronor! Ingen självförbättrarbok blev det, mest för att jag faktiskt inte såg någon som var värd namnet.

Nå, så var det med det, en bra dag helt enkelt!