Konsten att byta en omkastarkolv

Det här är ett inlägg som vill hylla den egna förmågan! Det brukar sägas att nöden är uppfinningarnas moder. Om jag var bättre på att slänga mig med bevingade ord skulle jag vilja skapa ett uttryck som säger att ensamheten är en källa till upptäckt av egen förträfflighet.

När man bor ensam är det väldigt svårt att be någon annan om hjälp med vardagliga saker i hushållet. Det gör att man antingen måste bli duktig på att spendera pengar på olika former av extern expertis eller att man måste orka (lathet är förmodligen ett större hinder än jag vill erkänna) lära sig en hel massa själv – det vill säga om man inte allt för gärna vill testa gränsen för sina vänners generositet.

I mitt eget fall har det lett till att jag gjort en mängd saker i hemmet som jag om jag hade kunnat, gärna hade lejt bort till någon annan. Vinsten är utöver nya erfarenheter, en känsla av tillfredsställelse som jag numera allt mer sällan får av mer intellektuellt arbete. Som det talas om i t.ex. boken Shop Class as Soul Craft, eller som den numera heter The Case for Working with Your Hands, Or, Why Office Work is Bad for Us and Fixing Things Feels Good av Matthew Crawford (en bok som för övrigt tyvärr inte är lika rolig att läsa som titeln, med undantag för dem som älskar motorcyklar), ger praktiskt hantverksarbete en mer direkt känsla av sammanhang och flow än det mer teoretiska arbete många av oss ägnar oss åt idag och som det är svårt att se effekten av.

Så till omkastarkolven. Jag har nu bott i min lägenhet i två år och från första dagen noterade jag att kranarna i badrummet läckte till varandra. Blandaren är kopplad både till kranen i handfatet och till duschslangen, och under de senaste månaderna har läckaget blivit ett allt större irritationsmoment. Eftersom inget under har inträffat varpå problemet mirakulöst skulle ha löst sig självt, tog jag bilder på kranens olika beståndsdelar, gick med bilderna till en järnaffär (personalen på Wirströms på Folkungagatan i Stockholm är helt fantastisk, vet inte hur många gånger jag har gått med mina problem till dem) och kom hem med en liten vit plastmojäng med namnet omkastarkolv.

Med hjälp av en liten instruktion, eget sunt förnuft, diverse verktyg och en skopa mod, lyckades jag byta den där lilla kolven och kranarna funkar nu perfekt! Jag unnade mig att stanna upp några sekunder för att klappa mig själv på axeln (eller, det hade jag gjort om jag inte hade haft nackspärr light, jag nådde bara till överarmen) och som till en hund säga "duktig Erika, duktig!". Hade jag haft godis hade jag stuckit till mig en bit av det också.

Det var förstås egentligen ingen stor sak, men jag gjorde det och jag gav därmed mig själv gåvan av tillfredsställelsen i att göra något med direkt resultat. Tack för det! Jag ska påminna mig själv om den glädjen snart igen, när jag ska försöka få upp en ny köksklocka jag precis inhandlat – för självklart slår latheten till igen, så snart verktygen lagts tillbaka i sin lilla låda.