Idag fick jag reda på att meningen med livet är att vara lycklig. Det står tydligen i ursprungsskriften om yoga. Och det låter ju rimligt. Där står vidare, om jag inte minns fel, att lycklig blir man när man är "effektiv", och effektiv det är man när man är avslappnad och fokuserad på samma gång. Och det, det kan man bara vara om man är fullständigt i nuet.
Mindfulness mitt i prick alltså. Och här trodde man att det var ett nutida påfund. Tji fick jag.
Visar inlägg med etikett lycka. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett lycka. Visa alla inlägg
tisdag 13 september 2011
torsdag 7 juli 2011
Vardagslycka
Tofuline har lanserat en ny glasstrut. Inget gluten. Inga mjölkprotein.
Men med choklad!
Och sylt!
Och krispigt rån!
Yummie.
Sitter på balkongen och njuter av sommar. Det är lätt att tro att sommaren bara finns på semestern men den är ju faktiskt här! Medan jag suttit i förhandlingar med min arbetsgivare om hur många av oss som idag har ett arbete ska bli utan, så har sommaren pågått hela tiden. Utanför.
Lääängtar verkligen efter semester nu, inte bara efter sommar. Vill verklighetsflykt.
Lääängtar verkligen efter semester nu, inte bara efter sommar. Vill verklighetsflykt.
måndag 6 juni 2011
Bry dig, och du blir attraktiv och lycklig
Har idag bläddrat i Henrik Fexéus bok Alla får ligga. Boken innehåller ett gäng tips på hur man ska bete sig för att nå fram till ett hångel. Lite falsk marknadsföring alltså, måste jag säga! Jag tycker i alla fall att den är intressant eftersom den delvis bygger på forskning om mänskligt beteende i relationer – inte bara till dem av andra könet utan överlag. Det handlar om kroppsspråk, om ögonkontakt, om hur vi fastnar för repetitioner och annat.
Ett av tipsen i boken handlar om empati, om att vi tycker att personer som bryr sig om andra är attraktiva. Sådana personer sprider en god stämning och blir omtyckta för den egenskapen. När jag läste det kom jag att tänka på en kompis som en gång lade märke till att hon fick fler komplimanger av sin pojkväns bäste kompis än av pojkvännen. Jag har träffat den där bäste kompisen och han är en sådan där person som verkar genuint mån om att andra har det bra. En sådan där person som verkligen anstränger sig för att få folk att känna att de hör till och trivs, som mår bra när andra mår bra och därför försöker skapa den stämningen. Det ÄR en väldigt attraktiv egenskap. Sedan är det visserligen en snygging vi pratar om, men dryga snyggingar är inte speciellt attraktiva.
Empati är eftersträvansvärt. Inte bara för att det gör oss attraktiva i andras ögon men också för att det får oss själva att må bra. Empati är en viktig ingrediens i den buddhistiska meditationen och jag läste precis på Lyckobloggen att "världens lyckligaste man", Mattieu Richard, buddhistisk munk och forskare i neurovetenskap, genom sin egen erfarenhet av just meditation på medkänsla visat att lycka och empati är känslor som ligger mycket nära varandra.
Sant är väl att när man är riktigt lycklig vill man omfamna hela världen. När man är olycklig vill man skydda sig från den. Kanske dags att plocka fram den där meditationspallen igen och göra några till försök att nå lyckan...
Ett av tipsen i boken handlar om empati, om att vi tycker att personer som bryr sig om andra är attraktiva. Sådana personer sprider en god stämning och blir omtyckta för den egenskapen. När jag läste det kom jag att tänka på en kompis som en gång lade märke till att hon fick fler komplimanger av sin pojkväns bäste kompis än av pojkvännen. Jag har träffat den där bäste kompisen och han är en sådan där person som verkar genuint mån om att andra har det bra. En sådan där person som verkligen anstränger sig för att få folk att känna att de hör till och trivs, som mår bra när andra mår bra och därför försöker skapa den stämningen. Det ÄR en väldigt attraktiv egenskap. Sedan är det visserligen en snygging vi pratar om, men dryga snyggingar är inte speciellt attraktiva.
Empati är eftersträvansvärt. Inte bara för att det gör oss attraktiva i andras ögon men också för att det får oss själva att må bra. Empati är en viktig ingrediens i den buddhistiska meditationen och jag läste precis på Lyckobloggen att "världens lyckligaste man", Mattieu Richard, buddhistisk munk och forskare i neurovetenskap, genom sin egen erfarenhet av just meditation på medkänsla visat att lycka och empati är känslor som ligger mycket nära varandra.
Sant är väl att när man är riktigt lycklig vill man omfamna hela världen. När man är olycklig vill man skydda sig från den. Kanske dags att plocka fram den där meditationspallen igen och göra några till försök att nå lyckan...
fredag 13 maj 2011
Lista för lyckliga
Tittade igår på en intervju med lyckoforskaren Ed Diener som jag hittade på Lyckobloggen. Han berättar här om resultaten av forskning gjord i 155 länder på vad det är som gör människor lyckliga. Det han kom fram till var är att lyckliga människor:
Kan inte låta bli att undra över hönan och ägget. Är man lycklig för att sakerna på den här listan finns i ens liv, eller finns de där för att man är en lycklig person? Det är kanske som med "tur", att vissa personer har bättre förutsättningar än andra, och de andra, ja, de får kämpa sig till de där förutsättningarna. Men om man kämpar till sig förutsättningarna, upplever man då verkligen att man har tur, eller är lycklig?
- har nära relationer (ibland till partner och barn, ibland trots partner och barn..)
- har ett arbete eller en fritidssysselsättning som de verkligen tycker om
- har ett aktivt liv och är nyfikna på andra och på världen ("people who watch TV 12 hours a day are not going to be happy")
- har förmågan att hantera svårigheter och lämna dem bakom sig
- har tillfällen att lära sig nya saker och möjligheter att nyttja sina färdigheter, gärna till sådant som stämmer överens med deras egna värderingar
- har mål som går utanför dem själva, som bidrar till andras lycka
- är kreativa och är villiga att ta risker
- bor nära grönområden och är omgivna av skräpfria ytor och ren luft
- inte spenderar flera timmar med att jobbpendla eftersom det tar tid från sådant de tycker om
- har någon koppling till andlighet.
Kan inte låta bli att undra över hönan och ägget. Är man lycklig för att sakerna på den här listan finns i ens liv, eller finns de där för att man är en lycklig person? Det är kanske som med "tur", att vissa personer har bättre förutsättningar än andra, och de andra, ja, de får kämpa sig till de där förutsättningarna. Men om man kämpar till sig förutsättningarna, upplever man då verkligen att man har tur, eller är lycklig?
söndag 6 mars 2011
De som vandrar i mörkret
Har spenderat morgonen i sängen med Svtplay och Klungans föreställning "Det är vi som är hemgiften". Den är helt galen och hälften av gångerna jag skrattar fattar jag inte ens varför jag gör det! Det känns som om de ibland driver med så grundläggande saker att man liksom inte märker att man bär på dem förrän någon sätter ljuset på det.
I en av scenerna säger en av karaktärerna;
Om det nu inte finns något ljus i tunneln, att vi inte har något bättre att vänta, antar jag att det är desto viktigare att vänja ögonen vid mörkret, urskilja konturerna och upptäcka livet som det är, utan att förvänta sig att bli bländad. Kanske blir vi förvånade över hur mycket vi faktiskt kan se.
I en av scenerna säger en av karaktärerna;
Ett meddelande till alla er som kämpar. Det är mörkt, i slutet av tunneln. Med vänliga hälsningar, en som är framme.Publiken skrattar, jag med. Men det smärtar lite i bröstet samtidigt, det blir trångt att andas. Varför skrattar vi? För att vi vet att vi bär på tron att det kommer att bli bättre? Det kommer att gå över. Det kommer att hända för dig också. Det kommer bli bättre. Och för att vi innerst inne anar att det inte är sant? Att det bara är ett sätt för oss att undvika att ge upp? Hoppet kan vara en stark drivkraft, det brukar man ju prata om i samband med extrema situationer. Men kanske lever vi hela tiden lite på det där hoppet? Utom i de korta sällsynta stunder då allt känns fullkomligt och som det ska vara.
Om det nu inte finns något ljus i tunneln, att vi inte har något bättre att vänta, antar jag att det är desto viktigare att vänja ögonen vid mörkret, urskilja konturerna och upptäcka livet som det är, utan att förvänta sig att bli bländad. Kanske blir vi förvånade över hur mycket vi faktiskt kan se.
måndag 3 januari 2011
Om att våga vara sårbar
Ojojoj. Surfade precis in på http://www.ted.com/ vilket för övrigt är ett alltid givande ställe att surfa på, och snubblade över ett föredrag med namnet "The power of vulnerability". Ojojoj.
Det är forskaren Brené Brown som berättar om vad hon har kommit fram till i sin forskning kring samhörighet, "connection", om vad det är som får folk att känna samhörighet med andra. Forskningen har sin utgångspunkt i insikten att det som avgör hur folk mår framför allt har just med förmåga till samhörighet att göra.
Det hon kommer fram till är att de människor, de så kallade "helhjärtade" tror att de är värda kärlek. TROR ATT DE ÄR VÄRDA KÄRLEK. Utöver detta har de fyra saker gemensamt:
1) modet att visa för andra att man inte är perfekt
2) medkänsla för sig själv i första hand och därmed i andra hand för andra
3) samhörighet som ett resultat av att vara äkta, att kunna släppa alla uppfattningar om vem man borde vara
Och så det fjärde, viktigaste, DE SÅG SÅRBARHET SOM NÅGOT NÖDVÄNDIGT. Att betrakta det som gör dig sårbar till det som gör dig till just dig, att betrakta sårbarheten som något självklart. Att våga säga "jag älskar dig" först, att våga kasta sig ut i saker utan att veta vad du kommer att få tillbaka. Sårbarheten är kärnan till glädje, kärlek, kreativitet och samhörighet.
Ojojoj. Se föreläsningen, roliga och viktiga 20 minuter av ditt liv som du inte kommer att behöva kräva tillbaka:
Det är forskaren Brené Brown som berättar om vad hon har kommit fram till i sin forskning kring samhörighet, "connection", om vad det är som får folk att känna samhörighet med andra. Forskningen har sin utgångspunkt i insikten att det som avgör hur folk mår framför allt har just med förmåga till samhörighet att göra.
Det hon kommer fram till är att de människor, de så kallade "helhjärtade" tror att de är värda kärlek. TROR ATT DE ÄR VÄRDA KÄRLEK. Utöver detta har de fyra saker gemensamt:
1) modet att visa för andra att man inte är perfekt
2) medkänsla för sig själv i första hand och därmed i andra hand för andra
3) samhörighet som ett resultat av att vara äkta, att kunna släppa alla uppfattningar om vem man borde vara
Och så det fjärde, viktigaste, DE SÅG SÅRBARHET SOM NÅGOT NÖDVÄNDIGT. Att betrakta det som gör dig sårbar till det som gör dig till just dig, att betrakta sårbarheten som något självklart. Att våga säga "jag älskar dig" först, att våga kasta sig ut i saker utan att veta vad du kommer att få tillbaka. Sårbarheten är kärnan till glädje, kärlek, kreativitet och samhörighet.
Ojojoj. Se föreläsningen, roliga och viktiga 20 minuter av ditt liv som du inte kommer att behöva kräva tillbaka:
onsdag 29 december 2010
Hur man väljer lycka
Men så när jag var hemma hos mina föräldrar under julhelgen stod den där igen, den här gången i deras bokhylla, så då var det liksom bara dags att åtminstone bläddra lite i den.
Och det visade sig - så klart - att det finns en god anledning till varför den sålt så bra. Den betar på ett lättläst och trevligt sätt av ett helt gäng av de saker som står att läsa i många andra självhjälpsböcker och på många fler sidor. Om att inte låta det som varit styra det som kan komma, om vikten att lära sig bemästra sina rädslor, om att inte förväxla attraktion och kärlek, om att tänka i plus istället för minus och om att känna sina gränser - bland annat. En god introduktion eller påminnare även om jag tyckte det kändes aningen mästrande ibland.
Ett av kapitlen behandlar något jag skrev om här för kort tid sedan, det om att välja lycka. Att fatta ett medvetet beslut om det valaet och att göra det om och om igen, istället för att lämna lyckans vara eller icke vara till något slags slump eller öde. Och om att också våga se att man ibland faktiskt står inför möjligheter till lycka men väjer undan istället för att våga ta dem.
Hur gör man då, när man väljer lycka? Receptet är ett jag känner igen från åh så många andra håll, "lycka är att vara tacksam". Att se på det man har och säga tack. Och varje gång du gör det, varje dag, varje stund, så väljer du att fokusera på det som är bra, och tanken styr känslan.
torsdag 16 december 2010
Måste inte livet vara fantastiskt
Hört i kön på Vapiano, i väntan på pasta med salami. Bakom mig står en tjej och en kille i dryga tjugo-årsåldern.
Tjejen (lite upprört): Men är det inte hemskt när folk bara nöjer sig, liksom? Jag säger inte att din bror är sådan men det låter lite som det.
Killen (lugnt): Ja men vad är det för fel med det då? Om man har det bra är det väl inget problem. Han verkar ju i alla fall trivas.
Tjejen (envist): Nej jag menar inte att allt alltid ska vara fantastiskt, det är klart att man kan stöta på svårigheter då och då. Men i grund och botten, måste det inte vara fantastiskt!?
Jag lyssnar och tänker att de här två människorna verkligen är olika. Jag undrar vem av dem som har störst chans till ett "lyckligt" liv. Jag funderar på om det är möjligt att nöja sig om man inte är den typen och om det möjligen är så att man lättare hittar det som är fantastiskt om man är redo att nöja sig.
En vän har sagt att ibland handlar det bara om att man måste bestämma sig. Att sätta ner foten mentalt och säga nu kör vi på det här! Kanske är det så, men jag vet från egna försök att ibland går det absolut inte. Om känslorna körs över för länge säger till slut både hjärna och kropp ifrån. Samtidigt verkar det orimligt att förvänta sig att livet ska vara fantastiskt. Ett liv som är fantastiskt är för mig ett resultat av en blandning av tur och träning. Turen kan man inte lita på, men träna kan vi alla göra.
Tjejen (lite upprört): Men är det inte hemskt när folk bara nöjer sig, liksom? Jag säger inte att din bror är sådan men det låter lite som det.
Killen (lugnt): Ja men vad är det för fel med det då? Om man har det bra är det väl inget problem. Han verkar ju i alla fall trivas.
Tjejen (envist): Nej jag menar inte att allt alltid ska vara fantastiskt, det är klart att man kan stöta på svårigheter då och då. Men i grund och botten, måste det inte vara fantastiskt!?
Jag lyssnar och tänker att de här två människorna verkligen är olika. Jag undrar vem av dem som har störst chans till ett "lyckligt" liv. Jag funderar på om det är möjligt att nöja sig om man inte är den typen och om det möjligen är så att man lättare hittar det som är fantastiskt om man är redo att nöja sig.
En vän har sagt att ibland handlar det bara om att man måste bestämma sig. Att sätta ner foten mentalt och säga nu kör vi på det här! Kanske är det så, men jag vet från egna försök att ibland går det absolut inte. Om känslorna körs över för länge säger till slut både hjärna och kropp ifrån. Samtidigt verkar det orimligt att förvänta sig att livet ska vara fantastiskt. Ett liv som är fantastiskt är för mig ett resultat av en blandning av tur och träning. Turen kan man inte lita på, men träna kan vi alla göra.
onsdag 8 december 2010
Att välja lycka
Ikväll gick sista avsnittet i SVT:s serie Annas Eviga. Temat för programmet var frågan Kan man välja lycka.
Jag måste spontant säga ja. Och när jag tänkt lite på det måste jag säga ja, igen.
Om man inte kunde välja lycka skulle man ju bara vara ett offer för omständigheterna. Om man inte kan styra vad man själv tänker och därmed känner, hur skulle vi då någonsin orka? Visst finns det många sätt på vilka vi styr våra liv, men i min värld händer det oss också saker som vi inte har någon möjlighet att styra. Om vi inte kunde välja lycka, skulle då bara de människor som har tur i livet få uppleva lycka? Och det bortsett ifrån det faktum att varje människa upplever lycka på sitt eget sätt och av olika anledningar.
Jag måste tro på att man kan välja lycka. Med det sagt tror jag inte att det är lätt. Eller, jag vet att det inte är lätt. Men det går. Det måste det göra.
Jag måste spontant säga ja. Och när jag tänkt lite på det måste jag säga ja, igen.
Om man inte kunde välja lycka skulle man ju bara vara ett offer för omständigheterna. Om man inte kan styra vad man själv tänker och därmed känner, hur skulle vi då någonsin orka? Visst finns det många sätt på vilka vi styr våra liv, men i min värld händer det oss också saker som vi inte har någon möjlighet att styra. Om vi inte kunde välja lycka, skulle då bara de människor som har tur i livet få uppleva lycka? Och det bortsett ifrån det faktum att varje människa upplever lycka på sitt eget sätt och av olika anledningar.
Jag måste tro på att man kan välja lycka. Med det sagt tror jag inte att det är lätt. Eller, jag vet att det inte är lätt. Men det går. Det måste det göra.
onsdag 6 oktober 2010
Mer om grimaser
Läs inlägget och testa experimentet. Funkar det inte kan det bero på att du inte har tillräckligt hög emotionell empati...
tisdag 5 oktober 2010
Fake it 'til you make it
För några dagar sedan läste jag en intressant artikel i Svenskan. Den handlade bland annat om kopplingen mellan våra ansiktsmuskler och vårt humör. Att känslor reflekteras av våra ansiktsmuskler känner man ju till, att man plötsligt kan märka att man omedvetet börjat fånle vid åsynen av något eller vaknar upp med en djup rynka mellan ögonbrynen efter en orolig natt. Men tydligen är det också tvärtom. Alltså att vi kan framkalla en känsla hos oss själva genom att medvetet välja en grimas som är tydligt kopplad till en viss känsla.
Jag har läst förut om skrattövningar som går ut på att man helt enkelt fejkskrattar tills kroppen börjar skratta av egen maskin. Fake it 'til you make it, alltså. Tydligen funkar det på flera känslor. Det har till exempel visat sig att personer som injicerar botox i pannan och alltså förlamar de muskler som vi använder när vi är bekymrade eller nedslagna, upplever mindre av sådana känslor medan botoxen verkar!
Intressant.
Botoxen skiter jag i. Än så länge. Men jag ska sluta se ner på fejkleenden. Uppenbarligen får den en i alla fall att må bättre än inga leenden alls.
Jag har läst förut om skrattövningar som går ut på att man helt enkelt fejkskrattar tills kroppen börjar skratta av egen maskin. Fake it 'til you make it, alltså. Tydligen funkar det på flera känslor. Det har till exempel visat sig att personer som injicerar botox i pannan och alltså förlamar de muskler som vi använder när vi är bekymrade eller nedslagna, upplever mindre av sådana känslor medan botoxen verkar!
Intressant.
Botoxen skiter jag i. Än så länge. Men jag ska sluta se ner på fejkleenden. Uppenbarligen får den en i alla fall att må bättre än inga leenden alls.
måndag 16 augusti 2010
Autentisk gemenskap
Såg på avsnitt 31 av In treatment på svtplay. I slutet sker en replikväxling som fastnar hos mig direkt. Måste spela upp den en gång till. Terapeuten Paul pratar med Mia, fyrtio år och framgångsrik advokat, och hon längtar efter hela paketet – "en man, ett hem, en familj".
Paul: Tror du verkligen att ett äktenskap löser alla problem? Om du bara visste hur många gifta par eller föräldrar som känner precis samma tomhet som du. Får jag fråga dig en sak? När var du riktigt lycklig senast?
Mia: När jag trodde att jag var gravid.
Paul: Varför kände du dig lycklig då?
Mia: Det handlade inte bara om mig, livet kändes meningsfullt. Jag skulle ha en annan person vid min sida – för alltid.
Paul: Har du aldrig tänkt tanken att det kanske inte handlar om ett barn eller en man? Det kanske bara är en idé som du har fått från din familj, dina vänner eller kulturen. Alla behöver inte det för att leva ett rikt och tillfredsställande liv. Du kanske egentligen vill känna gemenskap. Autentisk gemenskap med någon eller något.
Mia: Vi vet båda att jag inte kan ha ett autentiskt förhållande med nån. Jag har aldrig haft det. Jag kan inte.
Paul: Är du säker? Hur är det här?
Mia: Driver du med mig? Jag är en katastrof här! (...)
Paul: (...) Du har visat mig ditt sanna jag, och du har inte slutat (...) Det är klart att du vill leva nära någon, och jag vet att du kan det. För vi har kommit varandra nära.
Mia: När då?
Paul: Vi är det just nu.
Oj. Måste spela upp det igen.
Vad är det som fastnar?
Det är "autentisk gemenskap".
Jag har aldrig riktigt fastnat i något sammanhang. Aldrig nördat ner mig i något eller gått helt upp i något (ojoj, nu känner jag att det här blir en paradox, för vad är den här bloggen om inte ett bevis på ett nörderi...). Jag kan prova på olika världar men blir inte helt uppslukad av dem. Jag har tänkt att det kanske beror på att de inte passar mig, eller att jag inte passar dem. Inte riktigt tangon, salsan, lindy hopen eller buggen, inte riktigt vandringarna, bokcirkeln eller CoCreatingOurReality.
Läser ett inlägg på Lyckobloggen om huruvida människor som lever i par är lyckligare än singlar eller ej. Här hänvisas det till forskning som visar att skillnaderna i välmående är väldigt små eftersom människor i parrelationer visserligen har någon att gosa med men att singlarna har desto mer tid att spendera med vännner och ägnar betydligt mindre tid åt tråkiga hushållssysslor. Är det den autentiska gemenskapen som är "the shit", oavsett var man finner den?
Återstår att ta reda på var jag själv visar mitt sanna jag. Vänligen peka om du tycker att du vet:-)
 |
| Skärmdump från svtplay |
Paul: Tror du verkligen att ett äktenskap löser alla problem? Om du bara visste hur många gifta par eller föräldrar som känner precis samma tomhet som du. Får jag fråga dig en sak? När var du riktigt lycklig senast?
Mia: När jag trodde att jag var gravid.
Paul: Varför kände du dig lycklig då?
Mia: Det handlade inte bara om mig, livet kändes meningsfullt. Jag skulle ha en annan person vid min sida – för alltid.
Paul: Har du aldrig tänkt tanken att det kanske inte handlar om ett barn eller en man? Det kanske bara är en idé som du har fått från din familj, dina vänner eller kulturen. Alla behöver inte det för att leva ett rikt och tillfredsställande liv. Du kanske egentligen vill känna gemenskap. Autentisk gemenskap med någon eller något.
Mia: Vi vet båda att jag inte kan ha ett autentiskt förhållande med nån. Jag har aldrig haft det. Jag kan inte.
Paul: Är du säker? Hur är det här?
Mia: Driver du med mig? Jag är en katastrof här! (...)
Paul: (...) Du har visat mig ditt sanna jag, och du har inte slutat (...) Det är klart att du vill leva nära någon, och jag vet att du kan det. För vi har kommit varandra nära.
Mia: När då?
Paul: Vi är det just nu.
Oj. Måste spela upp det igen.
Vad är det som fastnar?
Det är "autentisk gemenskap".
Jag har aldrig riktigt fastnat i något sammanhang. Aldrig nördat ner mig i något eller gått helt upp i något (ojoj, nu känner jag att det här blir en paradox, för vad är den här bloggen om inte ett bevis på ett nörderi...). Jag kan prova på olika världar men blir inte helt uppslukad av dem. Jag har tänkt att det kanske beror på att de inte passar mig, eller att jag inte passar dem. Inte riktigt tangon, salsan, lindy hopen eller buggen, inte riktigt vandringarna, bokcirkeln eller CoCreatingOurReality.
Läser ett inlägg på Lyckobloggen om huruvida människor som lever i par är lyckligare än singlar eller ej. Här hänvisas det till forskning som visar att skillnaderna i välmående är väldigt små eftersom människor i parrelationer visserligen har någon att gosa med men att singlarna har desto mer tid att spendera med vännner och ägnar betydligt mindre tid åt tråkiga hushållssysslor. Är det den autentiska gemenskapen som är "the shit", oavsett var man finner den?
Återstår att ta reda på var jag själv visar mitt sanna jag. Vänligen peka om du tycker att du vet:-)
lördag 14 augusti 2010
Dag 14 När var du lycklig senast?
Minns du ditt senaste lyckorus? Den där känslan som tvingar upp mungiporna mot öronen, får ögonen att tåras och bröstet att sprängas lite. Minns du varför?
Lyckorus måste ju vara något av det mesta i energiväg, känslor som bara rusar i hela kroppen! Då borde det också vara bra att ta reda på vad som utlöser dem så att man kan få uppleva det oftare.
Glädjerus kan jag få lite då och då, bland annat när jag dansar, men riktiga lyckorus är mer sällsynta. De två senaste lyckorusen minns jag tydligt, särskilt det som inträffade för två år sedan för det lyckades jag faktiskt fånga på bild. Det var vår och jag kände ett stort behov av att åka iväg någonstans för att få miljöombyte. Komma bort från vardag och jobbiga tankar som gick på repeat i hjärnan och förpestade min tillvaro. Eftersom jag då uttalat att jag är en friluftsmänniska bokade jag in mig på en vandringsresa till Grekland. Tredje dagen anlände vi till ett högt beläget hotell på Peloponnesos med otrolig utsikt utanför fönstret och drillande fåglar i den varma luften.
När jag kom in i mitt rum fick jag ett lyckorus som varade i flera minuter. Jag var så lycklig att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen! När det började bedarra funderade jag över vad det var jag egentligen kände och kom fram till att det nog var tacksamhet, en djup, djup tacksamhet över min situation. Att befinna mig där, på ett skönt hotellrum i en fantastiskt vacker miljö, med trevligt resesällskap och kunniga guider, att ha ledigt, att ha bestämt mig för att åka själv hellre än att inte åka alls, att ha pengarna att göra det... Allt som hade tagit mig just dit var resultat av mina egna beslut och ansträngningar och jag var så otroligt tacksam - gentemot mig själv!
Det andra lyckoruset fick jag i februari i år och var väldigt lika det här om än i en helt annan situation, och jag minns att jag kände direkt att det just var tacksamhet som var grunden när jag strålade av ruset. "Det var ju det här jag ville", tänkte jag. "Det var ju det här jag ville, och det är JAG som har tagit mig hit."
Att ta saken i egna händer och uppleva att man faktiskt har kontroll över sitt eget liv, det är en fantastisk känsla. Varför ser man inte till att utnyttja den möjligheten oftare!? Det är ett uppdrag för vilka 100 dagar som helst.
Lyckorus måste ju vara något av det mesta i energiväg, känslor som bara rusar i hela kroppen! Då borde det också vara bra att ta reda på vad som utlöser dem så att man kan få uppleva det oftare.
Glädjerus kan jag få lite då och då, bland annat när jag dansar, men riktiga lyckorus är mer sällsynta. De två senaste lyckorusen minns jag tydligt, särskilt det som inträffade för två år sedan för det lyckades jag faktiskt fånga på bild. Det var vår och jag kände ett stort behov av att åka iväg någonstans för att få miljöombyte. Komma bort från vardag och jobbiga tankar som gick på repeat i hjärnan och förpestade min tillvaro. Eftersom jag då uttalat att jag är en friluftsmänniska bokade jag in mig på en vandringsresa till Grekland. Tredje dagen anlände vi till ett högt beläget hotell på Peloponnesos med otrolig utsikt utanför fönstret och drillande fåglar i den varma luften.
När jag kom in i mitt rum fick jag ett lyckorus som varade i flera minuter. Jag var så lycklig att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen! När det började bedarra funderade jag över vad det var jag egentligen kände och kom fram till att det nog var tacksamhet, en djup, djup tacksamhet över min situation. Att befinna mig där, på ett skönt hotellrum i en fantastiskt vacker miljö, med trevligt resesällskap och kunniga guider, att ha ledigt, att ha bestämt mig för att åka själv hellre än att inte åka alls, att ha pengarna att göra det... Allt som hade tagit mig just dit var resultat av mina egna beslut och ansträngningar och jag var så otroligt tacksam - gentemot mig själv!
Det andra lyckoruset fick jag i februari i år och var väldigt lika det här om än i en helt annan situation, och jag minns att jag kände direkt att det just var tacksamhet som var grunden när jag strålade av ruset. "Det var ju det här jag ville", tänkte jag. "Det var ju det här jag ville, och det är JAG som har tagit mig hit."
Att ta saken i egna händer och uppleva att man faktiskt har kontroll över sitt eget liv, det är en fantastisk känsla. Varför ser man inte till att utnyttja den möjligheten oftare!? Det är ett uppdrag för vilka 100 dagar som helst.
 |
| Lycklig, på ett hotellrum i Grekland. |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)