Hört i kön på Vapiano, i väntan på pasta med salami. Bakom mig står en tjej och en kille i dryga tjugo-årsåldern.
Tjejen (lite upprört): Men är det inte hemskt när folk bara nöjer sig, liksom? Jag säger inte att din bror är sådan men det låter lite som det.
Killen (lugnt): Ja men vad är det för fel med det då? Om man har det bra är det väl inget problem. Han verkar ju i alla fall trivas.
Tjejen (envist): Nej jag menar inte att allt alltid ska vara fantastiskt, det är klart att man kan stöta på svårigheter då och då. Men i grund och botten, måste det inte vara fantastiskt!?
Jag lyssnar och tänker att de här två människorna verkligen är olika. Jag undrar vem av dem som har störst chans till ett "lyckligt" liv. Jag funderar på om det är möjligt att nöja sig om man inte är den typen och om det möjligen är så att man lättare hittar det som är fantastiskt om man är redo att nöja sig.
En vän har sagt att ibland handlar det bara om att man måste bestämma sig. Att sätta ner foten mentalt och säga nu kör vi på det här! Kanske är det så, men jag vet från egna försök att ibland går det absolut inte. Om känslorna körs över för länge säger till slut både hjärna och kropp ifrån. Samtidigt verkar det orimligt att förvänta sig att livet ska vara fantastiskt. Ett liv som är fantastiskt är för mig ett resultat av en blandning av tur och träning. Turen kan man inte lita på, men träna kan vi alla göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar