I'm in, one hundred percent!

När man går med i Cocreatingourreality och 100-dagarsutmaningen skriver man samtidigt under på att ta 100 % ansvar för sitt eget liv.

Det är ju självklart, så logiskt, så det är ju inget att fundera över. Egentligen. Men nu när jag har börjat tänka på det märker jag att jag ganska ofta avsäger mig ansvaret och förväntar mig att någon annan, ödet eller slumpen ska ordna upp en situation. Jag märker det framför allt när jag börjar klaga. För i de allra flesta fall har jag ju ett val. Har jag ont - gå till läkaren, är det något som inte funkar på jobbet - ta upp det med någon som har mandat att förändra, har jag ingen pojkvän - börja dejta, irriterar jag mig på det grå - färga, har jag tråkigt - jamen gör något då för sjutton! Förmodligen är det svårt att ta ansvaret för att man inte alltid är ärlig mot sig själv angående vad som egentligen är problemet. Det är liksom alltid lättare att skylla på chefen, på åldern, på vad som helst annat än att inse att det bara är man själv som kan åstadkomma en förändring.

Häromdagen såg jag en intervju med Michael Losier (tyvärr med hemskt skorrande ljud) som har skrivit en bästsäljare om attraktionslagen. Han menar att vi måste vara mer själviska och tycker att selfish borde betyda self care. Han preciserar det här med att ta ansvar till 100 % och säger att det handlar om att ta 100% ansvar för sitt eget välmående. Det tycker jag är ett bra förtydligande.

Idag kan jag konstatera att jag inte tog det ansvaret. Jag stoppade i mig en rejäl bit prinsesstårta, trots att jag vet att jag inte mår bra av vare sig grädden eller vetemjölet. Mår alltså just nu inte superbra. Jag säger visserligen inte att det är någon annans fel att jag mår som jag gör, men det känns samtidigt inte som om jag verkligen tog 100 % ansvar för mitt eget välmående. Nåväl. Room for improvement. Den var i alla fall väldigt god den där tårtbiten, så just i det ögonblick jag åt den mådde jag strålande!

100 dagar och några till

Jag har de senaste veckorna varit utan dator. Hemma alltså. Min inte så gamla stationära dator lade ner och det tog helt enkelt tid att fatta beslut om en ny. Trots att jag hade en väldigt initierad rådgivare. Eller kanske just på grund av. Han kunde nämligen aldrig ge mig en rekommendation utan testade en massa olika kriterier medan den enda jag själv begrep mig på var huruvida den var snygg eller inte. Vilket har ungefär lika stor betydelse för prestationen som färgen på en bil.

I alla fall betyder det här att jag missade finalen på mina 100 dagar här på bloggen! Nu är den för länge sedan passerad och egentligen gör det inte så mycket den här omgången eftersom mina mål var så generella och inte har något slut, men jag vill ändå göra en liten summering.

Temat för den här perioden var energi och jag har verkligen tänkt mycket på vad det betyder de senaste månaderna. Framför allt har insikten om att man måste offra energi för att få energi följt mig sedan den kom i början av mina 100 dagar. I samband med det sade nämligen min terapeut att det är dags att skaffa sig träningsvärk i livet och för mig handlar det om samma sak. No pain, no gain, heter det ju, och att inget man verkligen vill ha kommer gratis. Födelsedagsfirandet blev ett sätt för mig att få träningsvärk i september, att tala klarspråk med en kär vän blev träningen i oktober och nu i november har jag stretchat ordentligt genom att för första gången ragga upp en kille jag blev nyfiken på redan i somras. I detta nu är det en träningsvärk att inte noja om vad det sista kommer att få för konsekvenser och istället använda musklerna från de tidigare två utmaningarna; att tro att jag är värd uppmärksamheten och att våga vara rak.

En annan sak jag verkligen har jobbat på den här perioden är att dra ner på ältandet. Förra veckan hamnade jag på ett föredrag om stresshantering och psykologen som höll i det sade att den förmåga som människan har att se framåt och bakåt i tiden avgör vår framgång men också skadar oss när den hamnar just i ältandet. Ältande är otroligt energikrävande. I synnerhet som ältande i nio fall av tio handlar om att tänka på saker som gick fel eller kan komma att gå fel. Negativa tankar suger effektivt ur en både energi, tacksamhet, hopp, lugn och tillförsikt. Genom att reducera ältandet vinner man inte bara energi utan gör det lättare att hålla uppe en positivare attityd, eller vibration som attraktionslsagen pratar om. Och faktum är att jag faktiskt har ältat betydligt mindre de senaste veckorna.

För ett tag sedan beklagade jag mig för en kompis och sade att det är så tröstlös att inte känna att något någonsin förändras. Att trots att man vill förändring och arbetar med att förändra sig själv så är livet sig väldigt likt jämfört med året förut och året dessförinnan. Då sade hon "Tycker du verkligen att du är precis densamma som du var för en månad sedan?" Jag tänkte efter och var tvungen att säga nej. Nej, jag var inte densamma då som en månad tidigare, och även om det ibland går i snigelfart så vill jag faktiskt påstå att jag idag är starkare än jag någonsin har varit förut, i alla fall vad jag kan minnas. Och det, det är ju faktiskt helt fantastiskt!

Dag 81 Tre tips för en bättre dag

Tittade precis in på Lilou Maces webbplats på Youtube. Där tipsar hon i ett inlägg om tre enkla saker som hon själv gör för att skapa en bra dag. Har själv testat alla tre om än inte alltid alla i kombination och kan definitivt rekommendera alla, i synnerhet den första:

1. Visa tacksamhet. Se till att varje kväll när du går och lägger dig uttrycka tacksamhet för fem saker som hänt under dagen. Räkna upp dem och verkligen känn att du är tacksam. Det kan handla om en extra god lunch, om ett leende på stan, om en bra idé eller vad som helst.

2. Uttala en intention för dagen. Se till att varje morgon när du börjar dagen sätta en intention, något du vill känna, någon du vill möta. Det kan vara att ett möte ska gå väldigt bra, att en inbokad lunch blir fantastiskt trevlig eller att du under dagen kommer att kunna samla på dig massor av saker att vara tacksam för på kvällen!

3. Var aktsam om det du tänker och säger. Lägg märke till när du använder negationer eller i onödan drar ner något som egentligen är bra, och formulera om. Om du t.ex. märker att du säger "jag vill inte/jag är rädd för att det här ska hända", formulera då om det om så bara i tanken till "jag vill att det här ska hända". Lägg också märke till om du säger "det här är ju bra, MEN..." Genom att uttrycka dig så vänder du dumt nog något positiv till något negativt. Principen är att rikta uppmärksamheten på det positiva du vill istället för på det negativa du inte vill, det får dig att må bättre.

Dessa tre punkter utgår alla från attraktionslagen, att det man fokuserar på drar man till sig. Genom att sända ut den känslan du vill ha, får du mer av samma, istället för att sända ut känslor du inte vill ha och ändå få mer av samma.

Dag 79 Feng shui i matrummet

Har blivit varse att jag får svårt att feng shuia hela lägenheten under den här 100-dagarsperioden, men det jag hinner har jag å andra sidan roligt med!

Har kommit en bit med matrummet som ligger i baguan för rikedom. Här är det träelementet som är viktigast och vattenelementet som stöttar träelementet.

När man kommer in från köket går man rakt på köksbordet runt vilket står fem stolar. Väggen är blå, vilket hör till träelementet liksom blommor vilka pryder stolskuddarna i stora mönster. Stolarna är ärvda från farmor och mormor, bordet räddade jag från en tur till tippen tack vare en kollegas kompis. Den tuggummirosa löparen från Himla hittade jag på Barkarby Outlet och de små ljusstakarna i mässing (metall, och jord i egenskap av par) har legat oanvända i brudkistan sedan jag vet inte när. På väggen två affischer jag verkligen tycker om, trycket Wonderland inspirerat av Alice i Underlandet av Anna Björnström och en konversation i pratbubblor med massor av olika slut av Andreas Roth som jag sparat på sedan 2004 i väntan på en ledig vägg. Ljusen på bordet får stå för eldelementet och det fina runda fatet jag precis fick av mamma för metall liksom de två vita väggar som inte blev blå i det här rummet.

Till höger har jag ställt skåp och lådor ur IKEA:s IVAR-serie som jag målat vita och satt hjul på. I förra lägenheten bar de upp min säng och jag är glad de funnit en funktion även här! Mer blommönster och samma rosa som på löparen. Här äter jag frukost för det mesta och smular knäckebröd. I taket hänger ett vindspel som min lillebror gjorde till mig i slöjden för säkert 15 år sedan. Det representerar rörelse vilket stärker vattenelementet. Textilier i naturmaterial stärker trä-elementet och på en av hyllorna jag borrat upp ovanför bänken ligger kökshanddukar av bomull och linne, vävda och med monogram gjorda av min farmor. Det rosa och gula får stå för jord.

På väggen till vänster sitter ett fönster i norrläge. Där har jag ställt en liten bordsfontän som stärker både träelementet (vatten) och vattenelementet (rörelse). Till vänster om fönstret sitter två växter som stärker träelementet med sin gröna färg.

Ovanför ingången mellan kök och matrum finns en hylla och där har jag satt upp metallaskar med nallar på som innehåller skruv och spik. En av dem fick jag tillbaka när morfar dog, jag gav honom den en jul för länge sedan. Här sitter också mammas gamla nalle som jag slet ut ena ögat på när jag var liten, stackarn. Nalle-samlingen får stärka eldelementet (djur), liksom den lilla ödlan som hänger nedanför som min ena syster knåpade ihop i slöjden när hon var liten.



På de två väggar som inte finns med här sitter dels en tavla med svart ram (vatten) och en affisch med en svartvit bild från Stockholm av Lennart Nilsson med aluminiumram (metall).

Är av någon anledning inte helt nöjd med energin härinne än. Kanske för att jag är van vid att ha ett stort kök och det här känns lite trångt med en vägg mellan köksdel och matrum. Det kanske ger sig, annars blir det köksrenovering längre fram!

Dag 71 Pump it up

Har fått nya högtalare. Herregud, har fått en hel stereo!
Väljer en radiostation med klubbmusik, höjer volymen, och dansar.
Dansar med högtalarna, med min spegelbild i fönstren, med mig själv. Och jag älskar det! ENERGI!!!

Ajdå. Tvätten...


.

Dag 70 Att välta en bautasten

Jag är otroligt förändringsobenägen. Så fort något luktar förändring aldrig så lite, och jag har ett skarpt väderkorn, börjar det streta inuti och kroppen stelnar. Min hjärna skriker NEEEJ!

Grejen är att egentligen VILL jag ju ha förändring, annars fanns det ju ingen poäng med hela självförbättringsprojektet. Men något i mig tar emot. Jag brukar kalla det bautastenen. En butter, stor jävla bautasten, vars tyngd gräver sig ner i marken ju större förändringen verkar. Inga argument biter och sparkar gör bara ont. "Man vet vad man har men inte vad man får", det är stenens filosofi. Oavsett om det man har inte är något vidare bra.

För att attraktionslagen ska fungera gäller det att applådera (ja, gärna rent bokstavligt!) alla tecken som tyder på att man är på rätt väg, det vill säga förändring. Det är svårt när hjärnan samtidigt skriker NEEEJ. Michael Losier beskriver i sin bok Law of attraction. The science of attracting more of what you want and less of what you don't enkla tekniker för att hantera sådana situationer. En är att hejda det negativa genom att ställa sig frågan "vad är det jag vill?" och därmed dra uppmärksamheten från vad det är man INTE vill. Om man till exempel tänker "det där kommer gå åt helvete" – vilket man får förmoda är något man inte vill – så ska man helt enkelt istället aktivt tänka "det kommer att gå fantastiskt bra!". Helst ska man specificera det man vill så att målbilden blir så tydlig som möjligt.

Jag får anledning att använda den här tekniken i princip varje dag men den senaste veckan var det särskilt vid ett tillfälle det blev riktigt tydligt. Jag satt och pratade med en kollega och medan vi pratade noterade jag bautastenens inträde. Ett NEEEJ flashade förbi och det blev plötsligt svårt att på ett naturligt sätt lyfta tekoppen till läpparna. Medan jag satt där och ansträngde mig för att undvika att spilla hett te över hela mig, slog jag inombords tillbaka de negativa tankarna som en galet energisk tennisspelare, smash, smash, smash!!

Bautastenen: Det där kan inte du
Jag: Vad roligt att äntligen få lära sig något nytt!
Bautastenen: Det kommer inte att leda någonstans
Jag: Det blir spännande så länge det varar!
Bautastenen: Du kommer att göra bort dig
Jag: Jag är professionell, kan verksamheten och har integritet, dessutom är jag inte ensam!

Jag kan väl inte påstå att jag efteråt gick förändringen till mötes med tillförsikt och entusiasm, men jag vill i alla fall säga att jag lyckades mota bort rädslan och de negativa tankarna. 1-0 till mig mot bautastenen.

Om du vill se hur tekniken fungerar in action, kolla de inspelningar där Lilou Mace blir coachad av Michael Losier, Deliberate Attraction Series.

Dag 66 I made it!

I våras misslyckades jag med att uppfylla ett av mina mål, nämligen att hålla inflyttningsfest innan sommaren. Under den här 100-dagarsperioden bestämde jag mig för att det var dags för ett nytt försök – en kombinerad flytt- och födelsedagsfest.

Jag sköt upp det så länge jag vågade men sedan skickade jag ut en inbjudan. Oroade mig i veckor för att ingen skulle kunna eller vilja komma, att maten inte skulle bli god, att de som kom inte skulle ha roligt, att jag inte skulle klara av att vara värdinna, att.... Ja, en hel massa saker.

Men så kom dagen och allt gick bra. Allt gick bra!! Tjugotalet personer knödde in sig i lägenheten under loppet av hela sex timmar. Folk kom och gick och minglade och åt och jag hann både med att äta och gå runt och prata med alla. Och kära mamma och mormor och syster Emma hjälpte till och stökade i köket så att alla fick tallrikar, och i taket hängde girlander som syskonen hjälpt till att sätta upp. Till och med en toaskylt hann bli klar som ersättning för ett icke fungerande lås.

Det gick, och nu över en vecka efteråt kan jag äntligen känna mig lättad och glad, och stolt över att jag faktiskt vågade. Vågade lita på att andra ville prioritera mig, lita på att jag kunde ordna med maten, på att vänner och familj skulle finna varandra och på att jag själv kunde hantera situationen och inte gömma mig i klädkammaren. För mig är det värt ett "wow"!

Dag 60 Ärligt talat

Igår vågade jag fråga. Jag vågade vara uppriktig med vad jag kände och ta emot det som kom tillbaka.

Ett av mina mål den här 100-dagarsperioden är att lära mig bli bättre på att våga vara uppriktig, att våga fråga, i stort som smått. I synnerhet i situationer som verkligen betyder något för mig, men också i sammanhang där flera små missuppfattningar kan ackumuleras och få en relation/situation att spåra ur. Det är så lätt att missuppfatta, att anta en massa om vad andra känner och tänker, istället för att fråga hur det egentligen ligger till.

Igår vågade jag fråga och ett kort telefonsamtal blev ett väldigt långt. Jag var uppriktig med vad jag förväntade mig av en annan och det ledde till uppdagandet av en mängd missuppfattningar från bådas sida. Det blev ett jobbigt samtal som rev upp flera år gamla saker och hjälpte mig att se mig själv med en annans ögon. Grundproblemet återstår men nu vet vi i alla fall bättre var vi har varandra och kanske kan den byk som revs upp tack vare vädringen lägga sig lite mer till ro. Börjar hoppas på att min obefogade känsla av skuld kanske äntligen kan ge med sig.

Jag bär på fler sådana surdegar som inte vill lämna mig och som jag inte har vågat ta tag i. Ett par av dem känns helt omöjliga att komma till rätta med, trots att allt som behövs är ett samtal. Så mycket onödigt slösad energi på att bara gå omkring och undra! Vill tänka praktiskt. Som att ta tag i en inre städning, göra feng shui med mitt känsloliv. Men idag är jag nöjd. Och lite stolt:-)

Dag 58 Böcker böcker böcker!

Hm, det blir ingen vidare kvalitet på mobilbilderna. Ny mobil är på väg. Spenande.

Fyllde en massa år igår. Och fick en massa böcker!

Herregud, och jag som inte har hunnit med att läsa det jag köpte i somras och jag som har hyllor som redan är närpå fulla. Men oj vad glad jag blir när jag ser den här högen, det bara kliar i fingrarna och ögonen hungrar och det växer förväntan i bröstet! Den där förväntan har samma effekt som inspiration på mig märker jag, jag känner att jag VILL! Det stretar inuti av "ta itu", vill börja, vill göra nu, nu, nu.

Vill isolera mig, åka ut på landet och sätta mig i en stuga med nog ved och proviant för flera dagar, och bara läsa. Åh vad härligt det skulle vara! Men imorgon blir det facklig grundkurs del två på Djurösnäset och efter det ska jag kunna kollektivavtal och arbetsrätt på mina fem fingrar. Huva. Vill mycket hellre läsa Barbara Ehreinreichs resonemang om hur överdrivet positivt tänkande lett till finanskris, hur den svenska överklassen egentligen lever i "Den nya överklassen" och Tracy Chevaliers fantasi kring hur gobelängerna "Damen med enhörningen" kom till någon gång på medeltiden.

Ska hålla fast i den där känslan, förväntan. Det är energi. Jag behöver mer positiv förväntan i livet, MYCKET mer!

Dag 50 "Bummer"

Besvikelse är ingen hit för energinivån. Jag är väldigt rädd för besvikelser. Så rädd att jag många gånger undviker situationer där besvikelsen kan bli stor, även om jag också skulle kunna vinna något om det gick som jag ville.

En del människor kan borsta av sig en besvikelse med en axelryckning och stega iväg åt ett annat håll med fokus på något nytt. Själv är jag tyvärr inte sådan. Nej se det går inte, ty jag är en ältare av stora mått. Det innebär att min spontana reaktion är att åka hem, lägga mig under en filt och antingen stirra in i TV-skärmen och tycka synd om mig själv, eller göra vad som helst annat - och tycka synd om mig själv.

Den här helgen fick jag goda chanser att öva mig på att ta mig ur besvikelser. Min planerade helg med efterlängtad flygning med luftballong på fredagen och en vistelse ute i ett sommarhus med en vän, blev en helt annan. Det började med att sommarhusvistelsen blev inställd. Besvikelsen grävde ett hål i magen på mig. Men jag ansträngde mig och försökte att istället rikta uppmärksamheten på ballongfärden. Varpå den också blev inställd. Hålet i magen ekade lite. Bestämde mig för att ta tillfället i akt och istället gå på tangokurs på fredagen men för det krävdes en danspartner. Efter två nej hägrade soffan ("kom då, ja men så kom, titta vad mysigt det är här i självömkanshörnet!"), men jag stod emot och fick napp på tredje försöket.

Danskvällen gick fint och för att utnyttja flowet bokade jag in mig på en till tangokurs på lördagen som skulle ta upp en typ av steg jag gärna vill lära mig. Bara för att på lördagen få veta - att den blivit inställd. Gjorde en sista kraftansträngning och bokade in tangoträning på kvällen, dansade i 4,5 timmar och rasade i säng klockan 2.

I Esther och Jerry Hicks bok Be så ska du få om attraktionslagen finns en manual som man kan ta till för att ta sig ur negativa känslolägen. Läser idag att besvikelse ligger på nivå 12 av 22 där Lycka/Visshet/Styrka/Frihet/Kärlek/Uppskattning ligger på nivå 1 och Fruktan/Sorg/Depression/Förtvivlan/Maktlöshet ligger på nivå 22. En av övningarna de rekommenderar för att ta sig uppför känsloskalan från besvikelse kallas Omsvängning. Den går ut på att man helt enkelt koncentrerar sig på vad man vill ska hända istället för att fokusera på att det som man INTE vill ska hända precis har hänt. Det låter enkelt men så där vansinnigt lätt är det inte. Försöker nu ändå ladda luftballongflygningen med positiv förväntan och se fram emot en härlig vårhelg i sommarhuset!

Dag 46 Aaaaargh!

Saker som upprör ger energi. Riktigt mycket energi! Man kan gå omkring länge och känna sig som en tämligen ljum person utan svallande känslostormar, en som liksom tassar fram i livet lite försiktigt utan att låta sig riktigt beröras av något. Och man kliar sig i huvudet lite frustrerat och frågar sig; vad är egentligen min drivkraft, vad är det som får mig att tända till, finns det inte nåt!

Jag har precis varit på kurs i två dagar, facklig grundkurs. Det finns mycket att uppröras över vad gäller villkoren på arbetsmarknaden både idag och sannerligen i vår svenska historia. Men ärligt talat var det inte så mycket av arbetsrätten, kollektivavtalen eller förtroendemannalagen som engagerade mig något särskilt. På en liten rast däremot hamnar jag och några av deltagarna i en diskussion om facket och löner. Någon säger:

– Var det inte så ett tag att läkarnas fack styrde hur många som fick utbilda sig till läkare? Så att tillgången på läkare var tillräckligt låg för att garantera hög efterfrågan och därmed höga löner för de som fanns?
– Det vet jag inte, svarar en representant från facket, men vad jag vet ökar lönerna inte lika mycket idag som förut, och det beror inte på tillgången på läkare utan på att det numera är fler av läkarna som är kvinnor.

(konstpaus)

Alltså. Plötsligt bara brände det till i bröstet på mig, det stockade sig i halsen så att det nästan tårades i ögonen och jag fick en kort sådan där glitch när man liksom inte uppfattar någonting utanför sig själv för att hjärnan har fullt upp med att processa något den har svårt att förstå. Jag blev upprörd. Jag blev så upprörd att jag blev ARG. Jag ville slå på något, skrika högt, hytta med näven, spotta och fräsa! I samma ögonblick tog rasten slut och alla tog sina kaffekoppar, reste sig och traskade tillbaka till klassrummet.

Man kan väl lugnt påstå att det här med jämställdhetsfrågor är något som engagerar mig. Det har det faktiskt varit länge. Jag minns att jag av min pappa någon gång på gymnasiet fick en citatbok full av misogyna citat på franska. Jag vet inte vad han ville ha för reaktion. Jag brukar vara rätt bra på galghumor men måste erkänna att det här är ett område jag har svårt att ha distans till, det finns helt enkelt inget med det som jag tycker är något att skratta åt.

Känner mig tacksam för min reaktion. För då vet jag. Det är bra att bli påmind ibland om vad man egentligen tycker är viktigt här i världen. Det är så lätt att glömma bort när man står och väljer bland chokladkakorna på ICA.

Dag 43 Vackert!

Vackra saker och vackra miljöer ger mig energi! Det är som om ögonen kan tanka färg, form och ljus och få hjärnan att vakna. Det är ofta min största drivkraft när jag vill se något nytt, bara misstanken om att en plats kan härbärgera något vackert gör den attraktiv. 

Idag tog jag tag i en utflykt jag planerat göra hela sommaren, till Svindersvik som ligger i Nacka och betydligt närmare hem än jag begrep när jag åkte dit. Det är ett gammalt sommarnöje från 1700-talet som är möblerat som det var just på den tiden. Till och med de gamla handmålade tapeterna sitter kvar, nästan trehundra år efter det att de sattes upp under insyn av ögon som var vana vid att se helt andra saker än vad mina gör idag 2010.

Bild: Nordiska museet

Det var sista visningsdagen för säsongen idag, äppelträden i trädgården tappade frukt, septemberljuset var för blekt för att lysa upp rummen och allra kallast var det i köket. Men vad mycket färg man hade i inredningen då jämfört med de skandinaviska stilidealen idag! Fullt med blommor och fåglar på tapeterna, rokokomöbler klädda i knallgrönt sidentyg, målade golv och tjocka guldramar runt speglarna. Att rokoko skulle vara detsamma som blaskiga pastellfärger är en feluppfattning – innan allt blektes av tid och sol var det starka färger som gällde. Gärna skulle man försöka bräcka varandra i överdåd, det var fint att visa upp hur rik man var!

Kommer hem och är glad över att jag har fått upp färg på väggarna, börjar fundera på hur jag kan få in mer blomster utan att det blir för stökigt, och en fågel har jag länge tänkt bör höra hemma här. Kanske en talgoxe från Wildlife Garden som kan passa på serveringsbordet i just rokoko-stil som jag ropade in på auktion i somras? Fåglar ska tydligen också vara bra förstärkare för lätthet, inspiration och lycka enligt feng shui och det kan man väl aldrig få för mycket av.

Extra plus idag för att jag klev fram till guiden och tackade för en bra visning. Det är så ofta man bara tänker det men det är ju först när man säger det som det får ett värde för den andra personen.

Dag 33 Hemma hos

Har bestämt mig för att ta ett för mig gigantiskt leap of faith som ger mig lite ont i magen bara jag tänker på det. Jag ska bjuda hem folk till min födelsedag.

WOW (tokironiskt). Alltså, för mig är det verkligen wow. I min förra lägenhet hade jag sällan besök. Inte för att ingen ville komma utan för att jag inte vågade bjuda hem någon av rädsla för att de inte skulle vilja komma. Snacka om att undervärdera både sig själv och sina vänner! När jag flyttade i januari ville jag ändra på det och verkligen försöka skapa ett öppnare hem och det har hittills gått rätt så bra.

Just min födelsedag har jag de senaste åren valt att fira på opera eller teater för att slippa oroa mig för huruvida mina vänner kommer att prioritera något annat än att fira mig, vilket ju också skulle vara helt begripligt. Men i år ska jag tänka som vännen Boel sade en gång, att oavsett om det kommer två eller tjugo kan man göra en perfekt tillställning av det, det gäller bara att anpassa omständigheterna så att de funkar för antalet. Jag ska alltså göra en plan a, en plan b och en plan c, så får vi se hur det går. Så hjälper det förstås att syster Emma lovat att komma för då vet jag att vi i alla fall blir två:-)

Igår hade jag fem personer hemma på middag, medlemmar i Bokcirkel Rött. Våra möten flyttas runt bland medlemmarna och det är snarare dålig stil att INTE bjuda hem med jämna mellanrum vilket verkligen är en hjälp för ett freak som jag själv. Istället upptogs min hjärna och mycket av mina stackars kollegors samtalsutrymme (är det ett ord?) av hur i hela friden jag skulle kunna ordna med en fejkpekinganka. Allt gick bra, mycket tack vare kära vännen Anna som stod stand by vid telefonen för att lugna ner mig när jag ringde och var hysterisk över att pekingpannkakorna inte svällde - vilket de ju för övrigt inte heller skulle...

Bokcirkeln är också något som verkligen ger mig energi! Det är så fantastiskt roligt att diskutera med öppna människor där det inte bara är okej utan uppskattat att alla inte tycker samma för att det blir mer intressant då. Det är som om jag kan känna hur hjärnan liksom expanderar medan jag sitter där och försöker formulera mina tankar och stöter dem mot andras, luv it!

Avslutar med svenska kocken, ungefär så här övermäktig känns matlagning för mig ibland!

Dag 28 Upp, upp i det blå!

Jag ska åka luftballong, tjohoo!! Har tagit fasta på min tidigare insikt att det är när jag själv åstadkommer saker jag verkligen uppskattar som jag får rus av energi.

Jag älskar höjder och att åka varmluftballong över Stockholm har varit en dröm länge. Istället för att vänta på att det perfekta tillfället ska dyka upp på silverbricka har jag bestämt mig för att se till att det händer överhuvudtaget. Nu är biljetten beställd och betald, bokningen är gjord och det enda som återstår är att hålla tummarna för att vädret kommer att vara tiptop för en tur i varmluftballong fredag den 17 september. I'm in control:-)

Dag 25 Smart!

Fortsätter projektet att feng shuia min lägenhet för bättre energi hemma och har kommit till ett hörn i sovrummet som är i stort behov av utrensning. Där har det nämligen i flera månader stått tre stora papperskassar fulla med papper från studietiden i Lund.

Eftersom jag inte med gott samvete bara kan hiva allt i pappersinsamlingen har jag nu ägnat ett par kvällar åt att gå igenom alltihop. Det handlar ju ändå om sådant jag faktiskt har läst en gång, under en utbildning som tog en väldig massa tid och kostade en väldig massa pengar. Några få saker har jag valt att spara, sådant som fortfarande väcker mitt intresse och inte känns alltför utdaterat – det var ju gubevars några år sedan man pluggade. Faktiskt under en avlägsen tid då man inte använde Internet för så mycket annat än att slå i universitetsbibliotekens kataloger, var det stenåldern?

Utöver sådant jag läst hittar jag också sådant jag själv har skrivit. Hemtentor i ämnen som fransk litteratur, utvärdering av förvaltningar och fotohistoria. Och jag slås av hur smart jag var! Alltså, klokare kan man säkert bli med åren, men är man någonsin så smart som när man studerar vid universitet? Under flera år ägnade man dagarna åt att läsa på, förstå, analysera och tänka själv. I alla fall om man var en plugghäst vilket jag sannerligen var. Minsta lilla hjärncell utnyttjades till max och det är väl framför allt i de sammanhangen som jag minns att jag faktiskt upplevde flow.

Jag skulle vilja påstå att arbetslivet i många fall är ganska fördummande. Det finns säkert yrken som är annorlunda, men jag skulle tro att det de stora flertalet arbeten i tjänstemannasektorn omgärdas av alldeles för mycket rutiner och uppsatta regler och ramar för att man som anställd verkligen ska kunna utnyttja sin fulla kapacitet.

Jag tyckte om att känna mig smart då, men fattade inte att det var höjdpunkten. Har bestämt mig för att spara några av de där skrivningarna. För att kunna påminna mig om att jag en gång i tiden faktiskt var just smart, och att jag därför borde kunna bli det igen!

Think big!

Läste precis ut Lejonpojken. Uppgörelsen av Zizou Corder. Det är en ungdomsbok i den lite odefinierbara genren äventyr/framtidsvision/fantasy där huvudpersonen kastas huvudstupa in i allt knivigare situationer men där slutet är gott. I slutscenen får alla önska vad de vill göra i framtiden och för de allra flesta uppfylls dessa önskningar. Utom för några få varav en är bifiguren Alex...

(...) som inte visste vad han ville och därför aldrig skulle få det.

Jag får nästan en chock. Jag menar, det skulle ju gå BRA! Vad har stackars Alex gjort för ont? Han väcker direkt min sympati för jag känner igen mig så mycket i den där meningen. Det är inte alltid så lätt att veta vad man vill, det ska gudarna veta. Det är ju kanske mitt största problem eftersom det blir oerhört svårt att veta åt vilket håll man ska gå om man inte vet vad målet är. 100-dagarsutmaningen har blivit ett sätt för mig att lära mig definiera mål på åtminstone kortare sikt, fånga in de där små drömmarna och göra dem konkreta.

I låten Cirklar sjunger Lisa Ekdahl en strof som har hängt med mig i flera år:

Det finns dom som aldrig går över gränsen
Fast gränsen är så snäv så man står still
Alla dom som inte ens vågar önska
Och därför vet dom inte alls vad dom vill

Är det kanske där nyckeln ligger? Att jag inte vågar? Är det den där jämrans jantelagen som hindrar mig!?
– Nämen, inte ska väl jag...

Man behöver helt enkelt vara mer glupsk. Glupsk på livet. Och storvulen. Önska sig högt och brett, utan att skämmas och utan rädsla för besvikelse. Tänka stort och fritt och aldrig tro att man önskar för mycket. För att det att önska är en del av vår mänskliga natur och något som tar oss framåt.

Någonstans långt inne är jag säker på att jag vet vad jag vill, även om det är något annat än vad jag vill om tio år, eller om tio dagar. Det gäller bara att fiska upp det från de mörka djupen och släpa fram det i det ovana ljuset.
– Jasså, ett hus på landet? Ser man på. Och en yorkshireterrier.

Och så skapas en framtidsvision. För jag vill inte bli som Alex.

Dag 17 Vad menar du med det?

En sak som verkligen kräver onödig energi är missförstånd. Sådana där missförstånd som uppstår så enkelt för att man inte kommunicerar tillräckligt rakt och ärligt.

Lunchade idag med en väninna som undrat varför hennes kusin aldrig hörde av sig.
– Hon verkar inte vilja träffa mig alls, hon kanske tycker att jag är jobbig och bara önskar att jag skall sluta ringa!
Så häromdagen ringde kusinen upp och det visade sig att hon tyckte att det var hon själv som alltid fick ta ansvar för att hålla kontakten...

Hur mycket tid har man inte spenderat med att noja över vad andra människor tycker, tänker, vill, gör och menar? Oroat sig, blivit upprörd. "Varför ringer han inte, han tycker kanske egentligen inte om mig?" "Men varför gjorde hon sådär, fattar hon inte att jag blir sårad?" "Tänk om de träffades utan mig!" "De måste ha tyckt att jag var en idiot..."

Jag är en fena på att krångla till saker för mig själv. Ett av mina mest använda tricks är just att inte våga fråga om det är något som är oklart eller våga säga vad jag själv tänker. Jag förmodar att det är av rädsla för att uppfattas som korkad. Man vill ju inte visa att en subtilitet har gått en förbi, att man uppenbart inte har hängt med eller totalt missuppfattat situationen. Jag menar, herregud, man vill ju inte verka dum och socialt inkompetent! Nä, jag nickar, låtsas haja läget. Och går därifrån med rynkad panna och griller i huvudet.

En utmaning jag tar mig an de här hundra dagarna är därför att öva mig på rak kommunikation. Jag menar, hur svårt kan det vara?! Försöker tänka som ett barn. "Valföl?", som fyraåriga Linnea brukar repetera tills man har tappat bort vad det egentligen var hon frågade efter. Har börjat öva på det allra enklaste för att liksom hitta känslan i det hela. Som i helgen när jag träffade en vän som är väldigt smart och lätt ger sig in i beskrivningar som är way over my head. Som när han ska berätta vad han gör på sitt nya jobb.
– Min vision är att skapa logaritmer till ett program som kan kapa de största osäkerhetsmarginalerna av de stokastiska variablerna för att avgöra laserns träffsäkerhet.
Eh. Ursäkta? Jag tog mod till mig och slängde ur mig:
– Vad betyder stokastiska?
Och trots att hans svar inte gjorde mig så mycket klokare och trots att han innan han svarade tittade på mig som om jag ställde en helt irrelevant fråga så jublade jag inombords. "Haha, jag VÅGADE FRÅGA!"
Nu hade det väl varit ännu bättre om jag också frågat honom vad han tyckte om mig för att jag inte visste, men i ärlighetens namn brydde jag mig inte ett skvatt, jag var så stolt över min bedrift att jag inte kunde koncentrera mig på något annat.

Jag hoppas ta mig upp på knivigare nivåer inom en snar framtid. Jag vill ju vara en sådan som är bra på rak kommunikation!

Dag 14 När var du lycklig senast?

Minns du ditt senaste lyckorus? Den där känslan som tvingar upp mungiporna mot öronen, får ögonen att tåras och bröstet att sprängas lite. Minns du varför?

Lyckorus måste ju vara något av det mesta i energiväg, känslor som bara rusar i hela kroppen! Då borde det också vara bra att ta reda på vad som utlöser dem så att man kan få uppleva det oftare.

Glädjerus kan jag få lite då och då, bland annat när jag dansar, men riktiga lyckorus är mer sällsynta. De två senaste lyckorusen minns jag tydligt, särskilt det som inträffade för två år sedan för det lyckades jag faktiskt fånga på bild. Det var vår och jag kände ett stort behov av att åka iväg någonstans för att få miljöombyte. Komma bort från vardag och jobbiga tankar som gick på repeat i hjärnan och förpestade min tillvaro.  Eftersom jag då uttalat att jag är en friluftsmänniska bokade jag in mig på en vandringsresa till Grekland. Tredje dagen anlände vi till ett högt beläget hotell på Peloponnesos med otrolig utsikt utanför fönstret och drillande fåglar i den varma luften.

När jag kom in i mitt rum fick jag ett lyckorus som varade i flera minuter. Jag var så lycklig att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen! När det började bedarra funderade jag över vad det var jag egentligen kände och kom fram till att det nog var tacksamhet, en djup, djup tacksamhet över min situation. Att befinna mig där, på ett skönt hotellrum i en fantastiskt vacker miljö, med trevligt resesällskap och kunniga guider, att ha ledigt, att ha bestämt mig för att åka själv hellre än att inte åka alls, att ha pengarna att göra det... Allt som hade tagit mig just dit var resultat av mina egna beslut och ansträngningar och jag var så otroligt tacksam - gentemot mig själv!

Det andra lyckoruset fick jag i februari i år och var väldigt lika det här om än i en helt annan situation, och jag minns att jag kände direkt att det just var tacksamhet som var grunden när jag strålade av ruset. "Det var ju det här jag ville", tänkte jag. "Det var ju det här jag ville, och det är JAG som har tagit mig hit."

Att ta saken i egna händer och uppleva att man faktiskt har kontroll över sitt eget liv, det är en fantastisk känsla. Varför ser man inte till att utnyttja den möjligheten oftare!? Det är ett uppdrag för vilka 100 dagar som helst.

Lycklig, på ett hotellrum i Grekland.

Dag 11 Jag är en sådan som mediterar

Jag gick en kurs i meditation för över ett år sedan och det var så himla bra! Varje gång jag mediterar ger det mig någonting, även om det bara är tio minuter. Oftast fungerar det som en "reboot" av hjärnan - att bara tömma allt och börja på nytt. Väldigt välgörande och det ger definitivt ett slags energi.

Sedan kursen har jag flera gånger försökt upprätta en rutin för att meditera regelbundet. Men det är ungefär som goda mat- och motionsvanor; att veta att det är bra för en gör det inte svårare att ligga i soffan och äta praliner...

Men idag kände jag att jag verkligen vill bestämma mig för att göra en vana av det och eftersom jag mediterade igår utropar jag härmed tisdagar till meditationsdag! En dag i veckan är verkligen ett minimum, men mycket bättre än inget alls. Ska använda samma strategi som jag gjorde när jag började jogga och kallar mig numer "en sådan som mediterar":-)

Dag 8 Att "jobba" på det

I fredags tog jag och en kollega en välbehövlig paus från den långsammaste arbetsdagen hittills i år, för att prata om vad man egentligen ska göra med alla de där insikterna man får genom sitt navelskåderi. Visst är det bra att förstå varför man agerar och reagerar på det sätt man gör, präglad av tidigare erfarenheter och slutsatser. Men om man nu vill agera och reagera på ett annat sätt - vilket ju liksom är drivkraften bakom hela självförbättringsprojektet - vad gör man då?!

Kognitiv beteendeterapi förespråkar ett direkt angreppssätt; se till att utsätta dig för situationer eller personer som du vet triggar de reaktioner du vill förändra och öva, öva öva. Det här låter sig kanske göras hyfsat enkelt om man till exempel har en fobi, men när det handlar om mänskliga relationer, vilket det ju oftast gör, blir det genast lite svårare eftersom man inte alltid kan tvinga fram de situationer man behöver öva på.

Det som gör det extra svårt är att man inte kan ha en terapeut med sig som ledsagar en genom situationen, nej man måste göra det själv. Och grejen är att det man ska utsätta sig för är något man vill undvika i det längsta eftersom den kräver så fruktansvärt mycket energi och oftast bara gör en ledsen och besviken för att man helt enkelt ju INTE kan hantera dem.

Det här påminner mig om när jag under universitetstiden inte kunde umgås med fler än en eller två personer i taget. Så fort det kom till fler i sällskapet blev hjärnan som på kommando helt tom och jag blev utan vilja och utan ord. Snabbt reducerade jag mig själv till mönster i tapeten och antog betraktarens roll. Till slut valde jag att öva. Jag valde att mycket motvilligt utsätta mig för just sådana situationer där jag behövde mingla eller göra min röst hörd. Det här övandet har pågått nu i många år och även om jag aldrig kommer att röra mig som fisken i vattnet i mingelsammanhang och jag fortfarande ibland smälter in i tapeten, kan jag allra oftast hantera situationen så bra att jag i alla fall inte behöver undvika den. Det kräver en ansträngning, men det går, och jag är inte rädd för det längre.

Min kollega är modig nu. Hon ser till att ställa sig mitt i strömmen, riktigt känner efter var det är som allra mest obehagligt att stå, och så står hon där och övar. Efteråt är hon helt dränerad på energi, men hon har valt att spendera den och inte blivit tjuvad på den.

Jag inser att den här 100-dagarsutmaningen om energi inte kan handla om att bara generera energi och undvika sådant som kräver den, för vill man uppnå någonting måste man helt enkelt svettas någon gång också.