Igår vågade jag fråga. Jag vågade vara uppriktig med vad jag kände och ta emot det som kom tillbaka.
Ett av mina mål den här 100-dagarsperioden är att lära mig bli bättre på att våga vara uppriktig, att våga fråga, i stort som smått. I synnerhet i situationer som verkligen betyder något för mig, men också i sammanhang där flera små missuppfattningar kan ackumuleras och få en relation/situation att spåra ur. Det är så lätt att missuppfatta, att anta en massa om vad andra känner och tänker, istället för att fråga hur det egentligen ligger till.
Igår vågade jag fråga och ett kort telefonsamtal blev ett väldigt långt. Jag var uppriktig med vad jag förväntade mig av en annan och det ledde till uppdagandet av en mängd missuppfattningar från bådas sida. Det blev ett jobbigt samtal som rev upp flera år gamla saker och hjälpte mig att se mig själv med en annans ögon. Grundproblemet återstår men nu vet vi i alla fall bättre var vi har varandra och kanske kan den byk som revs upp tack vare vädringen lägga sig lite mer till ro. Börjar hoppas på att min obefogade känsla av skuld kanske äntligen kan ge med sig.
Jag bär på fler sådana surdegar som inte vill lämna mig och som jag inte har vågat ta tag i. Ett par av dem känns helt omöjliga att komma till rätta med, trots att allt som behövs är ett samtal. Så mycket onödigt slösad energi på att bara gå omkring och undra! Vill tänka praktiskt. Som att ta tag i en inre städning, göra feng shui med mitt känsloliv. Men idag är jag nöjd. Och lite stolt:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar