Carpe diem

Ett sätt att försöka fånga tiden och dämpa ångesten över att den går och går och aldrig kommer tillbaka, är att fylla den med meningsfulla saker. Stod på T-centralen för några veckor sedan och försökte med en kompis komma ihåg vad vi gjorde 2007 och det bara kröp i hela kroppen på mig tills jag kom på att det var då jag bytte jobb senast, åkte till Grekland för första gången och blev uppvaktad av en kille som kom att bli mycket betydelsefull för mig. Då kunde jag slappna av och konstatera att jag faktiskt inte glömt bort att leva det året.

Jag har inga problem att fylla min tid. Men dagar som är lika smälter lätt ihop och så plötsligt står man där utan att ha en aning om vad man egentligen gjorde hela februari. Av den anledningen försöker jag åtminstone ibland göra sådant som jag inte har gjort förut eftersom det är sådant man tenderar att komma ihåg och för övrigt också uppskattar både i stunden och i efterhand. Det kan vara små saker, men sådant man helt enkelt inte gör varje dag. Så när en närboende kollega häromdagen konstaterade att hon bott flera år på tio minuters promenadavstånd från Hammarbybacken men fortfarande inte varit uppe på toppen, så bestämde jag mig för att det ska jag banne mig se till att göra, och det snart.

Snart visade sig bli idag. Så ikväll när solen var på väg ner från en strålande blå hösthimmel drog jag på mig varmare jackan och stack iväg mot Hammarbybacken, denna konstgjorda topp på knappa 90 meter som vintertid fungerar som skidbacke med lift men andra delar av året är täckt av gräs och grus. Stigningen var inte ens särskilt besvärlig och väl uppe fick jag en härlig utsikt över Stockholm i alla vädersträck. Globen och Nackamasterna och Hammarby sjöstad och gasklockan i Hjorthagen, kyrkorna på söder och så ett helt gäng luftballonger som precis seglat upp i luften för att tima in solnedgången.

Är nöjd. Den här dagen kommer jag att komma ihåg. I september 2010 var jag uppe på Hammarbybackens topp. Check.