Varför lever vi tillsammans?

På den där inspirationsföreläsningen jag gick på häromdagen pratade Susanne Pettersson också om vikten av att ha gemensamma mål eller visioner inte bara i arbetet utan även i privata relationer. Hon berättade att hon ibland ställer den frågan till par som kommer till henne för samtal. Vad har ni för mål med er relation? Varför lever ni tillsammans?

Det känns ju väldigt instrumentellt att använda sådana ord när man pratar om relationer, kanske i synnerhet när det gäller kärleksrelationer. Men samtidigt är det ganska uppenbart att om man inte delar samma vision i något så tajt som en kärleksrelation blir det svårt att undvika att relationen splittras av att man går åt olika håll. Hur ska man kunna finna gemensam inspiration och glädje om man inte delar visionen om vart man ska? Kanske är det av den anledningen som par med liknande intressen trivs ihop. Det gör det lättare att hitta gemensamma mål att ta sig an tillsammans, nya projekt. Att spara tillräckligt med pengar för att åka jorden runt. Att träna i månader för att klara av Vasaloppet. Att spendera all fritid på att bygga ett hus helt i snickarglädje.

Och när jag tänker efter är jag inte främmande för tanken när det gäller mina vänskapsrelationer. Jag vet att jag medvetet ”investerar” i vissa relationer för att jag vill att vi ska ha en förtroendefull och nära relation där vi kan luta oss mot varandra. På samma sätt som jag kan investera i andra för att de kan ge mig stöd i mitt arbetsliv, eller nya idéer, eller värdefulla råd och kontakter.

Kanske förklarar det också varför jag kan bli så besviken på vänner ibland. När jag upptäcker att vi inte delar samma mål med relationen. När jag inser att jag inte är en vän utan bara en kollega, att någon jag inspireras av tycker att samvaron är tråkig, att jag används som stöd utan att få någon trygghet tillbaka. Eller tvärtom när jag inser att jag är någons bästa vän utan att själv känna detsamma.

Susanne Pettersson berättade om ett par som hon ställde den här frågan till. Mannen svarade efter viss betänketid, att som han såg det, var målet att när han och hans fru blev gamla, då skulle de bo på ett pensionärsboende i dalen, hjälpa varandra upp på den kulle de nu ibland sprang runt, sätta sig på bänken längst upp, hålla om varandra och ärligt säga, att om de fick göra om allt i livet, så skulle de välja varandra igen. Det är väl ett okej mål?

Den här bilden har egentligen inget med texten att göra, eller kanske lite för att den också handlar om ett mål, Askungens mål, att gifta sig rikt. Egentligen hade jag velat lägga upp en fantastisk bild här på mig själv och en vän, men eftersom mitt mål är att behålla den relationen tänker jag att det är bäst att låta bli...

Budskap i damm

Ibland kan det löna sig att inte vara så noga med den där städningen.

Mer tid och mer förälskelse åt folket!

För ett par år sedan skrev jag ett inlägg här om att uppleva nya saker för att göra så många dagar som möjligt minnesvärda. Det kom jag att tänka på när jag läste artikeln På spaning efter den tid som ständigt flyr av Merete Mazzarella som jag nämnde häromdagen, och som berättar om boken "Tid. Upplev – utnyttja – uppskatta" av Stefan Klein.

Upplevelsen av tid är ofta sådan att den tycks gå fortare och fortare ju äldre man blir. Klein menar att det hänger ihop med upplevelsen av vår omvärld. När man är liten och inte har sett så mycket blir många upplevelser förstagångsupplevelser. Ju äldre man blir, desto mer repetition utsätter vi oss för, och upprepning avtrubbar varseblivningen.

Det är alltså förstahandsupplevelserna vi kommer ihåg bäst och visst är det så att de perioder då man upplever mycket nytt är sådana man tenderar att ha kvar tydligast i minnet. Semesterresan till en ny ort med nya människor lever liksom längre än de betydligt många fler dagar man sitter framför datorn på kontoret. Nu kan ju just det visserligen ha sina fördelar, men själv blir jag aningen stressad av att jag liksom tappar en massa liv. Tid som jag har levat men inte lagrat.

Enligt Klein består räddningen i att skola vår uppmärksamhet. Om vi lyckas låta uppmärksamheten dröja i nuet förlänger vi vår upplevelse av tid. Dessutom blir vi gladare, för systemet för styrning av uppmärksamhet och systemet för styrning av lust och nyfikenhet hänger ihop.

Det här får mig att tänka på förälskelse. Jag har läst någonstans att förälskelse triggas igång när vi utsätts för något nytt som väcker vår nyfikenhet. Det är därför det är så svårt att hålla en förälskelse vid liv i ett parförhållande. Efter ett tag är det inte så mycket som förvånar med den där partnern längre, man kan tvärtom känna varandra irriterande väl. Min mormor sade en gång att ett sätt att få en relation att hålla är att behålla vissa saker för sig själv, för annars försvinner spänningen. Hon har svårt att förstå dagens parrelationer där många tenderar att vara mer kompisar som berättar allt för varandra, än två personer som ska lära känna varandra under nästan ett helt liv.

För mig blir slutsatsen att det där jag hörde i ett av avsnitten av tv-serien "Jakten på det perfekta livet" med Hanna Hellquist i höstas bör stämma; att ett sätt att hålla liv i en relation är att se till att uppleva nya saker med varandra. För om det är svårt att hela tiden se något nytt i sin partner kan man i alla fall se till att vara nyfikna på livet tillsammans. Då får man ju dessutom ett längre liv på köpet, rent minnesmässigt. Win-win:-)

Minns första riktiga skidresan, första gången i Vemdalen, första sittliften-erfarenheten och min första after ski.

Bak och fram

2013. Jag brukar ha för vana att se så mycket fram i tiden att jag så här vintertid inte är riktigt säker på vilket år jag egentligen befinner mig i, men i år är det annorlunda. 2013 känns fortfarande nytt och ovant, och av någon anledning är det svårt att verkligen sätta punkt för 2012.

Det jag framför allt tar med mig från 2012 är att jag faktiskt har vågat, mer än jag vågat på länge. Framför allt har jag försökt igen efter att ha förlorat, och det känns väldigt bra! En annan sak jag tar med mig från 2012 är inspiration från mina vänner som driver eget företag. De gör något de själva trivs med och är stolta över, och det går bra.

Bästa sättet att reflektera över året är att bläddra bland sina bilder och jag blir lite bättre för varje år på att dokumentera det jag gör. Därför kommer här en liten bildkavalkad från några sådana tillfällen.

Året 2012 började på Kuba. Det var varmt, det var god mat, det var salsa vid poolen. Jag minns att jag fick en komplimang för min dans och att jag inte höll med om att "what happens in Cuba, stays in Cuba".

Senare i januari var det dags för en överraskning jag planerat för en väns födelsedag, middag och övernattning på fina Clas på hörnet efter en öl på välbevarade Östra station! Dagen därpå åkte vi till Fjärilshuset, mitt första besök någonsin.

I mars fick jag besök av hela familjen när syster fyllde år och senare, men inte varmare, blev det ett besök i stugan och ett i skogen...

Så blev det april och aprilväder, bubbelbad på en kall brygga på Rånäs slott, ett överdådigt afternoon tea i fantastiska lokaler och en av de bästa måltider jag någonsin ätit!

Så målade jag blått i vardagsrummet, gick en bit på Sörmlandsleden och lyckades ragga upp hela 17 tjejer till Vårruset i maj, riktigt bra. Sommaren inleddes med midsommar på Visingsö med syrrorna. Det blev pizza till middag för alla affärer var stängda, och kallt var det också. Men midsommardagen bjöd på lagomt vandrarväder.

Och så fick jag nytt jobb och det blev avskedsskål under sista jobbveckan på politikerveckan i Almedalen. Sade hejdå till många kära, kära kollegor, bara en sista blick på skrivbordet...

Semesterresan gick till England, den absolut varmaste veckan på året. Gick i shorts och linne på asfalten, sprang i Hyde Park och såg Les Miserables.

Innan hösten drog igång firade jag två bröllop, ett för en kusin, ett mellan en kär vän och en kollega. Puss på dem! Hösten bjöd på fler äventyr. Först ett återseende av Bryssel efter över 15 år i samband med en jobbresa i september.

Sedan en höstig retur till London i oktober till en kurs som tröttade ut mig så dant att jag åkte till fel flygplats när jag skulle hem. Dagen därpå åkte jag tung i hjärtat till Gotland efter en konflikt på nya jobbet och efter fyra sköna dagar försökte jag ge bort det där hjärtat till min resekamrat.

Efter en vilsam stughelg fortsatte hösten med en novemberresa till Paris där dimman låg över staden hela helgen. Det var tur jag inte var där för att se Eiffeltornet.

Och så blev det december, och jul! Byggde med möda ett dass av pepparkaksdeg, gick på julmarknad och julkonsert. Åkte till familjen i Småland och spenderade en ledig vecka med att läsa, spela spel, gå på bio, shoppa och äta, äta, äta.

Och så nyår så klart. Mer mat, så mycket att det inte gick att sova ordentligt! Champagne och cigarr så klart.

Jaha. Och 2013 då? Mindre kött har jag bestämt efter ett moraliskt intermezzo med en kaninpäls i Paris. Och lite resa vet jag redan att det blir. Och inte behöver jag se så djupt i kristallkulan för att inse att det kommer att bli många fler tillfällen att våga, och våga igen.

Beroende

En vän ringde för att tipsa om ett tv-program. Hon låg hemma sjuk och såg på reprisen av nya serien "Jakten på det perfekta livet". Just det avsnittet handlade om relationer, om hur olika de kan börja och om vad som krävs för att det ska funka i längden.

I avsnittet intervjuas en psykolog som säger att ett problem många har som försöker gå in i en relation är krocken mellan självständighet och beroende. Han säger att vi idag uppfostras till att klara oss själva, medan en riktigt nära relation tvärtom handlar om att våga göra sig beroende av någon annan.

Jag har tänkt det förr, men jag tänker också att det ju borde gå att hitta ett läge där man både kan leva i en nära och innerlig relation utan att samtidigt tappa sina egna fötter. Som när man dansar tango och lutar sig mot sin partner men hela tiden måste ha sin egen balans.

När jag var yngre såg jag hur kompisar gick in i den där totalt uppslukande relationen. Kompisen liksom försvann och jag upplevde att paret blev mindre än sina två delar. Jag ville ha det samtidigt som det skrämde mig. Kanske är det också därför jag alltid har haft svårt att verkligen ge mig in i en riktig nära kompisgrupp, jag blir rädd för att tappa mig själv om jag kastar mig in i det med hull och hår.

Men det psykologen berättar känns rimligt och bra. Att vara beroende innebär att kunna luta sig mot någon, att våga tappa balansen. Jag skulle bara önska att det fanns en garanti för att jag kommer att kunna resa mig upp igen om det plötsligt skulle rasa. Men det är väl det som är kruxet. Att det inte finns några garantier.

Jajemen, Audrey Hepburn-wannabe. Men hon dansade nog aldrig med Rosa pantern.

Brevväxling med en bautasten

Vad har du gjort? VAD HAR DU GJORT!? Här har jag kämpat, med all min grå tyngd och storlek, för att skydda dig. Skydda dig mot allt och alla därute som sårar eller hotar din självständighet. Ensam är inte stark. Nej, ensam är starkast!

Det kommer att sluta illa det här. Och du vet det redan själv, det är därför du vill kräkas. Jag känner dig så väl, du lilla. Men jag står kvar och kommer att göra det också när det går utför. Jag kommer att stå på din väg som jag alltid har gjort för att hindra dig att gå rakt i faran. Det är för ditt eget bästa. Det vet du ju.

/Bautastenen
--------------

Kära Bautastenen,

Tack för att du vill mitt bästa och för att du alltid försökt skydda mig. Jag vet att du kommer att finnas där och det är okej. Men livet är risker och några har jag faktiskt klarat av.

Och ja, jag mår illa, för vissa risker är så stora att det svindlar. Men ibland mår man mer illa av att inte ta en risk än av att ta den. Även om det skulle gå åt helvete. Så det så.

Jag närmar mig examen

Idag när jag gick från jobbet var jag så himla glad! Trött i huvudet efter tredje veckan på en ny arbetsplats med allt vad det innebär, men glad för att jag varje dag känner att jag trivs där. Glad för att jag hade en fin kväll igår och glad för att jag var på väg till Folkbaren för AW med två vänner.

Då händer det som aldrig händer. Eller snarare det som enbart händer just när jag känner mig så där glad, lätt och fri. Jag springer på Mr No. Det är så märkligt men det har nästan blivit en naturlag. Det är som om jag varje gång jag känner att jag har flow i livet – och det är dessvärre inte särskilt ofta – så är det som om Universum tänker:

"Är hon verkligen så glad som hon ser ut? Är hon verkligen så känslomässigt stabil som hon tror att hon är? Vi ser om hon klarar av den här frestelsen!"

Och det gör jag inte. För varje gång jag träffar honom drar han mig till sig som en magnet, och det enda jag vill är att höra vad han har att säga, stå riktigt nära och aldrig lämna honom igen. Och varje gång jag gör just det går det käpprätt åt helvete. Verkligen. Åt helvete. Förra gången det hände konstaterade vi till och med båda två i ett extremt sällsynt ögonblick av absolut ärlighet, att vi har alldeles för lika känslomässiga problem för att någonsin kunna fungera ihop som ett par.

Men ändå. Som Carola sjunger. En jävla främling. Trots att vi har känt varandra nu i över sex år. Men nej, banne mig. Den här gången, NEJ! Trots att det suger lite i magen av längtan och jag självklart direkt hittade en anledning till varför det vore bra för mig att prata med honom om en jobbgrej, ska jag INTE återuppta kontakt igen. INTE. Den här gången Universum, ska jag visa dig att jag kan styra mitt flow i rätt riktning, och jag förväntar mig att bli rikligen belönad!

A secret revealed

För ett bra tag sedan läste jag boken Hemligheten. Från ögonkast till varaktig relation. Med utgångspunkt i anknytningsteorin – enligt en vän som studerar psykologi tydligen den mest väldokumenterade psykologiska teorin there is – beskriver författarna hur våra tidiga erfarenheter av relationer följer med oss hela livet och återspeglas i alla nya relationer. I synnerhet dem som är ämnade att vara nära, som kärleksrelationen.

Jag tyckte då att den var intressant och kände direkt igen mig i en av de redovisade tre kategorierna. Boken hjälpte mig verkligen att förstå mina reaktioner bättre, liksom min relationshistoria.

Häromveckan upptäckte jag att den också hjälper mig att förstå andra bättre. Jag har i många års tid haft en märklig av och till-relation med en man (ja, faktiskt man, jag är ju inte 20 längre, och inte han heller!), en relation som givit mig intellektuellt positivt utbyte men känslomässigt jävligt dåligt utbyte. Han känner också till anknytningsteorin och vi konstaterade snabbt att vi är av samma skrot och korn. Heureka! Plötsligt trillade en hel drös pusselbitar på plats och hade vi inte råkat vara av just den typen som gärna tar avstånd från andra så hade vi kanske fallit i varandras armar. Istället beklagade vi varandra och våra relationsproblem, och ägnade resten av kvällen åt att dricka vin och utmana varandra i att ärligt använda uttrycket "jag känner" – vilket för typer som oss kräver stort mod och just en viss mängd alkohol.

I vilket fall. Jag rekommenderar den, boken alltså. Jag kan tänka mig att den är väldigt användbar även för dem som lever i en relation. Åtminstone om det är så att inte båda parter är härligt trygga och goa människor som aldrig skulle ens ifrågasätta naturligheten i att bekräfta och bekräftas av sin partner. I så fall är jag avundsjuk och råder er att fortsätta kramas istället för att läsa boken.

Inspiration för livet

Såg dokumentären Fotbollsdoktorn på svtplay. Den handlar om en man som är läkare och om hans fru som är tandläkare. De älskar sina arbeten och när det är dags för pension går det inte att sluta. Av en slump hamnar de i en liten by i Afrika och där fortsätter de sitt värv i tjugo år till. De gör enorm skillnad för byn, bland annat i det tröga arbetet med att mota den hemska vanan att omskära flickor som är särskiltgrym och särskilt vanlig just i den änden av kontinenten. 2008 belönades de med priset svensk miljöhjälte, ett pris som mannen fick ta emot för både sig och sin fru eftersom den älskade frun gått bort i cancer.

Det är så inspirerande att se vad två människor kan åstadkomma, med sin professionalism, sin vilja, sin envishet och sin kärlek till varandra. Wow, bara.

Lycklig kärlek i böcker

Igår tog jag en sväng till Pocketshop på lunchen för att bunkra lite läsning. Efter sju minuter var jag redo att gå till kassan med en bunt om fyra böcker. Då upptäckte jag förskräckt att alla fyra handlade om dysfunktionella och olyckliga relationer. Inte bra för mina dejtingförsök, tänkte jag, att mata mig själv med bevis på att alla parrelationer går åt helsike. Inte alls bra.

Mitt hopp.

Rådigt satte jag tillbaka alla fyra i bokhyllan och började om.

Oj vad svårt det blev. Verkligen jättesvårt.

Så fort jag lokaliserat en bok med någorlunda kära och lyckliga människor tyckte jag att boken dröp sentimentalitet så att det klibbade igenom på omslaget. Böcker som skrek chic lit vågade jag inte ens ta i. Lunchen hann bli mycket längre än planerat innan jag till slut gav mig av med tre böcker. En som inte handlar om parrelationer alls, en ungdomsbok om en mor – dotter relation (självklart dysfunktionell) och en bok om en dejtande man med 30-årskris. Jag kan säga att jag hoppas mycket på den tredje.

Är det verkligen så att det inte går att skriva bra litteratur om lycklig kärlek? Eller handlar det bara om mina fördomar? Den enda sådan bok jag spontant kan tänka på är Didions Ett år av magiskt tänkande. Men då är ju ena parten död. Så jag antar att den inte gills. Det här måste utredas vidare.

En stjärt på himlen

Igår kväll låg jag i soffan omgiven av näsdukar, halstabletter, tekoppar och oleum basileum. TV:n var på och precis när jag tänkte att nä nu måste jag gå och lägga mig (klockan var ju trots allt nio..) så började Cecilia Frodes föreställning En stjärt på himlen. En av de många kloka saker hon säger under föreställningen är den här:

Det är omöjligt att förverkliga sig själv och samtidigt vara älskad av alla.

Det här var ju precis vad jag funderade över här i ett tidigare inlägg. Jag tror verkligen att önskan att den omöjliga önskan att vara älskad av alla utgör en anledning till varför det ibland tar emot. I alla fall för mig. När jag strävar efter att "vara mig själv".

Kräsen

Jag har av någon anledning svårt att bli kär. Det har hänt mig alltför få gånger i livet hittills. När jag berättar det får jag väldigt ofta frågan; "är du kräsen då, eller?". Och jag förstår inte vad de menar.

För mig är kräsen något man är med hjärnan, som tänker att något eller någon inte duger. Vad har det med kärlek att göra? Jag trodde det handlade om hjärtat. Kan ett hjärta vara kräset?

Och om ett hjärta kan vara kräset, vad gör man åt det? Är det något som kan avhjälpas med terapi? Eller med tillskott av någon biologisk kemikalie? För inte verkar det gå att använda hjärnan till att övertala hjärtat om hur mycket man borde bli kär i någon, oavsett hur perfekt den personen må vara för en.

Skulle gärna vilja veta. Verkligen, det vill jag. För jag har försökt att övertala. Men när hjärtat har bestämt sig är det som en sten. Eller en slipprig tvål.

Eller så är jag bara sådan. Och i en annan situation hade det förmodligen varit en fantastisk fördel.

Bryta mönster

Ännu ett avsnitt av Sex and the city och jag landar i mönster. Avsnittet "The fuck buddy" handlar om hur besvärligt det är att bryta mönster i kärleksrelationer. Det passar fint eftersom jag precis pratade med en kompis som bestämt sig för att ta till terapi för att bryta ett besvärligt mönster; hon väljer om och om igen att gå in i relationer med gifta män.

Ett beteende kan man väl ändra om än med ansträngning, men ofta bottnar beteendet i ett känslomönster och att ändra sådana, se det är värre det. Min kompis vet att hon kan välja att säga nej, att inte inleda en relation som hon på förhand vet förmodligen kommer att sluta i katastrof förr eller senare. Men längtan efter bekräftelse och viljan att betraktas som lite farlig är starkare. Jag har själv ett mönster jag gärna blir av med i mitt val av män och det är tji att lämna det eftersom känslorna inte ger mig någon vägledning.

"Are we in fact dating the same person over and over again?", frågar sig Carrie. Vad kan svaret på den frågan bli om inte "eh, ja".

Men hur i hela friden ska man kunna ersätta ett mönster med något annat? Välja en man som man inte alls är dragen till av den enda anledningen att han är mindre "fel"? Jag begriper inte. Men så går jag ju också i terapi.

Män som gympar

Ett område som ofta blir utsatt för förbättring är den egna kroppen. Så är det även för mig. Varje gång jag har svårt att få på mig byxorna skickar det en signal till mig om att jag inte tränar ordentligt, för precis så är det. Det finns många anledningar till att träna och själv tänker jag ofta att det är ren överlevnadsinstinkt. Men, finns det också ett helt annat motiv som är speciellt just för vår tid?

När jag började gå på Friskis & Svettis för snart tio år sedan var det väldigt sällan man såg en man på gympapassen. Numera är det säkert hälften män som gympar på vissa pass. Det kan säkert ha flera orsaker, men jag tycker också att jag noterar att det är mer sällan man ser män i 40-årsåldern med ölmage. Nu bor jag i Stockholm och jag vet att det inte är särskilt representativt för resten av landet, och en sak som verkligen är speciellt med Stockholm är den stora andelen singlar bland både män och kvinnor. Oviljan att betrakta sig själv som medelålders trots att man faktiskt är det i år räknat verkar få både män och kvinnor att klä sig ungt, men kan det också vara så att detta liksom träningen har att göra just med den "kärleksmarknad" som finns här? I så fall är mäns träningsvanor väldigt intressanta!

Anledningen till att jag undrar grundar sig i en diskussion vi förde i går i min bokcirkel. Jag älsar den där bokcirkeln för att våra diskussioner ofta tråcklar sig ur boken och in i krig, kärlek, genusfrågor, kungahus, svenskhet eller vad nu bokens tema kan vara! Den här gången var det dags för Liv Strömqvists bok Prins Charles känsla och vi kom att diskutera tvåsamhet. Liv redogör bland annat för en teori som säger att på 1800-talet när kvinnan var helt utelämnad mannen och inte själv hade möjlighet till egen försörjning - i vissa samhällsklasser får man väl tillägga - var kvinnans enda handelsvara den egna sexualiteten. Det var därför man var så pryd. Man ville inte ge bort det minsta gratis utan var beroende av att mannen ville gifta sig med en och därmed försörja en, enbart för att de ville åt den kvinnliga kroppen.

I det västerländska samhället idag är varken mannen eller kvinnan längre beroende ekonomiskt av den andra parten. Män kan alltså inte välja och vraka utan spelar på samma plan som kvinnorna. Det här ställer så klart en del krav. En av bokcirkelmedlemmarna berättade om en studie som sade att när äldre kvinnor blir singlar vill de gärna hitta tillbaka till tvåsamheten men de vill helst inte bo tillsammans för att slippa risken att bli en vårdare och dessutom söker man en man som är sund. Frisk och vältränad, som tänker på sin hälsa.

Marknaden för manliga skönhetsprodukter växer och skönhetsoperationer bland män blir allt vanligare. Handlar det, liksom den myckna träningen, om att behålla sin ungdomliga fysik inte bara för sin egen överlevnads skull utan även för att bevara sitt värde på den bistra singelmarknaden? Precis som kvinnor har gjort i långa tider?

Kollegor - som lever i relationer - har skrattat när jag påstått att träning har med marknadsvärde att göra, men självklart har det det. Inte bara på singelmarknaden utan även på arbetsmarknaden. Flera studier har ju visat att personer som ser bra och hälsosamma ut har större chans i karriären än fula och finniga. Så är det bara. Jag kan bara känna en viss tillfredsställelse vid tanken på att villkoren för män och kvinnor åtminstone på kärleksmarknaden börjar bli lite mer jämställd:-)

Closure

I morse såg jag ett gammalt avsnitt av Sex and the city (rättare sagt, femtielva avsnitt av sagda serie eftersom jag gjorde misstaget att börja titta på avsnitt i säsong fyra och sedan inte kunde sluta) som handlade om att släppa taget. Det var passande eftersom jag de senaste dagarna funderat på vad som krävs för att man ska kunna stänga dörren om någonting i livet, avsluta kapitlet och gå vidare, få "closure".

Jag har nämligen den senaste veckan inbillat mig att jag för att stänga dörren om ett visst kapitel i mitt liv behöver något av den personen som kapitlet gäller. Någonting som verkligen stänger dörren framför näsan på mig och för alltid grusar allt hopp om att den skulle öppnas. Jag tyckte att jag hade rätt att kräva det av honom. Jag trodde att jag behövde att han sade till mig att han aldrig, aldrig någonsin skulle vilja leva tillsammans med mig. Right to my face. Jag tyckte att jag kunde kräva det av honom efter år av dubbla budskap som vid upprepade tillfällen sänt mig på en känslomässig bergochdalbana.

Så kom jag att tänka på något jag läste för flera år sedan i boken Budskap från andra sidan (Mutant Message Down Under i original), en bok som torde ha renderat författaren Marlo Morgan en förmögenhet så mycket som den har sålts. Hon berättar i boken om hur hon vandrar med aboriginer och om vad hon lär sig av deras sätt att leva. Vid ett tillfälle är det en man i gruppen som skadar ena benet men som med hjälp av healing kommer på benen väldigt fort. Vid ett annat tillfälle förlorar gruppen nästan allt de äger på grund av en plötslig vattenvåg som sköljer över dem, något alla tar med ro helt utan grämelse. Inför Morgans förundran förklarar aboriginerna att de sluter cirkeln för varje erfarenhet och aldrig lämnar något oavslutat. Om du går bort från en erfarenhet utan att sluta cirkeln kommer den att hemsöka dig igen och igen tills du lär dig vad erfarenheten vill säga dig. Även dåliga händelser som brutna ben och naturfenomen ska bara tacksamt tas emot som en möjlighet till lärdom och sedan lämnas utan att ägna mer tankar, tid eller energi åt det.

Attraktionslagen säger att så fort man uppmärksammar något genom att prata eller tänka på det så ger man det energi och det blir en magnet som drar till sig mer av samma. Att gräma sig eller oroa sig i efterhand är fullkomligt kontraproduktivt.

Så, när jag misslyckats med att få det jag trodde att jag behövde från den person jag tyckte hade orsakat mig oro och smärta, kom jag på att det ju inte alls är han som gör det. Det är jag själv. Om inte jag själv är beredd att sluta cirkeln och gå vidare då kommer det inte att spela någon som helst roll vad han säger, dörren kommer ändå stå där, på glänt. Jag behöver inte att han säger någonting. Jag behöver bara vända ryggen till och sluta spendera tankar, tid och energi på honom. Inte så bara, så klart. Men jag har kommit fram till att oavsett den dragningskraft han har på mig är jag inte intresserad av att leva med någon som han, och varje gång tankarna går till honom riktar jag omedelbart om min uppmärksamhet till något annat. Han finns inte längre i min telefon eller i min mail, och förhoppningsvis finns han snart inte heller i mitt hjärta. (Ursäkta, det där sista blev lite corny, men icke desto mindre...)

Bom

Helvete vad jobbigt det är att vara olyckligt kär. Det slukar energi som ett monster, för att inte tala om uppmärksamhet och fokus. Det tar över allt, och kniper inuti. Just nu tvivlar jag på om jag ens vet hur det känns att vara bara kär utan olyckligt framför. Helvete, som sagt.

Ont, det gör ont

Häromdagen var jag vuxen. Tog tjuren vid hornen. Valde den korta vägen. Pratade klarspråk.

Jag pratade relation med en man jag är relaterad till. För det är ju fel. På något sätt.

Och han tog min hand. Och satte mig i sitt knä. Och höll om mig när jag grät. Och sade, jag försvinner inte om du inte vill det.

Varför lämnar jag det här? För att det är fel? Vaddå fel!? För att det är fel.

Fan också.

Fy eller fira?

– Varför ler du?
– Jag tycker om dig. Det gör mig glad att du kommer hit. Därför ler jag.
– ...

Det finns alltid flera sätt att se på saker. Det är bra att påminna sig om det ibland.
Som för några dagar sedan när jag sade "jag tycker om dig" - utan att få något svar. Känns ju sådär. Känns ännu mer sådär eftersom det verkar vara the story of my lovelife. Samtidigt är det som hände faktiskt ganska stort i positiv bemärkelse. För det första är det stort att jag sade det överhuvudtaget, för det andra är det stort att jag sade det spontant, utan att först analysera konsekvenserna, utan att vrida och vända på vad det faktum att jag vill säga det har för betydelse för mig, för honom, för framtiden.

Berättade om den lilla incidenten för min terapeut. Han sträckte upp båda armarna i luften och utropade:
– Det här måste du fira! Tre flaskor champagne!

Jo. Det finns flera sätt att se på saker. Så, skål då! För klarspråk om inte annat:-)

Målet

Brené Browns forskning om sårbarhet som jag skrev om i det förra inlägget verkligen tog. Och jag vet att jag har varit där och rört om tidigare, liksom angripit det på flera sätt. Hon avslutar sin föreläsning med att räkna upp fyra saker som står för den rätta vägen och jag vill skriva upp dem här som en påminnelse till mig själv.

1) låt dig själv bli sedd, verkligen sedd, gör dig sårbar
2) älska med hela hjärtat, även om du inte vet att du kommer bli älskad tillbaka
3) visa tacksamhet och glädje, även för din sårbarhet eftersom den betyder att du lever
4) tro att du är bra som du är

Jag blir helt matt av att titta på de här punkterna.

Jag önskar att jag någon gång kommer att kunna betrakta dem som självklara. För när de är det, då kommer jag att känna att den här strävan efter självförbättring inte längre har någon mening.

Tema 2011

Okej! Då var det dags att sätta tänderna i ett nytt år och precis som födelsedagar är nyårsdagar kraftfulla dagar att sätta mål, önska och lova inför framtiden.

Jag har tre ambitioner för 2011 som ska gälla oavsett vilka övriga mål jag kan komma på under året:

1. Klarspråk. Har bestämt mig för att fortsätta med klarspråket och med att försöka se med mer klarhet på mig själv, mitt liv och mina relationer. Det svåraste är kanske att vara rak och ärligt mot sig själv, vilket en ny bekant påminde mig om på nyårsafton.

2. Impulser. Det här är också något jag arbetat på de senaste ett och ett halvt åren men som jag vill accentuera i år. Det handlar om att fånga upp mina egna impulser, önskningar och drivkrafter, hur små de än må vara för att följa dem och se vad som händer! Impulserna blir lätt till mål, som när jag kände att det var dags att flytta senast.

3. Här och nu. Efter att ha läst det här blogginlägget känner jag att det är hög tid att lägga mer energi på att vara här och nu, medveten närvaro. Inlägget berättar om en studie som säger att det för det första inte är det vi gör utan det vi tänker som styr vår lycka, och att det för det andra inte heller är vad vi tänker som är viktigast utan att vi är närvarande i våra faktiska upplevelser.

Eftersom nyåret är ett bra tillfälle att önska sig saker så vill jag också passa på att önska mig kärlek! Kärlek till mig själv i terapeutisk mening, romantisk kärlek, kärlek till vänner och familj, kärlek till världen:-) Låter grandiost men faktum är att vid de tillfällen jag burit på den kärleksfulla känslan har jag också mått riktigt riktigt bra.

Det var det. Då var det bara att börja då...