Idag när jag gick från jobbet var jag så himla glad! Trött i huvudet efter tredje veckan på en ny arbetsplats med allt vad det innebär, men glad för att jag varje dag känner att jag trivs där. Glad för att jag hade en fin kväll igår och glad för att jag var på väg till Folkbaren för AW med två vänner.
Då händer det som aldrig händer. Eller snarare det som enbart händer just när jag känner mig så där glad, lätt och fri. Jag springer på Mr No. Det är så märkligt men det har nästan blivit en naturlag. Det är som om jag varje gång jag känner att jag har flow i livet – och det är dessvärre inte särskilt ofta – så är det som om Universum tänker:
"Är hon verkligen så glad som hon ser ut? Är hon verkligen så känslomässigt stabil som hon tror att hon är? Vi ser om hon klarar av den här frestelsen!"
Och det gör jag inte. För varje gång jag träffar honom drar han mig till sig som en magnet, och det enda jag vill är att höra vad han har att säga, stå riktigt nära och aldrig lämna honom igen. Och varje gång jag gör just det går det käpprätt åt helvete. Verkligen. Åt helvete. Förra gången det hände konstaterade vi till och med båda två i ett extremt sällsynt ögonblick av absolut ärlighet, att vi har alldeles för lika känslomässiga problem för att någonsin kunna fungera ihop som ett par.
Men ändå. Som Carola sjunger. En jävla främling. Trots att vi har känt varandra nu i över sex år. Men nej, banne mig. Den här gången, NEJ! Trots att det suger lite i magen av längtan och jag självklart direkt hittade en anledning till varför det vore bra för mig att prata med honom om en jobbgrej, ska jag INTE återuppta kontakt igen. INTE. Den här gången Universum, ska jag visa dig att jag kan styra mitt flow i rätt riktning, och jag förväntar mig att bli rikligen belönad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar