Theme song

Tänker ibland på den gamla TV-serien Ally McBeal som jag följde slaviskt tills den liksom alla serier som inte har vett att sluta på topp ballade ur. Det jag tänker på är hennes fantastiska psykologs råd att skaffa sig en "theme song". En sång att ta till för att få energi och komma ur sina nojor.

Jag har aldrig lyckats fastna så för bara en låt, men kan ibland använda i synnerhet låttexter för att förstärka eller skifta en sinnesstämning. Som en dag häromveckan, som började så här:



Och slutade så här:



Från "I can see clearly now" till "I don't care". Man kan väl säga att det inte var någon tokbra dag, men hey, "thank you for the music".

Procrastination

Läste i tidningen häromdagen om en forskare som konstaterat att vi gör bäst i att fatta våra beslut i sista sekunden. Alltså, att inte vara så snabb med beslut utan skjuta upp dem så länge det bara går.

Det här går ju verkligen på tvärs mot det mesta man har hört, för att inte tala om det lilla sunda förnuft man har utvecklat genom åren som yrkesverksam. Men skuldkänslorna vi får när vi lägger saker på hög utan att ta tag i dem är enligt Frank Partnoy något vi lärt oss känna helt i onödan.

Han menar att ju längre vi väntar med att fatta ett beslut om lösningen på ett problem, desto större möjligheter har hjärnan att ordentligt bearbeta det där problemet. Att skjuta upp beslut är helt enkelt mänskligt för att det är så vi fungerar, oavsett om det gäller jobb eller livet i övrigt.

Pust, vad skönt!! Jag som spontant reagerar på jobbiga beslut med att göra allt annat oviktigt först...hinner jag tänka innan det börjar skava. Och visst, där kom det. Nyckeln till att få det här att fungera är att FÖRST avgöra när du har din deadline.

Jag misstänker att just det här är en viktig anledning till varför jag kan känna mig så stressad i livet ibland. Jag vet att jag kommer att behöva fatta viktiga beslut i framtiden men jag skjuter dem framför mig av ovilja att ta tag i dem. Hur länge kan jag göra det? Tänk om jag missar min sista sekund.

Sorteringssystem i all ära. Problemet är att de förutsätter att man använder dem, inte att man är mänsklig.

It's a new dawn

Jaha då var det dags att sätta klockan på halv sju igen. Sommarens sista semesterdag har snart nått sin ände och det bara stretar i kroppen av ovilja och ovana vid tanken på kontorsarbete.

Men, efter 18 års studier sitter läsåret i ryggmärgen och höstens början känns liksom mer som en nystart än nyåret. Även om jag inte tänker lämna sommaren bakom mig än bara för att semestern tar slut så blir jobbstarten lite som första dagen på en ny termin. Pennskrin, ryggsäck, nya rutiner. Och förväntningar. Förväntningar!!

Den här hösten är det mer så än på länge eftersom jag imorgon börjar på ett nytt jobb. Det innebär att jag förväntar mig en hel massa, samtidigt som jag misstänker att förväntningarna på mig själv inte är mindre höga. Något jag definitivt förväntar mig är att jag efter den här hösten kommer att sälla mig till dem som i en amerikansk studie uppger att de har ett engagerande yrke. Läste nämligen precis på Lyckobloggen att de som har ett engagerande yrke är lika nöjda med sina vardagar som med sina helgdagar. Sådan vill man ju vara.

Nina Simone får sätta tonen för morgondagen. It's a new life for me, and I'm feeling good...

Yrkesval i baktakt

När man inte känner att man har ett kall är ens yrkesval under ständigt ifrågasättande. Visst funkar jag som kommunikatör men hade inte konditor varit ännu bättre? Eller brandingenjör, eller affärsjurist, eller barnmorska?

Bland personer som fascinerar mig återfinns dem som bytt yrkesbana, som han musikläraren som blev journalist och sedan chef för en teknisk förvaltning och nu senast kommunalråd. Ibland behöver väl inte stegen heller vara så långa, ibland räcker det med att använda sina kunskaper i en ny miljö.

Det tänkte jag på när jag var i Visby i förra veckan under politikerveckan och träffade Vattenmannen & Speed. Vattenmannen & Speed är egentligen två musiker med popbakgrund som genom sina alter egon gör riktigt bra TV-program och musik för barn. Det var förmodligen inte vad de drömde om när de någon gång valde linje inför gymnasiet, men tänk vad bra det kan bli i alla fall!

Musiken de skapar är dessutom tillgänglig även för vuxna och jag har nynnat låten "Dykare" sedan den gick i CD-spelaren i bilen på väg hem från Gotland. Lyssna på den på deras webbplats och känn gunget.

Vattenmannen & Speed gör Almedalen 2012.

Avslut och framsteg

I fredags gjorde jag min sista dag på min nuvarande arbetsplats efter över sju år. Det har varit en rolig, spännande och lärorik tid men också frustrerande, ledsam och tidvis tung sådan. Kollegorna har varit mina vänner och ibland nästan min familj, de kommer att fattas mig mycket och faktiskt har jag tillräcklig hybris att tro dem när de säger att de kommer att sakna mig med.

En sak som är väldigt speciell med den här förändringen är att det är första gången jag valt att lämna en arbetsplats av egen maskin. Tidigare har det skett på grund av projektanställningar och vikariat, konkurser och neddragningar. Den här gången har jag själv sagt adjö och aktivt valt en annan arbetsgivare vilket innebär att allt ansvar ligger på mig och inte på någon yttre omständighet. Och det känns bra, faktiskt riktigt bra! Jag vet att jag inte kan vara säker på att jag kommer att trivas med kollegor, chef och arbetsuppgifter på min nya arbetsplats, men det är okej. Oavsett vad som händer kommer jag inte att se tillbaka och ångra mitt beslut, och jag är så glad över att upptäcka att jag inte är rädd för det. Det, mina vänner, är framsteg.

Veckans utmaning

Jag jobbar heltid som kontorsråtta och spenderar större delen av mina dagar med ett ganska begränsat antal personer omkring mig. Eftersom vi är så få kan vi påverka varandra ganska mycket med den energi vi delar med oss av.

För några år sedan genomförde jag och en kollega ett uttalat test. Det var under en tuff period då vi märkte att vi själva också spenderade mycket tid på att klaga, med följden att vi för det mesta satt med hängande huvuden och inte direkt älskade våra jobb. Vi bestämde att vi inte skulle säga något negativt under hela arbetsdagen, och att om vi råkade eller verkligen kände oss tvungna att säga något mindre bra om någon särskild person som kompensation var tvungna att säga något positivt om densamme/a. Det här testet pågick i ett par veckor och det var överraskande tufft. Vi kom på varandra hela tiden med att säga negativa saker och fick medvetet formulera om det vi sade.

Jag har tänkt på det där fler gånger sedan dess eftersom det inte handlar om att förtränga dåliga saker men om att undvika att sprida dålig energi genom det sätt man pratar om dem. Men trots att jag tänker på det är det oerhört svårt att hejda de allra trivialaste saker. Som det där med strul i kollektivtrafiken. Den senaste veckan har jag vid två tillfällen kommit senare till jobbet på grund av tunnelbanestrul. Och trots att jag när jag står där i trängseln och irriteras och försöker tänka att jag så snart jag kommit ur kaoset ska andas fri luft och tänka på något annat, är det första jag säger när jag kommer till jobbet att det är strul i tunnelbanan! Why!?

Om man inte kan hålla inne med något så vardagligt som strul i tunnelbanan, hur ska man då orka hålla emot den negativa energi som kommer av svårigheter i själva arbetet? Nä, den här veckan som kommer, och det får också blir ett uttalat test, ska jag aktivt undvika att säga något dåligt som inte behöver sägas, och som strategi anta utmaningen att för varje gång jag får impulsen att säga något dåligt, istället komma på något bra. Varför belöna mig själv och mina kollegor med minus när det finns så mycket som är plus?


Hittad på Lyckobloggen.

Glädje + Kreativitet = Sant

Okej, med nytt jobb i faggorna är det väl naturligt att man funderar på just det där med arbetsliv. På hur stor del av ens tid det tar och på hur mycket energi man lägger på det. Känner att det kommer att bli en del inlägg om det här framöver.

Min pappa har vid något tillfälle sagt att det egentligen borde finnas ett tydligare ekonomiskt (såväl för en verksamhet som för ett samhälle) intresse att se till att folk hamnar på rätt ställe i arbetslivet. Det finns så många människor som sitter på fel stol och därför inte bidrar med hälften så mycket eller har skuggan av så mycket kul som de skulle gjort och haft om de hade suttit på rätt stol. Jag tänkte på det häromdagen när jag såg följande presentation av Erik Fernholm, en föreläsare som arbetar med tillämpad lyckoforskning, eller positiv psykologi.



Videon säger att om vi befinner oss i ett positivt känslomässigt tillstånd så är vi så mycket mer kreativa (enligt ovanstående nämnda experiment så mycket som 320 procent mer kreativa) än om vi befinner oss i ett känslomässigt negativt tillstånd. Det här borde vara högintressant för vilken företagsledare eller chef som helst som har ambitionen att åstadkomma något. Men även för varje individ som sitter på ett arbete som har utrymme för nya lösningar och idéer, hur små de än må vara. Tänk också vad mycket roligare allt är när man känner att kreativiteten flödar! Det där vill jag verkligen ta fasta på, och då gäller det att hitta strategier för att hitta det där positiva känsloläget när det är dags att börja jobba.

Bädda för framgång

Jag har i dagarna börjat på nytt jobb! Det har varit lite dags i två års tid, men jag är glad att det tog den tid det tog. Det senaste året har nämligen varit ett roligt och intressant år på mitt tidigare jobb vilket gör att jag lämnar det med saknad istället för med en suck av lättnad.

Senast jag befann mig på ett nytt jobb var 2006 så jag känner mig tämligen desorienterad. Än så länge har jag inte börjat tvivla på att jag kommer att kunna motsvara folks förväntningar i min nya tjänst, men å andra sidan har jag en väldigt dimmig uppfattning om vad det egentligen är jag ska åstadkomma. Förr eller senare kommer det hela att falla på plats, det vill jag i alla fall förutsätta, och fram till dess gäller det att fokusera på rätt sak för att inte känna sig otillräcklig i onödan.

Häromveckan läste jag i en artikel i Svenska dagbladet om en studie som visar att graden av framgång ofta motsvaras av graden av engagemang. Om du arbetar med något du tycker om och känner dig entusiastisk inför så har du betydligt större möjligheter att lyckas med det du gör än om du grottar med något du gör bara för att du behöver en lön. I samma anda talar dem som är förespråkare av attraktionslagen – ha kul med det du gör och saker och ting har bättre förutsättningar att falla på plats.

Så, istället för att undra över om jag är tillräckligt stor för den uppgift som står inför mig på nya jobbet ska jag koncentrera mig på det faktum att jag har hamnat i en miljö som jag verkligen tror att jag kommer att trivas i, en typ av miljö som jag har sökt ända sedan jag slutade studera på universitetet och som jag nu tack vare den erfarenhet och de kunskaper jag har tillägnat mig genom åren, de goda referenser jag har tjänat ihop och de härliga vänner jag har som vill mitt bästa, faktiskt har hamnat i! Är det inte helt fantastiskt?

Jag är inte en lättentusiasmerad person, tyvärr, men bara genom att skifta fokus och rikta blicken mot det som känns roligt, intressant och spännande istället för mot det som känns otryggt, farligt och förminskande, förbättrar jag mina chanser till framgång. Så vad sjutton...here I come!!

Spark i magen

Som jag konstaterade precis i mitt senaste inlägg är ju det här med känslor inget jag har tokpejl på. Jag har därför också alltid beklagat mig över min frånvaro av magkänsla, eller kanske snarare min oförmåga att uppfatta den där magkänslan.

Men ibland kickar det ordentligt, så där så att det bara inte går att missa! Det har hänt mig ett par enstaka gånger i livet och nu senast förra fredagen. Då fick jag nämligen ett erbjudande om nytt jobb. Jag hade visserligen bestämt mig redan innan för, att i den händelse jag skulle få det, då skulle jag ta det. Men det beslutet hade jag fattat på tankemässiga grunder. När de väl ringde och jag fick beskedet var avgörandet självklart. Magen sa ja, och jag med. Det var viktigt eftersom jag tidigare just i jobbsammanhang upplevt det rakt motsatta – att magen skrek nej av all sin kraft och jag till all min arbetslösa lycka också stupade på mållinjen, som den ratade tvåan.

Jag har hört någonstans att man kan lära upp sin lyhördhet för sin egen inre röst, den där som kan hjälpa en att göra val i såväl vardagen som i livet, det stora. Jag har övat och övat de senaste åren, lyssnat och lyssnat trots att det ibland ekat av tystnad inuti. Men det har visat sig att det svåraste inte är att höra, det svåraste är att göra det den säger.

Brinn kvinna, brinn?

I går morse vaknade jag kl 5 på morgonen och kunde inte somna om trots att jag bara fått fem timmars sömn. Jag vaknade av en tanke. En tanke som jag inte låtit sjunka in kvällen innan när jag var upptagen med att ägna mig åt sådant jag tycker om. Nämligen tanken på att jag blir diskriminerad för att jag råkar vara kvinna.

Jag har skrivit om det här på bloggen förut. Om att just den här formen av orättvisa ger mig energi. Men nu undrar jag om det inte är tvärtom så att den istället kräver energi.

Det var helt omöjligt att somna om så jag fick gå upp och äta frukost. Kl 5 en lördag morgon. Och döva mitt sinne med ett avsnitt av den amerikanska action-serien Burn Notice.

För det som hände när den där tanken hade fått sjunka in var att det kändes som om jag brann upp. Inuti. Det var precis det jag tänkte. "Jag brinner upp!" Jag började gråta, rev mig själv i håret som en mad woman, vek mig dubbel, ville slå på något, springa in på min chefs arbetsrum och klösa honom i ansiktet, spotta på honom, få honom att förstå att han är en förbannad j-a stofil som håller tillbaka människor i deras arbetsliv. Kvinnors arbetsliv. Och få mina manliga kollegor att skämmas för att de inte kan se hur de får fördelar av något de själv inte har presterat, bara vad de råkar ha fått mellan benen.

Det är min övertygelse att bristen på jämställdhet i världen är ett av våra största problem, och då räknar jag med klimat och kemikalieinvasion, kometer och fan och hans moster. Men nej, jag skulle aldrig kunna jobba med det. För jag skulle inte orka brinna upp. Varje dag. Men en sak är jag nu säker på och det är att om jag någonsin skulle bli inkvoterad till något för att jag är kvinna, då skulle jag inte skämmas, jag skulle vara stolt!

Bild från filmen Season of the Witch (2011)

Drömmar om arbete

Häromdagen fyllde en av mina kollegor 32 år vilket vi tillsammans med en annan kollega passade på att fira med finlunch på van der Nootska Palatset. Hon berättade då att hon under semestern kommit fram till vad hon vill jobba med i framtiden. Hon vill utbilda sig till sjuksköterska och arbeta med att ge ungdomar god sexualundervisning eftersom det finns en stor lucka där i grundskolan. Hon tänker att hon vill jobba på en ungdomsmottagning eller via något eget projekt. Hon är redan högutbildad och har inga studiemedel kvar att ta ut, men siktet är ställt och nu gäller det att lösa försörjningen så att det funkar.

Den andra kollegan som var med har under de senaste åren gått flera författarkurser och påbörjat en bok om sin uppväxt med en psykiskt instabil mamma och en narcissistisk pappa. I våras började hon räkna på vad hon och hennes man skulle få ut av sin lägenhet i stan – en hyresrätt som blivit bostadsrätt – om de sålde den. Enligt mäklarnas värderingar blir det en hel del pengar. Tillräckligt för att ha råd med en annan lägenhet utanför stan och för henne att vara ledig ett helt år för att skriva klart sin bok. Det är det som är drömmen. Problemet just nu är bara att hennes barn vägrar att flytta, vägrar att ens prata om att flytta.

Blir inspirerad! Av dem som faktiskt vågar lyfta blicken och också uttala sina önskningar trots att det finns hinder på vägen. Tänker att jag hellre skulle drömma om vad jag vill göra än om fackliga förhandlingar som kan kosta mig min nuvarande anställning, ett jobb jag kanske egentligen inte alls vill ha. Tänker att jag behöver våga se in i framtiden och smaka på alternativ till min nuvarande tillvaro.

Kluddar på min whiteboard, sätter upp bilder på min magnettavla, försöker ringa in. Och jag som trodde att drömmar liksom kom till en, inte att man måste leta efter dem med ljus och lykta.

Strötankar om arbete

Igår lyssnade jag på Sommar i P1 med Barbro Dahlbom-Hall från 2007. Ett tips från Svenska Dagbladet. Hon är ledarskapskonsult med genusfokus och hon ÄLSKAR sitt jobb. Hon säger själv att hon har haft tur men det är uppenbart att hon också har intresse, drivkraft och är bra på det hon gör.

I förrgår lyssnade jag på ett annat Sommar i P1, med Alice Bah Kuhnke. Hon berättade om hur hon skapar ett meningsfullt liv för sig själv genom sitt arbete med att göra världen till en bättre plats. Och erkände frankt att hon är bättre på att göra det just på jobbet, än hemma.

Jag har i sommar hunnit ta del av ytterligare ett par böcker i den så kallade självhjälpsgenren, bland annat Henrik Fexéus Konsten att få superkrafter. De påminner mig om vad jag har läst flera gånger tidigare, att en av vägarna till ett lyckligt, eller åtminstone tillfredsställande liv, är att man får ägna sig åt något som man är bra på. Har man en väldans tur får man göra det under arbetstid eftersom det ju nu är så att arbetstiden utgör en väldigt stor del av ens liv.

I veckan träffade jag också en bekant som upprepade gånger blivit av med jobbet. Samma typ av jobb varje gång. Den senaste arbetsgivaren gav henne som något slags avgångsvederlag tre besök hos en jobbcoach. Redan vid första mötet då de medelst olika test och frågor försökte reda ut vilken typ av arbetsuppgifter hon är bäst lämpad för fick hon bekräftelse på att det yrke hon har haft de senaste åren egentligen inte alls passar henne. No shit, Sherlock. Kan man ju tänka. Men det är banne mig inte alltid så lätt att veta vad det EGENTLIGEN  är man bör ägna sig åt här i livet.

En annan sak jag funderar på i sammanhanget är betydelsen av att arbeta med händerna. Jag har i sommar träffat tre personer som liksom bara måste kombinera sina arbeten med en fritid eller ett eget företag som ger dem utlopp för behovet att göra något "praktiskt", alltså med händerna. Jag funderar på vad det för med sig av meningsfullhet och flow – vilket man så klart även kan uppnå med rent intellektuellt arbete men kanske på ett mer direkt sätt när man ser något ta form inför ens ögon. Vilket man kan läsa om t.ex. här och här.

Ovanstående strötankar, och fler, rör sig i min hjärna just nu. För på måndag är det dags att gå tillbaka till jobbet, till en tjänst som inte ser ut att finnas kvar så länge till. Det är dags att se sig om. Och, igen, försöka klura ut vad det är som skulle vara ultimat för just mig. Ett steg närmare ett lyckligare, eller i alla fall mer tillfredsställande, liv:-)

Vardagslycka

Tofuline har lanserat en ny glasstrut.

Inget gluten. Inga mjölkprotein.

Men med choklad!

Och sylt!

Och krispigt rån!

Yummie.

Sitter på balkongen och njuter av sommar. Det är lätt att tro att sommaren bara finns på semestern men den är ju faktiskt här! Medan jag suttit i förhandlingar med min arbetsgivare om hur många av oss som idag har ett arbete ska bli utan, så har sommaren pågått hela tiden. Utanför.

Lääängtar verkligen efter semester nu, inte bara efter sommar. Vill verklighetsflykt.

Dags för krishantering

Sedan någon vecka tillbaka har jag och mina kollegor ett varsel hängande över oss. Eftersom varslet är stort är risken överhängande att jag själv är en av dem som direkt kommer att beröras.

Situationen är inte ny. Jag har varit med om det förr, och senast blev det droppen som stjälpte ner mig i en period av nedstämdhet som skulle ha utvecklats till depression om jag inte några månader efter det att varslet blev en uppsägning, lyckats hitta ett nytt arbete.

Att förlora sitt jobb kan vara en tuffare upplevelse att ta sig igenom än förlusten av en släkting. Det fick jag höra när en terapeut försökte bedöma anledningen till varför jag mådde så dåligt då. Förlorar man sitt jobb förlorar man sin inkomst, vilket så klart påverkar ens dagliga liv och framtidsplaner - i synnerhet om man är ensam försörjare. Man förlorar dessutom ett viktigt socialt sammanhang, en uppgift och en väldigt betydande komponent i den egna identiteten. Det är för många ett trauma.

När jag fick beskedet tänkte jag igen på de där aboriginerna i Morgans bok. Tacka för det du lär dig, acceptera och gå vidare. Så jag gick hem och tillät mig själv att gråta, vandra rastlöst genom lägenheten och skrika "varför, varför jag!?" ut i luften, knyta nävarna och svära åt ledningen som försatt mig och mina kollegor i den här situationen. Jag sökte dessutom tröst och medhåll från en väninna som solidariskt svor i kör med mig en stund per telefon.

Sedan torkade jag tårarna, snöt mig och gjorde en omstart. Började tänka på att jag vill få iordning mitt "creative corner" som jag planerar i sovrummet och spåna på vilka möjligheter den här situationen skulle kunna medföra. Kan det vara ett tillfälle att ta mig närmare mina drömmar? Eftersom jag upprepade gånger har hamnat i den här situationen under mitt yrkesliv är det kanske för att jag inte befinner mig på rätt plats. Och jag tänkte att den här gången ska jag inte lyssna på dem som säger "men DIG kan de väl ändå inte göra sig av med.." utan istället fundera över om jag alls vill vara kvar. Mitt öde ligger i mina händer, inte i någon annans.

Det handlar inte om hur man HAR det utan om hur man TAR det. Det upprepar jag ofta för mig själv. Jag vet att jag är väldigt problemfokuserad vilket ibland är bra men ofta inte. Jag väljer därför att i den här situationen försöka känna tacksamhet för ett tillfälle att öva på att bli bättre på att se vägen än hindren, och därmed ta ytterligare några stapplande steg på självförbättringens väg.

Riskbeteende eller fantastisk upplevelse?

Aaargh! 2

Idag har jag varit ARG. Förbannad och frustrerad.

Idag har jag känt mig som den där matadoren i Tjuren Ferdinand som sliter av sig kläderna, river upp sitt hår och gråter av ilska över att inte få visa sin tapperhet med sin cape och sitt svärd.

Idag har jag verkligen fått anstränga mig för att vara trevlig och professionell istället för att göra det jag helst av allt ville. Sätta dit någon. Sätta dit någon riktigt ordentligt för att få se lite rättvisa. Straffa den som straffas bör och få någon att inse sin otillräcklighet och uselhet.

Men jag överdriver. Eller? Jag vet inte längre. Jag vet bara att så fort det handlar om orättvisor, om hur fega män (för ja, hittills är det min erfarenhet) utnyttjar sin makt (i egenskap av män bland andra män) över andra, män eller kvinnor, oavsett om det är med öppna ögon eller av vana eller rädsla, då blir jag ARG. Jag blir så arg så jag nästan börjar gråta samtidigt som kroppen gör sig redo för strid.

Lyssnade precis på Beyoncés "Run the world" (tack för den miss Jo!) och om man låter bli att analysera texten för noga så känns det som en kampsång och det behövde jag idag. (Sedan hör man ju vad man vill höra, själv tyckte jag hon sjöng "my frustration can build a nation" när det faktiskt var "my persuasion..." vilket ju så klart verkar mer logiskt..haha!) Women everywhere, run the world! I högklackat. Gotta luv' it.

Och så tröstar jag mig med att det är bättre att bli arg än att bli ledsen, för ilska har mer energi. Och jag försöker tänka att jag har makten i min hand men väljer att inte använda den. För jag vill inte vara som dem.

För Aaargh nummer ett, se här.

Nämen, inte ska väl jag..

Någonting som verkligen kan sänka min energinivån är upplevelsen av att ha förhävt mig. Trott att jag är smartare, snyggare, snabbare, effektivare, ja helt enkelt bättre än någon annan. Då tvingar jag in svansen mellan benen och liksom smyger undan, med förhoppningen att kunna kompensera förhävelsen med att  sudda ut mig själv.

Men om man är en engagerad person och kan konstatera att inget blir gjort om inte man själv tar tag i det, är det då ändå rätt att säga att man är dålig på att delegera? Om man tycker att något är viktigt men redan har tagit på sig en massa roller och ser att ingen vill kliva fram och ta den femtielfte, är det då att roffa åt sig att ta på sig det också? Eller är det bara korkat?

Fan också! Nä, folk får banne mig hålla sig framme, det är ju vad jag har lärt mig. Vill man något vinner man inget på att bara vänta och vänta. Min erfarenhet är i alla fall att chansen att man bara FÅR det är yttepytteliten. Jag är tillräckligt förvirrad och velig som det är för att inte uppskatta och agera på de få begär som ändå ger sig till känna. De får väl tycka vad de vill, de där andra, som förmodligen skiter i vilket i den riktiga världen, till skillnad från i fröken Karlssons egna självcentrerade:-)

Dag 25 Smart!

Fortsätter projektet att feng shuia min lägenhet för bättre energi hemma och har kommit till ett hörn i sovrummet som är i stort behov av utrensning. Där har det nämligen i flera månader stått tre stora papperskassar fulla med papper från studietiden i Lund.

Eftersom jag inte med gott samvete bara kan hiva allt i pappersinsamlingen har jag nu ägnat ett par kvällar åt att gå igenom alltihop. Det handlar ju ändå om sådant jag faktiskt har läst en gång, under en utbildning som tog en väldig massa tid och kostade en väldig massa pengar. Några få saker har jag valt att spara, sådant som fortfarande väcker mitt intresse och inte känns alltför utdaterat – det var ju gubevars några år sedan man pluggade. Faktiskt under en avlägsen tid då man inte använde Internet för så mycket annat än att slå i universitetsbibliotekens kataloger, var det stenåldern?

Utöver sådant jag läst hittar jag också sådant jag själv har skrivit. Hemtentor i ämnen som fransk litteratur, utvärdering av förvaltningar och fotohistoria. Och jag slås av hur smart jag var! Alltså, klokare kan man säkert bli med åren, men är man någonsin så smart som när man studerar vid universitet? Under flera år ägnade man dagarna åt att läsa på, förstå, analysera och tänka själv. I alla fall om man var en plugghäst vilket jag sannerligen var. Minsta lilla hjärncell utnyttjades till max och det är väl framför allt i de sammanhangen som jag minns att jag faktiskt upplevde flow.

Jag skulle vilja påstå att arbetslivet i många fall är ganska fördummande. Det finns säkert yrken som är annorlunda, men jag skulle tro att det de stora flertalet arbeten i tjänstemannasektorn omgärdas av alldeles för mycket rutiner och uppsatta regler och ramar för att man som anställd verkligen ska kunna utnyttja sin fulla kapacitet.

Jag tyckte om att känna mig smart då, men fattade inte att det var höjdpunkten. Har bestämt mig för att spara några av de där skrivningarna. För att kunna påminna mig om att jag en gång i tiden faktiskt var just smart, och att jag därför borde kunna bli det igen!