Brinn kvinna, brinn?

I går morse vaknade jag kl 5 på morgonen och kunde inte somna om trots att jag bara fått fem timmars sömn. Jag vaknade av en tanke. En tanke som jag inte låtit sjunka in kvällen innan när jag var upptagen med att ägna mig åt sådant jag tycker om. Nämligen tanken på att jag blir diskriminerad för att jag råkar vara kvinna.

Jag har skrivit om det här på bloggen förut. Om att just den här formen av orättvisa ger mig energi. Men nu undrar jag om det inte är tvärtom så att den istället kräver energi.

Det var helt omöjligt att somna om så jag fick gå upp och äta frukost. Kl 5 en lördag morgon. Och döva mitt sinne med ett avsnitt av den amerikanska action-serien Burn Notice.

För det som hände när den där tanken hade fått sjunka in var att det kändes som om jag brann upp. Inuti. Det var precis det jag tänkte. "Jag brinner upp!" Jag började gråta, rev mig själv i håret som en mad woman, vek mig dubbel, ville slå på något, springa in på min chefs arbetsrum och klösa honom i ansiktet, spotta på honom, få honom att förstå att han är en förbannad j-a stofil som håller tillbaka människor i deras arbetsliv. Kvinnors arbetsliv. Och få mina manliga kollegor att skämmas för att de inte kan se hur de får fördelar av något de själv inte har presterat, bara vad de råkar ha fått mellan benen.

Det är min övertygelse att bristen på jämställdhet i världen är ett av våra största problem, och då räknar jag med klimat och kemikalieinvasion, kometer och fan och hans moster. Men nej, jag skulle aldrig kunna jobba med det. För jag skulle inte orka brinna upp. Varje dag. Men en sak är jag nu säker på och det är att om jag någonsin skulle bli inkvoterad till något för att jag är kvinna, då skulle jag inte skämmas, jag skulle vara stolt!

Bild från filmen Season of the Witch (2011)