Päls

Någon gång i somras hörde eller läste jag om djur och välbefinnande. Närmare bestämt djur med päls och människans känsla av välbefinnande när hon rör vid dem.

Genom att mäta hjärnans aktivitet har man kunnat konstatera att det gör oss väldigt gott att klappa hundar och katter. Bara klappa, det räcker. Att döma av mängden klipp på YouTube innehållandes just katter och hundar som gör roliga, gulliga, tokiga saker, verkar vi få en hel del ut av att bara titta på dem också.

Jag förmodar att det inte är samma sak att klappa på bara död päls. Jag vet i alla fall att bara tanken på min gamla nyckelring av hartass som jag hade när jag var yngre numera får mig att må illa. Må denna av alla 80-talsprylar som verkar vara på väg tillbaka bli ytterligt kortlivad.


Min systers katt Alba väljer ibland att bli klappad av någon lycklig familjemedlem. Hon verkar ju inte må så pjåkigt då hon heller. Även om hud kanske inte är riktigt lika mysigt som päls. Kanske något för män att tänka på som funderar på att anamma trenden att raka bröstet? Nä, nu blev det konstigt... Ill. Elin Karlsson.