"Jag vet ju inte vad jag vill!"

För några år sedan försökte träna på att vilja. Jag kände mig rätt lealös och kanske inte som ett offer för omständigheterna men jag märkte att jag mest gjorde saker på impuls från andra och inte från mig själv. Jag hade läst i någon självhjälpsbok att det går att öva upp viljan, och kanske också att lära sig höra den.

Jag övade mig genom att verkligen känna efter vad jag ville äta till lunch. Att inte bara låta andra bestämma även om det var bekvämt och jag egentligen inte brydde mig. Jag tvingade mig själv att verkligen känna efter; är jag ändå inte liiite mer sugen på indiskt än på italienskt idag? Och tycker jag egentligen om kinesiskt när jag verkligen tänker efter? Det här gav mig också träning i att våga uttrycka min vilja för andra, vilket jag länge avstått ifrån eftersom det viktigaste var att få vara tillsammans än att få det precis som jag ville.

Det var faktiskt en ganska bra övning och jag borde ha fortsatt med den. Att veta vad man vill är ofta en fördel eftersom det kan bli en drivkraft. Och så är det bättre än att inse när det är för sent vad man egentligen tycker är viktigt.

Jag tänker på det när jag läser dagens Under strecket i svenskan "Den ständiga förbättringens dunkla mål" av Thomas Steinfeld. Han skriver:

Grundläggande för självutvecklingstänkandet är föreställningen att det inte räcker med att vilja (som innebär att man vill ha någonting bestämt, en karriär, en älskare, en viktminskning): man måste också vilja vilja. Och man måste vilja bli av med icke-viljan som ingår i varje vilja. Och eftersom en viljande vilja är ett fenomen utan grund och anledning, skapas det hela tiden nya udda väsen, som skall garantera att viljan bakom viljan verkligen finns, men som ingen någonsin varken har sett hört, eller känt: den "skapande människan", den "kreativa potentialen" (Georg Lois), "kraften inuti" (Anthony Robbins) eller "den dagliga förbindelsen med de högre livsförändrande makterna (Phil Stutz/Barry Michels) - en hel hop moderna spöken kallas till liv, den lösgjorda kapitalismens vålnader, som inte drar sig för att uppträda mitt på ljusan dag.

Det är väl inte så konstigt att vilja vilja. Många framgångshistorier man läser om, om människor som tycker att de har hamnat rätt, handlar ju om att de har nått sina mål på ett eller annat sätt. Och för att nå målen gäller det att veta vilka de där jämrans målen är. Och för att kunna formulera målen behöver man veta vad man vill. Kanske är det så att i de tider av samhällsutvecklingen där människor inte var fria att vilja något alls utan hade sin levnadsbana utstakad för sig, så var en stor andel människor ganska nöjda med att inte vilja något. För att vilja något var farligt, något som kunde kräva ett brott mot normerna.

Idag är det inte okej att inte vilja något. Alla valmöjligheter som står öppna är lika mycket en frihet som en stressfaktor. Att bara följa med strömmen utan mål och riktning är inte riktigt okej, och i många fall inte ens möjligt.

I fredags lyssnade jag på en intervju med en 90-årig nobelpristagare i ekonomi, Thomas Schelling. Han fick frågan hur det kom sig att han under sin karriär tagit sig an så disparata saker som kärnvapenbalans, klimatfrågan, människans godhet. Han sade "Jag har aldrig valt, de har kommit till mig." Vissa människor är sådana, jag har träffat flera. De har förts fram av omständigheterna så lyckosamt att det blir svårt att förstå att de inte drivits av något mål. Av en vilja. För oss andra återstår att fortsätta leta. Efter viljan, och ibland kanske också viljan att vilja.

Låtsasvärldar och frierier

I senaste numret av Vi-tidningen finns en artikel av arkeologen Jonathan Lindström. Han skriver om läsupplevelser och om hur hjärnan uppfattar sådana till skillnad från andra upplevelser. Tydligen gör den ingen egentlig skillnad. Jag blir inte förvånad. Det händer ibland att jag mitt i en konversation inser att den erfarenhet jag berättar att en bekant har gjort faktiskt är något jag har läst i en roman...

Jag undrar vad det här gör med vår verklighetsbild. Den enda forskning jag känner till finns på området rör underhållningsvåld på skärm. Man har konstaterat att även barn kan skilja mellan verklighet och fiktion och att överdrivet våld därför inte skulle vara ett problem. Å andra sidan finns det ju tydliga bevis på att det som har dykt upp i porrfilmer har blivit fenomen i verkligheten, så är det då helt orimligt att tänka att år av konsumtion av polisserier på TV och timmar av Grand Theft Auto kan ha ett litet samband med fenomenet unga poliser och livsfarliga biljakter? Vad gäller läsning är det väl ingen som har missat att boken om unge Werthers lidanden på sin tid utlöste en våg av självmord bland unga män som blev så problematisk att man fick förbjuda boken på sina håll. Själv har jag alltid tänkt att det är självklart att vi påverkas av allt vi tar del av, oavsett om det är verklighet eller fiktion, egna upplevelser eller andras. Det är klart att de påverkar min syn på vad som är rimligt och möjligt, i synnerhet om min hjärna inte verkar skilja mellan verklighet och fiktion.

Samtidigt som det är problematiskt är det ju också en fantastisk möjlighet. För mig har ett av värdena med läsning alltid varit att böcker låter mig vidga min erfarenhetsbank genom andra. Jag inbillar mig att jag kan förstå mina medmänniskor bättre genom att få tillfälle att gå in i huvudet på personer som är helt olika mig själv, som man gör när man läser romaner. Självbiografier är säkert också bra men sådana skildrar ju alltid enbart en viss aspekt av en person, och biografier är än knepigare – för hur kan någon någonsin få grepp om en annan människas alla ansikten? Kanske är det den här typen av resonemang som länge gjort att jag känner en typ av samhörighet med andra romanläsare, som liksom bara inte finns med dem som föredrar fackböcker eller inget alls. Det handlar om att dela en viss typ av erfarenhet.

Tidigare i veckan fick jag anledning att fundera på just det där med fiktion versus verklighet. Jag tittade på ett avsnitt av tv-serien Grey's anatomy där en ambulansförare på bombastiskt vis friar till en av läkarna på sjukhuset som serien handlar om. Vi snackar frieri à la musikal med musik och koordinerad dans i grupp.

 

Jag såg scenen och tänkte att det här är lika långt från verkligheten som slagsmålsscener där hjälten överlever dödsmisshandel upphöjt till fem. Frieri för mig är något högst privat, och utöver märkliga rykten från over-there som talar om frierier på Super Bowl-matcher (som låter lika mycket fiktion som något annat, har aldrig fattat vad Super Bowl är...) har jag aldrig hört talas om någon som har friat inom höravstånd från någon annan än föremålet för frieriet.

Men ack så fel man kan ha. Bara några timmar senare dyker det upp ett frieri i min egen bekantskapskrets i riktiga livet. På Facebook.

 

 

Något dansnummer är det inte fråga om men väl ett väldigt offentligt frieri. Nu får jag väl hoppas att friaren överlämnade den där lappen i riktiga livet och också fick ett svar innan det hamnade på Facebook, men vad vet jag. Och eftersom fiktionen ju får sin näring ur verkligheten lär det säkert dyka upp en roman snart där det faktiska frieriet sker just där, om det inte redan finns en sådan.

 

Läsning är fantastiskt, underhållning är fantastiskt, men kanske finns det god anledning att fundera över vad för typ av ställföreträdande upplevelser vi matar oss själva med. Är det goda visioner eller dystopier? Oavsett finns det flera goda skäl att anta att de inte bara tillfälligt påverkar vårt humör utan även vårt sätt att se på världen.

Vill du se en stjärna...

Var och en är centrum i sitt eget liv. Eller borde i alla fall få vara. För mig innebär det att jag ibland får en känsla av att de människor som omger mig är statister, tunna pappfigurer utan djup. Bland dem måste jag för att slippa vara ensam söka personer som är ämnade att spela andra roller i mitt liv, människor av kött och blod, värme och kyla. Det där letandet kan vara fullkomligt utmattande. Och när de väl är där påbörjas arbetet med att hålla dem kvar, i den där cirkeln av strålkastarljus som utgör centrum i just mitt liv.

Nu vet jag ju att alla andra också spelar huvudroller, bara i andra liv än mitt. Jag påmindes precis om det när jag läste En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru, en sons berättelse om sin far. En hel bok om ett liv, och ändå bara en bråkdel av vad ett liv är. Är man inte trött när man börjar läsa den så är man det när man har nått slutet, för faderns liv är en kamp, en flykt, och Anyuru skildrar det så att man själv blir alldeles utpumpad.

Jag försöker behålla den där insikten att alla människor är berättelser när jag i sociala sammanhang letar efter något att säga som kan utvecklas till något mer än kallprat, eftersom det senare får mig att börja gäspa och vilja gå hem. Om jag tänker att alla människor är vandrande böcker blir de mindre skrämmande, och om jag bara lyckas komma på ett sätt att få dem att berätta något av sin historia är kvällen räddad.

Men så ibland blir insikten en börda bara jag försöker ta mig fram på en trottoar. Det blir trångt av alla historier och allt det där köttet och blodet liksom gör luften tyngre, och jag kan känna mig som ett autistiskt barn som bara vill sätta sig i ett hörn och stänga ute världen med alla sina intryck för att det bara blir för mycket, för mycket. Då blir det tvärtom en räddning att gå omkring med allt ljus på bara mig och tänka att allt annat är kulisser.



En som inte verkade tycka att strålkastarljuset var en börda var Zarah Leander. Här med Birgit Nilsson och en boa, och jag kan försäkra att om man har svårt att sätta sig själv i centrum är en boa ett säkert trick.

Ordlek

Fick några visdomsord av en vän idag, tolkade från Kristina Lugn.

"Varför oroa sig i onödan när man kan roa sig i onödan?"

Verkligen.

I knew it!

Läser Horace Engdahls Cigaretten efteråt. Läser:

Ironi är ett sätt att hantera blyghet, skygghet, rädslan för att bli infångad eller sårad. Men om man inte vill ta några risker, kan man inte vara med och spela. Så länge jaget skyddar sig med ironi, är vägen stängd för Eros. Ironi är att underkänna verkligheten, att inte vilja uppslukas av livet, att inte vilja invaderas. Det är detsamma som att blockera hängivenheten. Då återstår till slut bara det egna högmodet.

Varningar mot ironi kommer alltid för sent. Den som förstår ironi är redan smittad av den. 

Oförbätterlig

Vågade mig in på Akademibokhandeln igår för att bara köpa TVÅ böcker som jag hade sett ut. Den ena hittade jag inte. Ändå gick jag därifrån med FYRA. Jag undrar om det är sjukligt på något sätt.

– Men det var ju ändå 20 procents rabatt på rea-priset! Och jag får väl slänga några andra böcker för att få plats med dem. Väl. (suck)

Jag kan uppenbarligen inte utsätta mig för frestelser. NO MORE BOOK STORES!

Till mitt försvar vill jag bara säga att jag ju precis som med godiset jag inte kan stå emot faktiskt konsumerar böckerna jag köper. Hittills har jag kommit fram till att jag nog kan lämna bort boken "Drottning Victoria av Sverige" till någon annans bokhylla när den är färdigläst.

Helglyx

Åkte till Smådalarö gård i helgen med två vänner. Bara så där. Hängde framför brasan, bläddrade i skvallertidningar, bastade, njöt av solen, frossade hotellfrukost och pratade, pratade, pratade. Ja, och så tittade vi på Melodifestivalen och gick och lade oss klockan tio.

Plus och minus i snön

Apropå det där med att omfamna vintern. Förra fredagen misslyckades jag kapitalt trots att viljan fanns. Knatade målmedvetet in på Alewalds som hade rea på längdskidor och tänkte att när jag nu ändå bor bara typ hundra meter från ett skidspår borde jag ju kunna ta mig ut åtminstone någon gång ibland om jag nu ändå hade ett par skidor.

 

Jag blev inte länge. Efter ungefär tre minuter armbågade jag mig ut i kylan, svettig och lite panikslagen av den reahungrande folkhopen som befolkade butiken.

 

Fredag övergick i helg och då tog jag mig lite spontant till Oslo för en 25-timmarsvistelse. Och där var det vinter minsann. Det snöade nästan oavbrutet under de 25 timmarna och norrmännen verkade vana vid läget. Det vimlade av folk på stan, med eller utan skidor i nävarna, det åktes pulka i parken, det åktes skridskor längs Karl Johans gate, det promenerades och joggades som om det där med hällande snö var en förutsättning för att gå ut ur huset.

 

Och vi var inte sämre. Vi gick längs Karl Johans gate, besökte Domkyrkan, letade upp turistinformationen nere på stan, åkte buss, spårvagn och tunnelbana, gick till Peppes Pizza (och åt glutenfri pizza - GLUTENFRI PIZZA, helt otroligt), gick vidare till en gigantisk biosalong och såg Les Miserables, gick på upptäcktsfärd bland Vigelandsparkens många statyer och avslutade i skydd av snön på Munch-museet.

 

Försökte tänka bort snön och drog bara mössan längre ner över ögonen. Det var egentligen inte särskilt kallt och faktum är att de där statyerna var väldigt fina i snö. Såhär efterhand ger jag mig själv godkänt.

 



Budskap i damm

Ibland kan det löna sig att inte vara så noga med den där städningen.

Upp till bevis

Börjar 2013 med nackont. Har sluppit det i flera månader och som alltid när något inte ger sig till känna på ett tag börjar man tro att det nog aldrig kommer att hända igen, oavsett om det är bra eller dåligt. Var riktigt duktig på att spendera lönen på förebyggande massage och kotknackning innan jul och det hjälpte tydligen för redan tredje dagen tillbaka på jobbet efter juluppehållet small det till. Aouch! Ja, det där med att förtränga dåligheter och hoppas på det bästa är inget som håller, ens för instabila nackar. Som av en händelse har jag både massös och kiropraktor inbokad just den här veckan, så nu är det upp till bevis med råge!

Medan jag tycker synd om mig själv och anstränger mig för att ignorera oväsendet från grannens envetna borrande i min vardagsrumsvägg (vilken grannen omöjligt kan borra i eftersom den vetter rakt ut i gränden, hur kommer det sig!?) försöker jag få inspiration från en god idé som just har gått på SVT1. "En tavlas hemlighet" lockar tittaren in i konst och historia genom inlevelse och dramatik. Där kan man snacka story-telling, utan att det blir corporate bullshit! Pedagogiskt och roligt, det värmer i en kommunikatörs yrkeshjärta.

Bak och fram

2013. Jag brukar ha för vana att se så mycket fram i tiden att jag så här vintertid inte är riktigt säker på vilket år jag egentligen befinner mig i, men i år är det annorlunda. 2013 känns fortfarande nytt och ovant, och av någon anledning är det svårt att verkligen sätta punkt för 2012.

Det jag framför allt tar med mig från 2012 är att jag faktiskt har vågat, mer än jag vågat på länge. Framför allt har jag försökt igen efter att ha förlorat, och det känns väldigt bra! En annan sak jag tar med mig från 2012 är inspiration från mina vänner som driver eget företag. De gör något de själva trivs med och är stolta över, och det går bra.

Bästa sättet att reflektera över året är att bläddra bland sina bilder och jag blir lite bättre för varje år på att dokumentera det jag gör. Därför kommer här en liten bildkavalkad från några sådana tillfällen.

Året 2012 började på Kuba. Det var varmt, det var god mat, det var salsa vid poolen. Jag minns att jag fick en komplimang för min dans och att jag inte höll med om att "what happens in Cuba, stays in Cuba".

Senare i januari var det dags för en överraskning jag planerat för en väns födelsedag, middag och övernattning på fina Clas på hörnet efter en öl på välbevarade Östra station! Dagen därpå åkte vi till Fjärilshuset, mitt första besök någonsin.

I mars fick jag besök av hela familjen när syster fyllde år och senare, men inte varmare, blev det ett besök i stugan och ett i skogen...

Så blev det april och aprilväder, bubbelbad på en kall brygga på Rånäs slott, ett överdådigt afternoon tea i fantastiska lokaler och en av de bästa måltider jag någonsin ätit!

Så målade jag blått i vardagsrummet, gick en bit på Sörmlandsleden och lyckades ragga upp hela 17 tjejer till Vårruset i maj, riktigt bra. Sommaren inleddes med midsommar på Visingsö med syrrorna. Det blev pizza till middag för alla affärer var stängda, och kallt var det också. Men midsommardagen bjöd på lagomt vandrarväder.

Och så fick jag nytt jobb och det blev avskedsskål under sista jobbveckan på politikerveckan i Almedalen. Sade hejdå till många kära, kära kollegor, bara en sista blick på skrivbordet...

Semesterresan gick till England, den absolut varmaste veckan på året. Gick i shorts och linne på asfalten, sprang i Hyde Park och såg Les Miserables.

Innan hösten drog igång firade jag två bröllop, ett för en kusin, ett mellan en kär vän och en kollega. Puss på dem! Hösten bjöd på fler äventyr. Först ett återseende av Bryssel efter över 15 år i samband med en jobbresa i september.

Sedan en höstig retur till London i oktober till en kurs som tröttade ut mig så dant att jag åkte till fel flygplats när jag skulle hem. Dagen därpå åkte jag tung i hjärtat till Gotland efter en konflikt på nya jobbet och efter fyra sköna dagar försökte jag ge bort det där hjärtat till min resekamrat.

Efter en vilsam stughelg fortsatte hösten med en novemberresa till Paris där dimman låg över staden hela helgen. Det var tur jag inte var där för att se Eiffeltornet.

Och så blev det december, och jul! Byggde med möda ett dass av pepparkaksdeg, gick på julmarknad och julkonsert. Åkte till familjen i Småland och spenderade en ledig vecka med att läsa, spela spel, gå på bio, shoppa och äta, äta, äta.

Och så nyår så klart. Mer mat, så mycket att det inte gick att sova ordentligt! Champagne och cigarr så klart.

Jaha. Och 2013 då? Mindre kött har jag bestämt efter ett moraliskt intermezzo med en kaninpäls i Paris. Och lite resa vet jag redan att det blir. Och inte behöver jag se så djupt i kristallkulan för att inse att det kommer att bli många fler tillfällen att våga, och våga igen.

Tumme ner för solskenshistorier

Har inte hunnit med så många sommarprat på P1 i sommar men har försökt lyssna i efterhand på de förträffliga MP3-filerna. Redan efter att ha avverkat första tiotalet blev det tydligt varför jag gillade vissa av dem mer och andra mindre. Sommarpratare som bara pratar om hur de lyckats fick lägre betyg, sommarpratare som pratade om hur de övervunnit svårigheter men inte underlät om att prata om hur jävligt det var, fick högre betyg.

Den senaste veckan har jag förstått att jag inte är ensam om den här betygsskalan. Först var det någon som beklagade sig över att det varit lite väl många framgångsrika affärsmän/kvinnor som fått lufta sina erfarenheter i sommar, med beskrivningar av sina liv som bara gör det nästan smärtsamt tydligt hur livspusslen lägger sig lättare för vissa än för andra. Näst var det någon som kommenterade Jenny Jägerfelds program med att lite avundsjukt konstatera att det Jägerfeld hunnit med innan hon i ung ålder fick reumatism minsann var mer än många hinner göra på dubbla tiden. Sist hamnade jag i en diskussion om Klara Zimmergrens sommarprat som alla enades om var bra, men som ändå irriterade någon för att ha presenterat ett lyckligt slut – var det verkligen nödvändigt?

Vad är det då som gör att det känns mer givande att lyssna på hur David Hellenius hypokondri tog över hans vardag i sådan utsträckning att det till slut urartade till en bajskorv i en skrivbordslåda än på hur Christina Lampe-Önneruds man med sekunders betänketid stöttar sin frus karriär genom att flytta till andra sidan jorden eller ger upp familjens ekonomisk trygghet för att hon ska få testa en affärsidé?

Själv vill jag tro på att allt ska ordna sig, men jag vill också veta att det går att leva även om det inte gör det. Att det ibland inte går att ro iland ett företag hur mycket man än jobbar, att det ibland inte blir några barn hur många IVF-behandlingar och adoptionsansökningar man än gör, att det ibland bara är så att det där lyckliga slutet man vill ha aldrig kommer. Då är det betryggande att se att det finns alternativ. Människor som går före och bevisar att det är värt att leva i alla fall.

Ensammen

Har precis haft besök av bästa vännen med familj. Fullt hus, eller lägenhet snarare. Är så glad att de tog sig hit och finfint väder i Stockholm fick vi i två hela dagar! Men nu har de åkt och det blev väldigt påtagligt hur mycket plats jag har här, själv. Väldigt tyst är det. Och tomt. Bara gosedjuren är kvar, som fick en stunds uppmärksamhet från ett barn. Saknar er!

Customer information

Maktordning upp och ner

Hahahaha!! Det är inte utan att man tycker lite synd om killen, förhoppningsvis är han bara naiv.

The fabulous ways of Internet, läs mer om spektaklet här.

Tant Strindberg och genier

Ursäkta, men jag måste bara säga att så kallade genier, i synnerhet för länge sedan döda manliga genier, är tråkiga. Så fort jag hör talas om ett manligt (som det ju oftast är) geni slår skepticismen så kraftfullt med vingarna i min hjärna att jag liksom inte kan ta in vad det nu är den där mannen ska ha gjort som är så otroligt speciellt.

Det är tydligen Strindbergåret i år, vilket jag vet bara på grund av det gnäll som givits rum i Svenska Dagbladet över hur lite pengar man satsar på att uppmärksamma detta sällsamma år i jämförelse med hur mycket stålars som tidigare år har satsat på andra hädangångna genier i Sverige och utomlands. Låt mig bara säga att I couldn't care less.

Det är inte så att jag vill förminska betydelsen av vissa individers insatser på vilket område de nu må ha varit verksamma inom, men att kalla folk för genier och vältra oss i dessa människors storhet känns inte som rätt sätt att visa tacksamhet, varför inte hylla allt det som har hänt TACK VARE deras insatser när de nu är så geniala?! Eller för den delen leta rätt på och hylla de människor som gör geniala saker idag?

För att återgå till Strindberg såg jag igår kväll några minuter på ett extrainsatt Babel som just handlade om Strindberg där folk från den litterära och dramatiska världen intygar att Strindberg var ett geni trots att några av dem samtidigt säger sig ha uppenbara problem med hans texter. Idag besökte jag Fotografiska museet och självklart var Strindberg representerad även där, i dussintalet bilder där han ser exakt likadan ut med fåfängt rufsigt hår och en ansiktsbehåring vars enda syfte kan vara att dölja det faktum att han ser ut som en tant, med vek haka och snörpig mun. Hur är det möjligt att en sådan omanlig man, fåfäng, humorlös och med pipig röst fick till synes självständiga kvinnor på fall? Och hur kan en person som ägnade så mycket kraft åt mysticism och försök att på egen hand tillverka ett grundämne samtidigt betraktas som ett geni? Var han alls medveten om vad han gjorde eller blev han nyskapande bara för att han ville få uppmärksamhet genom att vara politiskt inkorrekt?

Jag ber om ursäkt. Låt de få sitt Strindbergår, de som vill. Men något är det i det hela som inte smakar bra, har bara inte kommit på vad det är.

Tant-August.

Say something nice

Hittade den här på Lyckobloggen idag. En sådan himla fin idé, och tänk att folk utnyttjar den. Mer kärlek till folket:-)

Päls

Någon gång i somras hörde eller läste jag om djur och välbefinnande. Närmare bestämt djur med päls och människans känsla av välbefinnande när hon rör vid dem.

Genom att mäta hjärnans aktivitet har man kunnat konstatera att det gör oss väldigt gott att klappa hundar och katter. Bara klappa, det räcker. Att döma av mängden klipp på YouTube innehållandes just katter och hundar som gör roliga, gulliga, tokiga saker, verkar vi få en hel del ut av att bara titta på dem också.

Jag förmodar att det inte är samma sak att klappa på bara död päls. Jag vet i alla fall att bara tanken på min gamla nyckelring av hartass som jag hade när jag var yngre numera får mig att må illa. Må denna av alla 80-talsprylar som verkar vara på väg tillbaka bli ytterligt kortlivad.


Min systers katt Alba väljer ibland att bli klappad av någon lycklig familjemedlem. Hon verkar ju inte må så pjåkigt då hon heller. Även om hud kanske inte är riktigt lika mysigt som päls. Kanske något för män att tänka på som funderar på att anamma trenden att raka bröstet? Nä, nu blev det konstigt... Ill. Elin Karlsson.