Det är tydligen Strindbergåret i år, vilket jag vet bara på grund av det gnäll som givits rum i Svenska Dagbladet över hur lite pengar man satsar på att uppmärksamma detta sällsamma år i jämförelse med hur mycket stålars som tidigare år har satsat på andra hädangångna genier i Sverige och utomlands. Låt mig bara säga att I couldn't care less.
Det är inte så att jag vill förminska betydelsen av vissa individers insatser på vilket område de nu må ha varit verksamma inom, men att kalla folk för genier och vältra oss i dessa människors storhet känns inte som rätt sätt att visa tacksamhet, varför inte hylla allt det som har hänt TACK VARE deras insatser när de nu är så geniala?! Eller för den delen leta rätt på och hylla de människor som gör geniala saker idag?
För att återgå till Strindberg såg jag igår kväll några minuter på ett extrainsatt Babel som just handlade om Strindberg där folk från den litterära och dramatiska världen intygar att Strindberg var ett geni trots att några av dem samtidigt säger sig ha uppenbara problem med hans texter. Idag besökte jag Fotografiska museet och självklart var Strindberg representerad även där, i dussintalet bilder där han ser exakt likadan ut med fåfängt rufsigt hår och en ansiktsbehåring vars enda syfte kan vara att dölja det faktum att han ser ut som en tant, med vek haka och snörpig mun. Hur är det möjligt att en sådan omanlig man, fåfäng, humorlös och med pipig röst fick till synes självständiga kvinnor på fall? Och hur kan en person som ägnade så mycket kraft åt mysticism och försök att på egen hand tillverka ett grundämne samtidigt betraktas som ett geni? Var han alls medveten om vad han gjorde eller blev han nyskapande bara för att han ville få uppmärksamhet genom att vara politiskt inkorrekt?
Jag ber om ursäkt. Låt de få sitt Strindbergår, de som vill. Men något är det i det hela som inte smakar bra, har bara inte kommit på vad det är.
 |
| Tant-August. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar