Bummer

Har funderat en del på det där med optimism som vägen till lycka de senaste dagarna. Igen. Det stör mig att ens livskvalitet ska vara på något sätt förutbestämd.

Egentligen tror jag att jag i grunden är en glad person. Kanske är det alla år av läsning av självhjälpsböcker, mer eller mindre filosofiska betraktelser och grunnandet över livets och mänsklighetens mening som tvingar mig att tro det, eftersom alternativet mer eller mindre skulle döma mig till ett mindre levnadsvärt liv. Det är ju till och med vetenskapligt bevisat nuförtiden. Kanske är det föreställningen om mig själv som glad som när den krockar med det faktum att jag så ofta inte är just det, som får mig att spontant säga att jag inte hör till de där överdrivet optimistiska 80 procenten.

Och om det nu är så, återstår det då bara att tacka för fisken och godtaga att jag kommer att leva resten av mina dagar ensam, dö en för tidig död i brist på fysisk beröring och den mening nya generationer ger ens liv, alternativt ha sex med random personer utan njutning och adoptera ett fadderbarn som kompensation, söka mig till pensionärsgruppresor för att slippa spendera semestern som eremit eller i snälla vänners gästrum, förfalla till dåliga vanor eftersom ingen säger åt mig att låta bli, skaffa ett gäng katter och börja prata högt för mig själv, bara skriva cyniska kommentarer på Facebook och förkunna mänsklighetens undergång, kanske skämma ut mig genom att flirta med män som jag tror är i min ålder men är tjugo år yngre eftersom jag inte kan kännas vid vad tiden har gjort mig, spendera min lön på ansiktsbehandlingar av rädsla för de rynkor som obönhörligen kommer att bli fler, bli övernitisk i hemmet och överbeskydda blommorna i balkonglådan eftersom det är det enda jag kan spendera min omsorg på? Okej, det där sista var lite överdrivet, det kommer aldrig att hända.

Jag menar inte att vara otacksam. Livet är rikt och det går sällan en dag då jag inte känner mig tacksam över att ha både förstånd och kropp som tillåter mig att uppleva det. Men jag vill ha mer. Och då känns det som att sitta i en rävsax när jag tänker på att det kanske inte spelar någon roll.