För några år sedan genomförde jag och en kollega ett uttalat test. Det var under en tuff period då vi märkte att vi själva också spenderade mycket tid på att klaga, med följden att vi för det mesta satt med hängande huvuden och inte direkt älskade våra jobb. Vi bestämde att vi inte skulle säga något negativt under hela arbetsdagen, och att om vi råkade eller verkligen kände oss tvungna att säga något mindre bra om någon särskild person som kompensation var tvungna att säga något positivt om densamme/a. Det här testet pågick i ett par veckor och det var överraskande tufft. Vi kom på varandra hela tiden med att säga negativa saker och fick medvetet formulera om det vi sade.
Jag har tänkt på det där fler gånger sedan dess eftersom det inte handlar om att förtränga dåliga saker men om att undvika att sprida dålig energi genom det sätt man pratar om dem. Men trots att jag tänker på det är det oerhört svårt att hejda de allra trivialaste saker. Som det där med strul i kollektivtrafiken. Den senaste veckan har jag vid två tillfällen kommit senare till jobbet på grund av tunnelbanestrul. Och trots att jag när jag står där i trängseln och irriteras och försöker tänka att jag så snart jag kommit ur kaoset ska andas fri luft och tänka på något annat, är det första jag säger när jag kommer till jobbet att det är strul i tunnelbanan! Why!?
Om man inte kan hålla inne med något så vardagligt som strul i tunnelbanan, hur ska man då orka hålla emot den negativa energi som kommer av svårigheter i själva arbetet? Nä, den här veckan som kommer, och det får också blir ett uttalat test, ska jag aktivt undvika att säga något dåligt som inte behöver sägas, och som strategi anta utmaningen att för varje gång jag får impulsen att säga något dåligt, istället komma på något bra. Varför belöna mig själv och mina kollegor med minus när det finns så mycket som är plus?
 |
| Hittad på Lyckobloggen. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar