Vad man gör med sin tid

Jag tittar inte särskilt mycket på TV längre. Min lilla tjock-TV som är ett arvegods i minst tre led. Den står mest på när jag gör något annat. Har tänkt att det är bra, att jag som verkligen kan bli helt absorberad av dumburken, inte är fast i beroendet längre.

Det tänkte jag tills jag blev av med min internetuppkoppling för ett par veckor sedan.
Plötsligt kunde jag inte komma på vad jag skulle göra på kvällarna.

- Undrar om det kommit något nytt avsnitt att streama av.... nä just det.
- Dags att kolla semesterhus i Provence!!...nä just det
- Det där TEDtalk-avsnittet jag skrev upp häromdagen, det skulle man...nä, just det
- Fy sjutton, måste betala räkningarna...nä, just det

Jag har målat naglarna på sistone. Städat lägenheten, lagat mat, planerat för utrensning ur garderoben, läst, ja till och med börjat med meditera-tio-minuter-om-dagen-i-tio-dagar!

Nu har jag nät igen. Halleluja!! Eller? Fastnade direkt i svt:s öppna arkiv där jag hittade gamla (och det känns verkligen SUPERgammalt när man tittar på det) "Ärliga blå ögon".

Skulle tro att det blir mindre av målade naglar igen framöver.

Mer tid och mer förälskelse åt folket!

För ett par år sedan skrev jag ett inlägg här om att uppleva nya saker för att göra så många dagar som möjligt minnesvärda. Det kom jag att tänka på när jag läste artikeln På spaning efter den tid som ständigt flyr av Merete Mazzarella som jag nämnde häromdagen, och som berättar om boken "Tid. Upplev – utnyttja – uppskatta" av Stefan Klein.

Upplevelsen av tid är ofta sådan att den tycks gå fortare och fortare ju äldre man blir. Klein menar att det hänger ihop med upplevelsen av vår omvärld. När man är liten och inte har sett så mycket blir många upplevelser förstagångsupplevelser. Ju äldre man blir, desto mer repetition utsätter vi oss för, och upprepning avtrubbar varseblivningen.

Det är alltså förstahandsupplevelserna vi kommer ihåg bäst och visst är det så att de perioder då man upplever mycket nytt är sådana man tenderar att ha kvar tydligast i minnet. Semesterresan till en ny ort med nya människor lever liksom längre än de betydligt många fler dagar man sitter framför datorn på kontoret. Nu kan ju just det visserligen ha sina fördelar, men själv blir jag aningen stressad av att jag liksom tappar en massa liv. Tid som jag har levat men inte lagrat.

Enligt Klein består räddningen i att skola vår uppmärksamhet. Om vi lyckas låta uppmärksamheten dröja i nuet förlänger vi vår upplevelse av tid. Dessutom blir vi gladare, för systemet för styrning av uppmärksamhet och systemet för styrning av lust och nyfikenhet hänger ihop.

Det här får mig att tänka på förälskelse. Jag har läst någonstans att förälskelse triggas igång när vi utsätts för något nytt som väcker vår nyfikenhet. Det är därför det är så svårt att hålla en förälskelse vid liv i ett parförhållande. Efter ett tag är det inte så mycket som förvånar med den där partnern längre, man kan tvärtom känna varandra irriterande väl. Min mormor sade en gång att ett sätt att få en relation att hålla är att behålla vissa saker för sig själv, för annars försvinner spänningen. Hon har svårt att förstå dagens parrelationer där många tenderar att vara mer kompisar som berättar allt för varandra, än två personer som ska lära känna varandra under nästan ett helt liv.

För mig blir slutsatsen att det där jag hörde i ett av avsnitten av tv-serien "Jakten på det perfekta livet" med Hanna Hellquist i höstas bör stämma; att ett sätt att hålla liv i en relation är att se till att uppleva nya saker med varandra. För om det är svårt att hela tiden se något nytt i sin partner kan man i alla fall se till att vara nyfikna på livet tillsammans. Då får man ju dessutom ett längre liv på köpet, rent minnesmässigt. Win-win:-)

Minns första riktiga skidresan, första gången i Vemdalen, första sittliften-erfarenheten och min första after ski.

"Gott-ont"

Var hos massösen idag. Det var skönt. Och inte. Hon knådar inte så mycket som hon trycker. Och oj vad hon trycker! Hon letar upp de ondaste ställena och trycker det hårdaste hon kan. Hon är "the master of muscles" och med sina nypor tvingar hon de motspänstigaste muskler till underkastelse.

När jag ligger där och pustar och piper av smärta frågar hon; "Gör det gott-ont eller ont-ont?" Jag vet inte om det är direktöversatta amerikanska uttryck, det är därifrån hon kommer, eller om det är hitte-på-uttryck som bara hon själv använder. Men jag förstår vad hon menar. Gott-ont smälter bort och man står ut med det för att man vet att det blir bättre. Ont-ont är bara en pina. Det gör konstant ont och erbjuder ingen avslappning.

Det är sällan jag läser Svenska dagbladets understreckare längre, men i onsdags kom en riktigt intressant artikel av Merete Mazzarella – en favorit bland skribenterna. Artikeln heter På spaning efter den tid som ständigt flyr och jag kommer att återkomma till den i annat ärende, men där refererar hon i alla fall till en stressforskare vid namn Marianne Frankenhauser som använder ordet "glad-stress". Det är apropå hur vi upplever tid och stimuli, om skillnaden mellan den mängd stimuli man utsattes för i en äldre tid, och den mängd vi utsätts för idag. Ofta hör man talas om utvecklingen i negativa termer, men här lyfter Merete fram att forskare visat att ett högt tempo faktiskt påverkar både prestationsförmåga och kreativitet på ett positivt sätt. Och att det till exempel kan betyda att man om man går i pension kan uppleva att man med ett minskat tempo också tappar just "glad-stressen".

Nästa gång när jag sitter på jobbet och blir uppjagad av långa att göra-listor eller känner en annalkande livskris, då ska jag hädanefter fundera på om det jag känner är glad-stress eller helt enkelt bara stress. Om det gör ont-ont, eller om det är värt att stå ut för att det blir bättre sedan.

"No-stress" på Kuba. All inclusive.

Njutaråret

En nyårsafton för några år sedan deklarerade en vän att hon ville sätta ett tema för det kommande året, och det temat skulle vara "mera champagne!". Så hon såg till att fira, allt möjligt. Vad som helst som kändes värt att fira. Det blev väl kanske inte champagne vid varje tillfälle, men nog dracks det en hel massa mousserande det året.

Jag tyckte att det var bra det där med tema, så mitt 2012 har fått ett. Eller kanske är de egentligen två nyårsambitioner. Den ena handlar om att leva saktare. Framför allt att rent fysiskt röra mig långsammare. Att istället för att störta fram med huvudet före in i framtiden och gnälla över att tiden går så fort, räta på ryggen, hålla huvudet högt och liksom makligare spatsera året fram. Omvärlden kan man aldrig bromsa, men den egna farten kan man göra något åt. Det är svårt, fruktansvärt svårt, men så är det ju också det som är grejen. Hade det inte varit svårt hade det inte krävt en nyårsambition.

Det andra handlar om att njuta. Indulgence. Det engelska ordet är nog egentligen bättre för det låter lite som det ska kännas. Indulgence. Jag ska njuta och lyxa till det och betydligt mer än det påvra "unna" mig. Jag har fått höra att jag skulle behöva det.

Dessutom vill jag att den här våren ska bli en träningsvår, med mer gympa och mer utomhusvistelse. Jag vet att jag mår bra av det och jag längtar efter att få känna sådär som det känns när jag är vältränad och vet precis var jag har vandringskängor, keps och friluftsbrallor! Men det, det behöver inte bli en nyårsambition, för det vet jag att jag klarar av ändå. Tack och lov.

Jag ser fram emot mer av 2012. Men sakta i backarna!! Bromsen var det nu, bromsen.


Året började helt rätt. På Cuba, i maklig takt, och med en väldig massa godsaker.

Life is what happens to you when you're busy making other plans

Det har varit helt galet mycket de senaste veckorna! Jag har sällan kommit hem innan halv tio, om alls, jag har åkt hit och dit, gjort ditt och datt, träffat den och den.

På väg till Sjöstan häromveckan för att besöka en vän jag inte träffat på ett halvår kom jag på mig själv med att tänka att besöket var något jag skulle bocka av. Att allt jag skulle göra den veckan var saker som skulle läggas bakom mig. För att vadå? Vad ska hända sedan? Det finns ju inget sedan!

Det finns bara nu. Just nu. Och det gäller att ta vara på det för plötsligt finns det inget mer. Som för den 34-åring som i helgen till synes helt utan orsak plötsligt och ofrivilligt lämnade sambo och två döttrar för att gå vidare till något annat. Något annat än livet.

Och jag, jag har det så bra. Jag lever! Och alla de saker jag ville bocka av, allt det som bekräftar att jag lever i överflöd, det är dem som är mitt liv. Mitt liv som jag älskar. Så jag påminner mig själv hela tiden om att leva, med öppna ögon. Och att njuta av att kunna känna, kunna tänka, kunna ge något till någon annan. Att våga leva.

Hej stress

De senaste dagarna har stressen flyttat in i min kropp. Inte för att det är mycket på jobbet. Inte för att jag inte får ihop bitarna i mitt livspussel. Nej, snarare tvärtom. Det står still. Och där finns inte tillräckligt mycket att spela med.

Det är livsstressen och jag. Den har satt sig i halsen, precis nedanför svalget, den stjäl mitt syre och sänker mitt röstläge. Den har parkerat i mellangärdet och rullat ihop där i en hård, ömmande klump som dunkar av puls och drar ner min kondition till ett minimum. Som en sjuka.

Jag drar mig till minnes alla verktyg jag tillägnat mig under mina år som självförbättrare. Det gör mig mindre rädd eftersom jag vet att det går att åstadkomma förändring. Att det inte måste kännas så här. Men vanligtvis är den mest effektiva åtgärden den att agera, och nu känns allt jag gör som bara verklighetsflykt.

Det är fel. Någonstans är det fel. Och ju mer tid som går i det här tillståndet, desto mer späs stressen på av just den anledningen. För att tiden går. Det är ju själva fan. Eller så är det bara jag.

Varning för spill

Förra veckan blev vandringsresan till Mallorca äntligen av, som jag visualiserade redan i julas! Det blev inte riktigt alla rätt, men nästan och det får duga.

En dag vid poolen (åh vad härligt att kunna säga så!) hamnade jag i en diskussion om vad det innebär att ha förspillt sitt liv. Anledningen var att jag med mig vid poolen (åh pool, pooooool!) hade Sigrid Combüchens bok Spill. En damroman som belönades med Augustpriset senast. Där vill nämligen "författaren" mena på att karaktären Hedda förspillt sitt liv. Här i betydelsen att Hedda som hade allt; utseendet, hjärnan, handlaget, aldrig blev vare sig filmstjärna, kirurg eller kläddesigner, utan - hemmafru.

Man kan tycka vad man vill om just den bedömningen men det jag tycker är intressant är att överhuvudtaget kunna göra en bedömning av någons liv. Det förutsätter ju att det finns något att förspilla. Talanger, visst, men livet? Som om det faktiskt fanns en mening eller mål.

För nästan precis ett år sedan kom jag hem efter en springrunda och ställde mig i duschen med den plötsliga insikten att mitt liv inte har någon mening. Just då kändes det som en oerhörd lättnad. Om det inte finns någon mening, något uppdrag för mig att utföra, då är jag ju fullkomligt fri. Fri att göra vilka val jag vill i vilken situation som helst! I det läget skulle det vara omöjligt att förspilla sitt liv.

Men vad är det då som gör att jag ibland när jag precis ska somna plötsligt drabbas av en kraftig stressreaktion enbart på grund av den siffra jag sätter på min ålder? Om det inte fanns någon mening fanns det ju inget att förverkliga. Varför känns det då som om något håller på att just förspillas?

Vi kom inte fram till något där vid poolen, trots att det var just vid poolen. Men frågan är inte befängd. Vad krävs för att jag vid livets slut, eller ens idag, ska slippa behöva känna att mitt liv varit förspillt? Om människan eller jag som individ inte har något förutbestämt uppdrag, är det då upp till mig själv att hitta en mening jag kan leva efter? Plötsligt är jag inte så lättad längre, jag vill bara ha den j-a manualen!

Välkommen våren!

Egentligen finns det aldrig någon anledning att tycka att livet är tråkigt. Självklart behöver ett upptaget liv inte betyda att det inte är innehållslöst, men det finns ju så mycket roligt att fylla livet med som man faktiskt KAN styra över!

I ett par dagar nu har det varit vårkänning i luften, trots att snömodden ligger djup utanför porten och tjocka jackan är av nöden. Det har sporrat mitt plansmideri inför vårmånaderna som nu kommer, för tiden har ju en tendens att bara försvinna om man inte fyller den med något. Och jag har verkligen många saker att se fram emot den närmsta tiden!

• En helgs intensivkurs i bugg
• Eventuellt en helgs workshop i tango
• Besök på Scalateatern med mormor, Peter Carlsson och de blå grodorna
• Besök på operan, Tosca!
• Pistolskytte för första gången i mitt liv, huga
• En vandringsresa till varmare breddgrader
• Ballongflygning över Stockholm

Och så bokcirkel så klart och flera andra saker som jag inte har riktigt klart för mig än. Vilken härlig, härlig vår och vad glad jag är att jag har möjlighet att göra alla de här sakerna! Som vanligt önskar jag mig också romantik till våren för det är den bästa tiden att vara förälskad och den sämsta tiden att inte vara det. Men det hör till sakerna som är svårare att styra över så det är bara att hålla tummarna..


Bild från http://www.liveit.se/



Carpe diem

Ett sätt att försöka fånga tiden och dämpa ångesten över att den går och går och aldrig kommer tillbaka, är att fylla den med meningsfulla saker. Stod på T-centralen för några veckor sedan och försökte med en kompis komma ihåg vad vi gjorde 2007 och det bara kröp i hela kroppen på mig tills jag kom på att det var då jag bytte jobb senast, åkte till Grekland för första gången och blev uppvaktad av en kille som kom att bli mycket betydelsefull för mig. Då kunde jag slappna av och konstatera att jag faktiskt inte glömt bort att leva det året.

Jag har inga problem att fylla min tid. Men dagar som är lika smälter lätt ihop och så plötsligt står man där utan att ha en aning om vad man egentligen gjorde hela februari. Av den anledningen försöker jag åtminstone ibland göra sådant som jag inte har gjort förut eftersom det är sådant man tenderar att komma ihåg och för övrigt också uppskattar både i stunden och i efterhand. Det kan vara små saker, men sådant man helt enkelt inte gör varje dag. Så när en närboende kollega häromdagen konstaterade att hon bott flera år på tio minuters promenadavstånd från Hammarbybacken men fortfarande inte varit uppe på toppen, så bestämde jag mig för att det ska jag banne mig se till att göra, och det snart.

Snart visade sig bli idag. Så ikväll när solen var på väg ner från en strålande blå hösthimmel drog jag på mig varmare jackan och stack iväg mot Hammarbybacken, denna konstgjorda topp på knappa 90 meter som vintertid fungerar som skidbacke med lift men andra delar av året är täckt av gräs och grus. Stigningen var inte ens särskilt besvärlig och väl uppe fick jag en härlig utsikt över Stockholm i alla vädersträck. Globen och Nackamasterna och Hammarby sjöstad och gasklockan i Hjorthagen, kyrkorna på söder och så ett helt gäng luftballonger som precis seglat upp i luften för att tima in solnedgången.

Är nöjd. Den här dagen kommer jag att komma ihåg. I september 2010 var jag uppe på Hammarbybackens topp. Check.