"Gott-ont"

Var hos massösen idag. Det var skönt. Och inte. Hon knådar inte så mycket som hon trycker. Och oj vad hon trycker! Hon letar upp de ondaste ställena och trycker det hårdaste hon kan. Hon är "the master of muscles" och med sina nypor tvingar hon de motspänstigaste muskler till underkastelse.

När jag ligger där och pustar och piper av smärta frågar hon; "Gör det gott-ont eller ont-ont?" Jag vet inte om det är direktöversatta amerikanska uttryck, det är därifrån hon kommer, eller om det är hitte-på-uttryck som bara hon själv använder. Men jag förstår vad hon menar. Gott-ont smälter bort och man står ut med det för att man vet att det blir bättre. Ont-ont är bara en pina. Det gör konstant ont och erbjuder ingen avslappning.

Det är sällan jag läser Svenska dagbladets understreckare längre, men i onsdags kom en riktigt intressant artikel av Merete Mazzarella – en favorit bland skribenterna. Artikeln heter På spaning efter den tid som ständigt flyr och jag kommer att återkomma till den i annat ärende, men där refererar hon i alla fall till en stressforskare vid namn Marianne Frankenhauser som använder ordet "glad-stress". Det är apropå hur vi upplever tid och stimuli, om skillnaden mellan den mängd stimuli man utsattes för i en äldre tid, och den mängd vi utsätts för idag. Ofta hör man talas om utvecklingen i negativa termer, men här lyfter Merete fram att forskare visat att ett högt tempo faktiskt påverkar både prestationsförmåga och kreativitet på ett positivt sätt. Och att det till exempel kan betyda att man om man går i pension kan uppleva att man med ett minskat tempo också tappar just "glad-stressen".

Nästa gång när jag sitter på jobbet och blir uppjagad av långa att göra-listor eller känner en annalkande livskris, då ska jag hädanefter fundera på om det jag känner är glad-stress eller helt enkelt bara stress. Om det gör ont-ont, eller om det är värt att stå ut för att det blir bättre sedan.

"No-stress" på Kuba. All inclusive.