Fy för fördomar

Jag tycker om att tänka på mig själv som en fördomsfri person med öppet sinne. Dels för att det låter bra och dels för att jag misstänker att jag kan missa bra saker om jag inte kan skilja på sant och falskt. Ja, och så vill man ju inte gärna vara orättvis heller, fy för sjutton.

Det är ju så klart bara fantasi, för jag har en hel massa fördomar och till mitt försvar får jag väl säga att själva principen är nödvändig för att hjärnan inte ska få en burn-out. Men när de visar sitt fula nylle försöker jag i alla fall notera dem och låta bli att bara lägga dem till handlingarna.

Så till saken. Jag har en kollega, en tio år yngre och tio centimeter kortare kille som ser lite ut som den där latinoskådespelaren som man har sett men inte kan namnet på. Jag misstänker att han flirtar med mig (och jag skriver misstänker eftersom jag är lite trög på att lägga märka till sådant) och när jag första gången noterade/inbillade mig (som sagt) det blev jag så överraskad att jag var på vippen att förvånat utbrista ett "flirtar du med mig!?". Men eftersom jag för det mesta censurerar det jag tänker innan jag säger det, höll jag käft och det var tur eftersom vi stod i en väldigt liten hiss som var väldigt full med andra kollegor.

Hur var det med fördomarna då? Jo, förvåningen över uppmärksamheten kom...ja...av flera anledningar, men framför allt reagerade jag på åldersskillnaden. Varför i hela friden skulle en kille som är tio år yngre än jag själv flirta med mig? Bevis på fördom 1. För varför skulle åldern spela någon roll? Egentligen? Och ännu värre blir det när jag upptäcker att jag antar att om rollerna var omvända, och alltså jag skulle vara killen och han tjejen, då skulle det kanske vara konstigt av andra anledningar men inte främst på grund av just åldern. Bevis på fördom 2. Huga, hur konventionell får man va'?! Nä, det här måste utredas.

Look-a-like med förmodad jämnårig danspartner. Från wodumedia.com