Förra veckan fick jag vid två olika tillfällen samma råd av två olika personer. Att jag bör tänka mindre och göra mer. "Don't think, act!" som det stod i det uppfordrande messet jag senare fick av en av dem som påminnelse.
I helgen kom jag att tänka på hur jag som student deltog i olika experiment som psykologistudenterna behövde försökspersoner till. Det handlade ofta om något slags knep och knåp som man skulle lösa på tid. Jag försökte aldrig lösa gåtorna genom att direkt med händerna flytta runt på det som låg framför mig, jag ägnade istället alltid en bra stund åt att först få en uppfattning om mina chanser att nå målet. Om jag kom fram till att jag inte förstod problemet avstod jag helt från att försöka. Det kändes liksom meningslöst.
En annan vän kallar det för riskminimering och det är väl också sant. Överhuvudtaget vill jag ogärna ge mig in i saker om jag inte redan från början känner att jag har oddsen på min sida. Det ställer till det ibland, för i livet är det ju väldigt sällan man kan avgöra hur något kommer att sluta redan innan man tagit första steget. Och det där med att inte sitta och vänta är ju ett råd som upprepas såväl i management-litteratur som på gamla väggbonader; "gör det svåraste först, för det är ofta det som är viktigast" eller "morgonstund har guld i mun".
Jag har skrivit om det här förut och jag tycker ju att jag har blivit bättre på det där på senare år. Ibland för att det helt enkelt är mer oprofessionellt att inte testa än att missa chansen, ibland för att själva livet flåsar mig i nacken. Men uppenbarligen behöver jag då och då lite åthutningar från vänner som vill mig väl. För att minimera risken visserligen, men risken att låta startsträckan bli så lång att jag missar loppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar