Mer tid och mer förälskelse åt folket!

För ett par år sedan skrev jag ett inlägg här om att uppleva nya saker för att göra så många dagar som möjligt minnesvärda. Det kom jag att tänka på när jag läste artikeln På spaning efter den tid som ständigt flyr av Merete Mazzarella som jag nämnde häromdagen, och som berättar om boken "Tid. Upplev – utnyttja – uppskatta" av Stefan Klein.

Upplevelsen av tid är ofta sådan att den tycks gå fortare och fortare ju äldre man blir. Klein menar att det hänger ihop med upplevelsen av vår omvärld. När man är liten och inte har sett så mycket blir många upplevelser förstagångsupplevelser. Ju äldre man blir, desto mer repetition utsätter vi oss för, och upprepning avtrubbar varseblivningen.

Det är alltså förstahandsupplevelserna vi kommer ihåg bäst och visst är det så att de perioder då man upplever mycket nytt är sådana man tenderar att ha kvar tydligast i minnet. Semesterresan till en ny ort med nya människor lever liksom längre än de betydligt många fler dagar man sitter framför datorn på kontoret. Nu kan ju just det visserligen ha sina fördelar, men själv blir jag aningen stressad av att jag liksom tappar en massa liv. Tid som jag har levat men inte lagrat.

Enligt Klein består räddningen i att skola vår uppmärksamhet. Om vi lyckas låta uppmärksamheten dröja i nuet förlänger vi vår upplevelse av tid. Dessutom blir vi gladare, för systemet för styrning av uppmärksamhet och systemet för styrning av lust och nyfikenhet hänger ihop.

Det här får mig att tänka på förälskelse. Jag har läst någonstans att förälskelse triggas igång när vi utsätts för något nytt som väcker vår nyfikenhet. Det är därför det är så svårt att hålla en förälskelse vid liv i ett parförhållande. Efter ett tag är det inte så mycket som förvånar med den där partnern längre, man kan tvärtom känna varandra irriterande väl. Min mormor sade en gång att ett sätt att få en relation att hålla är att behålla vissa saker för sig själv, för annars försvinner spänningen. Hon har svårt att förstå dagens parrelationer där många tenderar att vara mer kompisar som berättar allt för varandra, än två personer som ska lära känna varandra under nästan ett helt liv.

För mig blir slutsatsen att det där jag hörde i ett av avsnitten av tv-serien "Jakten på det perfekta livet" med Hanna Hellquist i höstas bör stämma; att ett sätt att hålla liv i en relation är att se till att uppleva nya saker med varandra. För om det är svårt att hela tiden se något nytt i sin partner kan man i alla fall se till att vara nyfikna på livet tillsammans. Då får man ju dessutom ett längre liv på köpet, rent minnesmässigt. Win-win:-)

Minns första riktiga skidresan, första gången i Vemdalen, första sittliften-erfarenheten och min första after ski.