Var och en är centrum i sitt eget liv. Eller borde i alla fall få vara. För mig innebär det att jag ibland får en känsla av att de människor som omger mig är statister, tunna pappfigurer utan djup. Bland dem måste jag för att slippa vara ensam söka personer som är ämnade att spela andra roller i mitt liv, människor av kött och blod, värme och kyla. Det där letandet kan vara fullkomligt utmattande. Och när de väl är där påbörjas arbetet med att hålla dem kvar, i den där cirkeln av strålkastarljus som utgör centrum i just mitt liv.
Nu vet jag ju att alla andra också spelar huvudroller, bara i andra liv än mitt. Jag påmindes precis om det när jag läste En storm kom från paradiset av Johannes Anyuru, en sons berättelse om sin far. En hel bok om ett liv, och ändå bara en bråkdel av vad ett liv är. Är man inte trött när man börjar läsa den så är man det när man har nått slutet, för faderns liv är en kamp, en flykt, och Anyuru skildrar det så att man själv blir alldeles utpumpad.
Jag försöker behålla den där insikten att alla människor är berättelser när jag i sociala sammanhang letar efter något att säga som kan utvecklas till något mer än kallprat, eftersom det senare får mig att börja gäspa och vilja gå hem. Om jag tänker att alla människor är vandrande böcker blir de mindre skrämmande, och om jag bara lyckas komma på ett sätt att få dem att berätta något av sin historia är kvällen räddad.
Men så ibland blir insikten en börda bara jag försöker ta mig fram på en trottoar. Det blir trångt av alla historier och allt det där köttet och blodet liksom gör luften tyngre, och jag kan känna mig som ett autistiskt barn som bara vill sätta sig i ett hörn och stänga ute världen med alla sina intryck för att det bara blir för mycket, för mycket. Då blir det tvärtom en räddning att gå omkring med allt ljus på bara mig och tänka att allt annat är kulisser.
En som inte verkade tycka att strålkastarljuset var en börda var Zarah Leander. Här med Birgit Nilsson och en boa, och jag kan försäkra att om man har svårt att sätta sig själv i centrum är en boa ett säkert trick.
Visar inlägg med etikett musik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett musik. Visa alla inlägg
söndag 5 maj 2013
fredag 3 maj 2013
Theme song
Tänker ibland på den gamla TV-serien Ally McBeal som jag följde slaviskt tills den liksom alla serier som inte har vett att sluta på topp ballade ur. Det jag tänker på är hennes fantastiska psykologs råd att skaffa sig en "theme song". En sång att ta till för att få energi och komma ur sina nojor.
Jag har aldrig lyckats fastna så för bara en låt, men kan ibland använda i synnerhet låttexter för att förstärka eller skifta en sinnesstämning. Som en dag häromveckan, som började så här:
Och slutade så här:
Från "I can see clearly now" till "I don't care". Man kan väl säga att det inte var någon tokbra dag, men hey, "thank you for the music".
Jag har aldrig lyckats fastna så för bara en låt, men kan ibland använda i synnerhet låttexter för att förstärka eller skifta en sinnesstämning. Som en dag häromveckan, som började så här:
Och slutade så här:
Från "I can see clearly now" till "I don't care". Man kan väl säga att det inte var någon tokbra dag, men hey, "thank you for the music".
söndag 10 februari 2013
Falling to pieces
Nu har jag haft den här jämrans låten på hjärnan i goda tre veckor. Det första neuronerna tar till så snart jag inte tänker på något annat.
Ja, och bara för det måste jag också posta en cover på samma låt som jag försöker varva med originalet för att jag inte ska bli utkastad från Youtube. Om man nu kan bli det.
Ja, och bara för det måste jag också posta en cover på samma låt som jag försöker varva med originalet för att jag inte ska bli utkastad från Youtube. Om man nu kan bli det.
söndag 5 augusti 2012
It's a new dawn
Jaha då var det dags att sätta klockan på halv sju igen. Sommarens sista semesterdag har snart nått sin ände och det bara stretar i kroppen av ovilja och ovana vid tanken på kontorsarbete.
Men, efter 18 års studier sitter läsåret i ryggmärgen och höstens början känns liksom mer som en nystart än nyåret. Även om jag inte tänker lämna sommaren bakom mig än bara för att semestern tar slut så blir jobbstarten lite som första dagen på en ny termin. Pennskrin, ryggsäck, nya rutiner. Och förväntningar. Förväntningar!!
Den här hösten är det mer så än på länge eftersom jag imorgon börjar på ett nytt jobb. Det innebär att jag förväntar mig en hel massa, samtidigt som jag misstänker att förväntningarna på mig själv inte är mindre höga. Något jag definitivt förväntar mig är att jag efter den här hösten kommer att sälla mig till dem som i en amerikansk studie uppger att de har ett engagerande yrke. Läste nämligen precis på Lyckobloggen att de som har ett engagerande yrke är lika nöjda med sina vardagar som med sina helgdagar. Sådan vill man ju vara.
Nina Simone får sätta tonen för morgondagen. It's a new life for me, and I'm feeling good...
Men, efter 18 års studier sitter läsåret i ryggmärgen och höstens början känns liksom mer som en nystart än nyåret. Även om jag inte tänker lämna sommaren bakom mig än bara för att semestern tar slut så blir jobbstarten lite som första dagen på en ny termin. Pennskrin, ryggsäck, nya rutiner. Och förväntningar. Förväntningar!!
Den här hösten är det mer så än på länge eftersom jag imorgon börjar på ett nytt jobb. Det innebär att jag förväntar mig en hel massa, samtidigt som jag misstänker att förväntningarna på mig själv inte är mindre höga. Något jag definitivt förväntar mig är att jag efter den här hösten kommer att sälla mig till dem som i en amerikansk studie uppger att de har ett engagerande yrke. Läste nämligen precis på Lyckobloggen att de som har ett engagerande yrke är lika nöjda med sina vardagar som med sina helgdagar. Sådan vill man ju vara.
Nina Simone får sätta tonen för morgondagen. It's a new life for me, and I'm feeling good...
torsdag 15 mars 2012
Trollsång
Idag har jag sjungit. I kör. Det är nog första gången i vuxen ålder om man inte räknar snapsvisor.
Jag har tänkt ett tag att jag skulle vilja lära känna mig röst bättre, för jag känner att jag som många kvinnor lätt pratar i ett för högt röstläge vilket inte är särskilt bekvämt. Dessutom misstänker jag att man blir mer tagen på allvar om man inte låter halvhysterisk.
För ett par veckor sedan dök en möjlighet upp via Sveriges Informationsförening i form av ett frukostseminarium som jag anmälde mig till. Så klockan nio imorse stod jag i en lokal med full insyn från Kungsträdgården i Stockholm och plockade äpplen och lufsade omkring som ett troll, vevade med armarna och slängde iväg min röst rakt ut i parken – övningar för att försöka hitta ett röstintervall som håller för ett helt rum fullt med folk.
Det var roligt faktiskt. Och, när jag fick vara alt istället för sopran gick det till och med att sjunga. Vill mer!
För övrigt kan det vara bra att veta att det bästa röstläget man kan få, har man när man är glad. Då blir rösten lätt starkare och bär längre.
Jag har tänkt ett tag att jag skulle vilja lära känna mig röst bättre, för jag känner att jag som många kvinnor lätt pratar i ett för högt röstläge vilket inte är särskilt bekvämt. Dessutom misstänker jag att man blir mer tagen på allvar om man inte låter halvhysterisk.
För ett par veckor sedan dök en möjlighet upp via Sveriges Informationsförening i form av ett frukostseminarium som jag anmälde mig till. Så klockan nio imorse stod jag i en lokal med full insyn från Kungsträdgården i Stockholm och plockade äpplen och lufsade omkring som ett troll, vevade med armarna och slängde iväg min röst rakt ut i parken – övningar för att försöka hitta ett röstintervall som håller för ett helt rum fullt med folk.
Det var roligt faktiskt. Och, när jag fick vara alt istället för sopran gick det till och med att sjunga. Vill mer!
För övrigt kan det vara bra att veta att det bästa röstläget man kan få, har man när man är glad. Då blir rösten lätt starkare och bär längre.
 |
| En av morgonens övningar gick ut på att gå omkring framåtböjd med armarna hängandes mot golvet och sjunga "jag är ett stort, tungt och lufsigt troll".. Tänkte på den här trollpackan av Bauer som jag har hängandes på väggen hemma. Hon ser ju vansinnigt trött ut. |
torsdag 20 oktober 2011
Goosebumps = lycka
Häromdagen fick jag en liten skrift kallad Holone i mitt postfack på jobbet. Har ingen aning om varför den hamnade där men jag hittade flera intressanta saker där. Det är en publikation som har ambitionen att översätta hjärnforskning till "livskonst" som de kallar det.
I detta första nummer kunde jag bland annat läsa att den där duschen av dopamin som ger oss njutning kan triggas igång av känslomässiga upplevelser av musik. Så när man lyssnar på något som man gillar så mycket att man får gåshud, då belönas man ytterligare med en dopaminshot!
En låt jag själv får gåshud av är Lady Antebellums I need you know (av en kommentator även kallad "drunk and horny", vilket ju faktiskt passar lika bra..). Jag har skrivit det här förut och den håller än. Förmodligen är det inte bara själva låten utan minnet av en synnerligen trevlig dirty fox på ett dansgolv någonstans i Stockholms utkanter som triggar de där gåsbulorna, men ändå:-)
I detta första nummer kunde jag bland annat läsa att den där duschen av dopamin som ger oss njutning kan triggas igång av känslomässiga upplevelser av musik. Så när man lyssnar på något som man gillar så mycket att man får gåshud, då belönas man ytterligare med en dopaminshot!
En låt jag själv får gåshud av är Lady Antebellums I need you know (av en kommentator även kallad "drunk and horny", vilket ju faktiskt passar lika bra..). Jag har skrivit det här förut och den håller än. Förmodligen är det inte bara själva låten utan minnet av en synnerligen trevlig dirty fox på ett dansgolv någonstans i Stockholms utkanter som triggar de där gåsbulorna, men ändå:-)
tisdag 19 juli 2011
En liten tanke och ett litet stycke
Det är fantastiskt med ny teknik! Inte så ny egentligen, men ny för mig som är den totala motsatsen till early adopter. Fick med mig några av årets tidigare sommarpratare på tåget ner till Småland tack vare Sveriges Radios förtjänstfulla MP3-arkiv och min mobiltelefon.
Hann bland annat med Mark Levengood som är trevlig att lyssna på, och rolig. Fick med mig två saker från det programmet; en tanke och en låt. Det är väl inte illa!
Tanken kom av hans kommentar om att alla vägar kanske inte leder någonstans men att även en kort stig gör avtryck. Det låter verkligen som ett bättre sätt att se på saken än att frustrerat bara se återvändsgränder.
Och så musiken, gosskör sjunger "Caresse sur l'océan". Måste så klart leta rätt på filmen Les Choristes (Gosskören) som musiken är tagen ifrån.
Hann bland annat med Mark Levengood som är trevlig att lyssna på, och rolig. Fick med mig två saker från det programmet; en tanke och en låt. Det är väl inte illa!
Tanken kom av hans kommentar om att alla vägar kanske inte leder någonstans men att även en kort stig gör avtryck. Det låter verkligen som ett bättre sätt att se på saken än att frustrerat bara se återvändsgränder.
Och så musiken, gosskör sjunger "Caresse sur l'océan". Måste så klart leta rätt på filmen Les Choristes (Gosskören) som musiken är tagen ifrån.
måndag 30 maj 2011
Aaargh! 2
Idag har jag varit ARG. Förbannad och frustrerad.
Idag har jag känt mig som den där matadoren i Tjuren Ferdinand som sliter av sig kläderna, river upp sitt hår och gråter av ilska över att inte få visa sin tapperhet med sin cape och sitt svärd.
Idag har jag verkligen fått anstränga mig för att vara trevlig och professionell istället för att göra det jag helst av allt ville. Sätta dit någon. Sätta dit någon riktigt ordentligt för att få se lite rättvisa. Straffa den som straffas bör och få någon att inse sin otillräcklighet och uselhet.
Men jag överdriver. Eller? Jag vet inte längre. Jag vet bara att så fort det handlar om orättvisor, om hur fega män (för ja, hittills är det min erfarenhet) utnyttjar sin makt (i egenskap av män bland andra män) över andra, män eller kvinnor, oavsett om det är med öppna ögon eller av vana eller rädsla, då blir jag ARG. Jag blir så arg så jag nästan börjar gråta samtidigt som kroppen gör sig redo för strid.
Lyssnade precis på Beyoncés "Run the world" (tack för den miss Jo!) och om man låter bli att analysera texten för noga så känns det som en kampsång och det behövde jag idag. (Sedan hör man ju vad man vill höra, själv tyckte jag hon sjöng "my frustration can build a nation" när det faktiskt var "my persuasion..." vilket ju så klart verkar mer logiskt..haha!) Women everywhere, run the world! I högklackat. Gotta luv' it.
Och så tröstar jag mig med att det är bättre att bli arg än att bli ledsen, för ilska har mer energi. Och jag försöker tänka att jag har makten i min hand men väljer att inte använda den. För jag vill inte vara som dem.
För Aaargh nummer ett, se här.
Idag har jag känt mig som den där matadoren i Tjuren Ferdinand som sliter av sig kläderna, river upp sitt hår och gråter av ilska över att inte få visa sin tapperhet med sin cape och sitt svärd.
Idag har jag verkligen fått anstränga mig för att vara trevlig och professionell istället för att göra det jag helst av allt ville. Sätta dit någon. Sätta dit någon riktigt ordentligt för att få se lite rättvisa. Straffa den som straffas bör och få någon att inse sin otillräcklighet och uselhet.
Men jag överdriver. Eller? Jag vet inte längre. Jag vet bara att så fort det handlar om orättvisor, om hur fega män (för ja, hittills är det min erfarenhet) utnyttjar sin makt (i egenskap av män bland andra män) över andra, män eller kvinnor, oavsett om det är med öppna ögon eller av vana eller rädsla, då blir jag ARG. Jag blir så arg så jag nästan börjar gråta samtidigt som kroppen gör sig redo för strid.
Lyssnade precis på Beyoncés "Run the world" (tack för den miss Jo!) och om man låter bli att analysera texten för noga så känns det som en kampsång och det behövde jag idag. (Sedan hör man ju vad man vill höra, själv tyckte jag hon sjöng "my frustration can build a nation" när det faktiskt var "my persuasion..." vilket ju så klart verkar mer logiskt..haha!) Women everywhere, run the world! I högklackat. Gotta luv' it.
Och så tröstar jag mig med att det är bättre att bli arg än att bli ledsen, för ilska har mer energi. Och jag försöker tänka att jag har makten i min hand men väljer att inte använda den. För jag vill inte vara som dem.
För Aaargh nummer ett, se här.
fredag 14 januari 2011
I will learn to survive
Duran Duran är numera för mig mest något som utgör åtminstone 15 % av svaren på frågor på kategori rosa i Trivial Pursuit. Men idag dök en gammal låt upp på väg till jobbet, "Ordinary world".
I won't cry for yesterday...
I won't cry for yesterday...
onsdag 5 januari 2011
I saved the world
Dagens låt är I saved the world today med Eurythmics från 1999. Den gick senast i mitt huvud hösten 2000 när jag pulsade i löven uppför backen till universitetet i Uppsala. Annie Lennox ser likadan ut som alltid, men alltså, de där dansrörelserna...
onsdag 1 december 2010
Vem är du, vem är jag?
- Och när hon ser att det är smycken i paketet säger hon först "åh tack pa..", men när hon ser att de stora fula örhängena har bilder av Justin Bieber på fortsätter hon "PAPPA ÅH TACK, TACK!!" och börjar gråta, så uppspelt blir hon!
- Tänk om man kunde bli så entusiastisk nu som vuxen också. Verkligen engagera sig till 100 procent.
Jag sitter på ett jobbmöte med några kollegor och en av dem berättar om sin 12-åriga dotters fullständiga passion för en idol. Några timmar tidigare har jag suttit hos min terapeut och pratat om just det här, att totalt gå upp i något eller någon. Hur kan jag längta efter det så mycket men samtidigt känna att det enda som hindrar mig från det är jag själv?
Han svarar att det är omöjligt att längta efter något som man inte redan bär på och har upplevt förut. Att även om jag idag hindrar mig själv från att släppa allt och ge mig hän, så betyder det inte att jag inte har det i mig.
Ponera att du föds som en stjärna med åtta kanter och starkt ljus. Du föds in i en familj av ljusskygga och för att passa in drar du ner på styrkan. Så börjar du skolan och där passar du bara in om du är en fyrkant. Du vässar av fyra kanter eller gör dig så liten att du kan passera hålet ändå. Du kommer ut i arbetslivet och om du har lärt din läxa så vet du hur du skall anpassa dig. På vägen tappar du dig själv. Dina kanter, ditt ljus, det du är.
Jag är passionerad, engagerad och entusiastisk! Jag kan ge mig hän och gå helt och fullt upp i en annan person, i en sak eller i en aktivitet. Jag ÄR sådan, jag har bara glömt bort hur man gör. Och varje gång jag försöker nu så säger alla mina tidigare erfarenheter att det är fel. Om jag försöker hitta de där kanterna och den där lyskraften riskerar jag att falla ur det sammanhang jag just nu hör till. Och det vill man inte, det är farligt. Hjärtat mot hjärnan. Längtan mot logiken.
Och vem i hela friden är då Justin Bieber? Jo ett 16-årigt pop-under från Kanada som ser ut som en tolvåring. Följande video har setts över 398 miljoner gånger på Youtube. Unbef***inglievable.
- Tänk om man kunde bli så entusiastisk nu som vuxen också. Verkligen engagera sig till 100 procent.
Jag sitter på ett jobbmöte med några kollegor och en av dem berättar om sin 12-åriga dotters fullständiga passion för en idol. Några timmar tidigare har jag suttit hos min terapeut och pratat om just det här, att totalt gå upp i något eller någon. Hur kan jag längta efter det så mycket men samtidigt känna att det enda som hindrar mig från det är jag själv?
Han svarar att det är omöjligt att längta efter något som man inte redan bär på och har upplevt förut. Att även om jag idag hindrar mig själv från att släppa allt och ge mig hän, så betyder det inte att jag inte har det i mig.
Jag är passionerad, engagerad och entusiastisk! Jag kan ge mig hän och gå helt och fullt upp i en annan person, i en sak eller i en aktivitet. Jag ÄR sådan, jag har bara glömt bort hur man gör. Och varje gång jag försöker nu så säger alla mina tidigare erfarenheter att det är fel. Om jag försöker hitta de där kanterna och den där lyskraften riskerar jag att falla ur det sammanhang jag just nu hör till. Och det vill man inte, det är farligt. Hjärtat mot hjärnan. Längtan mot logiken.
Och vem i hela friden är då Justin Bieber? Jo ett 16-årigt pop-under från Kanada som ser ut som en tolvåring. Följande video har setts över 398 miljoner gånger på Youtube. Unbef***inglievable.
söndag 10 oktober 2010
Dag 71 Pump it up
Har fått nya högtalare. Herregud, har fått en hel stereo!
Väljer en radiostation med klubbmusik, höjer volymen, och dansar.
Dansar med högtalarna, med min spegelbild i fönstren, med mig själv. Och jag älskar det! ENERGI!!!
Ajdå. Tvätten...
.
Väljer en radiostation med klubbmusik, höjer volymen, och dansar.
Dansar med högtalarna, med min spegelbild i fönstren, med mig själv. Och jag älskar det! ENERGI!!!
Ajdå. Tvätten...
.
tisdag 31 augusti 2010
Always good to go
Men bara lev då för tusan!! Vaknade med ett ryck imorse, nära att försova mig, och frukosten - den heligaste måltiden - intogs bara till hälften och på stående fot (det får bli nutella till pålägg, det går fortare än att hyvla ost), hårtvätt fick stå tillbaka för en snabb plattångsåtgärd och det blev inte tid till att ta snyggskorna för strumpor till sköna, sköna pensionärseccoskorna låg ju framme och var snabbare att dra på.
Halv tolv ringde en kollega och undrade om lunch, och jag tänkte, "vänta nu, igår menar han, eller?" var helt övertygad om att klockan var typ tre på eftermiddagen och att jag redan ätit lunch. Så gick jag på seminarium och blev jätteinspirerad som vanligt och blev fotograferad med kollegan och kunde heja på en tjej från Miljöförvaltningen som värsta mingelproffset. Och när jag kom ut på Strandvägen lyste solen i klar luft från en tokblå sensommar/förhösthimmel och jag hade helst velat ta en båt från kajen och bara åkt iväg någonstans. Men istället köpte jag ankbröst på Hötorgshallarna som jag aldrig går till annars för jag tänker bara på att morfar brukade åka dit för att lukta på grejerna men aldrig köpa något för att där är så dyrt, trots att han för länge sedan lämnat en påvrare uppväxt norröver för en villa på Lidingö, ägde vita handskar och var ingenjööör, men det är jobbigt att tänka på eftersom han inte finns längre.
Så åker jag tillbaka till kontoret för att bli uppdaterad på att en till kollega blivit utarbetad och bli påmind om att fem kollegor försvinner på mammaledighet under loppet av ett halvår och jag känner mig smalare än jag någonsin vill vara, säger hejdå och åker till Globen för att hämta ut ett paket med överkast från Ellos. Kånkar hem på fyra kassar plus ett stort paket med en kökslampa i och måste ändå in på Coop för att köpa räkor eftersom jag älskar att göra saker i ett svep för då känner jag mig effektiv och det är på något sätt väldigt bra och tillfredsställande. Himlen är fortfarande alldeles klar och helst skulle jag vilja göra te och mackor, sätta på mig den neonrosa fleecen och gå och sätta mig på en knalle i skogen, men istället sätter jag på mig förklädet (som jag ägt i tjugo år och använt kanske fyra gånger) och sätter igång med förberedelser för morgondagens bokcirkelsmåltid.
Misslyckas med att koka ris och får sedan panik när jag plötsligt upptäcker mögel i tre av mina fem krukväxter och måste ringa till mamma för att få råd eftersom jag så gärna vill lyckas hålla dem vid liv, och medan ankbröstet ångkokas på mina assietter med rosor och guldkant som jag fått av min farmor som helt obegripligt inte heller finns längre, så ringer en kompis i upplösningstillstånd och behöver hjälp med en kris. Och jag är skitlugn och ger goda råd och sedan tuggar jag i mig två mackor med prickig korv och konstaterar att överkastet från Ellos är mörkare än jag tänkt men att jag inte orkar göra något åt det. Så var klockan plötsligt över läggdags och jag vågar slappna av lite eftersom jag ändå inte behöver energin längre, och jag blir så trött att jag nästan vill gråta. Så var den dagen över.
Och det är tisdag idag vilket betyder meditationsdag men det fick liksom inte plats. Jag förlåter mig själv och bestämmer att det blir tid på torsdag istället. Så lyssnar jag en gång till på Pauline och Never said I was an angel som bara är SÅ bra, men alltid får mig att tänka på en ledare på Friskis&Svettis som fick mig att upptäcka låten och har en tatuering på vristen och ser ut som han kanske är homosexuell.
Halv tolv ringde en kollega och undrade om lunch, och jag tänkte, "vänta nu, igår menar han, eller?" var helt övertygad om att klockan var typ tre på eftermiddagen och att jag redan ätit lunch. Så gick jag på seminarium och blev jätteinspirerad som vanligt och blev fotograferad med kollegan och kunde heja på en tjej från Miljöförvaltningen som värsta mingelproffset. Och när jag kom ut på Strandvägen lyste solen i klar luft från en tokblå sensommar/förhösthimmel och jag hade helst velat ta en båt från kajen och bara åkt iväg någonstans. Men istället köpte jag ankbröst på Hötorgshallarna som jag aldrig går till annars för jag tänker bara på att morfar brukade åka dit för att lukta på grejerna men aldrig köpa något för att där är så dyrt, trots att han för länge sedan lämnat en påvrare uppväxt norröver för en villa på Lidingö, ägde vita handskar och var ingenjööör, men det är jobbigt att tänka på eftersom han inte finns längre.
Så åker jag tillbaka till kontoret för att bli uppdaterad på att en till kollega blivit utarbetad och bli påmind om att fem kollegor försvinner på mammaledighet under loppet av ett halvår och jag känner mig smalare än jag någonsin vill vara, säger hejdå och åker till Globen för att hämta ut ett paket med överkast från Ellos. Kånkar hem på fyra kassar plus ett stort paket med en kökslampa i och måste ändå in på Coop för att köpa räkor eftersom jag älskar att göra saker i ett svep för då känner jag mig effektiv och det är på något sätt väldigt bra och tillfredsställande. Himlen är fortfarande alldeles klar och helst skulle jag vilja göra te och mackor, sätta på mig den neonrosa fleecen och gå och sätta mig på en knalle i skogen, men istället sätter jag på mig förklädet (som jag ägt i tjugo år och använt kanske fyra gånger) och sätter igång med förberedelser för morgondagens bokcirkelsmåltid.
Misslyckas med att koka ris och får sedan panik när jag plötsligt upptäcker mögel i tre av mina fem krukväxter och måste ringa till mamma för att få råd eftersom jag så gärna vill lyckas hålla dem vid liv, och medan ankbröstet ångkokas på mina assietter med rosor och guldkant som jag fått av min farmor som helt obegripligt inte heller finns längre, så ringer en kompis i upplösningstillstånd och behöver hjälp med en kris. Och jag är skitlugn och ger goda råd och sedan tuggar jag i mig två mackor med prickig korv och konstaterar att överkastet från Ellos är mörkare än jag tänkt men att jag inte orkar göra något åt det. Så var klockan plötsligt över läggdags och jag vågar slappna av lite eftersom jag ändå inte behöver energin längre, och jag blir så trött att jag nästan vill gråta. Så var den dagen över.
Och det är tisdag idag vilket betyder meditationsdag men det fick liksom inte plats. Jag förlåter mig själv och bestämmer att det blir tid på torsdag istället. Så lyssnar jag en gång till på Pauline och Never said I was an angel som bara är SÅ bra, men alltid får mig att tänka på en ledare på Friskis&Svettis som fick mig att upptäcka låten och har en tatuering på vristen och ser ut som han kanske är homosexuell.
torsdag 5 augusti 2010
Love, love, love...
 |
Illustration av syster Elin
|
The greatest thingDet som väckte mig var ordet "learn". Att kunna älska och själv ta emot kärlek är alltså inte en självklarhet, inte en reflex, utan en förmåga man ska tillägna sig någonstans på vägen! För självklart är allt sant som står i sångtexter...
you'll ever learn
is just to love
and be loved in return
Ibland känns det som om jag måste ha missat den där lektionen, och som tur är - eller kanske inte - är jag långt ifrån den enda. När man går i terapi (vilket jag också självklart har gjort som den seriösa självförbättrare jag är!) eller läser böcker om självkänsla är det här en återkommande stötesten. En sten som tycks kunna få vem som helst att snubbla i en hel uppsjö sammanhang som kan handla om allt från trasiga äktenskap till att inte våga fråga butiksbiträdet på ICA var bikarbonaten finns.
Men hur gör man då om man inser att man kanske inte riktigt har alla rätt när det kommer till "matters of the heart" och som vuxen vill lära sig "just to love and be loved" - eller för den delen återuppväcka förmågan man tidigare besuttit?
Älska dig själv! skriker alla terapeuter och självförbättrargurus. Älska dig själv. Det kan vara svårt att se sig själv i spegeln och yttra orden "jag älskar dig" till sin egen spegelbild och samtidigt både mena och tro det. Det berättar till exempel Mia Törnqvist om i sin inspirerande bok Självkänsla nu!
Det finns flera tekniker för hur man kan lära sig att älska sig själv och istället för att bara tycka att det är hemskt att de ska behöva finnas överhuvudtaget tar jag rådet och älskar mig själv så mycket det går. Det är fantastiskt bra, inget misstag är stort nog för att inte kunna förlåtas, alla ansträngningar uppmuntras oavsett resultat, ingen jämförelse kan sätta mig i dålig dager, no more bad hair days!
Hrm, nå kanske inte riktigt så, jag jobbar på det. Men visst tål det att tänkas på. The greatest thing you'll ever learn, is just to love, and be loved in return.
.
tisdag 3 augusti 2010
Att vara en hel människa
Lyssnade precis på det bästa sommarpratet hittills för i år, Natasha Illum Berg. Ett tänkvärt och klokt program, och så roligt att jag skrattade tårar! Dessutom med en röst som är behaglig att lyssna till vilket inte är alla förunnade.
När jag lyssnar på hennes berättelser tänker jag att det är för att bli som hon som jag sysslar med all denna självförbättring. Nej, jag vill inte flytta till Afrika och skriva böcker i en hydda, och nej jag vill inte bli storviltsjägare och riskera bli omkringkastad av flodhästar. Men jag vill som hon känna mina drömmar och ha modet att följa dem. Jag vill liksom bli tydligare i konturerna, stå hel och fast och veta vem jag är. Det är vad jag vill. Tack Natasha, för att du påminde mig om det idag.
Ayub Ogadas fina fina sång Kothiboro som spelas i programmet:
.
När jag lyssnar på hennes berättelser tänker jag att det är för att bli som hon som jag sysslar med all denna självförbättring. Nej, jag vill inte flytta till Afrika och skriva böcker i en hydda, och nej jag vill inte bli storviltsjägare och riskera bli omkringkastad av flodhästar. Men jag vill som hon känna mina drömmar och ha modet att följa dem. Jag vill liksom bli tydligare i konturerna, stå hel och fast och veta vem jag är. Det är vad jag vill. Tack Natasha, för att du påminde mig om det idag.
Ayub Ogadas fina fina sång Kothiboro som spelas i programmet:
.
måndag 2 augusti 2010
New beginnings
Vaknade helt slutkörd i morse med myrornas krig i huvudet och misstänkta stressutslag på ena armen som kliade infernaliskt. Min kropp vill uppenbarligen inte acceptera att semestern är slut. Försökte trösta med frukost på sängen men lyckades bara spilla ut en halv tekopp i lakanen. Det var bara att pallra sig iväg in till jobbet under passande grå och tung himmel.
Det är tur att man kan vända på en dag, jag menar, allra oftast så går det faktiskt. Det är som det där uttrycket att "det är inte hur man har det, utan hur man tar det." Vilket väl i käckhetsgrad ligger i samma paritet som "det finns inget dåligt väder, bara dåliga..." ja, du vet.
Möttes på jobbet av trevliga kollegor, tog långlunch och fick chans att hjälpa ett initiativ i Skåne som behövde tips om finansiering till en lovvärd miljöinsats. På väg hem köpte jag korgar till hatthyllan i hallen, och jag bryr mig inte om vad de säger, konsumtion gör mig glad! I alla fall när pengar tillåter mig att realisera en idé. Väl hemma blev det havrepannkakor med "chocholate spread" (för övrigt ett väldigt märkligt namn på en produkt som bara innehåller 5 % kakao men annars är precis lika hysteriskt onyttigt som Nutella) vilket jag har längtat efter sedan semesterresan till Paris där det drällde av vagnar som sålde nutella-crêpes som jag inte kunde äta eftersom jag sväller upp som en ballong av vetemjöl.
Det är inte alltid så lätt att vända en dag, men efter lite övning kan det låta sig göras när det behövs. Det handlar inte om att "tänka positivt", det handlar om att ge sig själv en chans till en bättre dag. Och ibland kan man behöva vända en dag flera gånger på raken.
Brukar tömma hjärnan på skräp och ta hjälp av U2 och refrängen i It's a beautiful day UTAN att uppfatta det som ironi. It's a beautiful day, don't let it slip away.
PS. Om du vill ha något mer handfasta råd om hur du snabbt kan vända en negativ dag, kolla Lilou Maces intervju med Sonia Choquette, "Stuck in negativity?", 4 nätta minuter.
Det är tur att man kan vända på en dag, jag menar, allra oftast så går det faktiskt. Det är som det där uttrycket att "det är inte hur man har det, utan hur man tar det." Vilket väl i käckhetsgrad ligger i samma paritet som "det finns inget dåligt väder, bara dåliga..." ja, du vet.
Möttes på jobbet av trevliga kollegor, tog långlunch och fick chans att hjälpa ett initiativ i Skåne som behövde tips om finansiering till en lovvärd miljöinsats. På väg hem köpte jag korgar till hatthyllan i hallen, och jag bryr mig inte om vad de säger, konsumtion gör mig glad! I alla fall när pengar tillåter mig att realisera en idé. Väl hemma blev det havrepannkakor med "chocholate spread" (för övrigt ett väldigt märkligt namn på en produkt som bara innehåller 5 % kakao men annars är precis lika hysteriskt onyttigt som Nutella) vilket jag har längtat efter sedan semesterresan till Paris där det drällde av vagnar som sålde nutella-crêpes som jag inte kunde äta eftersom jag sväller upp som en ballong av vetemjöl.
Det är inte alltid så lätt att vända en dag, men efter lite övning kan det låta sig göras när det behövs. Det handlar inte om att "tänka positivt", det handlar om att ge sig själv en chans till en bättre dag. Och ibland kan man behöva vända en dag flera gånger på raken.
Brukar tömma hjärnan på skräp och ta hjälp av U2 och refrängen i It's a beautiful day UTAN att uppfatta det som ironi. It's a beautiful day, don't let it slip away.
PS. Om du vill ha något mer handfasta råd om hur du snabbt kan vända en negativ dag, kolla Lilou Maces intervju med Sonia Choquette, "Stuck in negativity?", 4 nätta minuter.
söndag 25 juli 2010
Foxtrot, anyone?
Allt är energi. Det är utifrån det antagandet flera självförbättrargurus förklarar hur man kan förändra både sig själv och sin fysiska verklighet. Man behöver också energi för att åstadkomma förändring, ju mer energi du lägger bakom en önskan, desto snabbare kan förändringen åstadkommas. Rätt logiskt.
För att samla den här energin gäller det att göra sig av med energitjuvar och ägna sig åt sådant som istället ger dig energi och en av de saker som kan ge mig så mycket energi att det känns som om jag lyser är dans. Jag älskar dans! Jag har nog alltid gjort det men det var inte förrän för ungefär fem år sedan som jag började lära mig pardans. Först salsa, sedan bugg och foxtrot, lindy hop och tango. Det ligger något magiskt i att kunna röra sig till musik och när man dessutom klickar med en danspartner blir upplevelsen något mer än bara summan av delarna.
De senaste två dygnen har två låtar gått på repeat i min hjärna, låtar jag förmodligen inte skulle lyssnat på om jag inte förut hade dansat till dem - de är båda riktigt bra foxtrot-låtar. Nu skulle man bara ha någon att dansa med också... Får jag lov?
Need you now med Lady Antebellum, också utmärkt spelad av dansbandet Blender och Broken strings med James Morrison och Nelly Furtado, också utmärkt spelad av dansbandet Zlips.
För att samla den här energin gäller det att göra sig av med energitjuvar och ägna sig åt sådant som istället ger dig energi och en av de saker som kan ge mig så mycket energi att det känns som om jag lyser är dans. Jag älskar dans! Jag har nog alltid gjort det men det var inte förrän för ungefär fem år sedan som jag började lära mig pardans. Först salsa, sedan bugg och foxtrot, lindy hop och tango. Det ligger något magiskt i att kunna röra sig till musik och när man dessutom klickar med en danspartner blir upplevelsen något mer än bara summan av delarna.
De senaste två dygnen har två låtar gått på repeat i min hjärna, låtar jag förmodligen inte skulle lyssnat på om jag inte förut hade dansat till dem - de är båda riktigt bra foxtrot-låtar. Nu skulle man bara ha någon att dansa med också... Får jag lov?
Need you now med Lady Antebellum, också utmärkt spelad av dansbandet Blender och Broken strings med James Morrison och Nelly Furtado, också utmärkt spelad av dansbandet Zlips.
torsdag 15 juli 2010
I know I can count on you
Kroppen utgör en viktig del av självförbättringsprojektet. Begåvad med "smala" gener som jag är har motivationen sällan varit tillräckligt stor för att lägga mig till med goda träningsvanor. Men så för några år sedan trillade en släkting baklänges nerför en vindstrappa med ett helt gäng böcker i famnen. Läkarens dom var att hade hon inte varit så vältränad sedan hon var yngre hade hon med all säkerhet inte bara brutit revbenen utan även nacken. Det gav mig en tankeställare. Även om jag inte förstår varför man skulle få för sig att gömma undan böcker på vinden, men det är en annan femma.
När man läser självhjälpsböcker lär man sig snabbt att oförmågan att hålla sina löften om förbättrade vanor som att sluta röka och börja träna, inte behöver handla om "dålig karaktär", "slapp personlighet", dålig motivation eller helt enkelt lathet. Det handlar om oförmågan att respektera sina egna beslut. Det är nog ta mig tusan något av det viktigaste jag har lärt mig, så låt mig säga det igen: förmågan att respektera sina egna beslut.
Om du vågar ta 100 procents ansvar för ditt liv - och jag säger vågar, för även om det kan låta självklart är det ett tungt ansvar man gärna kan vilja smita ifrån ibland - och fattar beslut som ligger i linje med det du vill uppnå, då behöver du inte göra någonting annat än att respektera de besluten. Vilket så klart inte alltid är plättlätt. Men, om du sviker dig själv genom att inte hålla dina löften hamnar du lätt i en negativ spiral och du slutar att tro på dig själv, precis som du skulle misstro vilket nöt som helst som bara lovar och lovar...
Min träning omfattas idag av ett sådant löfte. Jag har lovat mig själv att träna regelbundet för att hålla mig frisk och för att njuta av att jag KAN. Det är en fantastisk ynnest som hur pretentiöst det än kan låta göra mig oerhört tacksam över min kropp varje gång jag tränar, oavsett hur jobbigt det är och oavsett hur bra det går.
För ett drygt år sedan började motvilligt jogga. Jag har alltid avskytt det och både jag och mina stackars vrister har mycket dåliga minnen från skoltiden när vi tvingades ut på stigar med rötter som liksom bara fanns till för att lägga fälleben på en (för övrigt ett småländsk uttryck tror jag, krokben alltså). Men så efter en galloperation som gjorde det ytterligt obehagligt att vrida och böja kroppen under en lång tid, blev joggning ända möjligheten till träning. Och, ett löfte är ett löfte. Går det inte att göra situps och köra gympaövningar på kära Friskis&Svettis blir det till att hitta på något annat. Inte så lite chockad upptäckte jag att jag faktiskt gillade det. God works in mysterious ways. Och apropå Gud vill jag dela med mig av den absolut bästa låten in min jogginglista, vilket egentligen var anledningen till varför jag började skriva det här inlägget, You've got the love I need med The Source och Candi Staton. Min version är härliga 6 minuter lång vilket man hinner springa en bit på, men här kommer en något kortare version av samma remix, vassego:
När man läser självhjälpsböcker lär man sig snabbt att oförmågan att hålla sina löften om förbättrade vanor som att sluta röka och börja träna, inte behöver handla om "dålig karaktär", "slapp personlighet", dålig motivation eller helt enkelt lathet. Det handlar om oförmågan att respektera sina egna beslut. Det är nog ta mig tusan något av det viktigaste jag har lärt mig, så låt mig säga det igen: förmågan att respektera sina egna beslut.
Om du vågar ta 100 procents ansvar för ditt liv - och jag säger vågar, för även om det kan låta självklart är det ett tungt ansvar man gärna kan vilja smita ifrån ibland - och fattar beslut som ligger i linje med det du vill uppnå, då behöver du inte göra någonting annat än att respektera de besluten. Vilket så klart inte alltid är plättlätt. Men, om du sviker dig själv genom att inte hålla dina löften hamnar du lätt i en negativ spiral och du slutar att tro på dig själv, precis som du skulle misstro vilket nöt som helst som bara lovar och lovar...
Min träning omfattas idag av ett sådant löfte. Jag har lovat mig själv att träna regelbundet för att hålla mig frisk och för att njuta av att jag KAN. Det är en fantastisk ynnest som hur pretentiöst det än kan låta göra mig oerhört tacksam över min kropp varje gång jag tränar, oavsett hur jobbigt det är och oavsett hur bra det går.
För ett drygt år sedan började motvilligt jogga. Jag har alltid avskytt det och både jag och mina stackars vrister har mycket dåliga minnen från skoltiden när vi tvingades ut på stigar med rötter som liksom bara fanns till för att lägga fälleben på en (för övrigt ett småländsk uttryck tror jag, krokben alltså). Men så efter en galloperation som gjorde det ytterligt obehagligt att vrida och böja kroppen under en lång tid, blev joggning ända möjligheten till träning. Och, ett löfte är ett löfte. Går det inte att göra situps och köra gympaövningar på kära Friskis&Svettis blir det till att hitta på något annat. Inte så lite chockad upptäckte jag att jag faktiskt gillade det. God works in mysterious ways. Och apropå Gud vill jag dela med mig av den absolut bästa låten in min jogginglista, vilket egentligen var anledningen till varför jag började skriva det här inlägget, You've got the love I need med The Source och Candi Staton. Min version är härliga 6 minuter lång vilket man hinner springa en bit på, men här kommer en något kortare version av samma remix, vassego:
måndag 12 juli 2010
En dröm slår in!
För en dryg vecka sedan befann jag mig i ett julivarmt Paris och i en allt desperatare jakt på en plats med fungerande luftkonditionering hamnade jag i Louvrens två våning stora museishop. En dryg timme senare traskar jag ut ur butiken, svettig och 3000 kronor fattigare men lyckligt tryckande ett med rött papper inslaget paket mot bröstet.
Det här berättar jag för att jag i egenskap av självförbättrare självklart även har umgåtts med attraktionslagen, känd för alla som någon gång läst boken eller sett den otroligt haussade filmen The Secret. Attraktionslagen säger att det vi attraherar in i våra liv är ett resultat av de vibrationer vi själva sänder ut, vilket innebär att vi kan få allt vi vill om vi bara lär oss hantera denna lag. Be så ska du få som väl den mesta boken om attraktionslagen heter.
Jag har i flera år önskat att jag någon gång skulle bo så att jag kan äga en gobeläng. Det är väl kanske inte sådär vansinnigt vanligt som önskemål men drömmen väcktes när jag för många år sedan som fattig student såg La dame à la licorne (= Damen med enhörningen), en serie av sex flera meter stora gobelänger. Att det var så de hette och att det var på Musée Cluny, numera Medeltidsmuséet i Paris jag såg dem glömde jag bort, men jag glömde inte bort min upplevelse av dem - hur jag blev stående så länge att jag höll på att tappa bort mitt resesällskap, hur mina ögon helt enkelt vägrade att se sig mätt på prakten.
I vintras köpte jag en lägenhet, en lägenhet som bland annat skulle uppfylla villkoren att ha väggar nog för en öppen spis och många tavlor - vilket inte är det lättaste när "öppen planlösning" varit så styrande de senaste åren att väggar har rykt så man blir orolig för att någon ska ha fått gipslunga på köpet. Lägenheten hittade jag, så klart, nyttjandes attraktionslagen, tro't om du vill.
Och så plötsligt, spankulerandes omkring bland vackra saker i en museishop, njutandes av några grader mindre än 30+, står jag plötsligt framför en mindre kopia av huvudnumret i serien La dame à la licorne. Jag tror inte det är sant, går fram och tillbaka, läser noga flera gånger på den lilla etiketten på väggen och blir stående långt efter det att min resekamrat ledsnat och gått för att köpa en chausson de pomme på närmaste café. Jag tittar på storleken. Den mindre versionen passar både semesterkassan och på två centimeter när över min nyinskaffade öppna spis. En säkerligen mycket bildad, mycket stolt och mycket fransk äldre herre som arbetar i shopen kliver fram, kliar sitt prydliga lilla skägg och förklarar att gobelängen jag fastnat för är "fantastique". Jag håller med, fortsätter att glo och berättar hur jag först såg den. Det slutar med att han fuskar till mig 10% rabatt på priset, tipsar mig om en billigare butik i Montmartre till mitt nästa besök i Paris och får mig att lova att läsa på om gobelängens symbolik.
Så gick en dröm i uppfyllelse. Visserligen är gobelängen inte flera kvadratmeter stor och den hänger inte på en vägg med imponerande takhöjd. Men jag har min vägg och jag har min gobeläng, och jag kan fortfarande inte se mig mätt på den.
PS. La dame à la licorne har för övrigt inspirerat en hel rad romanförfattare och dessutom bandet Shearwater som har skrivit en väldigt fin låt med samma namn.
Det här berättar jag för att jag i egenskap av självförbättrare självklart även har umgåtts med attraktionslagen, känd för alla som någon gång läst boken eller sett den otroligt haussade filmen The Secret. Attraktionslagen säger att det vi attraherar in i våra liv är ett resultat av de vibrationer vi själva sänder ut, vilket innebär att vi kan få allt vi vill om vi bara lär oss hantera denna lag. Be så ska du få som väl den mesta boken om attraktionslagen heter.
Jag har i flera år önskat att jag någon gång skulle bo så att jag kan äga en gobeläng. Det är väl kanske inte sådär vansinnigt vanligt som önskemål men drömmen väcktes när jag för många år sedan som fattig student såg La dame à la licorne (= Damen med enhörningen), en serie av sex flera meter stora gobelänger. Att det var så de hette och att det var på Musée Cluny, numera Medeltidsmuséet i Paris jag såg dem glömde jag bort, men jag glömde inte bort min upplevelse av dem - hur jag blev stående så länge att jag höll på att tappa bort mitt resesällskap, hur mina ögon helt enkelt vägrade att se sig mätt på prakten.
I vintras köpte jag en lägenhet, en lägenhet som bland annat skulle uppfylla villkoren att ha väggar nog för en öppen spis och många tavlor - vilket inte är det lättaste när "öppen planlösning" varit så styrande de senaste åren att väggar har rykt så man blir orolig för att någon ska ha fått gipslunga på köpet. Lägenheten hittade jag, så klart, nyttjandes attraktionslagen, tro't om du vill.
Och så plötsligt, spankulerandes omkring bland vackra saker i en museishop, njutandes av några grader mindre än 30+, står jag plötsligt framför en mindre kopia av huvudnumret i serien La dame à la licorne. Jag tror inte det är sant, går fram och tillbaka, läser noga flera gånger på den lilla etiketten på väggen och blir stående långt efter det att min resekamrat ledsnat och gått för att köpa en chausson de pomme på närmaste café. Jag tittar på storleken. Den mindre versionen passar både semesterkassan och på två centimeter när över min nyinskaffade öppna spis. En säkerligen mycket bildad, mycket stolt och mycket fransk äldre herre som arbetar i shopen kliver fram, kliar sitt prydliga lilla skägg och förklarar att gobelängen jag fastnat för är "fantastique". Jag håller med, fortsätter att glo och berättar hur jag först såg den. Det slutar med att han fuskar till mig 10% rabatt på priset, tipsar mig om en billigare butik i Montmartre till mitt nästa besök i Paris och får mig att lova att läsa på om gobelängens symbolik.
Så gick en dröm i uppfyllelse. Visserligen är gobelängen inte flera kvadratmeter stor och den hänger inte på en vägg med imponerande takhöjd. Men jag har min vägg och jag har min gobeläng, och jag kan fortfarande inte se mig mätt på den.
PS. La dame à la licorne har för övrigt inspirerat en hel rad romanförfattare och dessutom bandet Shearwater som har skrivit en väldigt fin låt med samma namn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)