För en dryg vecka sedan befann jag mig i ett julivarmt Paris och i en allt desperatare jakt på en plats med fungerande luftkonditionering hamnade jag i Louvrens två våning stora museishop. En dryg timme senare traskar jag ut ur butiken, svettig och 3000 kronor fattigare men lyckligt tryckande ett med rött papper inslaget paket mot bröstet.
Det här berättar jag för att jag i egenskap av självförbättrare självklart även har umgåtts med attraktionslagen, känd för alla som någon gång läst boken eller sett den otroligt haussade filmen The Secret. Attraktionslagen säger att det vi attraherar in i våra liv är ett resultat av de vibrationer vi själva sänder ut, vilket innebär att vi kan få allt vi vill om vi bara lär oss hantera denna lag. Be så ska du få som väl den mesta boken om attraktionslagen heter.
Jag har i flera år önskat att jag någon gång skulle bo så att jag kan äga en gobeläng. Det är väl kanske inte sådär vansinnigt vanligt som önskemål men drömmen väcktes när jag för många år sedan som fattig student såg La dame à la licorne (= Damen med enhörningen), en serie av sex flera meter stora gobelänger. Att det var så de hette och att det var på Musée Cluny, numera Medeltidsmuséet i Paris jag såg dem glömde jag bort, men jag glömde inte bort min upplevelse av dem - hur jag blev stående så länge att jag höll på att tappa bort mitt resesällskap, hur mina ögon helt enkelt vägrade att se sig mätt på prakten.
I vintras köpte jag en lägenhet, en lägenhet som bland annat skulle uppfylla villkoren att ha väggar nog för en öppen spis och många tavlor - vilket inte är det lättaste när "öppen planlösning" varit så styrande de senaste åren att väggar har rykt så man blir orolig för att någon ska ha fått gipslunga på köpet. Lägenheten hittade jag, så klart, nyttjandes attraktionslagen, tro't om du vill.
Och så plötsligt, spankulerandes omkring bland vackra saker i en museishop, njutandes av några grader mindre än 30+, står jag plötsligt framför en mindre kopia av huvudnumret i serien La dame à la licorne. Jag tror inte det är sant, går fram och tillbaka, läser noga flera gånger på den lilla etiketten på väggen och blir stående långt efter det att min resekamrat ledsnat och gått för att köpa en chausson de pomme på närmaste café. Jag tittar på storleken. Den mindre versionen passar både semesterkassan och på två centimeter när över min nyinskaffade öppna spis. En säkerligen mycket bildad, mycket stolt och mycket fransk äldre herre som arbetar i shopen kliver fram, kliar sitt prydliga lilla skägg och förklarar att gobelängen jag fastnat för är "fantastique". Jag håller med, fortsätter att glo och berättar hur jag först såg den. Det slutar med att han fuskar till mig 10% rabatt på priset, tipsar mig om en billigare butik i Montmartre till mitt nästa besök i Paris och får mig att lova att läsa på om gobelängens symbolik.
Så gick en dröm i uppfyllelse. Visserligen är gobelängen inte flera kvadratmeter stor och den hänger inte på en vägg med imponerande takhöjd. Men jag har min vägg och jag har min gobeläng, och jag kan fortfarande inte se mig mätt på den.
PS. La dame à la licorne har för övrigt inspirerat en hel rad romanförfattare och dessutom bandet Shearwater som har skrivit en väldigt fin låt med samma namn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar