Kroppen utgör en viktig del av självförbättringsprojektet. Begåvad med "smala" gener som jag är har motivationen sällan varit tillräckligt stor för att lägga mig till med goda träningsvanor. Men så för några år sedan trillade en släkting baklänges nerför en vindstrappa med ett helt gäng böcker i famnen. Läkarens dom var att hade hon inte varit så vältränad sedan hon var yngre hade hon med all säkerhet inte bara brutit revbenen utan även nacken. Det gav mig en tankeställare. Även om jag inte förstår varför man skulle få för sig att gömma undan böcker på vinden, men det är en annan femma.
När man läser självhjälpsböcker lär man sig snabbt att oförmågan att hålla sina löften om förbättrade vanor som att sluta röka och börja träna, inte behöver handla om "dålig karaktär", "slapp personlighet", dålig motivation eller helt enkelt lathet. Det handlar om oförmågan att respektera sina egna beslut. Det är nog ta mig tusan något av det viktigaste jag har lärt mig, så låt mig säga det igen: förmågan att respektera sina egna beslut.
Om du vågar ta 100 procents ansvar för ditt liv - och jag säger vågar, för även om det kan låta självklart är det ett tungt ansvar man gärna kan vilja smita ifrån ibland - och fattar beslut som ligger i linje med det du vill uppnå, då behöver du inte göra någonting annat än att respektera de besluten. Vilket så klart inte alltid är plättlätt. Men, om du sviker dig själv genom att inte hålla dina löften hamnar du lätt i en negativ spiral och du slutar att tro på dig själv, precis som du skulle misstro vilket nöt som helst som bara lovar och lovar...
Min träning omfattas idag av ett sådant löfte. Jag har lovat mig själv att träna regelbundet för att hålla mig frisk och för att njuta av att jag KAN. Det är en fantastisk ynnest som hur pretentiöst det än kan låta göra mig oerhört tacksam över min kropp varje gång jag tränar, oavsett hur jobbigt det är och oavsett hur bra det går.
För ett drygt år sedan började motvilligt jogga. Jag har alltid avskytt det och både jag och mina stackars vrister har mycket dåliga minnen från skoltiden när vi tvingades ut på stigar med rötter som liksom bara fanns till för att lägga fälleben på en (för övrigt ett småländsk uttryck tror jag, krokben alltså). Men så efter en galloperation som gjorde det ytterligt obehagligt att vrida och böja kroppen under en lång tid, blev joggning ända möjligheten till träning. Och, ett löfte är ett löfte. Går det inte att göra situps och köra gympaövningar på kära Friskis&Svettis blir det till att hitta på något annat. Inte så lite chockad upptäckte jag att jag faktiskt gillade det. God works in mysterious ways. Och apropå Gud vill jag dela med mig av den absolut bästa låten in min jogginglista, vilket egentligen var anledningen till varför jag började skriva det här inlägget, You've got the love I need med The Source och Candi Staton. Min version är härliga 6 minuter lång vilket man hinner springa en bit på, men här kommer en något kortare version av samma remix, vassego:
Wow, vad kul att du har startat en blogg! Hamnar genast bland mina favoriter.
SvaraRaderaOch jag ska ta till mig rådet att respektera mina egna beslut. Ska försöka iallafall...
:-) Det är vad som händer när man plötsligt har lite tid att leka på! Och vad gäller dina egna beslut behöver du inte försöka, du vet ju att du kan.
SvaraRadera