Åka tåg

Jag tycker om att åka tåg. Jag tycker om att åka tåg som fungerar och går enligt tidtabell. Jag tycker om vältempererade, halvtomma tåg med fräscha säten och bistrovagn.

Framför allt tycker jag om att åka första klass, där sätena är lite bredare, gången rymligare, där det är nära till toaletten och där det inte luktar tågluffarsvett. Där är det lugnt och bekvämt.

Där är det också ofattbart långt ifrån kalla och smutsiga tåg i Indiens Rajasthan där sätena är av galon och skräpet som lämnas kvar på golvet av passagerarna sopas upp av små pojkar i för lite kläder som kryper på knä bland fötterna med en trasa och inte kan förvänta sig någon annan lön än det passagerarna kan tänkas ge i ren barmhärtighet när pojkarnas bruna ögon vänds upp mot dem från det kalla golvet.

Jag tycker om att åka tåg. Med egna ögon kan jag se hur jag rör mig mellan från och till, jag kan höra hur vi far fram över rälsen och jag känner pulsen i stolen. Själen hinner liksom med. Det är inte som att flyga. Jag älskar att vara uppe i luften, men själva resandet tillåter inte kroppen att med sina sinnen förstå rörelsen och jag är alltid trött och lite förvirrad när jag kommer fram.

Jag tycker om att åka tåg för att det ger tid till eftertanke. Eller läsning, eller om man har tur med täckningen radiolyssnande. Eller bara tid att tömma hjärnan, lämna alla tankar mellan syllarna man lämnar bakom sig. Eller tid till nya bekantskaper, som en bekant som alltid tycks hitta ett ragg i sätet bredvid.

Ja, jag tycker om att åka tåg. Det är lite som att vänta, ett glapp mellan det som varit och det som ska hända, och om man lyckas frigöra sig från känslan av rastlöshet är det vilsamma ögonblick. Att för en stund befinna mig i ett rum som tillhör mig lika mycket som de andra som är där, och där jag kan lämna arbetet med att ta mig fram till någon annan.