Den mest frustrerande kön på IKEA är inte kön till kassorna, det är kön till restaurangen.
Idag kom jag till IKEA kl 13.25 och var i stort behov av lunch. Vilket alla andra på den gratisbuss jag kommit med också verkade vara för alla gick till kön som när jag kom dit räckte gott och väl utanför själva restaurangdelen. Jag bestämde mig naivt för att det förmodligen skulle vara mindre folk lite senare och gick för att göra mina inköp. 40 minuter senare kom jag tillbaka närmare svältgränsen bara för att konstatera att kön fortfarande var lika lång.
Det här försatte mig i en frustrerande situation. Jag ville egentligen ta en snabblunch för att 25 minuter senare kunna ta bussen tillbaka in till stan, ljudnivån i restaurangen uppgick till typ en stor byggarbetsplats och tio förskoleklasser tillsammans och dessutom har lågt blodsocker en tendens att göra mig tämligen grinig.
Istället för att få panik, surt sucka högt och blänga menande på mina närmaste köoffer, eller svälta mig hem till en lägenhet som efter två veckors resande är sopren på något att äta, bestämde jag att det här var ett ypperligt tillfälle att öva på att finna lugn och harmoni i stressiga situationer. Det är ju trots allt en av de många färdigheter jag har försökt tillägna mig under mina år som självförbättrare.
Eftersom en av de mentala lagarna säger att det du fokuserar på växer, så försökte jag rikta uppmärksamheten på något annat. Jag tittade på folk. På kvinnan längre fram i kön med två tonårsdöttrar som ideligen slängde med sina långa hårmanar, en blondin och en brunett, på mannen med mörkt, lockigt hår som framgångsrikt roade både sig själv och barnet han bar på armen genom att blåsa den senare under de nakna fötterna, kvinnan vid ett bord bredvid med fyra mindre barn varav ett förståndshandikappat i rullstol, som försökte mata, skära, förmana, serva med glasspinnar och samtidigt få i sig något av sin egen mat, på det äldre paret som försiktigt balanserade maten på sina brickor på väg bort till kassan.
Sakta blev det nästan konstanta bestickrasslet, ljudet av glas som går i kras mot golvet, människors prat och barns... oljud, till en jämn och lite dunkel ljudmatta. Och när det blev min tur att betala var stressnivån så låg att jag lugnt kunde hitta ett bord längst bort och faktiskt njuta av min lax med broccolitimbaler. Mission successfully completed. Belönade mig själv med en chokladboll. Peace!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar