De senaste par dagarna har jag blåst igenom två av mina semesterböcker och hållt ett halvt öga på två engelska detektivserier som ju alltid tenderar att dyka upp sommartid. Berättelserna utspelar sig alla på landsbygden, utan hyreshus och stora shoppingcenters, tunnelbanor och turistvärdar. Bortsett från diverse mord, svält, hustrumisshandel och krig (...) är det som om något drar i mig när miljöerna och livet i de här byarna beskrivs. Av dramatisk natur, grannar man faktiskt har en relation till (alla som har sett grannarna i den egna trappuppgången, upp med en hand!), ett liv som följer den egna takten - inte någon annans. Det är måhända en idealiserad bild, men i så fall idealiserad på samma sätt som storstaden är i tv-serier som Sex and the City som alltid bara skildrar glamouren och aldrig trashankarna.
Hans, min flöjtlärare under gymnasietiden, packade ihop sin familj och lämnade Stockholm för en håla i Småland för att han inte trivdes med storstadshetsen. Den där hetsen man märker av så fort man kommer ner i tunneln mellan Centralstation och T-centralen. Han tyckte att hans humör förändrades till det negativa direkt varje gång han åkte tillbaka, blev lättirriterad, stressad och liksom trängd. Jag förstår precis vad han menar, även om det där flödet av människor också kan ge mig en sällsam känsla av att höra till.
Jag gillar storstaden. Jag gillar Stockholm där jag bor, det är en vacker och härligt grön och blå stad! Och jag gillar vita Paris, och mysiga Köpenhamn, de större städer jag har mest erfarenhet av. Men gillar jag verkligen att LEVA där? Någonstans skaver det. Kanske är det rocken som liksom är för stor. Eller för liten. Finns det mer rum för tanken där det finns mer rymd överhuvudtaget? Allt som är stort i en storstad tar ju också en massa plats som ger mindre utrymme till...mig.
I många självförbättringssammanhang uppmuntras man att se framför sig hur man vill att ens liv ska te sig längre fram. I sådana bilder är jag aldrig i stan. Jag pratar med någon över staketet, hänger vid en grind, går ut med hunden, studerar småkryp ur ett barns ögon och tiden, ja den är min, och den räcker till, precis.
Imorgon bär det av igen, den här gången till hängmatteland med gott om rymd och skog och förhoppningsvis tid. Och så tror jag att det kan vara läge för Henry David Thoreaus Walden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar