Ne... Ja?
M Å R N I B R A A A ! ! ?
JAAA! (För i h-e..)
Alltså det här med träning. Jag går för det mesta på gympapass. Där är ledarna glada och trevliga och skuttar omkring värre än oss motionärer, svettas med oss, sträcker muskler, känner mjölksyran. De lider med oss. Som...Jesus. Typ. (Okej, jag erkänner. Jag har sett hela serien The Bible på svtplay.)
Men ibland går man förbi ett mindre rum som innehåller maskiner. Maskiner och konstiga redskap som lika gärna skulle kunna vara tortyrredskap som något annat. Men vänta... det är ju precis vad det är!
Och medan discomusiken pulserar genom rummet så att basen nästan känns i bröstet – och om man har tur hjälper en att göra den där sista armhävningen, medan man spänner kroppen och undrar när det ska ta slut och om det här verkligen kan vara bra, då kliver ledaren omkring, justerar, visar, men framför allt peppar. Och de peppar med ett MÅR NI BRA?! för att överrösta musiken och kanske också för att liksom förmedla ännu lite energi. Och de som kämpar under vikter, på balansplattor, med rep och golv, de pressar fram ett JAAA! Som slavar som vet vad de måste göra för att inte få piskan, eller bara ägnar sig åt självbedrägeri.
För man mår inte bra. Det gör man inte. Om det är bra träning då river det i lungorna, svider i musklerna och klibbar av svett. Bra mår man först efteråt. I alla fall en stund, innan träningsvärken kommer. Och kommer den inte blir man missnöjd och mår inte bra av det heller.
Nää, ja ba skoja lite:-) För ibland kan jag komma på mig själv med att på gympapassets sista konditionsdel, när man vet att det här är det jobbigaste och snart är det slut, le. Le stort. Känna mig riktigt glad. Och jag vet inte om det är för att jag är nöjd över att ha klarat livhanken ända till slutet, eller om det faktiskt är för att det bara känns BRAAA!!!
Visar inlägg med etikett träning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett träning. Visa alla inlägg
onsdag 10 april 2013
söndag 3 mars 2013
Åka skidor
Vasaloppet idag. Och jag har åkt skidor. I övrigt finns inga som helst samband mellan mig och Vasaloppet.
Har omfamnat vintern idag, trots att jag ju tycker att den borde ta slut nu någon gång. Har stirrat mig nästanblind på vit snö, vänt ansiktet mot en värmande sol och stånkat fram i bakhala spår med en skare som försökt rycka ifrån mig stavarna. Och härligt var det! Lika härligt som den varma chokladen som intogs bredvid spåret och det varma bubbelbadet efteråt.
Har omfamnat vintern idag, trots att jag ju tycker att den borde ta slut nu någon gång. Har stirrat mig nästanblind på vit snö, vänt ansiktet mot en värmande sol och stånkat fram i bakhala spår med en skare som försökt rycka ifrån mig stavarna. Och härligt var det! Lika härligt som den varma chokladen som intogs bredvid spåret och det varma bubbelbadet efteråt.
tisdag 8 januari 2013
Jag är en pommes frites
Nu har knotor knäckts, halsen dragits ut och muskler rådbråkats. Nu är jag redo för vårens träning och jag har precis bestämt hur den ska se ut! Det blir en retur till Friskis&Svettis med tre pass i veckan där en normal vecka helst ska innebära åtminstone två pass intensivträning med Medel Puls, Intervall Flex eller Intensivgympa. Jajemen, här ska förbättras så det står härliga till. (Notera fegkursiverna.) Dessutom ska det kritiska stället av ryggen runt nedre delen av revbenen mjukas upp enligt kiropraktorn, hur det nu ska gå till.
Det här betyder tyvärr ett åtminstone tillfälligt adjö till Body Combat och Zumba, men det kan inte hjälpas. När det behöver tas rejäla tag litar jag mer på de utmattningstekniker som funkat förut. Och det behövs, för magen har växt för varje månad det senaste året och det är både obekvämt och oroväckande. I synnerhet som jag ända sedan jag hörde talas om att det fanns nojat om att jag kan vara en så kallad pommes frites-människa, alltså en person som är smal utanpå men fet inuti. Nä, jag vill kunna äta en efterrätt utan att vara rädd för att samtidigt bädda in organen i ett täcke av farligt fett. Som tur är har jag en sådan där tokavancerad våg som mäter både kilo och fettandelar, och ett måttband har man ju, så insatsen ska dokumenteras med före och efter där efter får bli veckan innan midsommar. Så var det bestämt.
Note to self: Boka in fler massagepass.
Det här betyder tyvärr ett åtminstone tillfälligt adjö till Body Combat och Zumba, men det kan inte hjälpas. När det behöver tas rejäla tag litar jag mer på de utmattningstekniker som funkat förut. Och det behövs, för magen har växt för varje månad det senaste året och det är både obekvämt och oroväckande. I synnerhet som jag ända sedan jag hörde talas om att det fanns nojat om att jag kan vara en så kallad pommes frites-människa, alltså en person som är smal utanpå men fet inuti. Nä, jag vill kunna äta en efterrätt utan att vara rädd för att samtidigt bädda in organen i ett täcke av farligt fett. Som tur är har jag en sådan där tokavancerad våg som mäter både kilo och fettandelar, och ett måttband har man ju, så insatsen ska dokumenteras med före och efter där efter får bli veckan innan midsommar. Så var det bestämt.
Note to self: Boka in fler massagepass.
torsdag 8 november 2012
Pow!
Efter drygt tio år med Friskis&Svettis har jag vågat mig på att byta till en annan träningskedja, SportLife. Har haft träningskort i en månad och försöker testa flera pass för att hitta något som funkar. Absolut roligast hittills är BODYCOMBAT!
Alltså, det låter ju helt brutalt. Ser man bara ordet undrar man om det verkligen kan vara bra. Det skulle lika gärna kunna handla om självskadebeteende som om ett träningspass. Efter att ha testat det två gånger är jag faktiskt inte helt säker på om det egentligen föreligger någon motsats där. Ena gången höll jag på att sparka en medtränare i huvudet (tack vare min perfekt höga 90-graders-kick så klart) och andra gången var jag nära att knocka mig själv rakt i ansiktet med en krokig höger.
Kolla, visst är det snyggt! Noterade dock idag att jag själv mer ser ut som Mowgli i Disney-versionen när han med löjligt små knytnävar försöker ge sig på Baloo...
Men, jag hoppas det tar sig. Jag har ju humor. Som tur är. Och så gillar jag E-type vilket också är en fördel i sammanhanget.
Alltså, det låter ju helt brutalt. Ser man bara ordet undrar man om det verkligen kan vara bra. Det skulle lika gärna kunna handla om självskadebeteende som om ett träningspass. Efter att ha testat det två gånger är jag faktiskt inte helt säker på om det egentligen föreligger någon motsats där. Ena gången höll jag på att sparka en medtränare i huvudet (tack vare min perfekt höga 90-graders-kick så klart) och andra gången var jag nära att knocka mig själv rakt i ansiktet med en krokig höger.
Kolla, visst är det snyggt! Noterade dock idag att jag själv mer ser ut som Mowgli i Disney-versionen när han med löjligt små knytnävar försöker ge sig på Baloo...
söndag 26 augusti 2012
Löprundan från helvetet
Okej, det var väl lite att ta i, men kul var det inte – och allt hade gått bättre om jag bara vågat lita lite mer på mig själv.
Med Tjejmilen bara en vecka bort lade jag igår upp en löptur som kunde varieras mellan sju och tolv kilometer beroende på hur det kändes i kroppen. Höftböjarna har trilskat hela sommaren och jag ville testa hur långt det gick att springa utan att de gav mig problem.
Jag gav mig iväg i långsam takt, det var härligt springväder och allt kändes fint så efter första 3,5 km bestämde jag mig för att våga mig på den längre rundan. Det finns massor med fina spår i Nackareservatet och jag är väldigt tacksam över att de finns. MEN. Där är löprundor uppmärkta med Hellasgården, Björkhagen, Gå- och löpkliniken och Sörmlandsleden, det är prickar och streck och fyrkanter och Musse Pigg, i rött, grönt, gult, vitt och blått! Med uselt lokalsinne litar jag blint på vad andra säger till mig om vart jag ska och jag följer slaviskt alla tecken. Så också igår, med resultatet att jag aldrig höll på att komma hem.
När jag insett att jag sprungit fel en tredje gång och istället för att lyssna till mitt egna sunda förnuft försökt följa markeringarna, gav jag upp. Höftböjarna ömmade och utan mål i sikte var det svårt att motivera sig att fortsätta. Gick i två kilometer innan jag till slut lyckades hitta kända marker och kunde jogga tillbaka hem de sista 3,5 kilometrarna. Kom hem efter två timmar med höftböjare som gjorde så ont att jag knappt kom uppför trappen till lägenheten, och dessutom med outrättat ärende. Utan klocka eller GPS eller någon annan av alla teknikprylar folk verkar ha med sig på sina löprundor nuförtiden, har jag fortfarande ingen aning om hur långt jag kunde springa innan kroppen började trilska.
Så var det med det. Jag kan inte vara säker på att det hade gått så mycket bättre om jag gått på eget minne, men ibland kanske man kommer snabbare fram till målet om man ifrågasätter en vägvisare.
Med Tjejmilen bara en vecka bort lade jag igår upp en löptur som kunde varieras mellan sju och tolv kilometer beroende på hur det kändes i kroppen. Höftböjarna har trilskat hela sommaren och jag ville testa hur långt det gick att springa utan att de gav mig problem.
Jag gav mig iväg i långsam takt, det var härligt springväder och allt kändes fint så efter första 3,5 km bestämde jag mig för att våga mig på den längre rundan. Det finns massor med fina spår i Nackareservatet och jag är väldigt tacksam över att de finns. MEN. Där är löprundor uppmärkta med Hellasgården, Björkhagen, Gå- och löpkliniken och Sörmlandsleden, det är prickar och streck och fyrkanter och Musse Pigg, i rött, grönt, gult, vitt och blått! Med uselt lokalsinne litar jag blint på vad andra säger till mig om vart jag ska och jag följer slaviskt alla tecken. Så också igår, med resultatet att jag aldrig höll på att komma hem.
När jag insett att jag sprungit fel en tredje gång och istället för att lyssna till mitt egna sunda förnuft försökt följa markeringarna, gav jag upp. Höftböjarna ömmade och utan mål i sikte var det svårt att motivera sig att fortsätta. Gick i två kilometer innan jag till slut lyckades hitta kända marker och kunde jogga tillbaka hem de sista 3,5 kilometrarna. Kom hem efter två timmar med höftböjare som gjorde så ont att jag knappt kom uppför trappen till lägenheten, och dessutom med outrättat ärende. Utan klocka eller GPS eller någon annan av alla teknikprylar folk verkar ha med sig på sina löprundor nuförtiden, har jag fortfarande ingen aning om hur långt jag kunde springa innan kroppen började trilska.
Så var det med det. Jag kan inte vara säker på att det hade gått så mycket bättre om jag gått på eget minne, men ibland kanske man kommer snabbare fram till målet om man ifrågasätter en vägvisare.
onsdag 18 juli 2012
Insikt i en bastu
Igår ställde jag mig på löpbandet. Det får nog räknas som en första gång faktiskt för förra gången jag ställde mig på ett löpband hann jag bara springa i 20 sekunder innan det slängde av mig – en upplevelse jag fortfarande har ärr efter.
I alla fall belönade jag mig med ett bastubesök efter löpningen och i bastun träffade jag en kvinna i övre 60-årsåldern. Eller, hon träffade mig, för det stod snabbt klart att hon inte ville ha en samtalspartner utan bara ett öra. Hon gick på om hur mycket bättre allt var i Sverige förr. Att allt som hänt efter 1960-talet har gjort samhället sämre.
Ju mer jag lyssnade desto mer irriterad blev jag. Så oartigt, dels att kräva mitt öra på det där sättet, dels att säga att mitt liv minsann inte kunde vara lika bra som hennes eftersom samhället i hennes mening har gått kräftgång sedan jag föddes! När jag lämnade bastun och kvinnan precis konstaterat att hon ju inte kan säga hur landet ligger till sina barnbarn, kostade jag på mig att på ett så överseende sätt som möjligt säga "det är så mycket som är bättre nu än det var på 60-talet" och sedan snabbt stänga dörren efter mig innan hon fick chans att svara.
Åh vad jag hade velat kunna en massa siffror på hur mycket bättre allt är idag än det var då! För jag är övertygad om att samhället på det stora hela är fantastiskt mycket bättre idag än det var för femtio år sedan. Måste jag inte tro det? Jag har ingen aning om hur mitt liv skulle ha tett sig i min ålder om jag varit född för sjuttio år sedan, åttio år sedan, nittio år sedan. Jag vet bara att jag har ett bra liv nu och att jag är glad över att vara född på 1970-talet, vare sig tidigare eller senare. Jag får väl tacka den otrevliga bastukvinnan för den insikten åtminstone.
I alla fall belönade jag mig med ett bastubesök efter löpningen och i bastun träffade jag en kvinna i övre 60-årsåldern. Eller, hon träffade mig, för det stod snabbt klart att hon inte ville ha en samtalspartner utan bara ett öra. Hon gick på om hur mycket bättre allt var i Sverige förr. Att allt som hänt efter 1960-talet har gjort samhället sämre.
Ju mer jag lyssnade desto mer irriterad blev jag. Så oartigt, dels att kräva mitt öra på det där sättet, dels att säga att mitt liv minsann inte kunde vara lika bra som hennes eftersom samhället i hennes mening har gått kräftgång sedan jag föddes! När jag lämnade bastun och kvinnan precis konstaterat att hon ju inte kan säga hur landet ligger till sina barnbarn, kostade jag på mig att på ett så överseende sätt som möjligt säga "det är så mycket som är bättre nu än det var på 60-talet" och sedan snabbt stänga dörren efter mig innan hon fick chans att svara.
Åh vad jag hade velat kunna en massa siffror på hur mycket bättre allt är idag än det var då! För jag är övertygad om att samhället på det stora hela är fantastiskt mycket bättre idag än det var för femtio år sedan. Måste jag inte tro det? Jag har ingen aning om hur mitt liv skulle ha tett sig i min ålder om jag varit född för sjuttio år sedan, åttio år sedan, nittio år sedan. Jag vet bara att jag har ett bra liv nu och att jag är glad över att vara född på 1970-talet, vare sig tidigare eller senare. Jag får väl tacka den otrevliga bastukvinnan för den insikten åtminstone.
 |
| Efter bastubesöket gick jag och köpte nya löparskor för utomhusbruk. Löpbandet får klara sig utan mig. |
söndag 10 juni 2012
Baby steps
Det är bra att utmana sig själv ibland. Prova nytt, utvidga sin bekvämlighetszon, göra livet större, rikare!
Den här våren har jag på träningssidan testat tre nya saker. Inga jättegrejer men varje gång man ställs inför något man inte vet hur man kommer att klara av tänjs gränserna ut. Först en ny typ av pass på Friskis&Svettis i form av MedelPuls, sedan klättring och igår ytterligare ett nytt pass på Friskis nämligen IntervallFlex.
Kan väl så här efteråt konstatera att det här med IntervallFlex blev en större utmaning fysiskt än mentalt. Jag har sådan träningsvärk idag att jag har jobbigt bara att sätta mig på toaletten...
Den här våren har jag på träningssidan testat tre nya saker. Inga jättegrejer men varje gång man ställs inför något man inte vet hur man kommer att klara av tänjs gränserna ut. Först en ny typ av pass på Friskis&Svettis i form av MedelPuls, sedan klättring och igår ytterligare ett nytt pass på Friskis nämligen IntervallFlex.
Kan väl så här efteråt konstatera att det här med IntervallFlex blev en större utmaning fysiskt än mentalt. Jag har sådan träningsvärk idag att jag har jobbigt bara att sätta mig på toaletten...
söndag 27 maj 2012
Äta ute
Att få äta utomhus är en fantastisk ynnest som kommer med solen! I morse åt jag frukost ute på balkongen, visserligen i sällskap med spindelnät och förra årets torra rester av en lavendel i balkonglådan, men i kortärmad pyjamas och en morgontidning som osade trycksvärta i värmen.
Och så ser ju mat liksom roligare ut när den kommer ut i solen. I synnerhet nyttig mat. Som kokt lax med grönsaker och hemmavispad sauce hollandaise:-) Intagen efter en springrunda i skogen. Det är fantastiskt vad sund jag känner mig!
Och efter det en efterrätt mixad på lite överbliven vispgrädde, yoghurt, florsocker och frysta blåbär från säsong 2011, toppad med lite glass. Aaah!!
Men sprang gjorde jag faktiskt, 5 kilometer på 30 minuter prick. Kände mig väldigt nöjd, i synnerhet som sträckan var väldigt backig. Kan också rapportera att liljekonvaljerna har börjat blomma och om jag inte hade varit så koncentrerad på att klara av att springa 5 km i ett sträck hade jag plockat med mig några hem.
Och så ser ju mat liksom roligare ut när den kommer ut i solen. I synnerhet nyttig mat. Som kokt lax med grönsaker och hemmavispad sauce hollandaise:-) Intagen efter en springrunda i skogen. Det är fantastiskt vad sund jag känner mig!
Fast egentligen åt jag inte kokt lax med grönsaker idag, det var förra veckan. Istället åt jag en hamburgare på rågbröd med falukorv, ägg och sallad, med inspiration från ett numera nedlagt 50-talsfik som förmodligen gick under för att de sålde mackor bestående av en halv falukorv eller arton köttbullar.
Och efter det en efterrätt mixad på lite överbliven vispgrädde, yoghurt, florsocker och frysta blåbär från säsong 2011, toppad med lite glass. Aaah!!
Men sprang gjorde jag faktiskt, 5 kilometer på 30 minuter prick. Kände mig väldigt nöjd, i synnerhet som sträckan var väldigt backig. Kan också rapportera att liljekonvaljerna har börjat blomma och om jag inte hade varit så koncentrerad på att klara av att springa 5 km i ett sträck hade jag plockat med mig några hem.
torsdag 10 maj 2012
Vet du varför du går upp på morgonen?
Via ett tips på Lyckobloggen hittade jag ett TEDtalk som redovisar resultat från en studie av hur människor lever i de områden där det finns högst andel hundraåringar – hundraåringar med ett aktivt liv.
En av de saker man kom fram till att de hade gemensamt var att de vet varför de går upp på morgonen. I Japan finns ett ord för det här begreppe,t reason-to-get-up-in-the-morning. När man i en enkät frågade hundraåringarna vad deras anledning var kunde det svara direkt. Det kunde handla om att varje dag vilja bidra till familjens försörjning, bli bättre på en kampsport, umgås med sitt barnbarnbarns barn.
Sannerligen tänkvärt. Jag har många morgnar ställt mig frågan om varför jag ska bry mig om att gå upp utan att kunna ge mig själv ett motiverande svar. Jag menar inte att jag hellre skulle dö, jag menar bara att jag inte vet varför jag lever. Jag tror inte att det finns någon mening med att just jag lever och därför är jag fri att hitta på min egen anledning – precis som dessa hundraåriga japaner verkar göra. Att sätta ord på det, om det så bara är att man tycker om att äta frukost, skulle förmodligen göra att hela dagen kändes mer meningsfull.
Andra saker som dessa människor har gemensamt är:
De rör sig i vardagen – ska de vispa ägg så gör de det manuellt, man går mycket, arbetar i sin trädgård, gör val som motiverar dem att röra på sig. Och, om de någon gång skulle träna så gör de sådant de verkligen tycker om.
De har regelbundna pauser som minskar stressnivån – det kan handla om att man som adventisterna varje vecka ägnar ett helt dygn åt att ta hand om sina nära och vara ute i naturen, oavsett hur mycket man har att göra på jobbet eller hur stökigt det är hemma. Man samtalar, ber, promenerar, sådant som ger avslappning för både kropp och själ.
De har en vokabulär som omfattar mening – som japanerna med sitt ord för reason-to-get-up-in-the-morning. Och, de vet varför.
De äter bra mat och lagom mycket mat – inte för att de inte har tillgång till kött, fett och mycket mat, utan för att de aktivt tänker på att äta bra och inte äta för mycket.
Socialt sammanhang/kontakt – man föds in i ett socialt sammanhang där alla generationer tar hand om varandra. Man sätter sina närmsta först och umgås med människor som också lever hälsosamt. På samma sätt som man påverkas negativt av negativa människor ökar risken för ohälsa om de personer man umgås med lever ohälsosamt – och tvärtom!
Äsch för sjutton, se klippet så blir du visare.
En av de saker man kom fram till att de hade gemensamt var att de vet varför de går upp på morgonen. I Japan finns ett ord för det här begreppe,t reason-to-get-up-in-the-morning. När man i en enkät frågade hundraåringarna vad deras anledning var kunde det svara direkt. Det kunde handla om att varje dag vilja bidra till familjens försörjning, bli bättre på en kampsport, umgås med sitt barnbarnbarns barn.
Sannerligen tänkvärt. Jag har många morgnar ställt mig frågan om varför jag ska bry mig om att gå upp utan att kunna ge mig själv ett motiverande svar. Jag menar inte att jag hellre skulle dö, jag menar bara att jag inte vet varför jag lever. Jag tror inte att det finns någon mening med att just jag lever och därför är jag fri att hitta på min egen anledning – precis som dessa hundraåriga japaner verkar göra. Att sätta ord på det, om det så bara är att man tycker om att äta frukost, skulle förmodligen göra att hela dagen kändes mer meningsfull.
Andra saker som dessa människor har gemensamt är:
De rör sig i vardagen – ska de vispa ägg så gör de det manuellt, man går mycket, arbetar i sin trädgård, gör val som motiverar dem att röra på sig. Och, om de någon gång skulle träna så gör de sådant de verkligen tycker om.
De har regelbundna pauser som minskar stressnivån – det kan handla om att man som adventisterna varje vecka ägnar ett helt dygn åt att ta hand om sina nära och vara ute i naturen, oavsett hur mycket man har att göra på jobbet eller hur stökigt det är hemma. Man samtalar, ber, promenerar, sådant som ger avslappning för både kropp och själ.
De har en vokabulär som omfattar mening – som japanerna med sitt ord för reason-to-get-up-in-the-morning. Och, de vet varför.
De äter bra mat och lagom mycket mat – inte för att de inte har tillgång till kött, fett och mycket mat, utan för att de aktivt tänker på att äta bra och inte äta för mycket.
Socialt sammanhang/kontakt – man föds in i ett socialt sammanhang där alla generationer tar hand om varandra. Man sätter sina närmsta först och umgås med människor som också lever hälsosamt. På samma sätt som man påverkas negativt av negativa människor ökar risken för ohälsa om de personer man umgås med lever ohälsosamt – och tvärtom!
Äsch för sjutton, se klippet så blir du visare.
tisdag 7 februari 2012
Det där med att bestämma sig
Jag skrev här förut att jag inte behöver lova dyrt och heligt på något nyårslöfte att träna regelbundet, att jag klarar det ändå. Hur kan jag vara så säker på det? Jo, anledningen till att jag vet det är att jag har testat det förut, det där beslutet att träna.
Om man verkligen har bestämt sig för något så finns det inga alternativ. Det är väldigt skönt för då slipper man förhandla med sig själv varje gång man ska göra något och kan istället ägna sin energi till det man vill åstadkomma. Och när hinder tornar upp sig framför en så hittar man vägar runt. Är det svårt att hitta tid till träning på kvällen, ja då ser man till att träna på morgonen. Gör det ont någonstans under styrkedelen, ja då hittar man ett pass med mindre styrka. Finns det inga platser kvar på passet man ville gå på när man ska logga in, då får man leta upp något annat som går. Tycker man att det är sunkigt på gymet, ja men då får man väl träna utomhus då!
Ett hinder jag har stött på flera gånger, och precis vid målsnöret, är avsaknad av träningskläder. Det hände senast i morse, trots att jag verkligen hela vägen till tunnelbanan kvart över sex på morgonen försökte gå igenom vad jag hade med mig. Problemet var att jag vis av erfarenhet från förra gången då jag glömde tvål, ansiktscréme och bh, var mer upptagen med att tänka på vad jag hade med mig för ombyte efter träningen än vad jag hade för kläder med mig att träna i. Med påföljden att jag plötsligt står där i omklädningsrummet utan träningsbyxor.
Vad gör man då? Jo, då köper man ett par nya. De enda som finns, ålskinnstajta trekvartsbyxor i svart stretchtyg, 239 kr tack så mycket. Ingen tid att prova eller ha beslutsångest för passet har redan börjat en våning ner. Det här är då inte heller första gången, jag börjar bli van. Jag har efter de senaste årens besök på olika träningslokaler samlat på mig bland annat:
Nu är jag privilegierad som har valet att spendera några hundra kronor bara sådär för att jag har glömt. Men de här incidenterna visar mig också att jag faktiskt HAR bestämt mig för att träna. När man inte har bestämt sig sådär på riktigt, då är det nämligen väldigt lätt att leta undanflykter, och att plötsligt stå utan träningsbrallor skulle definitivt kunna betraktas som giltigt förfall i ett sådant läge. Men, istället skulle jag numera kunna se ut som en reklampelare för Friskis&Svettis. Vilket skulle vara helt okej för mig.
Om man verkligen har bestämt sig för något så finns det inga alternativ. Det är väldigt skönt för då slipper man förhandla med sig själv varje gång man ska göra något och kan istället ägna sin energi till det man vill åstadkomma. Och när hinder tornar upp sig framför en så hittar man vägar runt. Är det svårt att hitta tid till träning på kvällen, ja då ser man till att träna på morgonen. Gör det ont någonstans under styrkedelen, ja då hittar man ett pass med mindre styrka. Finns det inga platser kvar på passet man ville gå på när man ska logga in, då får man leta upp något annat som går. Tycker man att det är sunkigt på gymet, ja men då får man väl träna utomhus då!
Ett hinder jag har stött på flera gånger, och precis vid målsnöret, är avsaknad av träningskläder. Det hände senast i morse, trots att jag verkligen hela vägen till tunnelbanan kvart över sex på morgonen försökte gå igenom vad jag hade med mig. Problemet var att jag vis av erfarenhet från förra gången då jag glömde tvål, ansiktscréme och bh, var mer upptagen med att tänka på vad jag hade med mig för ombyte efter träningen än vad jag hade för kläder med mig att träna i. Med påföljden att jag plötsligt står där i omklädningsrummet utan träningsbyxor.
Vad gör man då? Jo, då köper man ett par nya. De enda som finns, ålskinnstajta trekvartsbyxor i svart stretchtyg, 239 kr tack så mycket. Ingen tid att prova eller ha beslutsångest för passet har redan börjat en våning ner. Det här är då inte heller första gången, jag börjar bli van. Jag har efter de senaste årens besök på olika träningslokaler samlat på mig bland annat:
- ett par röda cykelbyxor
- en sportbehå
- ett par shorts
- ett par långa pösiga träningsbyxor
- en halvstor blå handduk
Nu är jag privilegierad som har valet att spendera några hundra kronor bara sådär för att jag har glömt. Men de här incidenterna visar mig också att jag faktiskt HAR bestämt mig för att träna. När man inte har bestämt sig sådär på riktigt, då är det nämligen väldigt lätt att leta undanflykter, och att plötsligt stå utan träningsbrallor skulle definitivt kunna betraktas som giltigt förfall i ett sådant läge. Men, istället skulle jag numera kunna se ut som en reklampelare för Friskis&Svettis. Vilket skulle vara helt okej för mig.
 |
| Friskis&Svettis, min klädleverantör. |
onsdag 18 januari 2012
Njutaråret
En nyårsafton för några år sedan deklarerade en vän att hon ville sätta ett tema för det kommande året, och det temat skulle vara "mera champagne!". Så hon såg till att fira, allt möjligt. Vad som helst som kändes värt att fira. Det blev väl kanske inte champagne vid varje tillfälle, men nog dracks det en hel massa mousserande det året.
Jag tyckte att det var bra det där med tema, så mitt 2012 har fått ett. Eller kanske är de egentligen två nyårsambitioner. Den ena handlar om att leva saktare. Framför allt att rent fysiskt röra mig långsammare. Att istället för att störta fram med huvudet före in i framtiden och gnälla över att tiden går så fort, räta på ryggen, hålla huvudet högt och liksom makligare spatsera året fram. Omvärlden kan man aldrig bromsa, men den egna farten kan man göra något åt. Det är svårt, fruktansvärt svårt, men så är det ju också det som är grejen. Hade det inte varit svårt hade det inte krävt en nyårsambition.
Det andra handlar om att njuta. Indulgence. Det engelska ordet är nog egentligen bättre för det låter lite som det ska kännas. Indulgence. Jag ska njuta och lyxa till det och betydligt mer än det påvra "unna" mig. Jag har fått höra att jag skulle behöva det.
Dessutom vill jag att den här våren ska bli en träningsvår, med mer gympa och mer utomhusvistelse. Jag vet att jag mår bra av det och jag längtar efter att få känna sådär som det känns när jag är vältränad och vet precis var jag har vandringskängor, keps och friluftsbrallor! Men det, det behöver inte bli en nyårsambition, för det vet jag att jag klarar av ändå. Tack och lov.
Jag ser fram emot mer av 2012. Men sakta i backarna!! Bromsen var det nu, bromsen.
Jag tyckte att det var bra det där med tema, så mitt 2012 har fått ett. Eller kanske är de egentligen två nyårsambitioner. Den ena handlar om att leva saktare. Framför allt att rent fysiskt röra mig långsammare. Att istället för att störta fram med huvudet före in i framtiden och gnälla över att tiden går så fort, räta på ryggen, hålla huvudet högt och liksom makligare spatsera året fram. Omvärlden kan man aldrig bromsa, men den egna farten kan man göra något åt. Det är svårt, fruktansvärt svårt, men så är det ju också det som är grejen. Hade det inte varit svårt hade det inte krävt en nyårsambition.
Det andra handlar om att njuta. Indulgence. Det engelska ordet är nog egentligen bättre för det låter lite som det ska kännas. Indulgence. Jag ska njuta och lyxa till det och betydligt mer än det påvra "unna" mig. Jag har fått höra att jag skulle behöva det.
Dessutom vill jag att den här våren ska bli en träningsvår, med mer gympa och mer utomhusvistelse. Jag vet att jag mår bra av det och jag längtar efter att få känna sådär som det känns när jag är vältränad och vet precis var jag har vandringskängor, keps och friluftsbrallor! Men det, det behöver inte bli en nyårsambition, för det vet jag att jag klarar av ändå. Tack och lov.
Jag ser fram emot mer av 2012. Men sakta i backarna!! Bromsen var det nu, bromsen.
 |
| Året började helt rätt. På Cuba, i maklig takt, och med en väldig massa godsaker. |
tisdag 18 oktober 2011
Yoga-favorit
Jag har precis avslutat en yogakurs om sex gånger som haft den mentala delen av yogaläran i fokus, avslappnad koncentration. Den fungerar som ett slags grund för utövandet av medveten närvaro.
Varje gång har vår omtänksamme lärare (en indier som utöver att vara yogamaster också är ingenjör. Ursäkta men är inte det typ den ultimate indiern av idag om man får vara lite stereotyp?!) delat ut ett schema med yogaövningar som räcker för ett pass på ungefär trekvart. Han har varit realistisk nog att betona att det är bättre att vi gör två av övningarna än inga alls.
Jag har hittat min favorit.
Varje gång har vår omtänksamme lärare (en indier som utöver att vara yogamaster också är ingenjör. Ursäkta men är inte det typ den ultimate indiern av idag om man får vara lite stereotyp?!) delat ut ett schema med yogaövningar som räcker för ett pass på ungefär trekvart. Han har varit realistisk nog att betona att det är bättre att vi gör två av övningarna än inga alls.
Jag har hittat min favorit.
 |
| Vila, 12 andetag. |
söndag 5 september 2010
Milakliv
Idag sprang jag Tjejmilen för andra gången men ärligt talat hade jag den senaste veckan inte alls haft någon lust. Jag bevisade ju för mig själv förra året att det gick, varför utsätta sig för det igen!?
Men så åkte jag ut till Östermalms IP igår och hämtade min nummerlapp och jag fick lite av den där känslan, den där av att vara med i ett sammanhang, vara en del av något större. I morse gick jag direkt i träningskläderna och kunde inte koncentrera mig på någonting. Gick omkring i lägenheten som en äggsjuk höna och var så uppstissad att jag var tvungen att börja stretcha i hallen...
När jag åkte in till starten förra året var jag så fruktansvärt nervös. Stod och väntade på pendeln i Sundbyberg och messade ett långt mess till min kollega Jo som också skulle premiärspringa med bara "OH MY GOD, OH MY GOD, OH MY GOD, OH MY GOD!" för det var det enda som rymdes i mitt huvud. Idag ville jag bara komma fram, full av positiv förväntan och glädje över att få vara med. Och så kommer man dit och det är helt sjukt mycket folk, 28 000 kvinns som ska kuta en mil samtidigt!
Och här är det viktigt att ta en paus.
För ett och ett halvt år sedan hade jag inte sprungit ett steg utanför Friskis-hallen på över tio år. Jag hade aldrig sprungit längre än 5 kilometer och definitivt aldrig haft en tanke på att springa en mil, en Tjejmil. Förra året gjorde jag det, så nervös att jag nästan var rädd. I år gjorde jag det med glädje.
Ibland är det lätt att glömma bort var man kommer ifrån och då är det också lätt att missa sina framsteg, trots att de ibland tar milakliv:-)
Men så åkte jag ut till Östermalms IP igår och hämtade min nummerlapp och jag fick lite av den där känslan, den där av att vara med i ett sammanhang, vara en del av något större. I morse gick jag direkt i träningskläderna och kunde inte koncentrera mig på någonting. Gick omkring i lägenheten som en äggsjuk höna och var så uppstissad att jag var tvungen att börja stretcha i hallen...
När jag åkte in till starten förra året var jag så fruktansvärt nervös. Stod och väntade på pendeln i Sundbyberg och messade ett långt mess till min kollega Jo som också skulle premiärspringa med bara "OH MY GOD, OH MY GOD, OH MY GOD, OH MY GOD!" för det var det enda som rymdes i mitt huvud. Idag ville jag bara komma fram, full av positiv förväntan och glädje över att få vara med. Och så kommer man dit och det är helt sjukt mycket folk, 28 000 kvinns som ska kuta en mil samtidigt!
Och här är det viktigt att ta en paus.
Ibland är det lätt att glömma bort var man kommer ifrån och då är det också lätt att missa sina framsteg, trots att de ibland tar milakliv:-)
söndag 29 augusti 2010
Närkontakt
Jag är så glad, så glad över att kunna bo så nära naturen och samtidigt ha bara tio minuter in till stan! Var ute på en längre joggtur idag och utöver en mängd svampletare och flåsande motionärer som jag själv, träffade jag på ett rådjur som försiktigt knatade över stigen bara tjugotalet meter framför mig. På väg hem var jag nära att springa rakt på en stor alldeles neongrön syrsa, eller gräshoppa eller vad det nu kan ha varit – stor var den i vilket fall och långt hoppade den när den insåg att min klumpiga gympadoja var för nära. Fick med mig lite blomster hem också, de sista smörblommorna som stod kvar, för idag var det verkligen höst i luften.
torsdag 15 juli 2010
I know I can count on you
Kroppen utgör en viktig del av självförbättringsprojektet. Begåvad med "smala" gener som jag är har motivationen sällan varit tillräckligt stor för att lägga mig till med goda träningsvanor. Men så för några år sedan trillade en släkting baklänges nerför en vindstrappa med ett helt gäng böcker i famnen. Läkarens dom var att hade hon inte varit så vältränad sedan hon var yngre hade hon med all säkerhet inte bara brutit revbenen utan även nacken. Det gav mig en tankeställare. Även om jag inte förstår varför man skulle få för sig att gömma undan böcker på vinden, men det är en annan femma.
När man läser självhjälpsböcker lär man sig snabbt att oförmågan att hålla sina löften om förbättrade vanor som att sluta röka och börja träna, inte behöver handla om "dålig karaktär", "slapp personlighet", dålig motivation eller helt enkelt lathet. Det handlar om oförmågan att respektera sina egna beslut. Det är nog ta mig tusan något av det viktigaste jag har lärt mig, så låt mig säga det igen: förmågan att respektera sina egna beslut.
Om du vågar ta 100 procents ansvar för ditt liv - och jag säger vågar, för även om det kan låta självklart är det ett tungt ansvar man gärna kan vilja smita ifrån ibland - och fattar beslut som ligger i linje med det du vill uppnå, då behöver du inte göra någonting annat än att respektera de besluten. Vilket så klart inte alltid är plättlätt. Men, om du sviker dig själv genom att inte hålla dina löften hamnar du lätt i en negativ spiral och du slutar att tro på dig själv, precis som du skulle misstro vilket nöt som helst som bara lovar och lovar...
Min träning omfattas idag av ett sådant löfte. Jag har lovat mig själv att träna regelbundet för att hålla mig frisk och för att njuta av att jag KAN. Det är en fantastisk ynnest som hur pretentiöst det än kan låta göra mig oerhört tacksam över min kropp varje gång jag tränar, oavsett hur jobbigt det är och oavsett hur bra det går.
För ett drygt år sedan började motvilligt jogga. Jag har alltid avskytt det och både jag och mina stackars vrister har mycket dåliga minnen från skoltiden när vi tvingades ut på stigar med rötter som liksom bara fanns till för att lägga fälleben på en (för övrigt ett småländsk uttryck tror jag, krokben alltså). Men så efter en galloperation som gjorde det ytterligt obehagligt att vrida och böja kroppen under en lång tid, blev joggning ända möjligheten till träning. Och, ett löfte är ett löfte. Går det inte att göra situps och köra gympaövningar på kära Friskis&Svettis blir det till att hitta på något annat. Inte så lite chockad upptäckte jag att jag faktiskt gillade det. God works in mysterious ways. Och apropå Gud vill jag dela med mig av den absolut bästa låten in min jogginglista, vilket egentligen var anledningen till varför jag började skriva det här inlägget, You've got the love I need med The Source och Candi Staton. Min version är härliga 6 minuter lång vilket man hinner springa en bit på, men här kommer en något kortare version av samma remix, vassego:
När man läser självhjälpsböcker lär man sig snabbt att oförmågan att hålla sina löften om förbättrade vanor som att sluta röka och börja träna, inte behöver handla om "dålig karaktär", "slapp personlighet", dålig motivation eller helt enkelt lathet. Det handlar om oförmågan att respektera sina egna beslut. Det är nog ta mig tusan något av det viktigaste jag har lärt mig, så låt mig säga det igen: förmågan att respektera sina egna beslut.
Om du vågar ta 100 procents ansvar för ditt liv - och jag säger vågar, för även om det kan låta självklart är det ett tungt ansvar man gärna kan vilja smita ifrån ibland - och fattar beslut som ligger i linje med det du vill uppnå, då behöver du inte göra någonting annat än att respektera de besluten. Vilket så klart inte alltid är plättlätt. Men, om du sviker dig själv genom att inte hålla dina löften hamnar du lätt i en negativ spiral och du slutar att tro på dig själv, precis som du skulle misstro vilket nöt som helst som bara lovar och lovar...
Min träning omfattas idag av ett sådant löfte. Jag har lovat mig själv att träna regelbundet för att hålla mig frisk och för att njuta av att jag KAN. Det är en fantastisk ynnest som hur pretentiöst det än kan låta göra mig oerhört tacksam över min kropp varje gång jag tränar, oavsett hur jobbigt det är och oavsett hur bra det går.
För ett drygt år sedan började motvilligt jogga. Jag har alltid avskytt det och både jag och mina stackars vrister har mycket dåliga minnen från skoltiden när vi tvingades ut på stigar med rötter som liksom bara fanns till för att lägga fälleben på en (för övrigt ett småländsk uttryck tror jag, krokben alltså). Men så efter en galloperation som gjorde det ytterligt obehagligt att vrida och böja kroppen under en lång tid, blev joggning ända möjligheten till träning. Och, ett löfte är ett löfte. Går det inte att göra situps och köra gympaövningar på kära Friskis&Svettis blir det till att hitta på något annat. Inte så lite chockad upptäckte jag att jag faktiskt gillade det. God works in mysterious ways. Och apropå Gud vill jag dela med mig av den absolut bästa låten in min jogginglista, vilket egentligen var anledningen till varför jag började skriva det här inlägget, You've got the love I need med The Source och Candi Staton. Min version är härliga 6 minuter lång vilket man hinner springa en bit på, men här kommer en något kortare version av samma remix, vassego:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)