MÅR NI BRA?!

Ne... Ja?
M Å R  N I  B R A A A ! ! ?
JAAA! (För i h-e..)

Alltså det här med träning. Jag går för det mesta på gympapass. Där är ledarna glada och trevliga och skuttar omkring värre än oss motionärer, svettas med oss, sträcker muskler, känner mjölksyran. De lider med oss. Som...Jesus. Typ. (Okej, jag erkänner. Jag har sett hela serien The Bible på svtplay.)

Men ibland går man förbi ett mindre rum som innehåller maskiner. Maskiner och konstiga redskap som lika gärna skulle kunna vara tortyrredskap som något annat. Men vänta... det är ju precis vad det är!

Och medan discomusiken pulserar genom rummet så att basen nästan känns i bröstet – och om man har tur hjälper en att göra den där sista armhävningen, medan man spänner kroppen och undrar när det ska ta slut och om det här verkligen kan vara bra, då kliver ledaren omkring, justerar, visar, men framför allt peppar. Och de peppar med ett MÅR NI BRA?! för att överrösta musiken och kanske också för att liksom förmedla ännu lite energi. Och de som kämpar under vikter, på balansplattor, med rep och golv, de pressar fram ett JAAA! Som slavar som vet vad de måste göra för att inte få piskan, eller bara ägnar sig åt självbedrägeri.

För man mår inte bra. Det gör man inte. Om det är bra träning då river det i lungorna, svider i musklerna och klibbar av svett. Bra mår man först efteråt. I alla fall en stund, innan träningsvärken kommer. Och kommer den inte blir man missnöjd och mår inte bra av det heller.

Nää, ja ba skoja lite:-) För ibland kan jag komma på mig själv med att på gympapassets sista konditionsdel, när man vet att det här är det jobbigaste och snart är det slut, le. Le stort. Känna mig riktigt glad. Och jag vet inte om det är för att jag är nöjd över att ha klarat livhanken ända till slutet, eller om det faktiskt är för att det bara känns BRAAA!!!