Låtsasvärldar och frierier

I senaste numret av Vi-tidningen finns en artikel av arkeologen Jonathan Lindström. Han skriver om läsupplevelser och om hur hjärnan uppfattar sådana till skillnad från andra upplevelser. Tydligen gör den ingen egentlig skillnad. Jag blir inte förvånad. Det händer ibland att jag mitt i en konversation inser att den erfarenhet jag berättar att en bekant har gjort faktiskt är något jag har läst i en roman...

Jag undrar vad det här gör med vår verklighetsbild. Den enda forskning jag känner till finns på området rör underhållningsvåld på skärm. Man har konstaterat att även barn kan skilja mellan verklighet och fiktion och att överdrivet våld därför inte skulle vara ett problem. Å andra sidan finns det ju tydliga bevis på att det som har dykt upp i porrfilmer har blivit fenomen i verkligheten, så är det då helt orimligt att tänka att år av konsumtion av polisserier på TV och timmar av Grand Theft Auto kan ha ett litet samband med fenomenet unga poliser och livsfarliga biljakter? Vad gäller läsning är det väl ingen som har missat att boken om unge Werthers lidanden på sin tid utlöste en våg av självmord bland unga män som blev så problematisk att man fick förbjuda boken på sina håll. Själv har jag alltid tänkt att det är självklart att vi påverkas av allt vi tar del av, oavsett om det är verklighet eller fiktion, egna upplevelser eller andras. Det är klart att de påverkar min syn på vad som är rimligt och möjligt, i synnerhet om min hjärna inte verkar skilja mellan verklighet och fiktion.

Samtidigt som det är problematiskt är det ju också en fantastisk möjlighet. För mig har ett av värdena med läsning alltid varit att böcker låter mig vidga min erfarenhetsbank genom andra. Jag inbillar mig att jag kan förstå mina medmänniskor bättre genom att få tillfälle att gå in i huvudet på personer som är helt olika mig själv, som man gör när man läser romaner. Självbiografier är säkert också bra men sådana skildrar ju alltid enbart en viss aspekt av en person, och biografier är än knepigare – för hur kan någon någonsin få grepp om en annan människas alla ansikten? Kanske är det den här typen av resonemang som länge gjort att jag känner en typ av samhörighet med andra romanläsare, som liksom bara inte finns med dem som föredrar fackböcker eller inget alls. Det handlar om att dela en viss typ av erfarenhet.

Tidigare i veckan fick jag anledning att fundera på just det där med fiktion versus verklighet. Jag tittade på ett avsnitt av tv-serien Grey's anatomy där en ambulansförare på bombastiskt vis friar till en av läkarna på sjukhuset som serien handlar om. Vi snackar frieri à la musikal med musik och koordinerad dans i grupp.

 

Jag såg scenen och tänkte att det här är lika långt från verkligheten som slagsmålsscener där hjälten överlever dödsmisshandel upphöjt till fem. Frieri för mig är något högst privat, och utöver märkliga rykten från over-there som talar om frierier på Super Bowl-matcher (som låter lika mycket fiktion som något annat, har aldrig fattat vad Super Bowl är...) har jag aldrig hört talas om någon som har friat inom höravstånd från någon annan än föremålet för frieriet.

Men ack så fel man kan ha. Bara några timmar senare dyker det upp ett frieri i min egen bekantskapskrets i riktiga livet. På Facebook.

 

 

Något dansnummer är det inte fråga om men väl ett väldigt offentligt frieri. Nu får jag väl hoppas att friaren överlämnade den där lappen i riktiga livet och också fick ett svar innan det hamnade på Facebook, men vad vet jag. Och eftersom fiktionen ju får sin näring ur verkligheten lär det säkert dyka upp en roman snart där det faktiska frieriet sker just där, om det inte redan finns en sådan.

 

Läsning är fantastiskt, underhållning är fantastiskt, men kanske finns det god anledning att fundera över vad för typ av ställföreträdande upplevelser vi matar oss själva med. Är det goda visioner eller dystopier? Oavsett finns det flera goda skäl att anta att de inte bara tillfälligt påverkar vårt humör utan även vårt sätt att se på världen.

En människas ondska, alla människors ondska

Har varit på bio och sett filmen Hanna Arendt. Vad härligt det är när man får en bra bioupplevelse och samtidigt lär sig något! Ultimat för en lat. Får man dessutom igång hjärnan är det ju en fin bonus, en tanke eller två är ju inte fel. Och det är just tanken som är det centrala i filmen, människan som en tänkande varelse.

Filmen handlar om hur Hanna Arendt bevakar Eichmann-rättegången och förvånas över att en man som alla vill betrakta som ondskan personifierad visar sig vara...banal. Inte en antisemitisk djävul, bara en vanlig, tråkig men mycket lojal byråkrat som råkade hamna på en tjänst som när han gjorde sitt jobb väl, skickade folk i döden.

Eichmann säger själv att han fick dela sig själv i två för att kunna fungera; arbetsuppgifterna i en del, samvetet i en annan. Med Hanna Arendts ord; han avstod ifrån att tänka. Att tänka som människa.

Jag tror att det är väldigt vanligt att man gör så till vardags. För att man inte orkar ta ansvar för allt, för att man inte orkar vara den människa som man egentligen vill vara för att det kräver för mycket av en. Kanske behöver det vara så till en viss grad, men så långt är man ändå skyldig att tänka att man är medveten om vad det är man gör – man gör sig mindre mänsklig.



För övrigt fick jag en väldig lust att börja röka när jag såg den här filmen, gärna pipa. De röker som borstbindare och man undrar hur det är möjligt att inte alla filosofer dör i lungcancer.

Stop bitching!

Jag har så många gånger önskat att jag var optimist. Att jag kunde se med tillförsikt på framtiden, tänka att allt kommer att ordna sig till det bästa, att mitt liv är fullt och att allt jag önskar kommer att komma till mig.

Det är inte så att jag tvivlar på min förmåga att åstadkomma saker, det känns bara som om inget någonsin kommer att ordna sig utan min försorg vilket ställer oerhört stora krav på att de beslut jag fattar verkligen är rätt och inte istället leder käpprätt åt helvete.

Ja, jag önskar verkligen att jag kunde ta det lite lugnt någon gång, bara slappna av och njuta lite. Men, nu är jag inte sådan och hur mycket jag än anstränger mig verkar det inte förändras i någon större omfattning. Istället oroar jag mig alltid. Alltid. För att något är fel, för att jag har GJORT fel eller för att något KOMMER att bli fel. Inte undra på att jag har spänningsproblem så till den grad att jag inte har kunnat tugga ordentligt de senaste veckorna på grund av feldragen käke.

Som om nackproblem, tuggsvårigheter och grumliga tankar inte var nog går det här tyvärr ut över andra när jag inte kan hålla tyst med all oro. Det blir liksom lätt en klagokavalkad som inte är bra för någon. En person som gjort något åt sin klagolåt är Christine Lewicki. Hon har skrivit en av de mest populära böckerna i Frankrike just nu, J'arrête de râler, eller I stop complaining. Christine bestämde sig för att sluta klaga under de magiska 21 dagar som krävs för att bryta en dålig vana, och WOW, hela livet blev plötsligt bättre.

Och det hjälper faktiskt. Jag har testat det ett antal gånger och jag är mindre benägen att ge uttryck för min oro med klagan nu än jag var förr. Jag har dock uppenbarligen aldrig lyckats hålla mig i 21 dagar för ibland är det rent bedrövligt hur mycket skit jag spottar ur mig. Jag har bara väldigt svårt att säga att jag mår bra om jag inte gör det.



Det finns en annan teknik också. Åt lunch med en väninna igår som upptäckt att hon skapat en motreaktion på klagan. Flera av hennes vänner har barn och hon tycker att det alldeles för ofta klagas på just barnen. Tänk, vad man kunde göra utan dem, och tänk vad jobbiga de är och tänk om de ändå kunde sluta skrika, och...

Hon har själv en liten dotter med ett syskon på god väg, och även om det allra roligaste hon vet inte är att släpa på en två-åring som skriker så hon får spasmer inne på ICA Kvantum, har hon blivit försiktig med att klaga på det. För faktum är att det ju är en så liten del av tiden som ser ut så. Under större delen av tiden förstår hon inte hur hon överhuvudtaget kunde ha ett liv innan familjen blev till, och hon försöker kompensera andras klagan med att säga hur jäkla roligt det är med barn och hur fantastiskt mysigt och spännande det kan vara. Och ju mer andra klagar, desto mer känner hon sig som en reklampelare.

Men hellre det. Hellre reklampelare än avloppshål. Och kanske är det så att det till slut inte blir förljuget att säga att man faktiskt mår bra.

Försvarstal för introverta

Blev kvar för länge på jobbet idag. Jag satt ensam på mitt rum och redigerade en text och plötsligt var klockan tjugo i sju. Och jag som skulle gått klockan fem och spontanshoppat något på H&M! Det där händer bara när jag är själv, att tiden plötsligt försvinner för att jag går så upp i någonting.

I morse läste jag i Svenska Dagbladet om Susan Cain och hennes bok om introverta och extroverta. Om att extroverta är som mest kreativa när de är tillsammans med andra, medan introverta får sina bästa idéer när de får sitta själva och tänka tyst.

Surfade in på Ted.com och lyssnade på hennes presentation. Hon berättar att när hon var liten umgicks hennes familj genom att sitta i samma rum och läsa. Oj, vad jag känner igen mig i det! Inte undra på att det var jobbigt att ställa om när man kom upp i åren och insåg att ens värde bland andra människor på något sätt utgick ifrån hur social man var. Om man inte var extrovert så fanns man liksom inte. Till och med "turforskningen" visar ju att utåtriktade människor har större möjligheter att lyckas i vårt samhälle för att vi är så beroende av att hela tiden göra ett gott intryck på ett konstant flöde av nya människor – för att få jobb, bostad, kärlek.

Blev lite trött. Även om det väl också är lite skönt att få höra ett försvarstal för introverta.



Här hemma är det bara köksklockan som hörs. Annars är här tyst, som vanligt. Tyst och skönt:-)

Optimism som lyckobringare

Jag har alltid satt något slags ära i mitt realistiska sinnelag och så länge jag kan minnas ursäktat min brist på optimism inför min egen framtid med att det ju ändå borde vara bättre att slippa bli besviken än att bli positivt överraskad. Någonstans har jag väl känt att det just är en ursäkt och att den där realismen kanske ligger mig mer i fatet än jag vill erkänna.

Nu har vetenskapen bekräftat min känsla. Forskaren Tali Sharot har under flera års tid studerat vad det innebär att 80 procent av alla människor bär på en överoptimistisk tro på den framtid som ligger framför dem själva och deras närmaste. Föga överraskande är det så att den här övertron visserligen leder till att de tar onödiga risker med sina liv när det gäller sjukdomar och olyckor, men det leder också till att de lättare reser sig efter ett slag eftersom de hela tiden tror att saker och ting kommer att bli bättre. Det är till exempel därför folk fortsätter att gifta sig trots att skilsmässostatistiken tydligt visar att förutsättningen för att relationen ska hålla på sikt är rätt kass.

Människor som bär på den här inställningen är omedvetna om att de gör det. Och med det ställer jag mig frågan hur man, om man tillhör de övriga 20 procenten, medvetet kan försöka bli som en sådan där optimistisk typ som ju ändå i stort verkar leva ett lyckligare liv.

Jag misstänker att svaret som i så många andra fall ligger i tacksamhet. Att aktivt känna och uttrycka tacksamhet över det man har och det som finns, att uppriktigt önska andra människor lycka och framgång och helt (fullkomligt icke-) enkelt övertyga sig själv med bevis på att bra saker kommer att hända.

Sonia Choquette, en ivrig förespråkare av metoder som kan hjälpa en att uppleva överflöd i vardagen, berättar att hon och hennes många syskon varje dag fick med sig ett uppdrag från sina föräldrar; "vi förväntar oss att du kommer att uppleva fantastiska saker idag och vi ser fram emot att få höra om dem när du kommer hem". Vad sägs om den!? Det verkar ju ha funkat på henne i alla fall kan man ju konstatera. Se t.ex. här.

Glädje + Kreativitet = Sant

Okej, med nytt jobb i faggorna är det väl naturligt att man funderar på just det där med arbetsliv. På hur stor del av ens tid det tar och på hur mycket energi man lägger på det. Känner att det kommer att bli en del inlägg om det här framöver.

Min pappa har vid något tillfälle sagt att det egentligen borde finnas ett tydligare ekonomiskt (såväl för en verksamhet som för ett samhälle) intresse att se till att folk hamnar på rätt ställe i arbetslivet. Det finns så många människor som sitter på fel stol och därför inte bidrar med hälften så mycket eller har skuggan av så mycket kul som de skulle gjort och haft om de hade suttit på rätt stol. Jag tänkte på det häromdagen när jag såg följande presentation av Erik Fernholm, en föreläsare som arbetar med tillämpad lyckoforskning, eller positiv psykologi.



Videon säger att om vi befinner oss i ett positivt känslomässigt tillstånd så är vi så mycket mer kreativa (enligt ovanstående nämnda experiment så mycket som 320 procent mer kreativa) än om vi befinner oss i ett känslomässigt negativt tillstånd. Det här borde vara högintressant för vilken företagsledare eller chef som helst som har ambitionen att åstadkomma något. Men även för varje individ som sitter på ett arbete som har utrymme för nya lösningar och idéer, hur små de än må vara. Tänk också vad mycket roligare allt är när man känner att kreativiteten flödar! Det där vill jag verkligen ta fasta på, och då gäller det att hitta strategier för att hitta det där positiva känsloläget när det är dags att börja jobba.

Vet du varför du går upp på morgonen?

Via ett tips på Lyckobloggen hittade jag ett TEDtalk som redovisar resultat från en studie av hur människor lever i de områden där det finns högst andel hundraåringar – hundraåringar med ett aktivt liv.

En av de saker man kom fram till att de hade gemensamt var att de vet varför de går upp på morgonen. I Japan finns ett ord för det här begreppe,t reason-to-get-up-in-the-morning. När man i en enkät frågade hundraåringarna vad deras anledning var kunde det svara direkt. Det kunde handla om att varje dag vilja bidra till familjens försörjning, bli bättre på en kampsport, umgås med sitt barnbarnbarns barn.

Sannerligen tänkvärt. Jag har många morgnar ställt mig frågan om varför jag ska bry mig om att gå upp utan att kunna ge mig själv ett motiverande svar. Jag menar inte att jag hellre skulle dö, jag menar bara att jag inte vet varför jag lever. Jag tror inte att det finns någon mening med att just jag lever och därför är jag fri att hitta på min egen anledning – precis som dessa hundraåriga japaner verkar göra. Att sätta ord på det, om det så bara är att man tycker om att äta frukost, skulle förmodligen göra att hela dagen kändes mer meningsfull.

Andra saker som dessa människor har gemensamt är:

De rör sig i vardagen – ska de vispa ägg så gör de det manuellt, man går mycket, arbetar i sin trädgård, gör val som motiverar dem att röra på sig. Och, om de någon gång skulle träna så gör de sådant de verkligen tycker om.

De har regelbundna pauser som minskar stressnivån – det kan handla om att man som adventisterna varje vecka ägnar ett helt dygn åt att ta hand om sina nära och vara ute i naturen, oavsett hur mycket man har att göra på jobbet eller hur stökigt det är hemma. Man samtalar, ber, promenerar, sådant som ger avslappning för både kropp och själ.

De har en vokabulär som omfattar mening – som japanerna med sitt ord för reason-to-get-up-in-the-morning. Och, de vet varför.

De äter bra mat och lagom mycket mat – inte för att de inte har tillgång till kött, fett och mycket mat, utan för att de aktivt tänker på att äta bra och inte äta för mycket.

Socialt sammanhang/kontakt – man föds in i ett socialt sammanhang där alla generationer tar hand om varandra. Man sätter sina närmsta först och umgås med människor som också lever hälsosamt. På samma sätt som man påverkas negativt av negativa människor ökar risken för ohälsa om de personer man umgås med lever ohälsosamt – och tvärtom!

Äsch för sjutton, se klippet så blir du visare.

Manifesteringsmotorn

Varje gång jag känner mig nere är receptet jag ger mig själv att sätta mig i rörelse. Det är en lärdom från en period när livet kändes meningslöst veckor i sträck, så där länge att man liksom aldrig fick tillfälle att komma upp till ytan och få lite luft mellan varven. När allt känns motigt och handlingsförlamningen infinner sig är rörelsen motvikten. Det gäller att veva igång maskineriet om så bara rent fysiskt, för med en kropp i rörelse är det lättare att få igång också den inre energin.

Ett sätt att sätta sig i rörelse är att aktivt tänka i manifestationer à la attraktionslagen. Det känns konstruktivt i all sin flummighet och om man bara kan lösgöra sig från tanken att det skulle handla om självbedrägeri kan det verkligen sätta igång den inre motorn. Den ger dig något att göra med det uttalade syftet att fylla dig med en positiv känsla. Påmindes om det precis när jag var inne på Lilou Maces webbtv-kanal och såg en liten intervju med Sonia Choquette.



Tror jag ska leka lite på min whiteboardtavla idag, det är märkligt hur kreativt det känns bara att sätta en penna till den glatta ytan!

Styrkan i ett öppet sår

Släntrade in på Ted.com och såg om Brené Browns tal "The power of vulnerability" som jag nämnt här tidigare. En bra påminnare.

Hon berättar om sin forskning runt känslan av "connection" (vet inte riktigt hur det kan översättas). Hon berättar att skillnaden mellan dem som har det och dem som kämpar för att få det är att de förra ser det som självklart att vara sårbar. Som att våga säga "jag älskar dig" först eller ta sig igenom smärta utan att döva sig själv. En förutsättning för att klara det är att känna att man faktisk är VÄRD "connection" och att vara älskad.

Var ska man börja?

Say something nice

Hittade den här på Lyckobloggen idag. En sådan himla fin idé, och tänk att folk utnyttjar den. Mer kärlek till folket:-)

Tack för allt

Jag hamnar väldigt lätt i bristtänksgeggan. Alltså jag tänker mer på det jag inte har än på det jag har, på det som inte är rätt än på det som är rätt. Idag har varit en sådan dag. Grejen är att jag ju vet att jag mår mycket bättre av att känna mig tacksam - vilket också praktiskt taget alla självförbättrarböcker säger, inklusive dem som bygger på forskning. Men ibland är det liksom som om jag hellre vill grotta ner mig och bara tycka att allt är skit.

Men i alla fall kom jag idag att tänka på Elvira Fattigan, hon som i Beppe Wolgers film Dunderklumpen inte äger direkt någonting men ändå är så lycklig. Så här sjunger hon:

Tack för allt jag minns
Tack för allt som finns
Tack för himlen
Tack för kväll
Tack för vinden
Tack för fjäll
Tack för allt jag ser
Tack för allt som sker
Tack för renar
Tack för sol
Tack för stenar
Tack för jord
Jag har det så bra
Jag har det så bra
Så bra
Så bra

Mm, just det. Så var det med den självömkan. I alla fall gillade jag verkligen den där skivan! Enöga var så läskig och En dum en så rolig och Pellegnillot så - ja, jag lyckades aldrig höra vad han sade.

Annars är det den här sången som har fastnat, vet inte hur många gånger i livet jag har tänkt "farväl, FARVÄÄÄÄL!"En dum en känner att sjön suger... Hahaha!

Sanning vs lögn

Pratade med en vän om Brené Brown och om klarspråk och han tipsade om filmen "The invention of lying" av och med Ricky Gervais. Den verkar lite fånig men är säkert rolig också om man gillar honom. I vilket fall är tanken intressant - hur ser en värld ut där ingen känner till lögnen?

Om att våga vara sårbar

Ojojoj. Surfade precis in på http://www.ted.com/ vilket för övrigt är ett alltid givande ställe att surfa på, och snubblade över ett föredrag med namnet "The power of vulnerability". Ojojoj.

Det är forskaren Brené Brown som berättar om vad hon har kommit fram till i sin forskning kring samhörighet, "connection", om vad det är som får folk att känna samhörighet med andra. Forskningen har sin utgångspunkt i insikten att det som avgör hur folk mår framför allt har just med förmåga till samhörighet att göra.

Det hon kommer fram till är att de människor, de så kallade "helhjärtade" tror att de är värda kärlek. TROR ATT DE ÄR VÄRDA KÄRLEK. Utöver detta har de fyra saker gemensamt:

1) modet att visa för andra att man inte är perfekt
2) medkänsla för sig själv i första hand och därmed i andra hand för andra
3) samhörighet som ett resultat av att vara äkta, att kunna släppa alla uppfattningar om vem man borde vara

Och så det fjärde, viktigaste, DE SÅG SÅRBARHET SOM NÅGOT NÖDVÄNDIGT. Att betrakta det som gör dig sårbar till det som gör dig till just dig, att betrakta sårbarheten som något självklart. Att våga säga "jag älskar dig" först, att våga kasta sig ut i saker utan att veta vad du kommer att få tillbaka. Sårbarheten är kärnan till glädje, kärlek, kreativitet och samhörighet.

Ojojoj. Se föreläsningen, roliga och viktiga 20 minuter av ditt liv som du inte kommer att behöva kräva tillbaka:

Ååååh, vad fint!

Måste bara visa den här fantastiska reklamsnutten som också har röstats fram som bästa reklam på nätet. Får en tår i ögat. Men så har jag också väldigt nära kontakt med mina känslor...

Bra start på dagen

Affirmationer är väl använt i självförbättringsvärlden. Jag har själv använt det och märkt att det funkar om man använder dem på ett bra sätt. Förra veckan fick jag i ett nyhetsbrev en länk till en video på Youtube med en fyraåring som spontant brister ut i en morgonaffirmation av rang. Tjejen är numera uppåt 13 år och har intervjuats av flera medier i USA om den här scenen som har spelats upp fler än 5 miljoner gånger. Vad säger inte det om folks behov av att börja dagen på ett positivt sätt...

I like you, very much. Just as you are.

"Vem är du om du inte är dina prestationer eller dina relationer?"

Ja, alltså, typ mig själv..? Jag menar, den jag ÄR. Alltså, liksom, hur jag ser ut och vad jag gör - eller nej inte presterar precis men, kanske vad jag tycker om. Eller så.

Den där frågan ställdes på en helgretreat jag var på hos Sigtunastiftelsen förra våren. Det var en sådan där retreat där man är tyst en hel helg och de endasom får prata är de som håller i själva retreaten, och de kan haspla ur sig sådana där jobbiga frågor. Som vem man är, om man inte är sina prestationer eller relationer.

I helgen träffade jag en kille på dansgolvet som jag tyckte var intressant. Rolig att dansa med, kul att prata med och så var han..tja, söt:-) Jag märkte att hjärnan började gå på högvarv direkt för att svara på frågan "vad kan jag göra för att han ska tycka att jag är är intressant, rolig att dansa med, kul att prata med och...tja, söt?"

Det är väldigt lätt att hamna där. Faktiskt känns det som en överlevnadsinstinkt att anpassa sig till sammanhang där man vill höra hemma. Men ibland blir det galet, man presterar och name-droppar tills man inser att man egentligen inte har lust, att man hellre skulle göra något helt annat och träffa helt andra personer. Och plötsligt är man inte sig själv utan någon helt annan som man inte känner.

Det är också lätt att glömma bort att ens värde aldrig förändras, oavsett vad som händer runt omkring en. Det får jag påminna mig om, ofta. Dov Baron, ett namn i attraktionslagsbranschen har illustrerat det här på ett bra sätt i en video jag tyvärr inte kan hitta nu. Han visar upp en 100-dollarssedel för publiken och frågar - "hur mycket är den här sedeln värd?" Publiken svarar; 100 dollar. Han knycklar ihop den till en liten boll och frågar "hur mycket är den värd nu?" 100 dollar. Han slänger den på golvet och stampar på den frenetiskt, plockar upp den och frågar "och nu, vad är den värd?" 100 dollar. Han skriker åt den "din värdelösa, idiotiska lilla skitlapp, du är inte värd ett jävla dugg!" och så frågar han "vad är den värd?" 100 dollar. Fortfarande 100 dollar.

En tredje sak jag brukar tänka på i sammanhanget är det klassiska citatet från filmen Bridget Jones's diary där Mark Darcy säger:
"I like you, very much. Just as you are."
I filmen behandlas detta faktum som en kuriositet. Men vad finns där egentligen att tycka om hos en annan människa än den hon är – bortom prestationer och relationer?

En dröm slår in!

För en dryg vecka sedan befann jag mig i ett julivarmt Paris och i en allt desperatare jakt på en plats med fungerande luftkonditionering hamnade jag i Louvrens två våning stora museishop. En dryg timme senare traskar jag ut ur butiken, svettig och 3000 kronor fattigare men lyckligt tryckande ett med rött papper inslaget paket mot bröstet.

Det här berättar jag för att jag i egenskap av självförbättrare självklart även har umgåtts med attraktionslagen, känd för alla som någon gång läst boken eller sett den otroligt haussade filmen The Secret. Attraktionslagen säger att det vi attraherar in i våra liv är ett resultat av de vibrationer vi själva sänder ut, vilket innebär att vi kan få allt vi vill om vi bara lär oss hantera denna lag. Be så ska du få som väl den mesta boken om attraktionslagen heter.

Jag har i flera år önskat att jag någon gång skulle bo så att jag kan äga en gobeläng. Det är väl kanske inte sådär vansinnigt vanligt som önskemål men drömmen väcktes när jag för många år sedan som fattig student såg La dame à la licorne (= Damen med enhörningen), en serie av sex flera meter stora gobelänger. Att det var så de hette och att det var på Musée Cluny, numera Medeltidsmuséet i Paris jag såg dem glömde jag bort, men jag glömde inte bort min upplevelse av dem - hur jag blev stående så länge att jag höll på att tappa bort mitt resesällskap, hur mina ögon helt enkelt vägrade att se sig mätt på prakten.

I vintras köpte jag en lägenhet, en lägenhet som bland annat skulle uppfylla villkoren att ha väggar nog för en öppen spis och många tavlor - vilket inte är det lättaste när "öppen planlösning" varit så styrande de senaste åren att väggar har rykt så man blir orolig för att någon ska ha fått gipslunga på köpet. Lägenheten hittade jag, så klart, nyttjandes attraktionslagen, tro't om du vill.

Och så plötsligt, spankulerandes omkring bland vackra saker i en museishop, njutandes av några grader mindre än 30+, står jag plötsligt framför en mindre kopia av huvudnumret i serien La dame à la licorne. Jag tror inte det är sant, går fram och tillbaka, läser noga flera gånger på den lilla etiketten på väggen och blir stående långt efter det att min resekamrat ledsnat och gått för att köpa en chausson de pomme på närmaste café. Jag tittar på storleken. Den mindre versionen passar både semesterkassan och på två centimeter när över min nyinskaffade öppna spis. En säkerligen mycket bildad, mycket stolt och mycket fransk äldre herre som arbetar i shopen kliver fram, kliar sitt prydliga lilla skägg och förklarar att gobelängen jag fastnat för är "fantastique". Jag håller med, fortsätter att glo och berättar hur jag först såg den. Det slutar med att han fuskar till mig 10% rabatt på priset, tipsar mig om en billigare butik i Montmartre till mitt nästa besök i Paris och får mig att lova att läsa på om gobelängens symbolik.

Så gick en dröm i uppfyllelse. Visserligen är gobelängen inte flera kvadratmeter stor och den hänger inte på en vägg med imponerande takhöjd. Men jag har min vägg och jag har min gobeläng, och jag kan fortfarande inte se mig mätt på den.

PS. La dame à la licorne har för övrigt inspirerat en hel rad romanförfattare och dessutom bandet Shearwater som har skrivit en väldigt fin låt med samma namn.