Tack för allt

Jag hamnar väldigt lätt i bristtänksgeggan. Alltså jag tänker mer på det jag inte har än på det jag har, på det som inte är rätt än på det som är rätt. Idag har varit en sådan dag. Grejen är att jag ju vet att jag mår mycket bättre av att känna mig tacksam - vilket också praktiskt taget alla självförbättrarböcker säger, inklusive dem som bygger på forskning. Men ibland är det liksom som om jag hellre vill grotta ner mig och bara tycka att allt är skit.

Men i alla fall kom jag idag att tänka på Elvira Fattigan, hon som i Beppe Wolgers film Dunderklumpen inte äger direkt någonting men ändå är så lycklig. Så här sjunger hon:

Tack för allt jag minns
Tack för allt som finns
Tack för himlen
Tack för kväll
Tack för vinden
Tack för fjäll
Tack för allt jag ser
Tack för allt som sker
Tack för renar
Tack för sol
Tack för stenar
Tack för jord
Jag har det så bra
Jag har det så bra
Så bra
Så bra

Mm, just det. Så var det med den självömkan. I alla fall gillade jag verkligen den där skivan! Enöga var så läskig och En dum en så rolig och Pellegnillot så - ja, jag lyckades aldrig höra vad han sade.

Annars är det den här sången som har fastnat, vet inte hur många gånger i livet jag har tänkt "farväl, FARVÄÄÄÄL!"En dum en känner att sjön suger... Hahaha!