Igår träffade jag min shrink. Det var ett tag sedan sist och vi började prata om drömmar och framtidsvisioner. Som jag har skrivit här förut har jag lite problem med det där. Som om det vore förmätet och orealistiskt att drömma om att någon gång få bo i ett hus på landet, resa jorden runt, uppfinna något stort, få tio barnbarn, trots att själva poängen med drömmandet är att det inte behöver vara just realistiskt.
Det låter kanske märkligt men jag har övat förut på att drömma, 100-dagarsutmaningen som jag har ägnat mig åt i några omgångar är ett sätt att göra det på. Men det är för mig helt utmattande, som en arbetsuppgift jag måste rådbråka hela mitt inre för att klara av, inte det där lustfyllda spännande som det skulle kunna vara.
Det är en frustration för mig det här för drömmandet är viktigt! För om man inte kan drömma vet man inte vart man ska och då kommer man ingenstans. Som den där Alex i boken jag läste eller dem som Lisa Ekdahl sjunger om. Vi pratade om det igår, det där som så många självförbättrarförfattare säger, att om man har sitt mål klart för sig, då drar man lättare till sig hjälp på vägen och kan fatta de små beslut som tar en åt rätt håll utan att känna att man gör uppoffringar.
Igår fick jag ett verktyg på vägen. Jag fick frågan: På en skala 1 till 10, hur nöjd är du med ditt boende, om noll är "om jag ändå slapp gå hem" och tio är "jag vill aldrig gå hemifrån"? Om det inte är en tia, vad krävs för att komma dit?
Så gjorde vi den övningen på mitt boende, på mitt jobb, på mitt liv. Och faktiskt hjälpte det till att bli mer konkret och jag insåg att det jag gjorde var att skapa mig drömbilder.
Tillbaka till ritbordet alltså! Nu ska här drömmas så det står härliga till:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar