Läste precis ut Lejonpojken. Uppgörelsen av Zizou Corder. Det är en ungdomsbok i den lite odefinierbara genren äventyr/framtidsvision/fantasy där huvudpersonen kastas huvudstupa in i allt knivigare situationer men där slutet är gott. I slutscenen får alla önska vad de vill göra i framtiden och för de allra flesta uppfylls dessa önskningar. Utom för några få varav en är bifiguren Alex...
(...) som inte visste vad han ville och därför aldrig skulle få det.
Jag får nästan en chock. Jag menar, det skulle ju gå BRA! Vad har stackars Alex gjort för ont? Han väcker direkt min sympati för jag känner igen mig så mycket i den där meningen. Det är inte alltid så lätt att veta vad man vill, det ska gudarna veta. Det är ju kanske mitt största problem eftersom det blir oerhört svårt att veta åt vilket håll man ska gå om man inte vet vad målet är. 100-dagarsutmaningen har blivit ett sätt för mig att lära mig definiera mål på åtminstone kortare sikt, fånga in de där små drömmarna och göra dem konkreta.
I låten Cirklar sjunger Lisa Ekdahl en strof som har hängt med mig i flera år:
Det finns dom som aldrig går över gränsen
Fast gränsen är så snäv så man står still
Alla dom som inte ens vågar önska
Och därför vet dom inte alls vad dom vill
Är det kanske där nyckeln ligger? Att jag inte vågar? Är det den där jämrans jantelagen som hindrar mig!?
– Nämen, inte ska väl jag...
Man behöver helt enkelt vara mer glupsk. Glupsk på livet. Och storvulen. Önska sig högt och brett, utan att skämmas och utan rädsla för besvikelse. Tänka stort och fritt och aldrig tro att man önskar för mycket. För att det att önska är en del av vår mänskliga natur och något som tar oss framåt.
Någonstans långt inne är jag säker på att jag vet vad jag vill, även om det är något annat än vad jag vill om tio år, eller om tio dagar. Det gäller bara att fiska upp det från de mörka djupen och släpa fram det i det ovana ljuset.
– Jasså, ett hus på landet? Ser man på. Och en yorkshireterrier.
Och så skapas en framtidsvision. För jag vill inte bli som Alex.
Jadu. Det var ju det Anna sa till mig en gång under mina Lifecoaching-sessions för tre år sedan - "Du måste ha mål, långsiktiga och kortsiktiga; annars så kan du inte se att du når någonstans".
SvaraRaderaMen måste man det? Måste man "komma någonstans", kan man inte bara vara nöjd (vänder tillbaka till det igen...)?!?
Just nu är jag ingenting. Det är som att jag går igenom dagarna och livet och sjunger högt LA-LA-LA-LA medans jag håller mig för öronen. Jag är inte glad, inte nöjd, men vet inte vad jag vill istället. Inga drömmar, inga planer, inga lösningar.
Något är fel men jag vet inte vad och vet därför inte hur jag ska göra det rätt igen.
Det gör mig frustrerad och det gör mig arg.
Arg. Jag har så mycket ilska i mig. Jag är bara arg just nu.