Om tröst

Är trött. Trött och lite ledsen.
Och som vanligt nuförtiden när jag känner mig ledsen undrar jag om det verkligen är jag som är ledsen eller om det är någon av mina yngre upplagor.

Enligt psykodynamisk terapi, och kanske även andra terapiformer det vet jag inte, bär vi alla omkring på diverse yngre upplagor av oss själva. De är erfarenheter som präglat oss och som påverkar det förhållande vi har till oss själva och vår omvärld. Några av dessa upplagor är ledsna. Ledsna eller rädda eller arga eller besvikna och de kan plötsligt börja styra våra reaktioner på ett sätt som lätt blir väldigt obegripligt för såväl andra som för oss själva.

Från http://www.morguefile.com/

För att verkligen kunna vara "sig själv" och veta att man för egen maskin styr sitt liv gäller det att tillgodose de behov dessa yngre upplagor har och ofta är det tröst. Man behöver alltså i egenskap av sitt vuxna jag finna dessa yngre jag och trösta dem, ett för ett, tills gamla sår är så läkta att vi blir hela igen.

Jag behöver väl inte säga att det här är en väldigt knepig process och lika flummigt som det låter. Om man dessutom är lite valhänt när det gäller själva tröstandet blir det snäppet värre. Läste i sommar Marta Cullberg Westons bok Självkänsla på djupet. Hon beskriver där just hur det här kan gå till:

Livet är en ganska tuff affär och vi utsätts alla för svårigheter av olika slag. Avgörande för hur vi kan hantera dessa är om vi har en förmåga att trösta oss själva. (...) Man behöver i symbolisk mening kunna ta det inre barnet i sin famn och trösta det.

Hon säger vidare att om man inte har lärt sig när man var liten vad det innebär att trösta och bli tröstad, måste man lära sig det som vuxen. Det kommer alltså inte naturligt, lika lite som att älska. Jag vet inte vad jag lärde mig när jag var liten eller vad jag har förlorat på vägen, det jag vet är att jag länge känt mig dåligt rustad att ta hand om andra människors tårar. Jag skräms inte av dem, men jag blir handlingsförlamad inför dem, oförmögen att erbjuda ens en axel att luta sig mot.

Precis efter det att jag läst Martas bok upptäckte jag en vän som stod och grät, tyst för sig själv framför badrumsspegeln. Istället för att respektfullt lämna henne ifred eller ställa mig bredvid och med ord försöka hejda flödet, vilket vanligtvis är vad jag gör, klev jag rakt in i rummet och tog henne i min famn, strök henne över håret och viskade; det är okej. Jag kan inte säga att jag tog in hennes sorg eller att jag helt förstod hennes tårar, men på något sätt kändes det som om jag i den stunden var just mig själv och att modet att bryta ett oönskat mönster var mitt eget. Och det var bra.

Jag ska trösta mig själv nu så gott det går. Och sedan ska jag måla om det där bordet jag köpte på loppis.