Mindfulness bland lejon och giraffer

De senaste veckorna har jag rest ovanligt mycket i jobbet. Jag är annars en riktig kontorsråtta som sitter som klistrad vid mitt skrivbord och sällan rör mig längre än tre t-banestationer bort ens när jag ska på möten. Men så blev det kick-off ute på Ekerö en vecka, och så en konferensresa till Göteborg veckan därpå, och sedan korsade man en nationsgräns på väg till en annan konferens i Åbo och förra helgen maxades det hela med ett seminarium i Pretoria, Sydafrika.

Jag har aldrig varit i Afrika så att åka till Sydafrika var en stor upplevelse. Eftersom jag och min chef tog det säkra före det osäkra och flög in en dag i förväg hade vi en hel dag på oss att försöka se något av omgivningarna. Tack vare Nosy Tours hann vi med både ett besök i en Lejonpark, en eftermiddag på en lokal marknad, en kall torr cider i det gröna och slutligen middag hos våra värdar i en av de stora gated communities som ligger i Pretoria.

Innan jag åkte tänkte jag att det här verkligen var ett bra tillfälle att öva på att vara i nuet. Med så kort tid och utan förväntningar var det ingen mening med att ens försöka stressa utan bara luta sig tillbaka och njuta av det som bjöds. Och förutsättningarna blev bättre än jag vågat hoppas på. Resan gick fint, hotellet var fantastiskt mysigt (inhyst i en före detta privatbostad från 1903), vädret var strålande trots löften om motsatsen och vår guide tog hand om allt mot en högst rimlig kostnad. Jag lät mig flyta med och bara ta in det som kom i min väg och oj vad jag njöt! Det blev en kort men fantastiskt fin upplevelse.

Hotell Birdwood sett från trädgården på baksidan där vi till de anställdas förvåning bad att få äta middag för att få njuta av det faktum att vi kunde äta utomhus mitt i december.



När vi åkte in i Lion Park för att titta på de stora lejonen upptäckte vi en nyfödd liten lejonunge! Den kravlade omkring i gräset runt sin mamma och skällde som en valp. Vår guide sade till på väg ut och då ryckte parkarbetarna ut direkt för att rädda ungen undan avundsjuka lejonhonor och revirpinkande lejonhanar.



När man förundrats av de stora lejonen i parken fick man besöka lejonungarna som villigt lät sig klappas. Kändes helt galet, det är ju ändå rovdjur det handlar om. Men de vita lejonen var fantastiskt vackra.

"Pärlhöns" på marknaden.

Hartbeespoort dam, en damm som stod klar 1923 och haft problem med föroreningar sedan 1927... och inte lär det bli så mycket bättre.



En giraff bligar ut mot horisonten på Lion Park.

Life is what happens to you when you're busy making other plans

Det har varit helt galet mycket de senaste veckorna! Jag har sällan kommit hem innan halv tio, om alls, jag har åkt hit och dit, gjort ditt och datt, träffat den och den.

På väg till Sjöstan häromveckan för att besöka en vän jag inte träffat på ett halvår kom jag på mig själv med att tänka att besöket var något jag skulle bocka av. Att allt jag skulle göra den veckan var saker som skulle läggas bakom mig. För att vadå? Vad ska hända sedan? Det finns ju inget sedan!

Det finns bara nu. Just nu. Och det gäller att ta vara på det för plötsligt finns det inget mer. Som för den 34-åring som i helgen till synes helt utan orsak plötsligt och ofrivilligt lämnade sambo och två döttrar för att gå vidare till något annat. Något annat än livet.

Och jag, jag har det så bra. Jag lever! Och alla de saker jag ville bocka av, allt det som bekräftar att jag lever i överflöd, det är dem som är mitt liv. Mitt liv som jag älskar. Så jag påminner mig själv hela tiden om att leva, med öppna ögon. Och att njuta av att kunna känna, kunna tänka, kunna ge något till någon annan. Att våga leva.

Center of attention

Den senaste tiden har jag varit borta på diverse konferenser och seminarier minst en natt i veckan, och när jag kommer hem ligger det alltid en driva av post på hallmattan. När jag kom hem i förra veckan hände det ovanliga att jag bland olästa tidningar, räkningar och "erbjudanden" från PostkodLotteriet eller ett eller annat, hittade två brev. Riktiga brev!

Breven var små, utan avsändare och utan porto. Mitt namn stod inte ens på kuverten men det framgick ändå att de var till mig. Jag öppnade det ena och där stod det så här:

Hej. Jag har alltid undrat vem som bor bakom denna dörr. Mina fantasier har spunnit långt men inte rätt. En nyfiken, 11-årig flicka.

Det är skrivet på ett litet anteckningsblock med kulspetspenna och lite rund stil. Typiskt sådär som det förmodligen såg ut i mina dagböcker vid den tiden jag själv var 11 år.

Jag öppnar det andra brevet och där berättar hon om sina fantasier. Om att det i lägenheten finns en massa böcker och att personen som bor där är en enstöring som spelar orgel och tuba.

Enstöring med tuba?! Nå, hon ursäktar sig med att det faktiskt är vilda fantasier och att hon skulle känna sig förlöjligad om det visade sig att hennes fantasier var helt fel.

Jag har ingen aning om vem det här kan vara. Hon har uppenbarligen inte sett mig och jag har då aldrig sett någon 11-åring i närheten. Visst är det roligt att få brev men jag måste säga att det känns väldigt märkligt att upptäcka att man är föremål för någons fantasier, någon som inte ens vet vem man är. Men jag antar att man inte behöver vara rädd för grooming om offret är 36 och förövaren månne en 11-åring... I alla fall vet jag inte riktigt vad jag ska göra med det hela. Kanske tar det slut precis här.

Pippi på tiden

Förra fredagen hamnade jag helt oplanerat hemma framför tv:n. Av alla mina fem kanaler zappade jag in på Skavlan medan jag bläddrade i senaste numret av Sköna hem. Mot slutet av programmet dök Jan Carlzon upp som gäst och han delade med sig av ett visdomsord han fått en gång av en musiker. Jag måste ha tyckt att det var bra för annars borde min teflonpanna till hjärna redan ha glömt bort det. Men det har jag inte, så därför levererar jag det här:

Tiden är inte en fågel som hela tiden flyger framför dig, den är en oxe som tryggt lunkar vid din sida.

Typ så. Ja jäklar vad lätt det är att hela tiden jaga den där jämrans pippin! Har försökt tänka på oxen men kan inte låta bli att känna mig stressad över att den går så långsamt - vi hinner ju inte fram! Men vart då?! Till döden hinner man snart nog ändå, liksom. Mer oxe och mindre fågel får det lov att bli.

Betydelsen

Läste precis på Mindfulnessbloggen om ett experiment vid namn One Thing that Matters. Det är en webbplats där vem som helst kan dela med sig av vad man sjäv tycker är viktigt och dessutom tipsa andra om vad de kan göra för att agera enligt deras egna värderingar. En spännande idé, tycker jag.

Det får mig att tänka på en bok jag läste för någon månad sedan som jag snubblade över i En bok för allas monter på Skolforum, Janne Tellers Intet. Det är en ganska tunn bok som klassas som ungdomsbok men som så många ungdomsböcker är relevant även för en vuxen. Den handlar om vad som händer när en grupp elever i årskurs åtta bestämmer sig för att bevisa för en irriterande klasskamrat som abdikerat från livet, att det faktiskt finns en mening, att det finns något som faktiskt betyder något. De bestämmer sig för att samla betydelsefulla saker på hög i ett nedlagt sågverk och här hamnar under tiden allt mer absurda saker, alla med en betydelse för den person som förlorat den: bl.a. ett par favoritskor, en hamster, hårflätor, en död lillebror och en oskuld. Det hela urartar men kontentan blir att det nog finns en betydelse trots allt.

Jag tänker att det förmodligen ofta är så, att vi inte inser vad som betyder något för oss förrän vi förlorar det. Eller så vet vi, men gör inget åt det. För hur tacksam är man i vardagen över att man har alla sina fingrar kvar, att man har mat i kylen och någon att ringa om det känns ensamt? Det är så otroligt lätt att koncentrera sig på sådant man inte har än att uppskatta det som redan finns i ens liv och som man skulle sakna om det försvann. Vad är det du inte skulle vilja ge upp och lägga på en hög av betydelse?

En komplimang är en komplimang är en...

Jag minns en gång att en kollega dagen efter en fest gav mig en komplimang, han sade att han tyckte att jag var snygg i det jag råkade ha på mig kvällen innan. När jag undrade varför han inte hade sagt något under festen svarade han att han ville att jag skulle förstå att han menade allvar – att det hade känts oseriöst att ge en komplimang efter en lång middags intag av starköl och snaps.

Det där minnet dök upp ikväll, för när jag nästan var hemma passerade jag kvarterets alkisar som stod och pratade vid ett hörn om morgondagens ambitioner och vedermödor. När jag precis gått förbi dem utbrister en av dem:

– Fan vilken snygg tjej som precis gick förbi! Hans kumpaner mumlar något till svar och han fortsätter:
-
– Jag hoppas hon inte tog illa upp.

Man är van vid att ignorera, vid att höra någon skummis helt oprovocerat kalla en för fitta (hände förra veckan) eller göra konstiga utfall, och att det bästa brukar vara att bara fortsätta gå. Men nu vänder jag mig om, lyfter min vattenflaska som det står KRANVATTEN på och hojtar mot den lilla gruppen i mörkret:
– Du ska ha tack för komplimangen!

Han viftar med sin ölburk och ropar tillbaka:
– Det var inte meningen att vara elak.
– Nej, jag blev glad! svarar jag, ler och fortsätter in i min port.

Det var en komplimang, visserligen från en man med dimmiga ögon och dimmigt sinne, och dessutom i mörkret en novemberkväll. Men det var en komplimang, och en komplimang är en komplimang är en komplimang!

Barn av sin tid

Idag hamnade jag i ännu en diskussion om Liv Strömquists bok Prins Charles känsla. Vi läste den i Bokcirkel Rött för några månader sedan men den hänger liksom kvar, mycket på grund av att det är så många i min omgivning som också har läst och reagerat på den, kvinnor som liksom jag har skrattat åt det träffsäkra i bilder och kommentarer.

För egen del var det dock först vid andra läsningen som jag kunde skratta. Första gången tyckte jag att den var deprimerande. I egenskap av självförbättrare vill jag ju tro att jag KAN förändras, att jag kan styra över mig själv om jag bara lär mig tillräckligt om varför jag är den jag är. Det Prins Charles känsla pekar på är tvärtom att vi så mycket är en produkt av vår egen tid att det blir i princip omöjligt att styra över sina känslor ens i de närmaste av våra relationer. Att just dessa relationer är som mest underkastade vår tids sätt att betrakta tvåsamhet.

En kollega sade att när hon hade läst boken så slog hon ihop den och sade till sig själv att "jag behöver inte längre gå i terapi, nu förstår jag precis vad problemet är". Men problemet, det kvarstår.

Vid andra läsningen skrattade jag, det gjorde jag! Favoriten är nog fortfarande det egentligen värsta stycket, det om Whitney Houston och varför hon älskar en man som gör henne så illa. Med en rejäl skopa distans är det ju roligt, mitt i det tragiska. Strömquist undrar varför vi skrattar åt mansgrisar som behandlar kvinnor som objekt i amerikanska sitcoms. Själv undrar jag varför vi skrattar åt Strömquist.

Hej stress

De senaste dagarna har stressen flyttat in i min kropp. Inte för att det är mycket på jobbet. Inte för att jag inte får ihop bitarna i mitt livspussel. Nej, snarare tvärtom. Det står still. Och där finns inte tillräckligt mycket att spela med.

Det är livsstressen och jag. Den har satt sig i halsen, precis nedanför svalget, den stjäl mitt syre och sänker mitt röstläge. Den har parkerat i mellangärdet och rullat ihop där i en hård, ömmande klump som dunkar av puls och drar ner min kondition till ett minimum. Som en sjuka.

Jag drar mig till minnes alla verktyg jag tillägnat mig under mina år som självförbättrare. Det gör mig mindre rädd eftersom jag vet att det går att åstadkomma förändring. Att det inte måste kännas så här. Men vanligtvis är den mest effektiva åtgärden den att agera, och nu känns allt jag gör som bara verklighetsflykt.

Det är fel. Någonstans är det fel. Och ju mer tid som går i det här tillståndet, desto mer späs stressen på av just den anledningen. För att tiden går. Det är ju själva fan. Eller så är det bara jag.

Lycklig kärlek i böcker

Igår tog jag en sväng till Pocketshop på lunchen för att bunkra lite läsning. Efter sju minuter var jag redo att gå till kassan med en bunt om fyra böcker. Då upptäckte jag förskräckt att alla fyra handlade om dysfunktionella och olyckliga relationer. Inte bra för mina dejtingförsök, tänkte jag, att mata mig själv med bevis på att alla parrelationer går åt helsike. Inte alls bra.

Mitt hopp.

Rådigt satte jag tillbaka alla fyra i bokhyllan och började om.

Oj vad svårt det blev. Verkligen jättesvårt.

Så fort jag lokaliserat en bok med någorlunda kära och lyckliga människor tyckte jag att boken dröp sentimentalitet så att det klibbade igenom på omslaget. Böcker som skrek chic lit vågade jag inte ens ta i. Lunchen hann bli mycket längre än planerat innan jag till slut gav mig av med tre böcker. En som inte handlar om parrelationer alls, en ungdomsbok om en mor – dotter relation (självklart dysfunktionell) och en bok om en dejtande man med 30-årskris. Jag kan säga att jag hoppas mycket på den tredje.

Är det verkligen så att det inte går att skriva bra litteratur om lycklig kärlek? Eller handlar det bara om mina fördomar? Den enda sådan bok jag spontant kan tänka på är Didions Ett år av magiskt tänkande. Men då är ju ena parten död. Så jag antar att den inte gills. Det här måste utredas vidare.

Goosebumps = lycka

Häromdagen fick jag en liten skrift kallad Holone i mitt postfack på jobbet. Har ingen aning om varför den hamnade där men jag hittade flera intressanta saker där. Det är en publikation som har ambitionen att översätta hjärnforskning till "livskonst" som de kallar det.

I detta första nummer kunde jag bland annat läsa att den där duschen av dopamin som ger oss njutning kan triggas igång av känslomässiga upplevelser av musik. Så när man lyssnar på något som man gillar så mycket att man får gåshud, då belönas man ytterligare med en dopaminshot!

En låt jag själv får gåshud av är Lady Antebellums I need you know (av en kommentator även kallad "drunk and horny", vilket ju faktiskt passar lika bra..). Jag har skrivit det här förut och den håller än. Förmodligen är det inte bara själva låten utan minnet av en synnerligen trevlig dirty fox på ett dansgolv någonstans i Stockholms utkanter som triggar de där gåsbulorna, men ändå:-)

Yoga-favorit

Jag har precis avslutat en yogakurs om sex gånger som haft den mentala delen av yogaläran i fokus, avslappnad koncentration. Den fungerar som ett slags grund för utövandet av medveten närvaro.

Varje gång har vår omtänksamme lärare (en indier som utöver att vara yogamaster också är ingenjör. Ursäkta men är inte det typ den ultimate indiern av idag om man får vara lite stereotyp?!) delat ut ett schema med yogaövningar som räcker för ett pass på ungefär trekvart. Han har varit realistisk nog att betona att det är bättre att vi gör två av övningarna än inga alls.

Jag har hittat min favorit.

Vila, 12 andetag.

Jag har hittat en Ken

Det går en man i 40-årsåldern på min tangokurs som liksom sticker ut från mängden. Det tog mig flera veckor innan jag förstod varför: Han ser banne mig ut som arketypen av en man!

Han ser ut som den där teckningen som skickas ut i rymden för att andra eventuella intelligenta varelser ska kunna lista ut hur mänskligheten ser ut. 

Han är lång med breda axlar, perfekta proportioner med muskler från topp till tå och stora händer, ett rektangulärt ansikte med bred panna och markerad haka, jämna tänder. Därtill tätt hår, alltid slätrakad och med jämn färg i hyn. Som en Ken-docka!


Ken i 70-talsdress.


Hur märkligt som helst. Det intressanta är just att han verkligen sticker ut. Uppenbarligen är det inte särskilt många män som ens är i närheten av att ha den där kroppstypen. I alla fall inte på Södermalm där tangokursen går. För jag är säker på att det skulle gå att urskilja en sådan även under lite för säckiga, alternativt uppkavlade jeans, halvutvuxet skägg och de där absolut obligatoriska sneakersen som manspojkarna har där.

Ser han bra ut? Ja, absolut. Blir jag attraherad? Nä. Kanske är det för att jag inte ser ut som arketypen av kvinna, så där med breda höfter och smal midja. Lika söker lika, säger man väl. Men jag hoppas verkligen att han hittar en Barbie, det vore kul å se!

Balkongpyssel

Förra året överrumplades jag av tidig snö och balkongen fick klara sig själv. I år tänkte jag vara i tid.



Planterade om lite växter som inte klarar sig ute i balkonglådan länge till.



Lavendeln jag fick av en väninna i somras har plötsligt börjat blomma! Så fin.



Lavendeln får bli stående ute en stund till för krukorna räckte inte till. Den får göra ljungen
sällskap som man inte ska ta in alls om man ska tro gammalt skrock.

Grodprinsen får också bli kvar. Han blir bara fin av lite rost.

Jag hoppas att pelargonen inte dör av schocken att komma in i värmen.

Tog mig en paus på balkongen efter förrättat värv. Än så länge är det löv på några av björkarna och det susar fint i vinden. När de inte blir överröstade av de brölande barnen i lekparken på innergården. (Ja, brölande. Jag antar de leker zombies eller nåt, det är väl inne nu.)

Det ska va' lätt å leva

Ibland ska det vara lätt. Och häromdagen upptäckte jag att något plötsligt var lätt som förut varit otänkbart.

Jag klev ut ur en yogasession för att få mig något till livs på mysiga Café Rival innan det blev dags att gå tillbaka till samma lokal för att dansa tango. I lobbyn sitter en tangokursare och tuggar på en banan och jag frågar om han inte vill göra mig sällskap medan jag tuggar i mig något, i väntan på att tangon ska börja. Han hänger på och det blir en trevlig stund med en person jag tidigare bara växlat några ord med.

Easypeasy? Nä, verkligen inte! För en person som jag, som är van vid att alltid komplicera saker i onödan är det här en närmast revolutionerande upplevelse. Förr hade jag väl knappt sagt hej, smitit ut ensam och hellre köpt en kexchoklad på Coop inmundigad i parken, än vågat ta ansvar för att underhålla en främmande människa i en halvtimme eller sitta ensam på ett fik.

Tänk om den där terapin, alla självhjälpsböcker och allt grunnande faktiskt har givit resultat. Eller har jag bara blivit äldre och förstått att jag inte kan ta ansvar för andra än mig själv? Yogasessionens budskap ringde i alla fall i huvudet den kvällen på väg hem efter tangon – att det SKA vara lätt att leva!

Nu och närminne

– Jag tänker mig att hjärnan är som en hög med spaghetti, säger min mormor. Där de innersta ändarna liksom ligger i mitten och är skyddade och de yttersta ligger längst ut. Det är de där yttersta ändarna som har börjat ta stryk på sistone.

Nuet är det vi lever i, den korta sekund som vi är närvarande. Och varje gång jag tänker på något jag ångrar, någon upplevelse jag helst varit utan, så tänker jag att det ju är tur att det hela tiden går att skapa nytt liv. Från och med nu, just nu.

Men det finns en tid i livet när nuet på något sätt inte läggs till handlingarna på samma sätt som de gjorde förr. När närminnet sviker och halkar bort innan det hinner fastna. Då sitter man där med det som varit, för det är det man minns. Och då gäller det att ha sådant att minnas som man mår bra av, och inte bara sådant man ångrar eller hellre velat slippa.

Jag undrar jag, hur det där med medveten närvaro fungerar när man är närmare 90 år och åldersdemensen börjar ta över. Är nuet kortare då, eller längre?

Att "feng shuia" sig till lättare hjärta

Jag har en vän som verkligen har gått in för det där med att rensa ut grejer. När han för ett par år sedan flyttade från en stor lägenhet till en liten etta i ett 1700-talshus bestämde han sig för att göra sig av med allt han inte behövde. Det visade sig vara väldigt mycket. Och ju mer han gjorde sig av med, desto mindre behövde han.

När vi sågs på lunch häromdagen sade han att han har känt sig så lätt de senaste månaderna. Det är som om att han i takt med att ha gjort sig av med ting, minskat sin tyngd. Lättare i huvudet, lättare i hjärtat. Dessutom har han gått ner åtta kilo genom att bara äta så mycket som han behöver, inte mer, bara så mycket som han behöver. Det har också lett till att han har mycket lättare att släppa, lämna saker bakom sig.

– My friends ask me 'what are you doing, du bara glider runt!', och det är så det känns. Everything feels easy, doing things I like, enjoying the space.

Men jag måste säga att det kändes lite väl radikalt att göra sig av med sängen – hur mycket plats det än frigör för dans...

Vackra färger

”Vilka vackra färger du har på dig.”

En lång äldre man med alldeles vitt lite flygigt hår har precis rest sig upp från t-banesätet för att kliva av vid Gullmarsplan. Men innan han går så säger han precis så.

Och jag sitter där i min gröna jacka och min rosa tröja och min mönstrade scarves, jag sitter där med trötta ögon, tungt huvud och torr hals, jag sitter där och tänker att den där killen på andra sidan gången är snygg men förmodligen tycker att jag ser gammal ut, och jag sitter där och längtar hem, längtar efter att få sova bort mitt dåliga humör.

Jag ler och säger ”Tack skall du ha.” Och han går.

Och jag tänker att det inte finns någon anledning för mig att vara på dåligt humör när en vilt främmande människa orkar ge mig en komplimang. På t-banan, en vardagkväll. Och jag tar mina trötta ögon, mitt tunga huvud och min torra hals och placerar dem på balkongen, med ett par levande ljus att lysa upp höstmörkret med, en fruktsallad och en kopp te. Och så skriver jag det här, för att påminna mig om att det alltid finns en anledning att ta vara på livet, hur liten den än verkar vara.

Go' dag?

Jag prenumererar på Olof Röhlanders nyhetsbrev Veckans pepp som dimper ner i mailen varje måndag morgon. Förra måndagen gav han rådet att inte ta dagen som den kommer och det är verkligen ett bra råd!

Att ta dagen som den kommer känns väldigt bekvämt, det låter liksom semester. ”Äh, jag bara sitter här, och låter dagen skölja över mig!” Problemet är bara att det samtidigt gör en till offer. Inte bara om det händer en massa skit, utan även om det inte händer något överhuvudtaget.

Anhängare av attraktionslagen säger samma sak; att man kan skapa sin egen dag. Inte bara genom det sätt på vilket man möter den men också vad det i sig får för effekt. Självklart händer det sådant ibland som man inte kan styra, men de allra flesta dagar är ju nästan fånigt förutsägbara. Åtminstone för folk som gillar rutiner, som jag. Sådana dagar blir vad man gör dem till. Om så bara genom att gå in i dagen med intentionen att den ska bli bra.

Det skall jag tänka på imorgon, för imorgon fyller jag år. Och skall man nu ändå fylla år kan man ju lika gärna försöka göra det bästa av det!

Pyssel pyssel

Jag tycker om att pyssla hemma! Den senaste veckan har jag tillverkat en lampa till sovrummet och sytt en ny klädsel i grönt till min soffa. Nöjd:-)

Lyckades paja originalkupan i glas med huvudet... Gjorde en ny skärm av ståltråd och tyll jag hade kvar sedan tidigare. Inspirerad av de där lamporna som kostar flera tusen blev det en uppenbar budgetvariant. Men lyser gör den ju!

Min röda soffa har haft vitt överdrag hela sommaren men nu när det börjar bli kallt blev det dags för grön plysch. Gjord av ett felköp gardiner till sovrummet.



Och blommorna från Lillemors trädgård står fortfarande, två veckor senare! Måste vara något slags rekord på hur länge blomor överlever hemma hos mig.



Vill ha!

Hur kommer det sig att när man får frågan "vad vill du ha?" så tänker man direkt på något man inte redan har? Direkt får man ju lätt en känsla av avsaknad! Jag menar, det är ju inte så att man inte vill ha det man redan har!

Jag läste någonstans att det ligger i människans natur (förmodligen var det en melankoliker eller pessimist som skrev det) att sträva efter ett tillstånd av obalans. Om allt är för stilla skulle vi alltså söka efter turbulens för att känna att vi lever. Är det den här mekanismen kanske, av ständig rörelse, som gör att det vi vill ha liksom alltid ligger utanför oss själva och det vi redan kan inkludera i våra liv?

Nä, nästa gång jag får eller ställer mig själv den frågan ska jag verkligen försöka inkludera det som finns i mitt liv, inte bara det jag tycker fattas, innan jag svarar på frågan.

Äppelpäppel

Förra söndagen var jag inbjuden till Lillemor och Ove för att plocka äpplen. De har en fantastiskt fin trädgård med ett helt gäng äppelträd av olika sorter. Jag tog med mig Björn och vi plockade i säkert en timme utan att det syntes ett skvatt på något av träden.

När jag står inför ett sådant överflöd blir jag både tacksamt upprymd och lite stressad. Tacksam för att jag får ta del av det, stressad för att så mycket går till spillo. Man är så otroligt beroende av att det ska finnas mat i butikerna idag och det gör en sårbar. Förr hade förmodligen vartenda äpple varsamt tagits omhand. Nu hamnar de istället ruttnande i en hög där rådjuren kan äta sig vingliga av alkoholen.

En del av de två kassar med äpplen jag fick med mig hem gick i alla fall åt igår. Då var syster Emma på besök och vi lyckades koka både kompott och äppeldricka – och smaska i oss fransk äppelkaka med vaniljvisp, mmmmm!!

En utflykternas tid

Idag gjorde jag som man ska och blev kvar hemma med min förkylning. Tänker att det är av sympati med mina kollegor och ett bra sätt att mota duktighetstendensen. Just idag var det nu inte heller någon jätteförlust att inte kliva ur sängen, det är nämligen höst i ordets sämre betydelse. Det duggregnar, halvblåser och är halvgrått. Lite halvdant överlag.

Men hösten är inte bara en innesittarperiod. Det är egentligen inte särskilt kallt ute och med regnställ hade det förmodligen varit riktigt skönt att gå ut en sväng i skogen. Färger och dofter blir tydligare när det är blött.

Förra året vid precis den här tiden gjorde jag en utflykt till Svindersvik som ligger alldeles nära. Det var riktigt fint och jag tänker nu att den där lusten på utflykter definitivt inte har svikit bara för att sommaren har gett vika. Vackra platser ger alltid energi och inspiration, nya som gamla. Mer sådant!

En stjärt på himlen

Igår kväll låg jag i soffan omgiven av näsdukar, halstabletter, tekoppar och oleum basileum. TV:n var på och precis när jag tänkte att nä nu måste jag gå och lägga mig (klockan var ju trots allt nio..) så började Cecilia Frodes föreställning En stjärt på himlen. En av de många kloka saker hon säger under föreställningen är den här:

Det är omöjligt att förverkliga sig själv och samtidigt vara älskad av alla.

Det här var ju precis vad jag funderade över här i ett tidigare inlägg. Jag tror verkligen att önskan att den omöjliga önskan att vara älskad av alla utgör en anledning till varför det ibland tar emot. I alla fall för mig. När jag strävar efter att "vara mig själv".

Livet är gott

Idag letade jag upp Cupcake Sthlm i Skrapan. De har ett helt gäng olika färgglada muffins i lagom storlek, och framför allt har de ätliga muffins. För mig betyder det att de har glutenfritt och det är otroligt skönt att kunna smeta i sig något så njutbart som mjuk smakrik sockerkaka med kladdig och söt glasyr utan att samtidigt veta att jag kommer att få betala det med magont. Gott var det. Fantastiskt gott. Och på en torsdag! Är det inte flärd så säg.

Bild från http://www.cupcakesthlm.se/. Tack, oh tack!

Har länge tänkt att konditor skulle kunna vara ett alternativt yrke för mig. Om det inte hade varit för de hysteriskt tidiga morgnarna. Att baka glutenfritt, och helst också mjölkfritt hade varit en spännande utmaning i det yrket. Det enda i den kategorin man normalt hittar på ett konditori är maräng. Jag har inget emot maräng, men det blir ju lite enahanda i längden.

Glad!

Åh vad glad och tacksam jag är för mina goa goa kollegor!
Ville bara säga det.

Hur man överlever plugget

I Svenska Dagbladet fortsätter serien om prestationer och duktighetssyndrom. I morse läste jag om en studie man gjort på gymnasieelever. Högpresenterande skolelever som presterade så de blev blå för att hantera sin ångest. I forskningssyfte gav man ett antal elever möjligheten att gå i terapi under en period för att hjälpa dem att må bättre. Och det funkade.

Oj, vad jag kände igen mig på beskrivningen av de där eleverna. Jag var ju precis sådan! Jag minns hur jag en gång satt i städskrubben i ett hyreshus där jag städade trappuppgången som extraknäck, med skolböcker och anteckningar spridda omkring mig på golvet, gråtandes av stress. Bara för att tvinga mig ta mig samman för att hinna till lektionen i tvärflöjt på kommunala musikskolan, där jag fick skuldkänslor över att inte ha hunnit öva ordentligt på läxan. Och läraren som jag tyckte så mycket om, som gav mig bekräftelse trots att jag inte hade gjort mitt bästa. Och så minnesluckorna, de hemska då jag plötsligt inte visste om jag verkligen gjort allt det jag skulle eller om jag bara drömt att jag gjort det.

Jag hoppas verkligen att fler gymnasieelever får möjlighet till den där typen av terapi framöver. För mig hade det förmodligen kunnat göra stor skillnad för hur jag upplevde både tiden fram till studenten och de första åren på universitetet. Hur kommer det sig att det blir så här?

Bara så du vet

Idag fick jag reda på att meningen med livet är att vara lycklig. Det står tydligen i ursprungsskriften om yoga. Och det låter ju rimligt. Där står vidare, om jag inte minns fel, att lycklig blir man när man är "effektiv", och effektiv det är man när man är avslappnad och fokuserad på samma gång. Och det, det kan man bara vara om man är fullständigt i nuet.

Mindfulness mitt i prick alltså. Och här trodde man att det var ett nutida påfund. Tji fick jag.

Say something nice

Hittade den här på Lyckobloggen idag. En sådan himla fin idé, och tänk att folk utnyttjar den. Mer kärlek till folket:-)

Sharp

När jag började gå i terapi för några år sedan var ett mål att bli skarpare i kanten. "Hitta mig själv" som det heter, men det har ju blivit så floskligt att man kräks.

Jag kände mig väldigt luddig, visste liksom inte var jag slutade och någon annan började. Det var som om jag flöt omkring som dimma strax ovanför marken utan att någonsin kunna sätta ner foten och känna mig hemma. Jag ville ha en tydligare personlighet, integritet, god självkänsla och ja, egenskaper som på något sätt kräver att man är sharp. Skarpare i kanten.

Det har tagit tid. Och jag har tidvis frustrerat undrat vad det är som är så förbannat svårt. Men så igår kom jag på varför! Har läst de senaste dagarnas serie om bekräftelsebehov i Svenskan, och plötsligt föll bitarna på plats. Varje gång jag träffar nya människor eller hamnar i nya situationer är det första jag gör att bedöma möjligheten för mig att passa in. Jag justerar mig själv, anpassar min luddiga gräns, flyttar min dimmiga kropp, för att så gott jag kan bli lik någon annan och få vara med. Bli en av dem. Med en skarpare gräns och fötterna på marken blir det här betydligt svårare. Och vem är jag då? Tänk om jag inte får vara med?!

Ja, tänk om. Tänk om det faktiskt inte spelar någon roll. Tänk om man mår bättre av att vara sig själv och vara det ensam, än att vara någon annan för att man är beroende av att få bekräftelse av andra.

Jag säger inte att jag är framme. Men allt oftare känner jag att jag får markkänning, och när jag försöker anpassa mig för mycket tänjer det och tar emot. Det känns bra. Sharp.


Me and myself.

Tant bland kids i sneakers

Igår natt kl 2 befann jag mig helt oplanerat på en klubb i Linköping. Jag hamnade där tillsammans med tre män i 40-årsåldern, familjefäder från Nacka, som jag spenderat dagen med på en konferens. En av dem blev liksom jag helt lycklig över att hitta ett dansgolv, och eftersom tillfället sällan ges nuförtiden bestämde vi oss för att bli kvar där i discoröken tills stället stängde kl 3.

Vi var verkligen två udda fåglar på det där dansgolvet. Han i välsittande kostym och vårdat hår, jag med höga klackar, enorma örhängen och glansig topp. Övriga var nämligen studenter i 20-årsåldern iklädda t-shirts med tryck och sneakers. Jag kände mig lite som en tant... Men det var skit samma! Kanske var det just för att jag ändå så tydligt inte hörde till som jag kunde rocka loss fullständigt och skita i vad jag gjorde för intryck. Det var plättlätt att dansa med vem som helst som råkade stå bredvid och det var bara så kul! Jag tror inte att jag någonsin kände samma frihetskänsla när jag på 90-talet var en av de där studenterna i 20-årsåldern i t-shirt med tryck. Om jag nu någonsin ens har ägt en t-shirt med tryck.

Jag väljer härmed att betrakta det hela som ett bevis på framsteg i arbetet med att släppa min självmedvetenhet och behovet av att fåfängt försöka kontrollera det intryck jag gör på andra människor. Synd bara att det här med att vara uppe till klockan 3 och klara av arbete dagen därpå liksom inte riktigt går ihop...

Bild från Platens bar, http://www.platensbar.com/

Att känna sig själv

Idag var jag på ett lunchseminarium arrangerat av Social Venture Network som handlade om sambandet mellan anställdas självkänsla och verksamhetens lönsamhet. Föreläsaren konstaterade att om man frågar folk på gatan om huruvida de känner sig själva skulle de flesta säga att självklart gör de det, men att om man får dessa samma människor att verkligen fundera över vad de egentligen vet om sig själva så skulle de komma fram till att de egentligen inte känner sig själva särskilt bra alls. Han visade också en bild som jag tyckte var bra och som jag försökt härma med hjälp av det märkliga programmet Paint..



Bilden handlar om självkännedom. Alla har en självbild, en uppfattning om vem man är. Denna självbild kan stämma bättre eller sämre överens med ens verkliga jag, beroende på hur bra självinsikt man har. Ofta är självbilden skev på något sätt, vilket påverkar vårt sätt att hantera vår verklighet. Om man t.ex. har en självbild som säger att man är rädd för hundar kanske man undviker hundar, trots att det här är en föreställning som kanske inte alls är sann.

Sedan har man en idealbild, en bild av hur man VILL vara. Den här självbilden består av en mängd olika komponenter, många som vi inte ens själva är medvetna om. Det kan vara uppfattningar och ideal man har fått när man var liten om hur man ska vara. Det kan t.ex. vara att "män gråter inte", om man är man. Om idealbilden matchas med självbilden och dessa två bilder ligger för långt ifrån varandra mår man dåligt. Om självbilden och den man faktiskt är ligger för långt ifrån varandra får man också problem – oavsett om självbilden är uppblåst eller nedkrympt.

Det gäller att ta en närmare koll på alla dessa delar för att hamna i något slags harmoni. Vad har jag egentligen för idealbild? Vad har jag egentligen för självbild? Hur bra stämmer de här överens med vem jag är och vem jag vill vara idag?

Efter jobbet var det dags för en ny kurs jag anmält mig till om yoga och meditation. En av de saker läraren sade var just att vi med all säkerhet inte vet allt om oss själva. Vad vår kropp klarar av, hur mycket kärlek och smärta vi kan hantera. Att yoga, det vill säga att lära sig vara närvarande här och nu, är ett sätt att upptäckta sig själv.

Att lära känna sig själv är sannerligen ett livslångt äventyr och faktiskt är jag riktigt nyfiken! Jag vill bli bättre på att testa mina gränser, för jag misstänker att de gränser jag har satt upp för mig själv är mycket snävare än vad jag egentligen klarar av.

..för vad kan vara värre?

Surfade häromdagen in på svtplay och snubblade över serien En andra chans, en dokumentärserie om fyra människor som genom olyckor blivit förlamade.

En av dem, Charlotte, säger i ett avsnitt att hon har blivit mer orädd efter olyckan.

Jag vågar mycket mer nu. Förut kunde man tveka inför vissa saker, men det skulle jag aldrig göra nu för jag tänker hela tiden; vad kan vara värre än att bryta ryggen? Inte mycket. Så då kör vi!

Jag känner igen det här från andra människors berättelser, människor som genomlevt känslomässigt tuffa utmaningar. I flera självhjälpsböcker beskrivs det här med att måla upp ett worst case-scenario som ett verktyg för att ta sig igenom saker man tycker är obehagliga. Att med logikens hjälp ta sig runt en känsla. Själv har jag har sällan lyckats med den strategin, om någonsin. Kanske är det just en känslomässig resa som krävs, snarare än logik, för att man ska kunna sätta allt annat i rätt perspektiv. Men det känns ju hemskt bara att tänka så.

Varde ljus!

Ända sedan jag flyttade in i min lägenhet för över ett och ett halvt år sedan har jag haft problem med att hallen är så mörk. Både för att det är svårt att se något ordentligt och för att ljus i en hall är viktigt ur feng shui-hänseende. En L-formad hall med bara ett eluttag har under de här månaderna framstått som ett problem av helt oöverstigliga proportioner. Men så i helgen lyckades jag med hjälp av mor och bror få upp två skenor med spotar som lyser upp något helt amazing! Herregud, så skönt.

Men helt enkelt var det ju inte. Jag måste säga att det är svårt att inte känna sig som en hemmafixare när man bara för att få upp lite belysning måste ha en hammarborr, cementspackel, kunskaper i hur man kopplar elen rätt från lampa till sladd till stickkontakt, verktyg som kräver kunskaper som vida överstiger dem man fick i grundskolan, samt förmodligen en massa annat som jag inte listat ut att jag egentligen behöver.

Nå, så vet man ytterligare något mer och kan känna sig ytterligare lite mer självständig och det är ju bra. Och lyser, det gör det ju!

Brinn kvinna, brinn?

I går morse vaknade jag kl 5 på morgonen och kunde inte somna om trots att jag bara fått fem timmars sömn. Jag vaknade av en tanke. En tanke som jag inte låtit sjunka in kvällen innan när jag var upptagen med att ägna mig åt sådant jag tycker om. Nämligen tanken på att jag blir diskriminerad för att jag råkar vara kvinna.

Jag har skrivit om det här på bloggen förut. Om att just den här formen av orättvisa ger mig energi. Men nu undrar jag om det inte är tvärtom så att den istället kräver energi.

Det var helt omöjligt att somna om så jag fick gå upp och äta frukost. Kl 5 en lördag morgon. Och döva mitt sinne med ett avsnitt av den amerikanska action-serien Burn Notice.

För det som hände när den där tanken hade fått sjunka in var att det kändes som om jag brann upp. Inuti. Det var precis det jag tänkte. "Jag brinner upp!" Jag började gråta, rev mig själv i håret som en mad woman, vek mig dubbel, ville slå på något, springa in på min chefs arbetsrum och klösa honom i ansiktet, spotta på honom, få honom att förstå att han är en förbannad j-a stofil som håller tillbaka människor i deras arbetsliv. Kvinnors arbetsliv. Och få mina manliga kollegor att skämmas för att de inte kan se hur de får fördelar av något de själv inte har presterat, bara vad de råkar ha fått mellan benen.

Det är min övertygelse att bristen på jämställdhet i världen är ett av våra största problem, och då räknar jag med klimat och kemikalieinvasion, kometer och fan och hans moster. Men nej, jag skulle aldrig kunna jobba med det. För jag skulle inte orka brinna upp. Varje dag. Men en sak är jag nu säker på och det är att om jag någonsin skulle bli inkvoterad till något för att jag är kvinna, då skulle jag inte skämmas, jag skulle vara stolt!

Bild från filmen Season of the Witch (2011)

Kräsen

Jag har av någon anledning svårt att bli kär. Det har hänt mig alltför få gånger i livet hittills. När jag berättar det får jag väldigt ofta frågan; "är du kräsen då, eller?". Och jag förstår inte vad de menar.

För mig är kräsen något man är med hjärnan, som tänker att något eller någon inte duger. Vad har det med kärlek att göra? Jag trodde det handlade om hjärtat. Kan ett hjärta vara kräset?

Och om ett hjärta kan vara kräset, vad gör man åt det? Är det något som kan avhjälpas med terapi? Eller med tillskott av någon biologisk kemikalie? För inte verkar det gå att använda hjärnan till att övertala hjärtat om hur mycket man borde bli kär i någon, oavsett hur perfekt den personen må vara för en.

Skulle gärna vilja veta. Verkligen, det vill jag. För jag har försökt att övertala. Men när hjärtat har bestämt sig är det som en sten. Eller en slipprig tvål.

Eller så är jag bara sådan. Och i en annan situation hade det förmodligen varit en fantastisk fördel.

Päls

Någon gång i somras hörde eller läste jag om djur och välbefinnande. Närmare bestämt djur med päls och människans känsla av välbefinnande när hon rör vid dem.

Genom att mäta hjärnans aktivitet har man kunnat konstatera att det gör oss väldigt gott att klappa hundar och katter. Bara klappa, det räcker. Att döma av mängden klipp på YouTube innehållandes just katter och hundar som gör roliga, gulliga, tokiga saker, verkar vi få en hel del ut av att bara titta på dem också.

Jag förmodar att det inte är samma sak att klappa på bara död päls. Jag vet i alla fall att bara tanken på min gamla nyckelring av hartass som jag hade när jag var yngre numera får mig att må illa. Må denna av alla 80-talsprylar som verkar vara på väg tillbaka bli ytterligt kortlivad.


Min systers katt Alba väljer ibland att bli klappad av någon lycklig familjemedlem. Hon verkar ju inte må så pjåkigt då hon heller. Även om hud kanske inte är riktigt lika mysigt som päls. Kanske något för män att tänka på som funderar på att anamma trenden att raka bröstet? Nä, nu blev det konstigt... Ill. Elin Karlsson.

Sommarsug

För övrigt hade jag en fantastiskt fin dag igår! Först en 2,5 timmars lunch (skall man ha långlunch är det lika bra att göra det ordentligt) med Jo som avslutades med cappuccino i solen. Sedan en tur med ångbåt fram och tillbaka till Drottningholm med en vän jag inte sett på två år. Vi hamnade på solsidan (styrbord, om man får drista sig till en gissning) och såg solnedgången innan det blev dags för finmiddag i salongen.

Det gäller att försöka hinna med det göttaste av sommaren nu innan den är alldeles över för den här gången.

Drömmar om arbete

Häromdagen fyllde en av mina kollegor 32 år vilket vi tillsammans med en annan kollega passade på att fira med finlunch på van der Nootska Palatset. Hon berättade då att hon under semestern kommit fram till vad hon vill jobba med i framtiden. Hon vill utbilda sig till sjuksköterska och arbeta med att ge ungdomar god sexualundervisning eftersom det finns en stor lucka där i grundskolan. Hon tänker att hon vill jobba på en ungdomsmottagning eller via något eget projekt. Hon är redan högutbildad och har inga studiemedel kvar att ta ut, men siktet är ställt och nu gäller det att lösa försörjningen så att det funkar.

Den andra kollegan som var med har under de senaste åren gått flera författarkurser och påbörjat en bok om sin uppväxt med en psykiskt instabil mamma och en narcissistisk pappa. I våras började hon räkna på vad hon och hennes man skulle få ut av sin lägenhet i stan – en hyresrätt som blivit bostadsrätt – om de sålde den. Enligt mäklarnas värderingar blir det en hel del pengar. Tillräckligt för att ha råd med en annan lägenhet utanför stan och för henne att vara ledig ett helt år för att skriva klart sin bok. Det är det som är drömmen. Problemet just nu är bara att hennes barn vägrar att flytta, vägrar att ens prata om att flytta.

Blir inspirerad! Av dem som faktiskt vågar lyfta blicken och också uttala sina önskningar trots att det finns hinder på vägen. Tänker att jag hellre skulle drömma om vad jag vill göra än om fackliga förhandlingar som kan kosta mig min nuvarande anställning, ett jobb jag kanske egentligen inte alls vill ha. Tänker att jag behöver våga se in i framtiden och smaka på alternativ till min nuvarande tillvaro.

Kluddar på min whiteboard, sätter upp bilder på min magnettavla, försöker ringa in. Och jag som trodde att drömmar liksom kom till en, inte att man måste leta efter dem med ljus och lykta.

Säg aaah!

På tal om att få någon att tänka en ny tanke (se förra inlägget) så fick jag häromdagen veta att en bekant jag träffade för några veckor sedan hakat upp sig på en sak jag berättade då. Hon är arbetslös för tillfället vilket kan göra vem som helst deprimerad, och vi diskuterade hur viktigt det är vilken inställning man har till saker. Jag sade att jag är övertygad om att även små saker påverkar oss oavsett om vi tänker på det eller ej. Jag tog morgonrutinen som ett exempel:

Om jag vaknar på morgonen, halvsovandes släpar mig ur sängen, suckar mig ut till badrummet och inte ens ids se mig själv i spegeln innan jag kliver in i duschen, då ger det mig en helt annan signal än om jag slår upp ögonen, njuter av hur skönt det är att ligga där i sängen (UTAN att somna igen...), ställer mig vid fönstret, sträcker ut armarna  och öppnar upp bröstet, ler och tänker att idag kommer att bli en bra dag. Bara det att tänka och agera ett ja istället för ett nej – det gör skillnad.

Din dag kommer kanske att se exakt likadan ut oavsett hur du börjar den, men din upplevelse av den kan bli som natt och dag. Det här är också en av anledningarna till att jag tycker att frukosten är den viktigaste måltiden. En morgon med njutbar frukost är liksom redan där en bra dag!

I alla fall fick jag höra av vår gemensamma vän att det där hade fastnat och att hon börjat tänka att det faktiskt stämmer. Jag hoppas det hjälper henne något. Känner mig som värsta missionären:-)

En del börjar dagen med yoga. Det skulle jag aldrig få för mig att göra. Bara att sträcka på mig ger mig hjärtklappning så tidigt på dagen...

Utbyte av energi och insikter i Bokcirkel Rött

I förra veckan var det dags för bokcirkelmöte! Det var flera månader sedan sist men nu var vi samlade igen, denna gång åtta personer; fyra män, fyra kvinnor. Medan vi med glatt mod rullade vietnamesiska vårrullar (vi hade precis läst boken Ru av vietnamesen Kim Thúy) och skålade för en av medlemmarna som precis gift sig (ett avsteg från min två veckor långa detox, men champagne måste väl ändå få undantas..?), pratade vi böcker, historia, jobb och livet i allmänhet.

Mot slutet av vår 4,5 timmar långa sittning började vi prata om vad bokcirkeln betyder för oss och vi var alla överens om att det är något som verkligen ger oss energi! Att man dagen efter när man kommer till jobbet fortfarande är lite hög på upplevelsen och med glädje pratar om det med andra man känner. Att det är skönt med en atmosfär där man kan säga precis vad man tycker utan att bli värderad. Att det är roligt att vi ibland tycker så olika, har olika smak och olika sätt att motivera våra betyg.

Just den här kvällen fick jag också en sådan fin kommentar. En av medlemmarna konstaterade att hon innan hon började i bokcirkeln inte tänkt på form men att jag fått henne att börja lägga märke till den. Tänk vilken komplimang! Att få någon att se något med nya ögon är ju en jättefin gåva och jag är verkligen glad över att hon berättade det för mig:-)

Och boken då? Ja, våra recensioner hamnar snart på bokcirkelns blogg, för självklart har vi en blogg!

Huset där bokcirkeln hölls. Nu även med bastu i separat byggnad, terrass och två barn.

Morgonkonversation på en trottoar

Träffade min vän i sammetsblå smäck på väg till jobbet igår morse. Han bubblade av insikter.

– You know, people are so afraid, but it's only in their minds! Det hindrar dem hela tiden, makes their lives so difficult.

– Man måste create space för det man vill ha. Inte gå omkring och säga 'oh I hate him or I never wanna see her again', doing that just gives more room for what you don't want. You have to create space for what you like, 'oh I like that flower, it's beautiful!', göra sådant man tycker om.

– Jag ser folk spendera so much energy on wanting. They want so much. But wanting never gets you anywhere, it's the doing!

– Ha, we don't even need to get coffee, vi kan bara stå här and talk for two hours...

Strötankar om arbete

Igår lyssnade jag på Sommar i P1 med Barbro Dahlbom-Hall från 2007. Ett tips från Svenska Dagbladet. Hon är ledarskapskonsult med genusfokus och hon ÄLSKAR sitt jobb. Hon säger själv att hon har haft tur men det är uppenbart att hon också har intresse, drivkraft och är bra på det hon gör.

I förrgår lyssnade jag på ett annat Sommar i P1, med Alice Bah Kuhnke. Hon berättade om hur hon skapar ett meningsfullt liv för sig själv genom sitt arbete med att göra världen till en bättre plats. Och erkände frankt att hon är bättre på att göra det just på jobbet, än hemma.

Jag har i sommar hunnit ta del av ytterligare ett par böcker i den så kallade självhjälpsgenren, bland annat Henrik Fexéus Konsten att få superkrafter. De påminner mig om vad jag har läst flera gånger tidigare, att en av vägarna till ett lyckligt, eller åtminstone tillfredsställande liv, är att man får ägna sig åt något som man är bra på. Har man en väldans tur får man göra det under arbetstid eftersom det ju nu är så att arbetstiden utgör en väldigt stor del av ens liv.

I veckan träffade jag också en bekant som upprepade gånger blivit av med jobbet. Samma typ av jobb varje gång. Den senaste arbetsgivaren gav henne som något slags avgångsvederlag tre besök hos en jobbcoach. Redan vid första mötet då de medelst olika test och frågor försökte reda ut vilken typ av arbetsuppgifter hon är bäst lämpad för fick hon bekräftelse på att det yrke hon har haft de senaste åren egentligen inte alls passar henne. No shit, Sherlock. Kan man ju tänka. Men det är banne mig inte alltid så lätt att veta vad det EGENTLIGEN  är man bör ägna sig åt här i livet.

En annan sak jag funderar på i sammanhanget är betydelsen av att arbeta med händerna. Jag har i sommar träffat tre personer som liksom bara måste kombinera sina arbeten med en fritid eller ett eget företag som ger dem utlopp för behovet att göra något "praktiskt", alltså med händerna. Jag funderar på vad det för med sig av meningsfullhet och flow – vilket man så klart även kan uppnå med rent intellektuellt arbete men kanske på ett mer direkt sätt när man ser något ta form inför ens ögon. Vilket man kan läsa om t.ex. här och här.

Ovanstående strötankar, och fler, rör sig i min hjärna just nu. För på måndag är det dags att gå tillbaka till jobbet, till en tjänst som inte ser ut att finnas kvar så länge till. Det är dags att se sig om. Och, igen, försöka klura ut vad det är som skulle vara ultimat för just mig. Ett steg närmare ett lyckligare, eller i alla fall mer tillfredsställande, liv:-)

Kreativ semester

Är nu inne på sista semesterveckan och dagarna rinner som sand mellan fingrarna. Men med hela dagar fria finns det också utrymme för förverkligandet av en rad olika pysselidéer som legat och grott i månader. De senaste dagarna har jag varit hemma och kunnat åstadkomma några av de saker jag velat göra. Jag har bland annat slipat och lackat mitt köksbord, plockat ner ett skrivbord jag inte använder och skapat ett "creative corner" i mitt sovrum med whiteboard och en stor magnettavla som jag målat själv med magnetfärg och sedan vit väggfärg.

Sovrummet har dessutom fått tre nya tavlor som jag velat få upp länge. Redan i vintras hittade jag på ett antikvariat ett helt gäng fina gamla grafiska blad på olika slags rosor. När jag för två veckor sedan hittade tre gamla ramar i rätt storlek som ingen använde hos mina föräldrar, blev det äntligen dags. Tre lager vit färg och ett lager lack senare sitter de nu på sovrumsväggen med varsin ros i. I like!

Kanske är det fåfängt att ägna så mycket tid, pengar och energi åt inredning, men jag tror verkligen på att allt jag tar del av påverkar hur jag mår. Av den anledningen försöker jag vara selektiv med vad jag lyssnar till för musik (förvånansvärt mycket som spelas på radion är våldsförhärligande och ger uttryck för en förnedrande kvinnosyn) och ser på för film. Att man inte skulle påverkas av idogt tv/data-spel där man mejar ner folk till höger och vänster av mer eller mindre ädla anledningar, har ju t.o.m. forskarna kunnat motbevisa vid det här laget. Ett vackert yttre leder väl kanske inte alltid till ett vackert inre, men lite harmoni i hemmet kan väl aldrig vara fel i alla fall, tänker jag!



Så här blev min mood board till sovrummet. Har lyckats följa den hittills!



En liten tanke och ett litet stycke

Det är fantastiskt med ny teknik! Inte så ny egentligen, men ny för mig som är den totala motsatsen till early adopter. Fick med mig några av årets tidigare sommarpratare på tåget ner till Småland tack vare Sveriges Radios förtjänstfulla MP3-arkiv och min mobiltelefon.

Hann bland annat med Mark Levengood som är trevlig att lyssna på, och rolig. Fick med mig två saker från det programmet; en tanke och en låt. Det är väl inte illa!

Tanken kom av hans kommentar om att alla vägar kanske inte leder någonstans men att även en kort stig gör avtryck. Det låter verkligen som ett bättre sätt att se på saken än att frustrerat bara se återvändsgränder.

Och så musiken, gosskör sjunger "Caresse sur l'océan". Måste så klart leta rätt på filmen Les Choristes (Gosskören) som musiken är tagen ifrån.

Just dance!

Having spent a whole week with people from all over the world at the Herräng Dance Camp, I am stuck in "English mode" so this post will just have to be in English. The Herräng Dance Camp is really one of a kind. Hundreds of people transform the little village of Herräng during five weeks in summer, dancing 24 hours a day. Everywhere you go there is music, people chatting, someone practicing tap dancing. There are lessons going on, social dancing, cultural activities, and the creativity is just never ending.

Dancing does bring people together, that is what dancing IS. But Herräng Dace Camp offers more than that. There is caring, loving and friendliness. The kind of atmosphere where no idea is too crazy to try, where everyone can and is expected to participate and where even people who have never been on stage dare to sing a song at the weekly cabaret with the microphone rattling against their chin, while people sing along and cheer their courage.

It is also an event which takes care of it's own tradition, welcoming the people who created the lindy hop in the early 20th century. Dawn Hampton for example, who has been dancing since her father put her on the dance floor at the age of three telling her to "do something". Today she is 83 years old and with some small movements and a fantastic face she alone dances better than anyone of the participants at the camp. She says "don't be afraid", she says "get your show on the road". She says, whenever you have troubles, "dance!".

Vardagslycka

Tofuline har lanserat en ny glasstrut.

Inget gluten. Inga mjölkprotein.

Men med choklad!

Och sylt!

Och krispigt rån!

Yummie.

Sitter på balkongen och njuter av sommar. Det är lätt att tro att sommaren bara finns på semestern men den är ju faktiskt här! Medan jag suttit i förhandlingar med min arbetsgivare om hur många av oss som idag har ett arbete ska bli utan, så har sommaren pågått hela tiden. Utanför.

Lääängtar verkligen efter semester nu, inte bara efter sommar. Vill verklighetsflykt.

Dags för krishantering

Sedan någon vecka tillbaka har jag och mina kollegor ett varsel hängande över oss. Eftersom varslet är stort är risken överhängande att jag själv är en av dem som direkt kommer att beröras.

Situationen är inte ny. Jag har varit med om det förr, och senast blev det droppen som stjälpte ner mig i en period av nedstämdhet som skulle ha utvecklats till depression om jag inte några månader efter det att varslet blev en uppsägning, lyckats hitta ett nytt arbete.

Att förlora sitt jobb kan vara en tuffare upplevelse att ta sig igenom än förlusten av en släkting. Det fick jag höra när en terapeut försökte bedöma anledningen till varför jag mådde så dåligt då. Förlorar man sitt jobb förlorar man sin inkomst, vilket så klart påverkar ens dagliga liv och framtidsplaner - i synnerhet om man är ensam försörjare. Man förlorar dessutom ett viktigt socialt sammanhang, en uppgift och en väldigt betydande komponent i den egna identiteten. Det är för många ett trauma.

När jag fick beskedet tänkte jag igen på de där aboriginerna i Morgans bok. Tacka för det du lär dig, acceptera och gå vidare. Så jag gick hem och tillät mig själv att gråta, vandra rastlöst genom lägenheten och skrika "varför, varför jag!?" ut i luften, knyta nävarna och svära åt ledningen som försatt mig och mina kollegor i den här situationen. Jag sökte dessutom tröst och medhåll från en väninna som solidariskt svor i kör med mig en stund per telefon.

Sedan torkade jag tårarna, snöt mig och gjorde en omstart. Började tänka på att jag vill få iordning mitt "creative corner" som jag planerar i sovrummet och spåna på vilka möjligheter den här situationen skulle kunna medföra. Kan det vara ett tillfälle att ta mig närmare mina drömmar? Eftersom jag upprepade gånger har hamnat i den här situationen under mitt yrkesliv är det kanske för att jag inte befinner mig på rätt plats. Och jag tänkte att den här gången ska jag inte lyssna på dem som säger "men DIG kan de väl ändå inte göra sig av med.." utan istället fundera över om jag alls vill vara kvar. Mitt öde ligger i mina händer, inte i någon annans.

Det handlar inte om hur man HAR det utan om hur man TAR det. Det upprepar jag ofta för mig själv. Jag vet att jag är väldigt problemfokuserad vilket ibland är bra men ofta inte. Jag väljer därför att i den här situationen försöka känna tacksamhet för ett tillfälle att öva på att bli bättre på att se vägen än hindren, och därmed ta ytterligare några stapplande steg på självförbättringens väg.

Riskbeteende eller fantastisk upplevelse?

Men jag då?

Satt på tåget på väg till Malmö för några timmar sedan och läste senaste numret av tidningen Kupé. Här finns en artikel som heter Förnuft & självkänsla där det påstås att självhjälpsböcker, och i synnerhet de som handlar om att boosta sin självkänsla kan leda till att man mår sämre, inte bättre.

En kort artikel gör sällan ett område rättvisa, särskilt inte när man ska berätta om ny forskning och försöka dra en stor mängd litteratur över en kam, men jag kan ändå inte låta bli att reagera.

Det artikeln tar upp är psykologiforskaren Magnus Lindwalls forskning som enligt artikeln visar att övningar och affirmationer inte fungerar för att lösa personliga problem. Det torde väl vara ganska obvious, kan man tycka. Och jag håller definitivt med om att det är bättre att ta tag i och försöka lösa problem man har i form av en arbetsplats man inte trivs på, en taskig relation eller en dålig rygg istället för att bara upprepa för sig själv att man är älskad och värdefull. Men, jag blir provocerad när jag läser att "det är bättre att fokusera på vad familjen och vänner behöver istället för att gräva ner sig i sig själv".

Det är kanske inte menat som det låter men det jag hör skär illa. Jag har åtminstone två vänner som går eller har gått i terapi av just den anledningen att de problem de har i livet orsakas av just detta; att vara mer uppmärksam på och tillåtande mot andra människors behov än deras egna. Att ha glömt hur det känns att vilja något för egen del eftersom andra alltid så självklart får gå före. Partners, barns, vänners, chefers, kollegers, vem som helsts annans behov är viktigare. Till slut utplånar de sig själva så att de knappt vet vad de vill ha till lunch.

Jag inbillar mig att det är ett övervägande kvinnligt problem, ett överutvecklat servicemind som går ut över den egna personens gränser, integritet, och till slut låter alla klampa rakt över en.

Självklart mår man inte bättre av att bara rikta sin uppmärksamhet inåt och ägna livet åt något slags avancerat navelskåderi, men att tro att alla problem löser sig om man ser till andras behov istället för sina egna är för mig detsamma som att gömma huvudet i sanden och hoppas det går över - ända till den dagen man inser att man inte har den blekaste aning om vem man egentligen är och hamnar i en praktkris. Så det så.