Beroende

En vän ringde för att tipsa om ett tv-program. Hon låg hemma sjuk och såg på reprisen av nya serien "Jakten på det perfekta livet". Just det avsnittet handlade om relationer, om hur olika de kan börja och om vad som krävs för att det ska funka i längden.

I avsnittet intervjuas en psykolog som säger att ett problem många har som försöker gå in i en relation är krocken mellan självständighet och beroende. Han säger att vi idag uppfostras till att klara oss själva, medan en riktigt nära relation tvärtom handlar om att våga göra sig beroende av någon annan.

Jag har tänkt det förr, men jag tänker också att det ju borde gå att hitta ett läge där man både kan leva i en nära och innerlig relation utan att samtidigt tappa sina egna fötter. Som när man dansar tango och lutar sig mot sin partner men hela tiden måste ha sin egen balans.

När jag var yngre såg jag hur kompisar gick in i den där totalt uppslukande relationen. Kompisen liksom försvann och jag upplevde att paret blev mindre än sina två delar. Jag ville ha det samtidigt som det skrämde mig. Kanske är det också därför jag alltid har haft svårt att verkligen ge mig in i en riktig nära kompisgrupp, jag blir rädd för att tappa mig själv om jag kastar mig in i det med hull och hår.

Men det psykologen berättar känns rimligt och bra. Att vara beroende innebär att kunna luta sig mot någon, att våga tappa balansen. Jag skulle bara önska att det fanns en garanti för att jag kommer att kunna resa mig upp igen om det plötsligt skulle rasa. Men det är väl det som är kruxet. Att det inte finns några garantier.

Jajemen, Audrey Hepburn-wannabe. Men hon dansade nog aldrig med Rosa pantern.

Det här med självkännedom...

Tre  månader, sade du?
Pyttsan!

Fotografiska. Idag.

Vin, vin, vin och så hälsa

I lördags fick jag en gratisbiljett till Mitt kök-mässan i Älvsjö av en väninna. Vi åkte dit och hade bra tajming för vi hann gå ett varv innan det tjockade på alldeles. Men jag vet inte, halva golvytan upptogs av montrar som marknadsförde alkohol, vin för det mesta. Där fanns alla möjliga slags vin, till och med Lasse-Stefanz har tydligen sitt eget. Pust.

 

Som kompensation köpte vi en entrébiljett till Allt för Hälsan som gick i en annan hall. Som tur är, är vi smarta bruttor och tog det direkt när vi kom så att vi sedan kunde glida förbi en femtio meter lång kö som värsta divorna. Sådant är märkligt tillfredsställande! Där dök vi rakt på Vattumannen och fyndade böcker. Det var ett tag sedan jag såg något jag blev sugen på men nu blev det fyra uppbyggliga böcker på ett bräde, ser fram emot att ta tag i dem! 

Men det var svårt att få något grepp om vad hälsa egentligen är när man gick på den där mässan. Det var estetisk kirurgi, det var ekologiska hudvårdsprodukter och massagestavar, det var hudvårdsanalys och meditationskuddar och måltidsersättning. Det mesta kändes liksom så komplicerat. Ska det vara så besvärligt att hålla sig frisk? Saknade Friskis&Svettis och Apoteket.

Kanske är "hälsa" ett för vitt begrepp. Eller så blev det för smalt när maten liksom hade en egen mässa. Älvsjö-besöket avslutades i alla fall med att de två olika mässorna knöts ihop på ett oväntat sätt, vi träffade en talare på hälsomässan som förordar detox ett par gånger om året och dagen till ära var bakis efter en blöt kväll på vin...

Sockerchock

Oj, vad jag mår illa. Jag kommer inte att vara sugen på efterrätt det närmsta halvåret. Eller inte de närmsta tre månaderna i alla fall.

Idag har jag varit på Restaurangakademiens dessertkurs. Jag har sett fram emot den i över ett år eftersom jag två gånger varit för sen med att anmäla mig. Desserter och bakverk fascinerar mig; de är ofta vackra, de bygger på spännande kemiska reaktioner mellan ingredienser och liksom mat i övrigt är de ofta geografiskt och kulturellt betingade. Det betyder inte att jag lagar desserter själv, det händer kanske tre gånger om året. Men jag tänkte att om jag går en kurs och lär mig grunderna i hur de vanligaste ingredienserna beter sig så kanske jag kan svänga ihop en juste mördeg och en krispig maräng om jag nu väl vill det.

Den här kursen visade sig vara alldeles för avancerad för mig. Avancerad på nivån att man ska veta hur man hanterar ett gelatinblad och känna när en kompott behöver mer pektin. Vi var dryga tjugo personer som sprang omkring som skållade råttor för att svänga ihop sjutton olika efterrätter. Det man lärde sig var att göra misstag, för endast då fick man en förklaring som gjorde att man förstod hur det var tänkt att fungera. Läraren, konditorn Daniel Roos som nyligen vann OS tillsammans med kocklandslaget, var uppenbart tokkunnig och allt man frågade förklarade han bra. Men, det hade varit lättare om jag fått reda på att vit choklad bara kan smältas i upp till ca 45 grader för att den inte ska skära sig INNAN jag skurit två omgångar... Just sayin'.

Efter 5–6 timmars producerande, för det var så det kändes, producerande – inte lagande, var det dags att smaka. Sjutton desserter. Tänk efter nu. Har jag någonsin ens SETT sjutton olika desserter samtidigt i samma rum förut? Jag som inte ens bör äta mejeriprodukter mådde illa redan efter den fjärde och jag tror jag gav upp efter den nionde. Och då snackar jag ändå smaka, inte faktiskt äta upp.

I alla fall. Det var en rolig dag och jag är helt slut. Mitt hår luktar mandelmjöl och pistagenötter, min ena arm är rödfärgad av körsbärskompott och var jag går lämnar jag små pustar av kolaspaghetti, yoghurtmaräng och glass med limezest efter mig. Det var bara synd att jag inte tänkte på att ta med mig kameran, men det fick bli lite dokumentation med mobilen.

 

  

Pow!

Efter drygt tio år med Friskis&Svettis har jag vågat mig på att byta till en annan träningskedja, SportLife. Har haft träningskort i en månad och försöker testa flera pass för att hitta något som funkar. Absolut roligast hittills är BODYCOMBAT!

Alltså, det låter ju helt brutalt. Ser man bara ordet undrar man om det verkligen kan vara bra. Det skulle lika gärna kunna handla om självskadebeteende som om ett träningspass. Efter att ha testat det två gånger är jag faktiskt inte helt säker på om det egentligen föreligger någon motsats där. Ena gången höll jag på att sparka en medtränare i huvudet (tack vare min perfekt höga 90-graders-kick så klart) och andra gången var jag nära att knocka mig själv rakt i ansiktet med en krokig höger.

Kolla, visst är det snyggt! Noterade dock idag att jag själv mer ser ut som Mowgli i Disney-versionen när han med löjligt små knytnävar försöker ge sig på Baloo...

Men, jag hoppas det tar sig. Jag har ju humor. Som tur är. Och så gillar jag E-type vilket också är en fördel i sammanhanget.

You've got mail

Fick ett mail i veckan, nyhetsbrev från Susan Jeffers. Jag gillar egentligen inte att få nyhetsbrev till min privata mail men Susan Jeffers kommer med föredömligt långa mellanrum. Hennes bok "Känn rädslan och våga ändå" var en av de första självhjälpsböcker jag läste och jag har bläddrat i den många gånger sedan dess. (Har nämnt den förr.) Inser nu att jag måste ha lånat ut den vid något tillfälle – bästa sättet att bli av med böcker och rensa i bokhyllorna.

Min första reaktion nu var att själva titeln på hennes bok "känn rädslan och våga ändå" inte gav mig alls lika mycket obehag som den gjorde förut. Förr kröp det i kroppen av ovilja bara jag såg den, för jag ville ju inte. Det är skitjobbigt att vara rädd. Det är som att frysa, lika obehagligt och något jag i största mån vill undvika (varför jag precis investerat i sidenmamelucker). Jag är fortfarande rädd men nu kan jag i alla fall bedöma riskerna innan jag fullständigt backar ur. Och ibland kommer jag fram till att jag riskerar mer genom att inte våga än att våga. 

En av de saker hon, liksom många andra i branschen, uppmuntrar är tacksamhetsövningar. Att till exempel varje dag försöka skriva 50 saker jag är tacksam för. 50 saker är ju SKITMYCKET! Fast grejen är att efter ett par dagars övning kommer man ganska lätt upp i tjugo bara sådär. Det handlar om att träna upp sin förmåga att lägga märke till alla de saker som faktiskt är bra. "Tack för att t-banan går i tid. Tack för att det luktar så gott från bageriet på väg till jobbet. Tack för att strumpbyxorna höll trots att jag slet i dem med trasiga naglar. Tack för att min kollega hjälpte mig med en krånglig uppgift. Tack för en god lunch."

Jag vet att jag har mycket att vara tacksam för, det känns bara fånigt ibland att aktivt påminna mig om det. Och ärligt talat är det som om det kvittar när jag tycker att jag har allt utom det jag tycker att jag vill ha allra mest. Men jag antar att det fortfarande går att längta även om man är tacksam på vägen. Så, tack då. Tack så jävla mycket!

Jättetacksam, sommaren 2010, efter att ha gått till Louvren den enda dag i veckan det var stängt och istället i museishoppen - som så klart var öppen - ha hittat en gobeläng som kostade mig hela reskassan. Men det sket jag i. Jag var så tacksam över att jag hade hittat den och hade råd att köpa den. Just nu är jag tacksam över att jag snart ska till Paris igen! Men den här gången kommer jag hålla mig långt ifrån museishoppen.