Men bara lev då för tusan!! Vaknade med ett ryck imorse, nära att försova mig, och frukosten - den heligaste måltiden - intogs bara till hälften och på stående fot (det får bli nutella till pålägg, det går fortare än att hyvla ost), hårtvätt fick stå tillbaka för en snabb plattångsåtgärd och det blev inte tid till att ta snyggskorna för strumpor till sköna, sköna pensionärseccoskorna låg ju framme och var snabbare att dra på.
Halv tolv ringde en kollega och undrade om lunch, och jag tänkte, "vänta nu, igår menar han, eller?" var helt övertygad om att klockan var typ tre på eftermiddagen och att jag redan ätit lunch. Så gick jag på seminarium och blev jätteinspirerad som vanligt och blev fotograferad med kollegan och kunde heja på en tjej från Miljöförvaltningen som värsta mingelproffset. Och när jag kom ut på Strandvägen lyste solen i klar luft från en tokblå sensommar/förhösthimmel och jag hade helst velat ta en båt från kajen och bara åkt iväg någonstans. Men istället köpte jag ankbröst på Hötorgshallarna som jag aldrig går till annars för jag tänker bara på att morfar brukade åka dit för att lukta på grejerna men aldrig köpa något för att där är så dyrt, trots att han för länge sedan lämnat en påvrare uppväxt norröver för en villa på Lidingö, ägde vita handskar och var ingenjööör, men det är jobbigt att tänka på eftersom han inte finns längre.
Så åker jag tillbaka till kontoret för att bli uppdaterad på att en till kollega blivit utarbetad och bli påmind om att fem kollegor försvinner på mammaledighet under loppet av ett halvår och jag känner mig smalare än jag någonsin vill vara, säger hejdå och åker till Globen för att hämta ut ett paket med överkast från Ellos. Kånkar hem på fyra kassar plus ett stort paket med en kökslampa i och måste ändå in på Coop för att köpa räkor eftersom jag älskar att göra saker i ett svep för då känner jag mig effektiv och det är på något sätt väldigt bra och tillfredsställande. Himlen är fortfarande alldeles klar och helst skulle jag vilja göra te och mackor, sätta på mig den neonrosa fleecen och gå och sätta mig på en knalle i skogen, men istället sätter jag på mig förklädet (som jag ägt i tjugo år och använt kanske fyra gånger) och sätter igång med förberedelser för morgondagens bokcirkelsmåltid.
Misslyckas med att koka ris och får sedan panik när jag plötsligt upptäcker mögel i tre av mina fem krukväxter och måste ringa till mamma för att få råd eftersom jag så gärna vill lyckas hålla dem vid liv, och medan ankbröstet ångkokas på mina assietter med rosor och guldkant som jag fått av min farmor som helt obegripligt inte heller finns längre, så ringer en kompis i upplösningstillstånd och behöver hjälp med en kris. Och jag är skitlugn och ger goda råd och sedan tuggar jag i mig två mackor med prickig korv och konstaterar att överkastet från Ellos är mörkare än jag tänkt men att jag inte orkar göra något åt det. Så var klockan plötsligt över läggdags och jag vågar slappna av lite eftersom jag ändå inte behöver energin längre, och jag blir så trött att jag nästan vill gråta. Så var den dagen över.
Och det är tisdag idag vilket betyder meditationsdag men det fick liksom inte plats. Jag förlåter mig själv och bestämmer att det blir tid på torsdag istället. Så lyssnar jag en gång till på Pauline och Never said I was an angel som bara är SÅ bra, men alltid får mig att tänka på en ledare på Friskis&Svettis som fick mig att upptäcka låten och har en tatuering på vristen och ser ut som han kanske är homosexuell.
tisdag 31 augusti 2010
söndag 29 augusti 2010
Närkontakt
Jag är så glad, så glad över att kunna bo så nära naturen och samtidigt ha bara tio minuter in till stan! Var ute på en längre joggtur idag och utöver en mängd svampletare och flåsande motionärer som jag själv, träffade jag på ett rådjur som försiktigt knatade över stigen bara tjugotalet meter framför mig. På väg hem var jag nära att springa rakt på en stor alldeles neongrön syrsa, eller gräshoppa eller vad det nu kan ha varit – stor var den i vilket fall och långt hoppade den när den insåg att min klumpiga gympadoja var för nära. Fick med mig lite blomster hem också, de sista smörblommorna som stod kvar, för idag var det verkligen höst i luften.
lördag 28 augusti 2010
Dag 28 Upp, upp i det blå!
Jag ska åka luftballong, tjohoo!! Har tagit fasta på min tidigare insikt att det är när jag själv åstadkommer saker jag verkligen uppskattar som jag får rus av energi.
Jag älskar höjder och att åka varmluftballong över Stockholm har varit en dröm länge. Istället för att vänta på att det perfekta tillfället ska dyka upp på silverbricka har jag bestämt mig för att se till att det händer överhuvudtaget. Nu är biljetten beställd och betald, bokningen är gjord och det enda som återstår är att hålla tummarna för att vädret kommer att vara tiptop för en tur i varmluftballong fredag den 17 september. I'm in control:-)
fredag 27 augusti 2010
Fröken Karlsson aka "livrädd"aren
Igår försökte jag rädda ett liv. En flicka. Hon var medvetslös och utan puls. Jag ringde ambulans och gjorde trettio hjärtkompressioner som jag lärt mig, blåste in två andetag med luft och fortsatte med kompressionerna tills jag blev svettig, handlederna värkte och det blev svårt att räkna högt som man ska eftersom gråten i lungorna ville upp i halsen på mig.
Ibland är det verkligen inte särskilt bra med stark inlevelseförmåga. För den där flickan heter MiniAnne och är egentligen inte alls en flicka utan en docka. Och hon är inte ens en hel docka utan bara ett huvud och ett bröstparti som man ska öva hjärt- och lungräddning på. Men i mina ögon förvandlades den där livlösa stackars plastbiten till en faktisk person, en person jag plötsligt fått ansvaret att rädda livet på. Shit vilken prestationsångest! Jag blåste och blåste för att få in luft i plastlungorna och tryckte och tryckte på det stilla låtsashjärtat som om det verkligen gällde liv och död.
Som tur är fick jag med mig min MiniAnne hem. Har bestämt mig för att öva i hemmets lugna vrå tills jag kan göra som man ska utan att bli rädd. Rädd för att det ska gå fel, rädd för att inte kunna göra tillräckligt. Och så ska jag hoppas att jag ALDRIG kommer att behöva använda kunskaperna i skarpt läge.
Ibland är det verkligen inte särskilt bra med stark inlevelseförmåga. För den där flickan heter MiniAnne och är egentligen inte alls en flicka utan en docka. Och hon är inte ens en hel docka utan bara ett huvud och ett bröstparti som man ska öva hjärt- och lungräddning på. Men i mina ögon förvandlades den där livlösa stackars plastbiten till en faktisk person, en person jag plötsligt fått ansvaret att rädda livet på. Shit vilken prestationsångest! Jag blåste och blåste för att få in luft i plastlungorna och tryckte och tryckte på det stilla låtsashjärtat som om det verkligen gällde liv och död.
Som tur är fick jag med mig min MiniAnne hem. Har bestämt mig för att öva i hemmets lugna vrå tills jag kan göra som man ska utan att bli rädd. Rädd för att det ska gå fel, rädd för att inte kunna göra tillräckligt. Och så ska jag hoppas att jag ALDRIG kommer att behöva använda kunskaperna i skarpt läge.
onsdag 25 augusti 2010
Dag 25 Smart!
Fortsätter projektet att feng shuia min lägenhet för bättre energi hemma och har kommit till ett hörn i sovrummet som är i stort behov av utrensning. Där har det nämligen i flera månader stått tre stora papperskassar fulla med papper från studietiden i Lund.
Eftersom jag inte med gott samvete bara kan hiva allt i pappersinsamlingen har jag nu ägnat ett par kvällar åt att gå igenom alltihop. Det handlar ju ändå om sådant jag faktiskt har läst en gång, under en utbildning som tog en väldig massa tid och kostade en väldig massa pengar. Några få saker har jag valt att spara, sådant som fortfarande väcker mitt intresse och inte känns alltför utdaterat – det var ju gubevars några år sedan man pluggade. Faktiskt under en avlägsen tid då man inte använde Internet för så mycket annat än att slå i universitetsbibliotekens kataloger, var det stenåldern?
Utöver sådant jag läst hittar jag också sådant jag själv har skrivit. Hemtentor i ämnen som fransk litteratur, utvärdering av förvaltningar och fotohistoria. Och jag slås av hur smart jag var! Alltså, klokare kan man säkert bli med åren, men är man någonsin så smart som när man studerar vid universitet? Under flera år ägnade man dagarna åt att läsa på, förstå, analysera och tänka själv. I alla fall om man var en plugghäst vilket jag sannerligen var. Minsta lilla hjärncell utnyttjades till max och det är väl framför allt i de sammanhangen som jag minns att jag faktiskt upplevde flow.
Jag skulle vilja påstå att arbetslivet i många fall är ganska fördummande. Det finns säkert yrken som är annorlunda, men jag skulle tro att det de stora flertalet arbeten i tjänstemannasektorn omgärdas av alldeles för mycket rutiner och uppsatta regler och ramar för att man som anställd verkligen ska kunna utnyttja sin fulla kapacitet.
Jag tyckte om att känna mig smart då, men fattade inte att det var höjdpunkten. Har bestämt mig för att spara några av de där skrivningarna. För att kunna påminna mig om att jag en gång i tiden faktiskt var just smart, och att jag därför borde kunna bli det igen!
Eftersom jag inte med gott samvete bara kan hiva allt i pappersinsamlingen har jag nu ägnat ett par kvällar åt att gå igenom alltihop. Det handlar ju ändå om sådant jag faktiskt har läst en gång, under en utbildning som tog en väldig massa tid och kostade en väldig massa pengar. Några få saker har jag valt att spara, sådant som fortfarande väcker mitt intresse och inte känns alltför utdaterat – det var ju gubevars några år sedan man pluggade. Faktiskt under en avlägsen tid då man inte använde Internet för så mycket annat än att slå i universitetsbibliotekens kataloger, var det stenåldern?
Utöver sådant jag läst hittar jag också sådant jag själv har skrivit. Hemtentor i ämnen som fransk litteratur, utvärdering av förvaltningar och fotohistoria. Och jag slås av hur smart jag var! Alltså, klokare kan man säkert bli med åren, men är man någonsin så smart som när man studerar vid universitet? Under flera år ägnade man dagarna åt att läsa på, förstå, analysera och tänka själv. I alla fall om man var en plugghäst vilket jag sannerligen var. Minsta lilla hjärncell utnyttjades till max och det är väl framför allt i de sammanhangen som jag minns att jag faktiskt upplevde flow.
Jag skulle vilja påstå att arbetslivet i många fall är ganska fördummande. Det finns säkert yrken som är annorlunda, men jag skulle tro att det de stora flertalet arbeten i tjänstemannasektorn omgärdas av alldeles för mycket rutiner och uppsatta regler och ramar för att man som anställd verkligen ska kunna utnyttja sin fulla kapacitet.
Jag tyckte om att känna mig smart då, men fattade inte att det var höjdpunkten. Har bestämt mig för att spara några av de där skrivningarna. För att kunna påminna mig om att jag en gång i tiden faktiskt var just smart, och att jag därför borde kunna bli det igen!
tisdag 24 augusti 2010
Think big!
Läste precis ut Lejonpojken. Uppgörelsen av Zizou Corder. Det är en ungdomsbok i den lite odefinierbara genren äventyr/framtidsvision/fantasy där huvudpersonen kastas huvudstupa in i allt knivigare situationer men där slutet är gott. I slutscenen får alla önska vad de vill göra i framtiden och för de allra flesta uppfylls dessa önskningar. Utom för några få varav en är bifiguren Alex...
(...) som inte visste vad han ville och därför aldrig skulle få det.
Jag får nästan en chock. Jag menar, det skulle ju gå BRA! Vad har stackars Alex gjort för ont? Han väcker direkt min sympati för jag känner igen mig så mycket i den där meningen. Det är inte alltid så lätt att veta vad man vill, det ska gudarna veta. Det är ju kanske mitt största problem eftersom det blir oerhört svårt att veta åt vilket håll man ska gå om man inte vet vad målet är. 100-dagarsutmaningen har blivit ett sätt för mig att lära mig definiera mål på åtminstone kortare sikt, fånga in de där små drömmarna och göra dem konkreta.
I låten Cirklar sjunger Lisa Ekdahl en strof som har hängt med mig i flera år:
Det finns dom som aldrig går över gränsen
Fast gränsen är så snäv så man står still
Alla dom som inte ens vågar önska
Och därför vet dom inte alls vad dom vill
Är det kanske där nyckeln ligger? Att jag inte vågar? Är det den där jämrans jantelagen som hindrar mig!?
– Nämen, inte ska väl jag...
Man behöver helt enkelt vara mer glupsk. Glupsk på livet. Och storvulen. Önska sig högt och brett, utan att skämmas och utan rädsla för besvikelse. Tänka stort och fritt och aldrig tro att man önskar för mycket. För att det att önska är en del av vår mänskliga natur och något som tar oss framåt.
Någonstans långt inne är jag säker på att jag vet vad jag vill, även om det är något annat än vad jag vill om tio år, eller om tio dagar. Det gäller bara att fiska upp det från de mörka djupen och släpa fram det i det ovana ljuset.
– Jasså, ett hus på landet? Ser man på. Och en yorkshireterrier.
Och så skapas en framtidsvision. För jag vill inte bli som Alex.
(...) som inte visste vad han ville och därför aldrig skulle få det.
Jag får nästan en chock. Jag menar, det skulle ju gå BRA! Vad har stackars Alex gjort för ont? Han väcker direkt min sympati för jag känner igen mig så mycket i den där meningen. Det är inte alltid så lätt att veta vad man vill, det ska gudarna veta. Det är ju kanske mitt största problem eftersom det blir oerhört svårt att veta åt vilket håll man ska gå om man inte vet vad målet är. 100-dagarsutmaningen har blivit ett sätt för mig att lära mig definiera mål på åtminstone kortare sikt, fånga in de där små drömmarna och göra dem konkreta.
I låten Cirklar sjunger Lisa Ekdahl en strof som har hängt med mig i flera år:
Det finns dom som aldrig går över gränsen
Fast gränsen är så snäv så man står still
Alla dom som inte ens vågar önska
Och därför vet dom inte alls vad dom vill
Är det kanske där nyckeln ligger? Att jag inte vågar? Är det den där jämrans jantelagen som hindrar mig!?
– Nämen, inte ska väl jag...
Man behöver helt enkelt vara mer glupsk. Glupsk på livet. Och storvulen. Önska sig högt och brett, utan att skämmas och utan rädsla för besvikelse. Tänka stort och fritt och aldrig tro att man önskar för mycket. För att det att önska är en del av vår mänskliga natur och något som tar oss framåt.
Någonstans långt inne är jag säker på att jag vet vad jag vill, även om det är något annat än vad jag vill om tio år, eller om tio dagar. Det gäller bara att fiska upp det från de mörka djupen och släpa fram det i det ovana ljuset.
– Jasså, ett hus på landet? Ser man på. Och en yorkshireterrier.
Och så skapas en framtidsvision. För jag vill inte bli som Alex.
måndag 23 augusti 2010
I like you, very much. Just as you are.
"Vem är du om du inte är dina prestationer eller dina relationer?"
Ja, alltså, typ mig själv..? Jag menar, den jag ÄR. Alltså, liksom, hur jag ser ut och vad jag gör - eller nej inte presterar precis men, kanske vad jag tycker om. Eller så.
Den där frågan ställdes på en helgretreat jag var på hos Sigtunastiftelsen förra våren. Det var en sådan där retreat där man är tyst en hel helg och de endasom får prata är de som håller i själva retreaten, och de kan haspla ur sig sådana där jobbiga frågor. Som vem man är, om man inte är sina prestationer eller relationer.
I helgen träffade jag en kille på dansgolvet som jag tyckte var intressant. Rolig att dansa med, kul att prata med och så var han..tja, söt:-) Jag märkte att hjärnan började gå på högvarv direkt för att svara på frågan "vad kan jag göra för att han ska tycka att jag är är intressant, rolig att dansa med, kul att prata med och...tja, söt?"
Det är väldigt lätt att hamna där. Faktiskt känns det som en överlevnadsinstinkt att anpassa sig till sammanhang där man vill höra hemma. Men ibland blir det galet, man presterar och name-droppar tills man inser att man egentligen inte har lust, att man hellre skulle göra något helt annat och träffa helt andra personer. Och plötsligt är man inte sig själv utan någon helt annan som man inte känner.
Det är också lätt att glömma bort att ens värde aldrig förändras, oavsett vad som händer runt omkring en. Det får jag påminna mig om, ofta. Dov Baron, ett namn i attraktionslagsbranschen har illustrerat det här på ett bra sätt i en video jag tyvärr inte kan hitta nu. Han visar upp en 100-dollarssedel för publiken och frågar - "hur mycket är den här sedeln värd?" Publiken svarar; 100 dollar. Han knycklar ihop den till en liten boll och frågar "hur mycket är den värd nu?" 100 dollar. Han slänger den på golvet och stampar på den frenetiskt, plockar upp den och frågar "och nu, vad är den värd?" 100 dollar. Han skriker åt den "din värdelösa, idiotiska lilla skitlapp, du är inte värd ett jävla dugg!" och så frågar han "vad är den värd?" 100 dollar. Fortfarande 100 dollar.
En tredje sak jag brukar tänka på i sammanhanget är det klassiska citatet från filmen Bridget Jones's diary där Mark Darcy säger:
"I like you, very much. Just as you are."
I filmen behandlas detta faktum som en kuriositet. Men vad finns där egentligen att tycka om hos en annan människa än den hon är – bortom prestationer och relationer?
Ja, alltså, typ mig själv..? Jag menar, den jag ÄR. Alltså, liksom, hur jag ser ut och vad jag gör - eller nej inte presterar precis men, kanske vad jag tycker om. Eller så.
Den där frågan ställdes på en helgretreat jag var på hos Sigtunastiftelsen förra våren. Det var en sådan där retreat där man är tyst en hel helg och de endasom får prata är de som håller i själva retreaten, och de kan haspla ur sig sådana där jobbiga frågor. Som vem man är, om man inte är sina prestationer eller relationer.
I helgen träffade jag en kille på dansgolvet som jag tyckte var intressant. Rolig att dansa med, kul att prata med och så var han..tja, söt:-) Jag märkte att hjärnan började gå på högvarv direkt för att svara på frågan "vad kan jag göra för att han ska tycka att jag är är intressant, rolig att dansa med, kul att prata med och...tja, söt?"
Det är väldigt lätt att hamna där. Faktiskt känns det som en överlevnadsinstinkt att anpassa sig till sammanhang där man vill höra hemma. Men ibland blir det galet, man presterar och name-droppar tills man inser att man egentligen inte har lust, att man hellre skulle göra något helt annat och träffa helt andra personer. Och plötsligt är man inte sig själv utan någon helt annan som man inte känner.
Det är också lätt att glömma bort att ens värde aldrig förändras, oavsett vad som händer runt omkring en. Det får jag påminna mig om, ofta. Dov Baron, ett namn i attraktionslagsbranschen har illustrerat det här på ett bra sätt i en video jag tyvärr inte kan hitta nu. Han visar upp en 100-dollarssedel för publiken och frågar - "hur mycket är den här sedeln värd?" Publiken svarar; 100 dollar. Han knycklar ihop den till en liten boll och frågar "hur mycket är den värd nu?" 100 dollar. Han slänger den på golvet och stampar på den frenetiskt, plockar upp den och frågar "och nu, vad är den värd?" 100 dollar. Han skriker åt den "din värdelösa, idiotiska lilla skitlapp, du är inte värd ett jävla dugg!" och så frågar han "vad är den värd?" 100 dollar. Fortfarande 100 dollar.
En tredje sak jag brukar tänka på i sammanhanget är det klassiska citatet från filmen Bridget Jones's diary där Mark Darcy säger:
"I like you, very much. Just as you are."
I filmen behandlas detta faktum som en kuriositet. Men vad finns där egentligen att tycka om hos en annan människa än den hon är – bortom prestationer och relationer?
lördag 21 augusti 2010
För övrigt...
...kan sommaren omöjligen vara slut så länge de säljer jordgubbar på torget och Gröna Lund har tango på dansbanan. Mitten av september alltså:-)
Framsteg utanför tangogolvet
Det är lätt att lägga uppmärksamhet på det som inte är perfekt, på det som inte fungerar, på det man inte klarar av. Det som flyter på finns ju liksom bara där oavsett hur länge det har gjort det.
Var på Gröna Lund igår och dansade tango. Eller dansa är väl mycket att säga, det är mer träna som gäller. Och träningen gäller inte bara själva tango-dansandet utan också det sociala spelet kring dansen. I bugg mest ställer man sig mitt framför någon, sträcker ut handen och säger "vill du dansa?", varpå den man frågar måste ha en riktigt bra anledning till att säga nej. I tangovärlden skulle ett sådant tillvägagångssätt vara ett gigantiskt faux pas. Här behöver man vara mycket mer finkänslig och makten ligger helt hos den som blir uppbjuden, eller snarare hos den som vägrar låta sig bjudas upp.
Det gäller att spänna ögonen i den man vill dansa med och hoppas att den personen glor tillbaks, nickar nådigt och kliver fram. Lika gärna kan personen i fråga titta bort och alltså dumpa en jävligt snabbt. Blev alldeles torr i ögonen igår av allt stirrande..
Det jag noterade först på väg hem var att jag under kvällen faktiskt kavat fram till två ytligt bekanta och börjat prata. Om sommaren, om jobb, allt och inget. Det hade jag ALDRIG vågat för bara några år sedan. Jag klarar det inte alltid nu heller, men när jag tänkte efter sker det mycket mer automatiskt nu än det som automatiskt skedde förut - att gå och gömma mig. Framsteg alltså, juhuu!!
På tangogolvet har jag fortfarande enorma mängder att lära mig och det är lätt att bara skita i det och ge upp. Men så ibland hålls under kvällen en liten uppvisning och målet blir tydligt. Upp och kämpa igen, det ser ju så otroligt skönt ut! Här, gårdagens lärare på nybörjarkursen Daniel Schnellmann och Anna Bergman, som så ofta när det gäller annan dans än bugg - i en källarlokal. Otroligt sympatiska personer och härliga, härliga tangodansare från gruppen Barra Querida:
.
Var på Gröna Lund igår och dansade tango. Eller dansa är väl mycket att säga, det är mer träna som gäller. Och träningen gäller inte bara själva tango-dansandet utan också det sociala spelet kring dansen. I bugg mest ställer man sig mitt framför någon, sträcker ut handen och säger "vill du dansa?", varpå den man frågar måste ha en riktigt bra anledning till att säga nej. I tangovärlden skulle ett sådant tillvägagångssätt vara ett gigantiskt faux pas. Här behöver man vara mycket mer finkänslig och makten ligger helt hos den som blir uppbjuden, eller snarare hos den som vägrar låta sig bjudas upp.
Det gäller att spänna ögonen i den man vill dansa med och hoppas att den personen glor tillbaks, nickar nådigt och kliver fram. Lika gärna kan personen i fråga titta bort och alltså dumpa en jävligt snabbt. Blev alldeles torr i ögonen igår av allt stirrande..
Det jag noterade först på väg hem var att jag under kvällen faktiskt kavat fram till två ytligt bekanta och börjat prata. Om sommaren, om jobb, allt och inget. Det hade jag ALDRIG vågat för bara några år sedan. Jag klarar det inte alltid nu heller, men när jag tänkte efter sker det mycket mer automatiskt nu än det som automatiskt skedde förut - att gå och gömma mig. Framsteg alltså, juhuu!!
På tangogolvet har jag fortfarande enorma mängder att lära mig och det är lätt att bara skita i det och ge upp. Men så ibland hålls under kvällen en liten uppvisning och målet blir tydligt. Upp och kämpa igen, det ser ju så otroligt skönt ut! Här, gårdagens lärare på nybörjarkursen Daniel Schnellmann och Anna Bergman, som så ofta när det gäller annan dans än bugg - i en källarlokal. Otroligt sympatiska personer och härliga, härliga tangodansare från gruppen Barra Querida:
.
torsdag 19 augusti 2010
Om tröst
Är trött. Trött och lite ledsen.
Och som vanligt nuförtiden när jag känner mig ledsen undrar jag om det verkligen är jag som är ledsen eller om det är någon av mina yngre upplagor.
Enligt psykodynamisk terapi, och kanske även andra terapiformer det vet jag inte, bär vi alla omkring på diverse yngre upplagor av oss själva. De är erfarenheter som präglat oss och som påverkar det förhållande vi har till oss själva och vår omvärld. Några av dessa upplagor är ledsna. Ledsna eller rädda eller arga eller besvikna och de kan plötsligt börja styra våra reaktioner på ett sätt som lätt blir väldigt obegripligt för såväl andra som för oss själva.
För att verkligen kunna vara "sig själv" och veta att man för egen maskin styr sitt liv gäller det att tillgodose de behov dessa yngre upplagor har och ofta är det tröst. Man behöver alltså i egenskap av sitt vuxna jag finna dessa yngre jag och trösta dem, ett för ett, tills gamla sår är så läkta att vi blir hela igen.
Jag behöver väl inte säga att det här är en väldigt knepig process och lika flummigt som det låter. Om man dessutom är lite valhänt när det gäller själva tröstandet blir det snäppet värre. Läste i sommar Marta Cullberg Westons bok Självkänsla på djupet. Hon beskriver där just hur det här kan gå till:
Livet är en ganska tuff affär och vi utsätts alla för svårigheter av olika slag. Avgörande för hur vi kan hantera dessa är om vi har en förmåga att trösta oss själva. (...) Man behöver i symbolisk mening kunna ta det inre barnet i sin famn och trösta det.
Hon säger vidare att om man inte har lärt sig när man var liten vad det innebär att trösta och bli tröstad, måste man lära sig det som vuxen. Det kommer alltså inte naturligt, lika lite som att älska. Jag vet inte vad jag lärde mig när jag var liten eller vad jag har förlorat på vägen, det jag vet är att jag länge känt mig dåligt rustad att ta hand om andra människors tårar. Jag skräms inte av dem, men jag blir handlingsförlamad inför dem, oförmögen att erbjuda ens en axel att luta sig mot.
Precis efter det att jag läst Martas bok upptäckte jag en vän som stod och grät, tyst för sig själv framför badrumsspegeln. Istället för att respektfullt lämna henne ifred eller ställa mig bredvid och med ord försöka hejda flödet, vilket vanligtvis är vad jag gör, klev jag rakt in i rummet och tog henne i min famn, strök henne över håret och viskade; det är okej. Jag kan inte säga att jag tog in hennes sorg eller att jag helt förstod hennes tårar, men på något sätt kändes det som om jag i den stunden var just mig själv och att modet att bryta ett oönskat mönster var mitt eget. Och det var bra.
Jag ska trösta mig själv nu så gott det går. Och sedan ska jag måla om det där bordet jag köpte på loppis.
Och som vanligt nuförtiden när jag känner mig ledsen undrar jag om det verkligen är jag som är ledsen eller om det är någon av mina yngre upplagor.
Enligt psykodynamisk terapi, och kanske även andra terapiformer det vet jag inte, bär vi alla omkring på diverse yngre upplagor av oss själva. De är erfarenheter som präglat oss och som påverkar det förhållande vi har till oss själva och vår omvärld. Några av dessa upplagor är ledsna. Ledsna eller rädda eller arga eller besvikna och de kan plötsligt börja styra våra reaktioner på ett sätt som lätt blir väldigt obegripligt för såväl andra som för oss själva.
 |
| Från http://www.morguefile.com/ |
Jag behöver väl inte säga att det här är en väldigt knepig process och lika flummigt som det låter. Om man dessutom är lite valhänt när det gäller själva tröstandet blir det snäppet värre. Läste i sommar Marta Cullberg Westons bok Självkänsla på djupet. Hon beskriver där just hur det här kan gå till:
Livet är en ganska tuff affär och vi utsätts alla för svårigheter av olika slag. Avgörande för hur vi kan hantera dessa är om vi har en förmåga att trösta oss själva. (...) Man behöver i symbolisk mening kunna ta det inre barnet i sin famn och trösta det.
Hon säger vidare att om man inte har lärt sig när man var liten vad det innebär att trösta och bli tröstad, måste man lära sig det som vuxen. Det kommer alltså inte naturligt, lika lite som att älska. Jag vet inte vad jag lärde mig när jag var liten eller vad jag har förlorat på vägen, det jag vet är att jag länge känt mig dåligt rustad att ta hand om andra människors tårar. Jag skräms inte av dem, men jag blir handlingsförlamad inför dem, oförmögen att erbjuda ens en axel att luta sig mot.
Precis efter det att jag läst Martas bok upptäckte jag en vän som stod och grät, tyst för sig själv framför badrumsspegeln. Istället för att respektfullt lämna henne ifred eller ställa mig bredvid och med ord försöka hejda flödet, vilket vanligtvis är vad jag gör, klev jag rakt in i rummet och tog henne i min famn, strök henne över håret och viskade; det är okej. Jag kan inte säga att jag tog in hennes sorg eller att jag helt förstod hennes tårar, men på något sätt kändes det som om jag i den stunden var just mig själv och att modet att bryta ett oönskat mönster var mitt eget. Och det var bra.
Jag ska trösta mig själv nu så gott det går. Och sedan ska jag måla om det där bordet jag köpte på loppis.
tisdag 17 augusti 2010
Dag 17 Vad menar du med det?
En sak som verkligen kräver onödig energi är missförstånd. Sådana där missförstånd som uppstår så enkelt för att man inte kommunicerar tillräckligt rakt och ärligt.
Lunchade idag med en väninna som undrat varför hennes kusin aldrig hörde av sig.
– Hon verkar inte vilja träffa mig alls, hon kanske tycker att jag är jobbig och bara önskar att jag skall sluta ringa!
Så häromdagen ringde kusinen upp och det visade sig att hon tyckte att det var hon själv som alltid fick ta ansvar för att hålla kontakten...
Hur mycket tid har man inte spenderat med att noja över vad andra människor tycker, tänker, vill, gör och menar? Oroat sig, blivit upprörd. "Varför ringer han inte, han tycker kanske egentligen inte om mig?" "Men varför gjorde hon sådär, fattar hon inte att jag blir sårad?" "Tänk om de träffades utan mig!" "De måste ha tyckt att jag var en idiot..."
Jag är en fena på att krångla till saker för mig själv. Ett av mina mest använda tricks är just att inte våga fråga om det är något som är oklart eller våga säga vad jag själv tänker. Jag förmodar att det är av rädsla för att uppfattas som korkad. Man vill ju inte visa att en subtilitet har gått en förbi, att man uppenbart inte har hängt med eller totalt missuppfattat situationen. Jag menar, herregud, man vill ju inte verka dum och socialt inkompetent! Nä, jag nickar, låtsas haja läget. Och går därifrån med rynkad panna och griller i huvudet.
En utmaning jag tar mig an de här hundra dagarna är därför att öva mig på rak kommunikation. Jag menar, hur svårt kan det vara?! Försöker tänka som ett barn. "Valföl?", som fyraåriga Linnea brukar repetera tills man har tappat bort vad det egentligen var hon frågade efter. Har börjat öva på det allra enklaste för att liksom hitta känslan i det hela. Som i helgen när jag träffade en vän som är väldigt smart och lätt ger sig in i beskrivningar som är way over my head. Som när han ska berätta vad han gör på sitt nya jobb.
– Min vision är att skapa logaritmer till ett program som kan kapa de största osäkerhetsmarginalerna av de stokastiska variablerna för att avgöra laserns träffsäkerhet.
Eh. Ursäkta? Jag tog mod till mig och slängde ur mig:
– Vad betyder stokastiska?
Och trots att hans svar inte gjorde mig så mycket klokare och trots att han innan han svarade tittade på mig som om jag ställde en helt irrelevant fråga så jublade jag inombords. "Haha, jag VÅGADE FRÅGA!"
Nu hade det väl varit ännu bättre om jag också frågat honom vad han tyckte om mig för att jag inte visste, men i ärlighetens namn brydde jag mig inte ett skvatt, jag var så stolt över min bedrift att jag inte kunde koncentrera mig på något annat.
Jag hoppas ta mig upp på knivigare nivåer inom en snar framtid. Jag vill ju vara en sådan som är bra på rak kommunikation!
Lunchade idag med en väninna som undrat varför hennes kusin aldrig hörde av sig.
– Hon verkar inte vilja träffa mig alls, hon kanske tycker att jag är jobbig och bara önskar att jag skall sluta ringa!
Så häromdagen ringde kusinen upp och det visade sig att hon tyckte att det var hon själv som alltid fick ta ansvar för att hålla kontakten...
Hur mycket tid har man inte spenderat med att noja över vad andra människor tycker, tänker, vill, gör och menar? Oroat sig, blivit upprörd. "Varför ringer han inte, han tycker kanske egentligen inte om mig?" "Men varför gjorde hon sådär, fattar hon inte att jag blir sårad?" "Tänk om de träffades utan mig!" "De måste ha tyckt att jag var en idiot..."
Jag är en fena på att krångla till saker för mig själv. Ett av mina mest använda tricks är just att inte våga fråga om det är något som är oklart eller våga säga vad jag själv tänker. Jag förmodar att det är av rädsla för att uppfattas som korkad. Man vill ju inte visa att en subtilitet har gått en förbi, att man uppenbart inte har hängt med eller totalt missuppfattat situationen. Jag menar, herregud, man vill ju inte verka dum och socialt inkompetent! Nä, jag nickar, låtsas haja läget. Och går därifrån med rynkad panna och griller i huvudet.
En utmaning jag tar mig an de här hundra dagarna är därför att öva mig på rak kommunikation. Jag menar, hur svårt kan det vara?! Försöker tänka som ett barn. "Valföl?", som fyraåriga Linnea brukar repetera tills man har tappat bort vad det egentligen var hon frågade efter. Har börjat öva på det allra enklaste för att liksom hitta känslan i det hela. Som i helgen när jag träffade en vän som är väldigt smart och lätt ger sig in i beskrivningar som är way over my head. Som när han ska berätta vad han gör på sitt nya jobb.
– Min vision är att skapa logaritmer till ett program som kan kapa de största osäkerhetsmarginalerna av de stokastiska variablerna för att avgöra laserns träffsäkerhet.
Eh. Ursäkta? Jag tog mod till mig och slängde ur mig:
– Vad betyder stokastiska?
Och trots att hans svar inte gjorde mig så mycket klokare och trots att han innan han svarade tittade på mig som om jag ställde en helt irrelevant fråga så jublade jag inombords. "Haha, jag VÅGADE FRÅGA!"
Nu hade det väl varit ännu bättre om jag också frågat honom vad han tyckte om mig för att jag inte visste, men i ärlighetens namn brydde jag mig inte ett skvatt, jag var så stolt över min bedrift att jag inte kunde koncentrera mig på något annat.
Jag hoppas ta mig upp på knivigare nivåer inom en snar framtid. Jag vill ju vara en sådan som är bra på rak kommunikation!
måndag 16 augusti 2010
Autentisk gemenskap
Såg på avsnitt 31 av In treatment på svtplay. I slutet sker en replikväxling som fastnar hos mig direkt. Måste spela upp den en gång till. Terapeuten Paul pratar med Mia, fyrtio år och framgångsrik advokat, och hon längtar efter hela paketet – "en man, ett hem, en familj".
Paul: Tror du verkligen att ett äktenskap löser alla problem? Om du bara visste hur många gifta par eller föräldrar som känner precis samma tomhet som du. Får jag fråga dig en sak? När var du riktigt lycklig senast?
Mia: När jag trodde att jag var gravid.
Paul: Varför kände du dig lycklig då?
Mia: Det handlade inte bara om mig, livet kändes meningsfullt. Jag skulle ha en annan person vid min sida – för alltid.
Paul: Har du aldrig tänkt tanken att det kanske inte handlar om ett barn eller en man? Det kanske bara är en idé som du har fått från din familj, dina vänner eller kulturen. Alla behöver inte det för att leva ett rikt och tillfredsställande liv. Du kanske egentligen vill känna gemenskap. Autentisk gemenskap med någon eller något.
Mia: Vi vet båda att jag inte kan ha ett autentiskt förhållande med nån. Jag har aldrig haft det. Jag kan inte.
Paul: Är du säker? Hur är det här?
Mia: Driver du med mig? Jag är en katastrof här! (...)
Paul: (...) Du har visat mig ditt sanna jag, och du har inte slutat (...) Det är klart att du vill leva nära någon, och jag vet att du kan det. För vi har kommit varandra nära.
Mia: När då?
Paul: Vi är det just nu.
Oj. Måste spela upp det igen.
Vad är det som fastnar?
Det är "autentisk gemenskap".
Jag har aldrig riktigt fastnat i något sammanhang. Aldrig nördat ner mig i något eller gått helt upp i något (ojoj, nu känner jag att det här blir en paradox, för vad är den här bloggen om inte ett bevis på ett nörderi...). Jag kan prova på olika världar men blir inte helt uppslukad av dem. Jag har tänkt att det kanske beror på att de inte passar mig, eller att jag inte passar dem. Inte riktigt tangon, salsan, lindy hopen eller buggen, inte riktigt vandringarna, bokcirkeln eller CoCreatingOurReality.
Läser ett inlägg på Lyckobloggen om huruvida människor som lever i par är lyckligare än singlar eller ej. Här hänvisas det till forskning som visar att skillnaderna i välmående är väldigt små eftersom människor i parrelationer visserligen har någon att gosa med men att singlarna har desto mer tid att spendera med vännner och ägnar betydligt mindre tid åt tråkiga hushållssysslor. Är det den autentiska gemenskapen som är "the shit", oavsett var man finner den?
Återstår att ta reda på var jag själv visar mitt sanna jag. Vänligen peka om du tycker att du vet:-)
 |
| Skärmdump från svtplay |
Paul: Tror du verkligen att ett äktenskap löser alla problem? Om du bara visste hur många gifta par eller föräldrar som känner precis samma tomhet som du. Får jag fråga dig en sak? När var du riktigt lycklig senast?
Mia: När jag trodde att jag var gravid.
Paul: Varför kände du dig lycklig då?
Mia: Det handlade inte bara om mig, livet kändes meningsfullt. Jag skulle ha en annan person vid min sida – för alltid.
Paul: Har du aldrig tänkt tanken att det kanske inte handlar om ett barn eller en man? Det kanske bara är en idé som du har fått från din familj, dina vänner eller kulturen. Alla behöver inte det för att leva ett rikt och tillfredsställande liv. Du kanske egentligen vill känna gemenskap. Autentisk gemenskap med någon eller något.
Mia: Vi vet båda att jag inte kan ha ett autentiskt förhållande med nån. Jag har aldrig haft det. Jag kan inte.
Paul: Är du säker? Hur är det här?
Mia: Driver du med mig? Jag är en katastrof här! (...)
Paul: (...) Du har visat mig ditt sanna jag, och du har inte slutat (...) Det är klart att du vill leva nära någon, och jag vet att du kan det. För vi har kommit varandra nära.
Mia: När då?
Paul: Vi är det just nu.
Oj. Måste spela upp det igen.
Vad är det som fastnar?
Det är "autentisk gemenskap".
Jag har aldrig riktigt fastnat i något sammanhang. Aldrig nördat ner mig i något eller gått helt upp i något (ojoj, nu känner jag att det här blir en paradox, för vad är den här bloggen om inte ett bevis på ett nörderi...). Jag kan prova på olika världar men blir inte helt uppslukad av dem. Jag har tänkt att det kanske beror på att de inte passar mig, eller att jag inte passar dem. Inte riktigt tangon, salsan, lindy hopen eller buggen, inte riktigt vandringarna, bokcirkeln eller CoCreatingOurReality.
Läser ett inlägg på Lyckobloggen om huruvida människor som lever i par är lyckligare än singlar eller ej. Här hänvisas det till forskning som visar att skillnaderna i välmående är väldigt små eftersom människor i parrelationer visserligen har någon att gosa med men att singlarna har desto mer tid att spendera med vännner och ägnar betydligt mindre tid åt tråkiga hushållssysslor. Är det den autentiska gemenskapen som är "the shit", oavsett var man finner den?
Återstår att ta reda på var jag själv visar mitt sanna jag. Vänligen peka om du tycker att du vet:-)
lördag 14 augusti 2010
Dag 14 När var du lycklig senast?
Minns du ditt senaste lyckorus? Den där känslan som tvingar upp mungiporna mot öronen, får ögonen att tåras och bröstet att sprängas lite. Minns du varför?
Lyckorus måste ju vara något av det mesta i energiväg, känslor som bara rusar i hela kroppen! Då borde det också vara bra att ta reda på vad som utlöser dem så att man kan få uppleva det oftare.
Glädjerus kan jag få lite då och då, bland annat när jag dansar, men riktiga lyckorus är mer sällsynta. De två senaste lyckorusen minns jag tydligt, särskilt det som inträffade för två år sedan för det lyckades jag faktiskt fånga på bild. Det var vår och jag kände ett stort behov av att åka iväg någonstans för att få miljöombyte. Komma bort från vardag och jobbiga tankar som gick på repeat i hjärnan och förpestade min tillvaro. Eftersom jag då uttalat att jag är en friluftsmänniska bokade jag in mig på en vandringsresa till Grekland. Tredje dagen anlände vi till ett högt beläget hotell på Peloponnesos med otrolig utsikt utanför fönstret och drillande fåglar i den varma luften.
När jag kom in i mitt rum fick jag ett lyckorus som varade i flera minuter. Jag var så lycklig att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen! När det började bedarra funderade jag över vad det var jag egentligen kände och kom fram till att det nog var tacksamhet, en djup, djup tacksamhet över min situation. Att befinna mig där, på ett skönt hotellrum i en fantastiskt vacker miljö, med trevligt resesällskap och kunniga guider, att ha ledigt, att ha bestämt mig för att åka själv hellre än att inte åka alls, att ha pengarna att göra det... Allt som hade tagit mig just dit var resultat av mina egna beslut och ansträngningar och jag var så otroligt tacksam - gentemot mig själv!
Det andra lyckoruset fick jag i februari i år och var väldigt lika det här om än i en helt annan situation, och jag minns att jag kände direkt att det just var tacksamhet som var grunden när jag strålade av ruset. "Det var ju det här jag ville", tänkte jag. "Det var ju det här jag ville, och det är JAG som har tagit mig hit."
Att ta saken i egna händer och uppleva att man faktiskt har kontroll över sitt eget liv, det är en fantastisk känsla. Varför ser man inte till att utnyttja den möjligheten oftare!? Det är ett uppdrag för vilka 100 dagar som helst.
Lyckorus måste ju vara något av det mesta i energiväg, känslor som bara rusar i hela kroppen! Då borde det också vara bra att ta reda på vad som utlöser dem så att man kan få uppleva det oftare.
Glädjerus kan jag få lite då och då, bland annat när jag dansar, men riktiga lyckorus är mer sällsynta. De två senaste lyckorusen minns jag tydligt, särskilt det som inträffade för två år sedan för det lyckades jag faktiskt fånga på bild. Det var vår och jag kände ett stort behov av att åka iväg någonstans för att få miljöombyte. Komma bort från vardag och jobbiga tankar som gick på repeat i hjärnan och förpestade min tillvaro. Eftersom jag då uttalat att jag är en friluftsmänniska bokade jag in mig på en vandringsresa till Grekland. Tredje dagen anlände vi till ett högt beläget hotell på Peloponnesos med otrolig utsikt utanför fönstret och drillande fåglar i den varma luften.
När jag kom in i mitt rum fick jag ett lyckorus som varade i flera minuter. Jag var så lycklig att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen! När det började bedarra funderade jag över vad det var jag egentligen kände och kom fram till att det nog var tacksamhet, en djup, djup tacksamhet över min situation. Att befinna mig där, på ett skönt hotellrum i en fantastiskt vacker miljö, med trevligt resesällskap och kunniga guider, att ha ledigt, att ha bestämt mig för att åka själv hellre än att inte åka alls, att ha pengarna att göra det... Allt som hade tagit mig just dit var resultat av mina egna beslut och ansträngningar och jag var så otroligt tacksam - gentemot mig själv!
Det andra lyckoruset fick jag i februari i år och var väldigt lika det här om än i en helt annan situation, och jag minns att jag kände direkt att det just var tacksamhet som var grunden när jag strålade av ruset. "Det var ju det här jag ville", tänkte jag. "Det var ju det här jag ville, och det är JAG som har tagit mig hit."
Att ta saken i egna händer och uppleva att man faktiskt har kontroll över sitt eget liv, det är en fantastisk känsla. Varför ser man inte till att utnyttja den möjligheten oftare!? Det är ett uppdrag för vilka 100 dagar som helst.
 |
| Lycklig, på ett hotellrum i Grekland. |
onsdag 11 augusti 2010
Dag 11 Jag är en sådan som mediterar
Sedan kursen har jag flera gånger försökt upprätta en rutin för att meditera regelbundet. Men det är ungefär som goda mat- och motionsvanor; att veta att det är bra för en gör det inte svårare att ligga i soffan och äta praliner...
Men idag kände jag att jag verkligen vill bestämma mig för att göra en vana av det och eftersom jag mediterade igår utropar jag härmed tisdagar till meditationsdag! En dag i veckan är verkligen ett minimum, men mycket bättre än inget alls. Ska använda samma strategi som jag gjorde när jag började jogga och kallar mig numer "en sådan som mediterar":-)
måndag 9 augusti 2010
Dag 9 Feng shui i hallen
De senaste dagarna har jag försökt feng shui:a min hall och för tillfället känner jag mig rätt nöjd! Vet inte om jag skulle få godkänt av någon feng shui-expert men så här har jag i alla fall tänkt:
Min hall ligger i området för livsväg och karriär och generellt för hallen är råden att ytterdörren ska vara lätt att öppna och att själva rummet ska vara så öppet och ljust som möjligt. Jag hade redan tidigare plockat bort en innerdörr som gjorde hallen svår att komma in och ut ur och målat väggarna i en ljust brun ton. Jag har så lite som möjligt på golvet för att rummet ska kännas öppet även om det ju handlar om en avlång hall. Spegeln flyttade jag från väggen mitt emot ytterdörren där jag hade den förut, eftersom det inte är bra att sätta speglar i kraftposition. Energin från dörren studsar då mot spegeln. På den väggen satte jag istället en tavla som tidigare har suttit hos mina morföräldrar och som jag tycker mycket om.
Till det här området hör elementet vatten vilket kan representeras av detaljer i mörka färger. Jag hade sedan tidigare en mörkbrun matta och en svart pall. Jag kompletterade genom att måla om ramen till min hallspegel i svart och hänga upp en tavla med svart ram. Själva spegeln hör också till vattenelementet liksom en bild på ett vattenfall jag tog på en resa i Norge för några år sedan.
Bilden i den svarta ramen föreställer en karta över Sicilien som jag köpte på en resa dit och alltid gillat. Den får här hjälpa mig att hitta min livsväg. Bilder på vägar och stigar är tydligen också bra så det blir kanske fler bilder framöver.
Direkt till vänster om ytterdörren i hallen finns hatthylla och linneskåp. Här har jag rensat och köpt in förvaringskorgar. Det enda som inte fungerar riktigt bra här nu är ljuset, och jag planerar att köpa en ny hallampa med spotar som kan riktas in även i det här utrymmet.
Skohyllan som tidigare var vit har jag målat om i svart för att passa bättre med resten.
I övrigt ska det tydligen vara bra att se till att alla element på något sätt är representerade i ett rum. Här finns ju som sagt vatten i bild, spegel och mörka detaljer; trä finns i de tre dörrarna, i gröna inslag som tavla och förvaringskorg, mattan i hampa och blåbärsriset; jord finns i golvet som går lite åt gult, i den bruna mattan, i de fyrkantiga formerna och i de höga avlånga väggytorna; eld finns framför allt i pallen som föreställer en elefant och metall i de runda formerna på spegeln och pallen samt de vita lådorna på väggen.
Spontant kan jag känna att det blev lite väl mycket jord med brunt på väggarna, en brun matta och gulaktigt golv, men det kanske kan balanseras av att det finns en del träelement som kan ta ut jordelementen. Jag älskar färg vilket inte direkt syns här, men jag kommer att ha olika färger i lägenhetens övriga rum så hallen får lov att kännas lite mer neutral. För nu, i alla fall:-)
Min hall ligger i området för livsväg och karriär och generellt för hallen är råden att ytterdörren ska vara lätt att öppna och att själva rummet ska vara så öppet och ljust som möjligt. Jag hade redan tidigare plockat bort en innerdörr som gjorde hallen svår att komma in och ut ur och målat väggarna i en ljust brun ton. Jag har så lite som möjligt på golvet för att rummet ska kännas öppet även om det ju handlar om en avlång hall. Spegeln flyttade jag från väggen mitt emot ytterdörren där jag hade den förut, eftersom det inte är bra att sätta speglar i kraftposition. Energin från dörren studsar då mot spegeln. På den väggen satte jag istället en tavla som tidigare har suttit hos mina morföräldrar och som jag tycker mycket om.
Till det här området hör elementet vatten vilket kan representeras av detaljer i mörka färger. Jag hade sedan tidigare en mörkbrun matta och en svart pall. Jag kompletterade genom att måla om ramen till min hallspegel i svart och hänga upp en tavla med svart ram. Själva spegeln hör också till vattenelementet liksom en bild på ett vattenfall jag tog på en resa i Norge för några år sedan.
Bilden i den svarta ramen föreställer en karta över Sicilien som jag köpte på en resa dit och alltid gillat. Den får här hjälpa mig att hitta min livsväg. Bilder på vägar och stigar är tydligen också bra så det blir kanske fler bilder framöver.
Direkt till vänster om ytterdörren i hallen finns hatthylla och linneskåp. Här har jag rensat och köpt in förvaringskorgar. Det enda som inte fungerar riktigt bra här nu är ljuset, och jag planerar att köpa en ny hallampa med spotar som kan riktas in även i det här utrymmet.
Skohyllan som tidigare var vit har jag målat om i svart för att passa bättre med resten.
I övrigt ska det tydligen vara bra att se till att alla element på något sätt är representerade i ett rum. Här finns ju som sagt vatten i bild, spegel och mörka detaljer; trä finns i de tre dörrarna, i gröna inslag som tavla och förvaringskorg, mattan i hampa och blåbärsriset; jord finns i golvet som går lite åt gult, i den bruna mattan, i de fyrkantiga formerna och i de höga avlånga väggytorna; eld finns framför allt i pallen som föreställer en elefant och metall i de runda formerna på spegeln och pallen samt de vita lådorna på väggen.
Spontant kan jag känna att det blev lite väl mycket jord med brunt på väggarna, en brun matta och gulaktigt golv, men det kanske kan balanseras av att det finns en del träelement som kan ta ut jordelementen. Jag älskar färg vilket inte direkt syns här, men jag kommer att ha olika färger i lägenhetens övriga rum så hallen får lov att kännas lite mer neutral. För nu, i alla fall:-)
söndag 8 augusti 2010
Dag 8 Att "jobba" på det
I fredags tog jag och en kollega en välbehövlig paus från den långsammaste arbetsdagen hittills i år, för att prata om vad man egentligen ska göra med alla de där insikterna man får genom sitt navelskåderi. Visst är det bra att förstå varför man agerar och reagerar på det sätt man gör, präglad av tidigare erfarenheter och slutsatser. Men om man nu vill agera och reagera på ett annat sätt - vilket ju liksom är drivkraften bakom hela självförbättringsprojektet - vad gör man då?!
Kognitiv beteendeterapi förespråkar ett direkt angreppssätt; se till att utsätta dig för situationer eller personer som du vet triggar de reaktioner du vill förändra och öva, öva öva. Det här låter sig kanske göras hyfsat enkelt om man till exempel har en fobi, men när det handlar om mänskliga relationer, vilket det ju oftast gör, blir det genast lite svårare eftersom man inte alltid kan tvinga fram de situationer man behöver öva på.
Det som gör det extra svårt är att man inte kan ha en terapeut med sig som ledsagar en genom situationen, nej man måste göra det själv. Och grejen är att det man ska utsätta sig för är något man vill undvika i det längsta eftersom den kräver så fruktansvärt mycket energi och oftast bara gör en ledsen och besviken för att man helt enkelt ju INTE kan hantera dem.
Det här påminner mig om när jag under universitetstiden inte kunde umgås med fler än en eller två personer i taget. Så fort det kom till fler i sällskapet blev hjärnan som på kommando helt tom och jag blev utan vilja och utan ord. Snabbt reducerade jag mig själv till mönster i tapeten och antog betraktarens roll. Till slut valde jag att öva. Jag valde att mycket motvilligt utsätta mig för just sådana situationer där jag behövde mingla eller göra min röst hörd. Det här övandet har pågått nu i många år och även om jag aldrig kommer att röra mig som fisken i vattnet i mingelsammanhang och jag fortfarande ibland smälter in i tapeten, kan jag allra oftast hantera situationen så bra att jag i alla fall inte behöver undvika den. Det kräver en ansträngning, men det går, och jag är inte rädd för det längre.
Min kollega är modig nu. Hon ser till att ställa sig mitt i strömmen, riktigt känner efter var det är som allra mest obehagligt att stå, och så står hon där och övar. Efteråt är hon helt dränerad på energi, men hon har valt att spendera den och inte blivit tjuvad på den.
Jag inser att den här 100-dagarsutmaningen om energi inte kan handla om att bara generera energi och undvika sådant som kräver den, för vill man uppnå någonting måste man helt enkelt svettas någon gång också.
Kognitiv beteendeterapi förespråkar ett direkt angreppssätt; se till att utsätta dig för situationer eller personer som du vet triggar de reaktioner du vill förändra och öva, öva öva. Det här låter sig kanske göras hyfsat enkelt om man till exempel har en fobi, men när det handlar om mänskliga relationer, vilket det ju oftast gör, blir det genast lite svårare eftersom man inte alltid kan tvinga fram de situationer man behöver öva på.
Det som gör det extra svårt är att man inte kan ha en terapeut med sig som ledsagar en genom situationen, nej man måste göra det själv. Och grejen är att det man ska utsätta sig för är något man vill undvika i det längsta eftersom den kräver så fruktansvärt mycket energi och oftast bara gör en ledsen och besviken för att man helt enkelt ju INTE kan hantera dem.
Det här påminner mig om när jag under universitetstiden inte kunde umgås med fler än en eller två personer i taget. Så fort det kom till fler i sällskapet blev hjärnan som på kommando helt tom och jag blev utan vilja och utan ord. Snabbt reducerade jag mig själv till mönster i tapeten och antog betraktarens roll. Till slut valde jag att öva. Jag valde att mycket motvilligt utsätta mig för just sådana situationer där jag behövde mingla eller göra min röst hörd. Det här övandet har pågått nu i många år och även om jag aldrig kommer att röra mig som fisken i vattnet i mingelsammanhang och jag fortfarande ibland smälter in i tapeten, kan jag allra oftast hantera situationen så bra att jag i alla fall inte behöver undvika den. Det kräver en ansträngning, men det går, och jag är inte rädd för det längre.
Min kollega är modig nu. Hon ser till att ställa sig mitt i strömmen, riktigt känner efter var det är som allra mest obehagligt att stå, och så står hon där och övar. Efteråt är hon helt dränerad på energi, men hon har valt att spendera den och inte blivit tjuvad på den.
Jag inser att den här 100-dagarsutmaningen om energi inte kan handla om att bara generera energi och undvika sådant som kräver den, för vill man uppnå någonting måste man helt enkelt svettas någon gång också.
torsdag 5 augusti 2010
Love, love, love...
 |
Illustration av syster Elin
|
The greatest thingDet som väckte mig var ordet "learn". Att kunna älska och själv ta emot kärlek är alltså inte en självklarhet, inte en reflex, utan en förmåga man ska tillägna sig någonstans på vägen! För självklart är allt sant som står i sångtexter...
you'll ever learn
is just to love
and be loved in return
Ibland känns det som om jag måste ha missat den där lektionen, och som tur är - eller kanske inte - är jag långt ifrån den enda. När man går i terapi (vilket jag också självklart har gjort som den seriösa självförbättrare jag är!) eller läser böcker om självkänsla är det här en återkommande stötesten. En sten som tycks kunna få vem som helst att snubbla i en hel uppsjö sammanhang som kan handla om allt från trasiga äktenskap till att inte våga fråga butiksbiträdet på ICA var bikarbonaten finns.
Men hur gör man då om man inser att man kanske inte riktigt har alla rätt när det kommer till "matters of the heart" och som vuxen vill lära sig "just to love and be loved" - eller för den delen återuppväcka förmågan man tidigare besuttit?
Älska dig själv! skriker alla terapeuter och självförbättrargurus. Älska dig själv. Det kan vara svårt att se sig själv i spegeln och yttra orden "jag älskar dig" till sin egen spegelbild och samtidigt både mena och tro det. Det berättar till exempel Mia Törnqvist om i sin inspirerande bok Självkänsla nu!
Det finns flera tekniker för hur man kan lära sig att älska sig själv och istället för att bara tycka att det är hemskt att de ska behöva finnas överhuvudtaget tar jag rådet och älskar mig själv så mycket det går. Det är fantastiskt bra, inget misstag är stort nog för att inte kunna förlåtas, alla ansträngningar uppmuntras oavsett resultat, ingen jämförelse kan sätta mig i dålig dager, no more bad hair days!
Hrm, nå kanske inte riktigt så, jag jobbar på det. Men visst tål det att tänkas på. The greatest thing you'll ever learn, is just to love, and be loved in return.
.
onsdag 4 augusti 2010
Dag 4 Feng shui, energi hemma
 |
| Bilden hämtad från dinbolig-ditliv.dk |
Hittills har dock möblerna fått avgöra möbleringen och ögonen färgen på väggarna och mycket är fortfarande ofärdigt även om jag annars inte har renoverat någonting.
Nu när jag har inlett en hundradagarsperiod på temat energi passar det ju alldeles utmärkt bra att ta tag i det där eftersom feng shui handlar om hur energin rör sig i olika rum. Eftersom ett av mina mål är att finna energi i mitt arbete har jag bestämt mig för att börja med hallen som ligger i baguan för livsväg och karriär. Är riktigt inspirerad, det ska bli kul det här!
Varför feng shui, då? TROR jag på att mitt liv kommer att påverkas av hur jag placerar min soffa? Jag vet inte, men vad jag har läst om feng shui hittills är det i alla fall ett mycket vettigt sätt att inreda med ett trivsamt resultat. Dessutom känns mycket som sunt förnuft och för en ovan inredare som jag själv är det skönt att ha en filosofi och massor av goda råd att luta sig mot.
tisdag 3 augusti 2010
Att vara en hel människa
Lyssnade precis på det bästa sommarpratet hittills för i år, Natasha Illum Berg. Ett tänkvärt och klokt program, och så roligt att jag skrattade tårar! Dessutom med en röst som är behaglig att lyssna till vilket inte är alla förunnade.
När jag lyssnar på hennes berättelser tänker jag att det är för att bli som hon som jag sysslar med all denna självförbättring. Nej, jag vill inte flytta till Afrika och skriva böcker i en hydda, och nej jag vill inte bli storviltsjägare och riskera bli omkringkastad av flodhästar. Men jag vill som hon känna mina drömmar och ha modet att följa dem. Jag vill liksom bli tydligare i konturerna, stå hel och fast och veta vem jag är. Det är vad jag vill. Tack Natasha, för att du påminde mig om det idag.
Ayub Ogadas fina fina sång Kothiboro som spelas i programmet:
.
När jag lyssnar på hennes berättelser tänker jag att det är för att bli som hon som jag sysslar med all denna självförbättring. Nej, jag vill inte flytta till Afrika och skriva böcker i en hydda, och nej jag vill inte bli storviltsjägare och riskera bli omkringkastad av flodhästar. Men jag vill som hon känna mina drömmar och ha modet att följa dem. Jag vill liksom bli tydligare i konturerna, stå hel och fast och veta vem jag är. Det är vad jag vill. Tack Natasha, för att du påminde mig om det idag.
Ayub Ogadas fina fina sång Kothiboro som spelas i programmet:
.
måndag 2 augusti 2010
New beginnings
Vaknade helt slutkörd i morse med myrornas krig i huvudet och misstänkta stressutslag på ena armen som kliade infernaliskt. Min kropp vill uppenbarligen inte acceptera att semestern är slut. Försökte trösta med frukost på sängen men lyckades bara spilla ut en halv tekopp i lakanen. Det var bara att pallra sig iväg in till jobbet under passande grå och tung himmel.
Det är tur att man kan vända på en dag, jag menar, allra oftast så går det faktiskt. Det är som det där uttrycket att "det är inte hur man har det, utan hur man tar det." Vilket väl i käckhetsgrad ligger i samma paritet som "det finns inget dåligt väder, bara dåliga..." ja, du vet.
Möttes på jobbet av trevliga kollegor, tog långlunch och fick chans att hjälpa ett initiativ i Skåne som behövde tips om finansiering till en lovvärd miljöinsats. På väg hem köpte jag korgar till hatthyllan i hallen, och jag bryr mig inte om vad de säger, konsumtion gör mig glad! I alla fall när pengar tillåter mig att realisera en idé. Väl hemma blev det havrepannkakor med "chocholate spread" (för övrigt ett väldigt märkligt namn på en produkt som bara innehåller 5 % kakao men annars är precis lika hysteriskt onyttigt som Nutella) vilket jag har längtat efter sedan semesterresan till Paris där det drällde av vagnar som sålde nutella-crêpes som jag inte kunde äta eftersom jag sväller upp som en ballong av vetemjöl.
Det är inte alltid så lätt att vända en dag, men efter lite övning kan det låta sig göras när det behövs. Det handlar inte om att "tänka positivt", det handlar om att ge sig själv en chans till en bättre dag. Och ibland kan man behöva vända en dag flera gånger på raken.
Brukar tömma hjärnan på skräp och ta hjälp av U2 och refrängen i It's a beautiful day UTAN att uppfatta det som ironi. It's a beautiful day, don't let it slip away.
PS. Om du vill ha något mer handfasta råd om hur du snabbt kan vända en negativ dag, kolla Lilou Maces intervju med Sonia Choquette, "Stuck in negativity?", 4 nätta minuter.
Det är tur att man kan vända på en dag, jag menar, allra oftast så går det faktiskt. Det är som det där uttrycket att "det är inte hur man har det, utan hur man tar det." Vilket väl i käckhetsgrad ligger i samma paritet som "det finns inget dåligt väder, bara dåliga..." ja, du vet.
Möttes på jobbet av trevliga kollegor, tog långlunch och fick chans att hjälpa ett initiativ i Skåne som behövde tips om finansiering till en lovvärd miljöinsats. På väg hem köpte jag korgar till hatthyllan i hallen, och jag bryr mig inte om vad de säger, konsumtion gör mig glad! I alla fall när pengar tillåter mig att realisera en idé. Väl hemma blev det havrepannkakor med "chocholate spread" (för övrigt ett väldigt märkligt namn på en produkt som bara innehåller 5 % kakao men annars är precis lika hysteriskt onyttigt som Nutella) vilket jag har längtat efter sedan semesterresan till Paris där det drällde av vagnar som sålde nutella-crêpes som jag inte kunde äta eftersom jag sväller upp som en ballong av vetemjöl.
Det är inte alltid så lätt att vända en dag, men efter lite övning kan det låta sig göras när det behövs. Det handlar inte om att "tänka positivt", det handlar om att ge sig själv en chans till en bättre dag. Och ibland kan man behöva vända en dag flera gånger på raken.
Brukar tömma hjärnan på skräp och ta hjälp av U2 och refrängen i It's a beautiful day UTAN att uppfatta det som ironi. It's a beautiful day, don't let it slip away.
PS. Om du vill ha något mer handfasta råd om hur du snabbt kan vända en negativ dag, kolla Lilou Maces intervju med Sonia Choquette, "Stuck in negativity?", 4 nätta minuter.
söndag 1 augusti 2010
Dag 1 av 100 dagar om energi!
De senaste ett och ett halvt åren har jag levt mitt liv i 100-dagarsperioder. Det började vid nyår 2009 när jag hittade Cocreating our reality, en community som utmanar vem som helst att under hundra dagar ta 100 % ansvar för sitt liv och sätta attraktionslagen på prov. Dit hittade jag via Lilou Mace, den fransyska som tillsammans med två amerikanska vänner startade communitien och som med videoinlägg berättat om hur hon nått sina mål under sina många säsonger av hundra dagar. Förra våren var hon i början av en säsong när hon plötsligt förlorade jobbet. Hon bestämde sig för att skriva en bok om säsongen under säsongen, och det blev boken I lost my job and I liked it!
Det som är bra med den här utmaningen är att man blir mer uppmärksam på hur man använder sin tid om man vill uppnå vissa konkreta mål. Ett år blir lätt för långt för att man ska orka hålla motivationen uppe och en månad går tvärtom väldigt fort förbi. Hundra dagar är tillräckligt länge för att kunna åstadkomma något och tillräckligt kort för att hålla koncentrationen uppe.
Just nu har jag inga jättekonkreta mål men de kommer säkert att dyka upp på vägen. Vad jag vet är att jag vill fokusera på energi. Så det här är mitt uppdrag för säsongen:
– ta reda på vad/vem/vilken aktivitet som ger energi
– ta reda på vad som ger mig mer energi än den som förbrukas i själva aktiviteten
– ta reda på vad som dränerar mig på energi och vad jag kan göra för att undvika det
– mer specifikt reda ut vad som kan ge mig mer energi på arbetstid eftersom den mesta energi jag får nu nästan uteslutande kommer från min fritid.
Några av de här sakerna är jag redan på spåren men jag vill fokusera mer på dem under den här perioden med målet att hitta fram till vad det egentligen är jag vill ägna mig åt här i livet. Jag inbillar mig att när man är på rätt spår så märker man det i mer energi och kreativitet – flow helt enkelt, på det stora hela:-)
Laddar för säsongen med ett lindy hop-klipp som alltid får mig att tokle, och glädje det är energi mina vänner. Joråsatt...
Det som är bra med den här utmaningen är att man blir mer uppmärksam på hur man använder sin tid om man vill uppnå vissa konkreta mål. Ett år blir lätt för långt för att man ska orka hålla motivationen uppe och en månad går tvärtom väldigt fort förbi. Hundra dagar är tillräckligt länge för att kunna åstadkomma något och tillräckligt kort för att hålla koncentrationen uppe.
Just nu har jag inga jättekonkreta mål men de kommer säkert att dyka upp på vägen. Vad jag vet är att jag vill fokusera på energi. Så det här är mitt uppdrag för säsongen:
– ta reda på vad/vem/vilken aktivitet som ger energi
– ta reda på vad som ger mig mer energi än den som förbrukas i själva aktiviteten
– ta reda på vad som dränerar mig på energi och vad jag kan göra för att undvika det
– mer specifikt reda ut vad som kan ge mig mer energi på arbetstid eftersom den mesta energi jag får nu nästan uteslutande kommer från min fritid.
Några av de här sakerna är jag redan på spåren men jag vill fokusera mer på dem under den här perioden med målet att hitta fram till vad det egentligen är jag vill ägna mig åt här i livet. Jag inbillar mig att när man är på rätt spår så märker man det i mer energi och kreativitet – flow helt enkelt, på det stora hela:-)
Laddar för säsongen med ett lindy hop-klipp som alltid får mig att tokle, och glädje det är energi mina vänner. Joråsatt...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)