Plus och minus i snön

Apropå det där med att omfamna vintern. Förra fredagen misslyckades jag kapitalt trots att viljan fanns. Knatade målmedvetet in på Alewalds som hade rea på längdskidor och tänkte att när jag nu ändå bor bara typ hundra meter från ett skidspår borde jag ju kunna ta mig ut åtminstone någon gång ibland om jag nu ändå hade ett par skidor.

 

Jag blev inte länge. Efter ungefär tre minuter armbågade jag mig ut i kylan, svettig och lite panikslagen av den reahungrande folkhopen som befolkade butiken.

 

Fredag övergick i helg och då tog jag mig lite spontant till Oslo för en 25-timmarsvistelse. Och där var det vinter minsann. Det snöade nästan oavbrutet under de 25 timmarna och norrmännen verkade vana vid läget. Det vimlade av folk på stan, med eller utan skidor i nävarna, det åktes pulka i parken, det åktes skridskor längs Karl Johans gate, det promenerades och joggades som om det där med hällande snö var en förutsättning för att gå ut ur huset.

 

Och vi var inte sämre. Vi gick längs Karl Johans gate, besökte Domkyrkan, letade upp turistinformationen nere på stan, åkte buss, spårvagn och tunnelbana, gick till Peppes Pizza (och åt glutenfri pizza - GLUTENFRI PIZZA, helt otroligt), gick vidare till en gigantisk biosalong och såg Les Miserables, gick på upptäcktsfärd bland Vigelandsparkens många statyer och avslutade i skydd av snön på Munch-museet.

 

Försökte tänka bort snön och drog bara mössan längre ner över ögonen. Det var egentligen inte särskilt kallt och faktum är att de där statyerna var väldigt fina i snö. Såhär efterhand ger jag mig själv godkänt.

 



Budskap i damm

Ibland kan det löna sig att inte vara så noga med den där städningen.

Just do it!

Förra veckan fick jag vid två olika tillfällen samma råd av två olika personer. Att jag bör tänka mindre och göra mer. "Don't think, act!" som det stod i det uppfordrande messet jag senare fick av en av dem som påminnelse.

I helgen kom jag att tänka på hur jag som student deltog i olika experiment som psykologistudenterna behövde försökspersoner till. Det handlade ofta om något slags knep och knåp som man skulle lösa på tid. Jag försökte aldrig lösa gåtorna genom att direkt med händerna flytta runt på det som låg framför mig, jag ägnade istället alltid en bra stund åt att först få en uppfattning om mina chanser att nå målet. Om jag kom fram till att jag inte förstod problemet avstod jag helt från att försöka. Det kändes liksom meningslöst.

En annan vän kallar det för riskminimering och det är väl också sant. Överhuvudtaget vill jag ogärna ge mig in i saker om jag inte redan från början känner att jag har oddsen på min sida. Det ställer till det ibland, för i livet är det ju väldigt sällan man kan avgöra hur något kommer att sluta redan innan man tagit första steget. Och det där med att inte sitta och vänta är ju ett råd som upprepas såväl i management-litteratur som på gamla väggbonader; "gör det svåraste först, för det är ofta det som är viktigast" eller "morgonstund har guld i mun".

Jag har skrivit om det här förut och jag tycker ju att jag har blivit bättre på det där på senare år. Ibland för att det helt enkelt är mer oprofessionellt att inte testa än att missa chansen, ibland för att själva livet flåsar mig i nacken. Men uppenbarligen behöver jag då och då lite åthutningar från vänner som vill mig väl. För att minimera risken visserligen, men risken att låta startsträckan bli så lång att jag missar loppet.

Tiddelipom

Gick och lade mig klockan tio häromdagen som en duktig kicka (och mycket erfaren och trött kvinna) för att jag skulle orka upp klockan sex dagen därpå. Jag har den sällsamma turen att ha lätt för att somna. Det är fantastiskt bra.

Så var dock inte fallet just den kvällen. Och jag VAR trött, jättetrött. Men halv tolv började jag undra om jag redan hade sovit en hel natt eller om jag verkligen aldrig hade somnat alls. Tittade på klockan och konstaterade det senare. Gick upp och tuggade i mig en torr clementin och tittade ut genom köksfönstret ner på gatan utanför.

Det var så himla fint! Snön som fallit hela dagen föll fortfarande, i sådana där feta, lata flingor som liksom är urtypen av snö. Och det var så ljust, av gatlyktor, avlägset storstadssken och allt det där vita. Tänkte att jag gärna skulle vilja tycka om vintern, kylan och snön.

På senare år har jag lagt mig till med en särskild strategi när jag hamnar i sammanhang där jag inte känner mig helt bekväm. Den kräver en väldig massa energi så det är inte alltid det känns värt det, men varje gång jag försöker så lyckas det. Jag gör situationen till min. Liksom dyker in i den hela jag, tar plats, låtsas att jag är "on top". Flinar upp mig och beter mig som om jag känner mig som hemma. Det funkar förmodligen på samma sätt med vintern. Jag behöver helt enkelt ta den i besittning.

Dags att plocka fram termobrallorna. Och skridskorna. Och hyra skidor i Hellasgården. För det kan ju inte vara meningen att halva året ska vara en parentes bara för att man är så förbannat frusen av sig.

I alla fall somnade jag till slut. Bara för att vakna klockan fyra, helt övertygad om att klockan väckt mig. Vilket den inte hade. Tänkte att det nog var bäst att ta långkalsonger och fleecetröja till jobbet. Och somnade om.

Egenhändigt skapad snöängel.

Mer tid och mer förälskelse åt folket!

För ett par år sedan skrev jag ett inlägg här om att uppleva nya saker för att göra så många dagar som möjligt minnesvärda. Det kom jag att tänka på när jag läste artikeln På spaning efter den tid som ständigt flyr av Merete Mazzarella som jag nämnde häromdagen, och som berättar om boken "Tid. Upplev – utnyttja – uppskatta" av Stefan Klein.

Upplevelsen av tid är ofta sådan att den tycks gå fortare och fortare ju äldre man blir. Klein menar att det hänger ihop med upplevelsen av vår omvärld. När man är liten och inte har sett så mycket blir många upplevelser förstagångsupplevelser. Ju äldre man blir, desto mer repetition utsätter vi oss för, och upprepning avtrubbar varseblivningen.

Det är alltså förstahandsupplevelserna vi kommer ihåg bäst och visst är det så att de perioder då man upplever mycket nytt är sådana man tenderar att ha kvar tydligast i minnet. Semesterresan till en ny ort med nya människor lever liksom längre än de betydligt många fler dagar man sitter framför datorn på kontoret. Nu kan ju just det visserligen ha sina fördelar, men själv blir jag aningen stressad av att jag liksom tappar en massa liv. Tid som jag har levat men inte lagrat.

Enligt Klein består räddningen i att skola vår uppmärksamhet. Om vi lyckas låta uppmärksamheten dröja i nuet förlänger vi vår upplevelse av tid. Dessutom blir vi gladare, för systemet för styrning av uppmärksamhet och systemet för styrning av lust och nyfikenhet hänger ihop.

Det här får mig att tänka på förälskelse. Jag har läst någonstans att förälskelse triggas igång när vi utsätts för något nytt som väcker vår nyfikenhet. Det är därför det är så svårt att hålla en förälskelse vid liv i ett parförhållande. Efter ett tag är det inte så mycket som förvånar med den där partnern längre, man kan tvärtom känna varandra irriterande väl. Min mormor sade en gång att ett sätt att få en relation att hålla är att behålla vissa saker för sig själv, för annars försvinner spänningen. Hon har svårt att förstå dagens parrelationer där många tenderar att vara mer kompisar som berättar allt för varandra, än två personer som ska lära känna varandra under nästan ett helt liv.

För mig blir slutsatsen att det där jag hörde i ett av avsnitten av tv-serien "Jakten på det perfekta livet" med Hanna Hellquist i höstas bör stämma; att ett sätt att hålla liv i en relation är att se till att uppleva nya saker med varandra. För om det är svårt att hela tiden se något nytt i sin partner kan man i alla fall se till att vara nyfikna på livet tillsammans. Då får man ju dessutom ett längre liv på köpet, rent minnesmässigt. Win-win:-)

Minns första riktiga skidresan, första gången i Vemdalen, första sittliften-erfarenheten och min första after ski.

"Gott-ont"

Var hos massösen idag. Det var skönt. Och inte. Hon knådar inte så mycket som hon trycker. Och oj vad hon trycker! Hon letar upp de ondaste ställena och trycker det hårdaste hon kan. Hon är "the master of muscles" och med sina nypor tvingar hon de motspänstigaste muskler till underkastelse.

När jag ligger där och pustar och piper av smärta frågar hon; "Gör det gott-ont eller ont-ont?" Jag vet inte om det är direktöversatta amerikanska uttryck, det är därifrån hon kommer, eller om det är hitte-på-uttryck som bara hon själv använder. Men jag förstår vad hon menar. Gott-ont smälter bort och man står ut med det för att man vet att det blir bättre. Ont-ont är bara en pina. Det gör konstant ont och erbjuder ingen avslappning.

Det är sällan jag läser Svenska dagbladets understreckare längre, men i onsdags kom en riktigt intressant artikel av Merete Mazzarella – en favorit bland skribenterna. Artikeln heter På spaning efter den tid som ständigt flyr och jag kommer att återkomma till den i annat ärende, men där refererar hon i alla fall till en stressforskare vid namn Marianne Frankenhauser som använder ordet "glad-stress". Det är apropå hur vi upplever tid och stimuli, om skillnaden mellan den mängd stimuli man utsattes för i en äldre tid, och den mängd vi utsätts för idag. Ofta hör man talas om utvecklingen i negativa termer, men här lyfter Merete fram att forskare visat att ett högt tempo faktiskt påverkar både prestationsförmåga och kreativitet på ett positivt sätt. Och att det till exempel kan betyda att man om man går i pension kan uppleva att man med ett minskat tempo också tappar just "glad-stressen".

Nästa gång när jag sitter på jobbet och blir uppjagad av långa att göra-listor eller känner en annalkande livskris, då ska jag hädanefter fundera på om det jag känner är glad-stress eller helt enkelt bara stress. Om det gör ont-ont, eller om det är värt att stå ut för att det blir bättre sedan.

"No-stress" på Kuba. All inclusive.

Fy för fördomar

Jag tycker om att tänka på mig själv som en fördomsfri person med öppet sinne. Dels för att det låter bra och dels för att jag misstänker att jag kan missa bra saker om jag inte kan skilja på sant och falskt. Ja, och så vill man ju inte gärna vara orättvis heller, fy för sjutton.

Det är ju så klart bara fantasi, för jag har en hel massa fördomar och till mitt försvar får jag väl säga att själva principen är nödvändig för att hjärnan inte ska få en burn-out. Men när de visar sitt fula nylle försöker jag i alla fall notera dem och låta bli att bara lägga dem till handlingarna.

Så till saken. Jag har en kollega, en tio år yngre och tio centimeter kortare kille som ser lite ut som den där latinoskådespelaren som man har sett men inte kan namnet på. Jag misstänker att han flirtar med mig (och jag skriver misstänker eftersom jag är lite trög på att lägga märka till sådant) och när jag första gången noterade/inbillade mig (som sagt) det blev jag så överraskad att jag var på vippen att förvånat utbrista ett "flirtar du med mig!?". Men eftersom jag för det mesta censurerar det jag tänker innan jag säger det, höll jag käft och det var tur eftersom vi stod i en väldigt liten hiss som var väldigt full med andra kollegor.

Hur var det med fördomarna då? Jo, förvåningen över uppmärksamheten kom...ja...av flera anledningar, men framför allt reagerade jag på åldersskillnaden. Varför i hela friden skulle en kille som är tio år yngre än jag själv flirta med mig? Bevis på fördom 1. För varför skulle åldern spela någon roll? Egentligen? Och ännu värre blir det när jag upptäcker att jag antar att om rollerna var omvända, och alltså jag skulle vara killen och han tjejen, då skulle det kanske vara konstigt av andra anledningar men inte främst på grund av just åldern. Bevis på fördom 2. Huga, hur konventionell får man va'?! Nä, det här måste utredas.

Look-a-like med förmodad jämnårig danspartner. Från wodumedia.com

Jag är en pommes frites

Nu har knotor knäckts, halsen dragits ut och muskler rådbråkats. Nu är jag redo för vårens träning och jag har precis bestämt hur den ska se ut! Det blir en retur till Friskis&Svettis med tre pass i veckan där en normal vecka helst ska innebära åtminstone två pass intensivträning med Medel Puls, Intervall Flex eller Intensivgympa. Jajemen, här ska förbättras så det står härliga till. (Notera fegkursiverna.) Dessutom ska det kritiska stället av ryggen runt nedre delen av revbenen mjukas upp enligt kiropraktorn, hur det nu ska gå till.















Det här betyder tyvärr ett åtminstone tillfälligt adjö till Body Combat och Zumba, men det kan inte hjälpas. När det behöver tas rejäla tag litar jag mer på de utmattningstekniker som funkat förut. Och det behövs, för magen har växt för varje månad det senaste året och det är både obekvämt och oroväckande. I synnerhet som jag ända sedan jag hörde talas om att det fanns nojat om att jag kan vara en så kallad pommes frites-människa, alltså en person som är smal utanpå men fet inuti. Nä, jag vill kunna äta en efterrätt utan att vara rädd för att samtidigt bädda in organen i ett täcke av farligt fett. Som tur är har jag en sådan där tokavancerad våg som mäter både kilo och fettandelar, och ett måttband har man ju, så insatsen ska dokumenteras med före och efter där efter får bli veckan innan midsommar. Så var det bestämt.

Note to self: Boka in fler massagepass.

Upp till bevis

Börjar 2013 med nackont. Har sluppit det i flera månader och som alltid när något inte ger sig till känna på ett tag börjar man tro att det nog aldrig kommer att hända igen, oavsett om det är bra eller dåligt. Var riktigt duktig på att spendera lönen på förebyggande massage och kotknackning innan jul och det hjälpte tydligen för redan tredje dagen tillbaka på jobbet efter juluppehållet small det till. Aouch! Ja, det där med att förtränga dåligheter och hoppas på det bästa är inget som håller, ens för instabila nackar. Som av en händelse har jag både massös och kiropraktor inbokad just den här veckan, så nu är det upp till bevis med råge!

Medan jag tycker synd om mig själv och anstränger mig för att ignorera oväsendet från grannens envetna borrande i min vardagsrumsvägg (vilken grannen omöjligt kan borra i eftersom den vetter rakt ut i gränden, hur kommer det sig!?) försöker jag få inspiration från en god idé som just har gått på SVT1. "En tavlas hemlighet" lockar tittaren in i konst och historia genom inlevelse och dramatik. Där kan man snacka story-telling, utan att det blir corporate bullshit! Pedagogiskt och roligt, det värmer i en kommunikatörs yrkeshjärta.

Bak och fram

2013. Jag brukar ha för vana att se så mycket fram i tiden att jag så här vintertid inte är riktigt säker på vilket år jag egentligen befinner mig i, men i år är det annorlunda. 2013 känns fortfarande nytt och ovant, och av någon anledning är det svårt att verkligen sätta punkt för 2012.

Det jag framför allt tar med mig från 2012 är att jag faktiskt har vågat, mer än jag vågat på länge. Framför allt har jag försökt igen efter att ha förlorat, och det känns väldigt bra! En annan sak jag tar med mig från 2012 är inspiration från mina vänner som driver eget företag. De gör något de själva trivs med och är stolta över, och det går bra.

Bästa sättet att reflektera över året är att bläddra bland sina bilder och jag blir lite bättre för varje år på att dokumentera det jag gör. Därför kommer här en liten bildkavalkad från några sådana tillfällen.

Året 2012 började på Kuba. Det var varmt, det var god mat, det var salsa vid poolen. Jag minns att jag fick en komplimang för min dans och att jag inte höll med om att "what happens in Cuba, stays in Cuba".

Senare i januari var det dags för en överraskning jag planerat för en väns födelsedag, middag och övernattning på fina Clas på hörnet efter en öl på välbevarade Östra station! Dagen därpå åkte vi till Fjärilshuset, mitt första besök någonsin.

I mars fick jag besök av hela familjen när syster fyllde år och senare, men inte varmare, blev det ett besök i stugan och ett i skogen...

Så blev det april och aprilväder, bubbelbad på en kall brygga på Rånäs slott, ett överdådigt afternoon tea i fantastiska lokaler och en av de bästa måltider jag någonsin ätit!

Så målade jag blått i vardagsrummet, gick en bit på Sörmlandsleden och lyckades ragga upp hela 17 tjejer till Vårruset i maj, riktigt bra. Sommaren inleddes med midsommar på Visingsö med syrrorna. Det blev pizza till middag för alla affärer var stängda, och kallt var det också. Men midsommardagen bjöd på lagomt vandrarväder.

Och så fick jag nytt jobb och det blev avskedsskål under sista jobbveckan på politikerveckan i Almedalen. Sade hejdå till många kära, kära kollegor, bara en sista blick på skrivbordet...

Semesterresan gick till England, den absolut varmaste veckan på året. Gick i shorts och linne på asfalten, sprang i Hyde Park och såg Les Miserables.

Innan hösten drog igång firade jag två bröllop, ett för en kusin, ett mellan en kär vän och en kollega. Puss på dem! Hösten bjöd på fler äventyr. Först ett återseende av Bryssel efter över 15 år i samband med en jobbresa i september.

Sedan en höstig retur till London i oktober till en kurs som tröttade ut mig så dant att jag åkte till fel flygplats när jag skulle hem. Dagen därpå åkte jag tung i hjärtat till Gotland efter en konflikt på nya jobbet och efter fyra sköna dagar försökte jag ge bort det där hjärtat till min resekamrat.

Efter en vilsam stughelg fortsatte hösten med en novemberresa till Paris där dimman låg över staden hela helgen. Det var tur jag inte var där för att se Eiffeltornet.

Och så blev det december, och jul! Byggde med möda ett dass av pepparkaksdeg, gick på julmarknad och julkonsert. Åkte till familjen i Småland och spenderade en ledig vecka med att läsa, spela spel, gå på bio, shoppa och äta, äta, äta.

Och så nyår så klart. Mer mat, så mycket att det inte gick att sova ordentligt! Champagne och cigarr så klart.

Jaha. Och 2013 då? Mindre kött har jag bestämt efter ett moraliskt intermezzo med en kaninpäls i Paris. Och lite resa vet jag redan att det blir. Och inte behöver jag se så djupt i kristallkulan för att inse att det kommer att bli många fler tillfällen att våga, och våga igen.