Att få äta utomhus är en fantastisk ynnest som kommer med solen! I morse åt jag frukost ute på balkongen, visserligen i sällskap med spindelnät och förra årets torra rester av en lavendel i balkonglådan, men i kortärmad pyjamas och en morgontidning som osade trycksvärta i värmen.
Och så ser ju mat liksom roligare ut när den kommer ut i solen. I synnerhet nyttig mat. Som kokt lax med grönsaker och hemmavispad sauce hollandaise:-) Intagen efter en springrunda i skogen. Det är fantastiskt vad sund jag känner mig!
Fast egentligen åt jag inte kokt lax med grönsaker idag, det var förra veckan. Istället åt jag en hamburgare på rågbröd med falukorv, ägg och sallad, med inspiration från ett numera nedlagt 50-talsfik som förmodligen gick under för att de sålde mackor bestående av en halv falukorv eller arton köttbullar.
Och efter det en efterrätt mixad på lite överbliven vispgrädde, yoghurt, florsocker och frysta blåbär från säsong 2011, toppad med lite glass. Aaah!!
Men sprang gjorde jag faktiskt, 5 kilometer på 30 minuter prick. Kände mig väldigt nöjd, i synnerhet som sträckan var väldigt backig. Kan också rapportera att liljekonvaljerna har börjat blomma och om jag inte hade varit så koncentrerad på att klara av att springa 5 km i ett sträck hade jag plockat med mig några hem.
Jag jobbar heltid som kontorsråtta och spenderar större delen av mina dagar med ett ganska begränsat antal personer omkring mig. Eftersom vi är så få kan vi påverka varandra ganska mycket med den energi vi delar med oss av.
För några år sedan genomförde jag och en kollega ett uttalat test. Det var under en tuff period då vi märkte att vi själva också spenderade mycket tid på att klaga, med följden att vi för det mesta satt med hängande huvuden och inte direkt älskade våra jobb. Vi bestämde att vi inte skulle säga något negativt under hela arbetsdagen, och att om vi råkade eller verkligen kände oss tvungna att säga något mindre bra om någon särskild person som kompensation var tvungna att säga något positivt om densamme/a. Det här testet pågick i ett par veckor och det var överraskande tufft. Vi kom på varandra hela tiden med att säga negativa saker och fick medvetet formulera om det vi sade.
Jag har tänkt på det där fler gånger sedan dess eftersom det inte handlar om att förtränga dåliga saker men om att undvika att sprida dålig energi genom det sätt man pratar om dem. Men trots att jag tänker på det är det oerhört svårt att hejda de allra trivialaste saker. Som det där med strul i kollektivtrafiken. Den senaste veckan har jag vid två tillfällen kommit senare till jobbet på grund av tunnelbanestrul. Och trots att jag när jag står där i trängseln och irriteras och försöker tänka att jag så snart jag kommit ur kaoset ska andas fri luft och tänka på något annat, är det första jag säger när jag kommer till jobbet att det är strul i tunnelbanan! Why!?
Om man inte kan hålla inne med något så vardagligt som strul i tunnelbanan, hur ska man då orka hålla emot den negativa energi som kommer av svårigheter i själva arbetet? Nä, den här veckan som kommer, och det får också blir ett uttalat test, ska jag aktivt undvika att säga något dåligt som inte behöver sägas, och som strategi anta utmaningen att för varje gång jag får impulsen att säga något dåligt, istället komma på något bra. Varför belöna mig själv och mina kollegor med minus när det finns så mycket som är plus?
Har funderat en del på det där med optimism som vägen till lycka de senaste dagarna. Igen.
Det stör mig att ens livskvalitet ska vara på något sätt förutbestämd.
Egentligen tror jag att jag i grunden är en glad person. Kanske är det alla år av läsning av självhjälpsböcker, mer eller mindre filosofiska betraktelser och grunnandet över livets och mänsklighetens mening som tvingar mig att tro det, eftersom alternativet mer eller mindre skulle döma mig till ett mindre levnadsvärt liv. Det är ju till och med vetenskapligt bevisat nuförtiden.
Kanske är det föreställningen om mig själv som glad som när den krockar med det faktum att jag så ofta inte är just det, som får mig att spontant säga att jag inte hör till de där överdrivet optimistiska 80 procenten.
Och om det nu är så, återstår det då bara att tacka för fisken och godtaga att jag kommer att leva resten av mina dagar ensam, dö en för tidig död i brist på fysisk beröring och den mening nya generationer ger ens liv, alternativt ha sex med random personer utan njutning och adoptera ett fadderbarn som kompensation, söka mig till pensionärsgruppresor för att slippa spendera semestern som eremit eller i snälla vänners gästrum, förfalla till dåliga vanor eftersom ingen säger åt mig att låta bli, skaffa ett gäng katter och börja prata högt för mig själv, bara skriva cyniska kommentarer på Facebook och förkunna mänsklighetens undergång, kanske skämma ut mig genom att flirta med män som jag tror är i min ålder men är tjugo år yngre eftersom jag inte kan kännas vid vad tiden har gjort mig, spendera min lön på ansiktsbehandlingar av rädsla för de rynkor som obönhörligen kommer att bli fler, bli övernitisk i hemmet och överbeskydda blommorna i balkonglådan eftersom det är det enda jag kan spendera min omsorg på? Okej, det där sista var lite överdrivet, det kommer aldrig att hända.
Jag menar inte att vara otacksam. Livet är rikt och det går sällan en dag då jag inte känner mig tacksam över att ha både förstånd och kropp som tillåter mig att uppleva det. Men jag vill ha mer. Och då känns det som att sitta i en rävsax när jag tänker på att det kanske inte spelar någon roll.
Jag har alltid satt något slags ära i mitt realistiska sinnelag och så länge jag kan minnas ursäktat min brist på optimism inför min egen framtid med att det ju ändå borde vara bättre att slippa bli besviken än att bli positivt överraskad. Någonstans har jag väl känt att det just är en ursäkt och att den där realismen kanske ligger mig mer i fatet än jag vill erkänna.
Nu har vetenskapen bekräftat min känsla. Forskaren Tali Sharot har under flera års tid studerat vad det innebär att 80 procent av alla människor bär på en överoptimistisk tro på den framtid som ligger framför dem själva och deras närmaste. Föga överraskande är det så att den här övertron visserligen leder till att de tar onödiga risker med sina liv när det gäller sjukdomar och olyckor, men det leder också till att de lättare reser sig efter ett slag eftersom de hela tiden tror att saker och ting kommer att bli bättre. Det är till exempel därför folk fortsätter att gifta sig trots att skilsmässostatistiken tydligt visar att förutsättningen för att relationen ska hålla på sikt är rätt kass.
Människor som bär på den här inställningen är omedvetna om att de gör det. Och med det ställer jag mig frågan hur man, om man tillhör de övriga 20 procenten, medvetet kan försöka bli som en sådan där optimistisk typ som ju ändå i stort verkar leva ett lyckligare liv.
Jag misstänker att svaret som i så många andra fall ligger i tacksamhet. Att aktivt känna och uttrycka tacksamhet över det man har och det som finns, att uppriktigt önska andra människor lycka och framgång och helt (fullkomligt icke-) enkelt övertyga sig själv med bevis på att bra saker kommer att hända.
Sonia Choquette, en ivrig förespråkare av metoder som kan hjälpa en att uppleva överflöd i vardagen, berättar att hon och hennes många syskon varje dag fick med sig ett uppdrag från sina föräldrar; "vi förväntar oss att du kommer att uppleva fantastiska saker idag och vi ser fram emot att få höra om dem när du kommer hem". Vad sägs om den!? Det verkar ju ha funkat på henne i alla fall kan man ju konstatera. Se t.ex. här.
Ursäkta, men jag måste bara säga att så kallade genier, i synnerhet för länge sedan döda manliga genier, är tråkiga. Så fort jag hör talas om ett manligt (som det ju oftast är) geni slår skepticismen så kraftfullt med vingarna i min hjärna att jag liksom inte kan ta in vad det nu är den där mannen ska ha gjort som är så otroligt speciellt.
Det är tydligen Strindbergåret i år, vilket jag vet bara på grund av det gnäll som givits rum i Svenska Dagbladet över hur lite pengar man satsar på att uppmärksamma detta sällsamma år i jämförelse med hur mycket stålars som tidigare år har satsat på andra hädangångna genier i Sverige och utomlands. Låt mig bara säga att I couldn't care less.
Det är inte så att jag vill förminska betydelsen av vissa individers insatser på vilket område de nu må ha varit verksamma inom, men att kalla folk för genier och vältra oss i dessa människors storhet känns inte som rätt sätt att visa tacksamhet, varför inte hylla allt det som har hänt TACK VARE deras insatser när de nu är så geniala?! Eller för den delen leta rätt på och hylla de människor som gör geniala saker idag?
För att återgå till Strindberg såg jag igår kväll några minuter på ett extrainsatt Babel som just handlade om Strindberg där folk från den litterära och dramatiska världen intygar att Strindberg var ett geni trots att några av dem samtidigt säger sig ha uppenbara problem med hans texter. Idag besökte jag Fotografiska museet och självklart var Strindberg representerad även där, i dussintalet bilder där han ser exakt likadan ut med fåfängt rufsigt hår och en ansiktsbehåring vars enda syfte kan vara att dölja det faktum att han ser ut som en tant, med vek haka och snörpig mun. Hur är det möjligt att en sådan omanlig man, fåfäng, humorlös och med pipig röst fick till synes självständiga kvinnor på fall? Och hur kan en person som ägnade så mycket kraft åt mysticism och försök att på egen hand tillverka ett grundämne samtidigt betraktas som ett geni? Var han alls medveten om vad han gjorde eller blev han nyskapande bara för att han ville få uppmärksamhet genom att vara politiskt inkorrekt?
Jag ber om ursäkt. Låt de få sitt Strindbergår, de som vill. Men något är det i det hela som inte smakar bra, har bara inte kommit på vad det är.
Okej, med nytt jobb i faggorna är det väl naturligt att man funderar på just det där med arbetsliv. På hur stor del av ens tid det tar och på hur mycket energi man lägger på det. Känner att det kommer att bli en del inlägg om det här framöver.
Min pappa har vid något tillfälle sagt att det egentligen borde finnas ett tydligare ekonomiskt (såväl för en verksamhet som för ett samhälle) intresse att se till att folk hamnar på rätt ställe i arbetslivet. Det finns så många människor som sitter på fel stol och därför inte bidrar med hälften så mycket eller har skuggan av så mycket kul som de skulle gjort och haft om de hade suttit på rätt stol.
Jag tänkte på det häromdagen när jag såg följande presentation av Erik Fernholm, en föreläsare som arbetar med tillämpad lyckoforskning, eller positiv psykologi.
Videon säger att om vi befinner oss i ett positivt känslomässigt tillstånd så är vi så mycket mer kreativa (enligt ovanstående nämnda experiment så mycket som 320 procent mer kreativa) än om vi befinner oss i ett känslomässigt negativt tillstånd. Det här borde vara högintressant för vilken företagsledare eller chef som helst som har ambitionen att åstadkomma något. Men även för varje individ som sitter på ett arbete som har utrymme för nya lösningar och idéer, hur små de än må vara. Tänk också vad mycket roligare allt är när man känner att kreativiteten flödar! Det där vill jag verkligen ta fasta på, och då gäller det att hitta strategier för att hitta det där positiva känsloläget när det är dags att börja jobba.
Via ett tips på Lyckobloggen hittade jag ett TEDtalk som redovisar resultat från en studie av hur människor lever i de områden där det finns högst andel hundraåringar – hundraåringar med ett aktivt liv.
En av de saker man kom fram till att de hade gemensamt var att de vet varför de går upp på morgonen. I Japan finns ett ord för det här begreppe,t reason-to-get-up-in-the-morning. När man i en enkät frågade hundraåringarna vad deras anledning var kunde det svara direkt. Det kunde handla om att varje dag vilja bidra till familjens försörjning, bli bättre på en kampsport, umgås med sitt barnbarnbarns barn.
Sannerligen tänkvärt. Jag har många morgnar ställt mig frågan om varför jag ska bry mig om att gå upp utan att kunna ge mig själv ett motiverande svar. Jag menar inte att jag hellre skulle dö, jag menar bara att jag inte vet varför jag lever. Jag tror inte att det finns någon mening med att just jag lever och därför är jag fri att hitta på min egen anledning – precis som dessa hundraåriga japaner verkar göra. Att sätta ord på det, om det så bara är att man tycker om att äta frukost, skulle förmodligen göra att hela dagen kändes mer meningsfull.
Andra saker som dessa människor har gemensamt är:
De rör sig i vardagen – ska de vispa ägg så gör de det manuellt, man går mycket, arbetar i sin trädgård, gör val som motiverar dem att röra på sig. Och, om de någon gång skulle träna så gör de sådant de verkligen tycker om.
De har regelbundna pauser som minskar stressnivån – det kan handla om att man som adventisterna varje vecka ägnar ett helt dygn åt att ta hand om sina nära och vara ute i naturen, oavsett hur mycket man har att göra på jobbet eller hur stökigt det är hemma. Man samtalar, ber, promenerar, sådant som ger avslappning för både kropp och själ.
De har en vokabulär som omfattar mening – som japanerna med sitt ord för reason-to-get-up-in-the-morning. Och, de vet varför.
De äter bra mat och lagom mycket mat – inte för att de inte har tillgång till kött, fett och mycket mat, utan för att de aktivt tänker på att äta bra och inte äta för mycket.
Socialt sammanhang/kontakt – man föds in i ett socialt sammanhang där alla generationer tar hand om varandra. Man sätter sina närmsta först och umgås med människor som också lever hälsosamt. På samma sätt som man påverkas negativt av negativa människor ökar risken för ohälsa om de personer man umgås med lever ohälsosamt – och tvärtom!
Jag har i dagarna börjat på nytt jobb! Det har varit lite dags i två års tid, men jag är glad att det tog den tid det tog. Det senaste året har nämligen varit ett roligt och intressant år på mitt tidigare jobb vilket gör att jag lämnar det med saknad istället för med en suck av lättnad.
Senast jag befann mig på ett nytt jobb var 2006 så jag känner mig tämligen desorienterad. Än så länge har jag inte börjat tvivla på att jag kommer att kunna motsvara folks förväntningar i min nya tjänst, men å andra sidan har jag en väldigt dimmig uppfattning om vad det egentligen är jag ska åstadkomma. Förr eller senare kommer det hela att falla på plats, det vill jag i alla fall förutsätta, och fram till dess gäller det att fokusera på rätt sak för att inte känna sig otillräcklig i onödan.
Häromveckan läste jag i en artikel i Svenska dagbladet om en studie som visar att graden av framgång ofta motsvaras av graden av engagemang. Om du arbetar med något du tycker om och känner dig entusiastisk inför så har du betydligt större möjligheter att lyckas med det du gör än om du grottar med något du gör bara för att du behöver en lön. I samma anda talar dem som är förespråkare av attraktionslagen – ha kul med det du gör och saker och ting har bättre förutsättningar att falla på plats.
Så, istället för att undra över om jag är tillräckligt stor för den uppgift som står inför mig på nya jobbet ska jag koncentrera mig på det faktum att jag har hamnat i en miljö som jag verkligen tror att jag kommer att trivas i, en typ av miljö som jag har sökt ända sedan jag slutade studera på universitetet och som jag nu tack vare den erfarenhet och de kunskaper jag har tillägnat mig genom åren, de goda referenser jag har tjänat ihop och de härliga vänner jag har som vill mitt bästa, faktiskt har hamnat i! Är det inte helt fantastiskt?
Jag är inte en lättentusiasmerad person, tyvärr, men bara genom att skifta fokus och rikta blicken mot det som känns roligt, intressant och spännande istället för mot det som känns otryggt, farligt och förminskande, förbättrar jag mina chanser till framgång. Så vad sjutton...here I come!!
Jag tycker verkligen om vackra saker. Och ett sätt att få se vackra saker är att besöka gamla byggnader. Hittills i år har jag besökt tre sådana fina miljöer. Först 1700-talsgården Claes på hörnet där jag övernattade i ett rum där man ansträngt sig till och med inne på hotellrumstoaletten, sedan Rånäs slott som verkligen slog mycket annat jag sett men som tyvärr verkar ha moderniserat hotellrumsinredningen till oigenkännlighet sedan dess, och så igår Häringe slott där jag spenderade ett par timmar under afternoon tea-tid.
Salongen jag satt och drack te i hade fantastiska tapeter, men jag vågade inte hala fram kameran där när folk satt och mumsade kakor i all stillsamhet. På toa däremot tog jag kort på taket som hade ett lager av riktigt guld!
Varje gång jag känner mig nere är receptet jag ger mig själv att sätta mig i rörelse. Det är en lärdom från en period när livet kändes meningslöst veckor i sträck, så där länge att man liksom aldrig fick tillfälle att komma upp till ytan och få lite luft mellan varven. När allt känns motigt och handlingsförlamningen infinner sig är rörelsen motvikten. Det gäller att veva igång maskineriet om så bara rent fysiskt, för med en kropp i rörelse är det lättare att få igång också den inre energin.
Ett sätt att sätta sig i rörelse är att aktivt tänka i manifestationer à la attraktionslagen. Det känns konstruktivt i all sin flummighet och om man bara kan lösgöra sig från tanken att det skulle handla om självbedrägeri kan det verkligen sätta igång den inre motorn. Den ger dig något att göra med det uttalade syftet att fylla dig med en positiv känsla. Påmindes om det precis när jag var inne på Lilou Maces webbtv-kanal och såg en liten intervju med Sonia Choquette.
Tror jag ska leka lite på min whiteboardtavla idag, det är märkligt hur kreativt det känns bara att sätta en penna till den glatta ytan!
