Behov av förändring

De senaste veckorna har varit oroliga. Det kryper i kroppen av vilja till förändring. Nytt jobb, nya relationer, ny vardag, nytt allt. Vad gör jag då? Söker jobb på löpande band? Dejtar varannan dag för att hitta den där nya relationen? Planerar för en flytt?

Nej, jag målar om. Det där med att agera utanför sin bekvämlighetszon är...obekvämt. Lättare då att förändra sådant som man vet att man klarar av utan några större åthävor. En tillfällig fix som inte löser ett enda av mina "problem" men som åtminstone ger mig lite energi och inspiration.

Den här gången är det vardagsrummet som står på tur. Där är vitt vitt vitt och me no like. Leker i Alcros färgsättningsprogram och har målat en klutt på ena väggen. Som vanligt ber jag vänner och familj om smakråd. Och som vanligt dissar alla – ja, ALLA, mitt val. Som tur är vet jag att det jag själv väljer brukar bli bra till slut, så självklart kommer jag testa. Blir det fel är det bara att göra om och göra rätt. Mycket lättare än att hamna på fel jobb eller i fel relation.

Trollsång

Idag har jag sjungit. I kör. Det är nog första gången i vuxen ålder om man inte räknar snapsvisor.

Jag har tänkt ett tag att jag skulle vilja lära känna mig röst bättre, för jag känner att jag som många kvinnor lätt pratar i ett för högt röstläge vilket inte är särskilt bekvämt. Dessutom misstänker jag att man blir mer tagen på allvar om man inte låter halvhysterisk.

För ett par veckor sedan dök en möjlighet upp via Sveriges Informationsförening i form av ett frukostseminarium som jag anmälde mig till. Så klockan nio imorse stod jag i en lokal med full insyn från Kungsträdgården i Stockholm och plockade äpplen och lufsade omkring som ett troll, vevade med armarna och slängde iväg min röst rakt ut i parken – övningar för att försöka hitta ett röstintervall som håller för ett helt rum fullt med folk.

Det var roligt faktiskt. Och, när jag fick vara alt istället för sopran gick det till och med att sjunga. Vill mer!

För övrigt kan det vara bra att veta att det bästa röstläget man kan få, har man när man är glad. Då blir rösten lätt starkare och bär längre.

En av morgonens övningar gick ut på att gå omkring framåtböjd med armarna hängandes mot golvet och sjunga "jag är ett stort, tungt och lufsigt troll".. Tänkte på den här trollpackan av Bauer som jag har hängandes på väggen hemma. Hon ser ju vansinnigt trött ut.

Typiskt

Alltså. Sedan i höstas har jag planerat att gå Restaurangakademiens dessertkurs. Den hålls bara en enda dag per termin och i höstas upptäckte jag den för sent. Spanade in den innan jul men var lite short om cash i och med Cuba-resan. Ville därför vänta till februarilönen så att jag säkert visste att jag hade råd.

Vad händer? Det blir fullt. Och utan mig! Helskotta. Och jag som kom in i ett sådant "go get it"-mode.

Nå, jag får väl försöka lösa dessertmysterierna själv då. Jag vill ju veta varför man ska hälla chokladen i äggsmeten och inte tvärtom, varför det absolut inte går att göra maräng med allra minsta vatten i äggvitan, hur det kommer sig att man kan göra en tokkladdig och fullständigt ofluffig kladdkaka trots att det står bakpulver i receptet, och varför det ibland är så viktigt precis hur mycket man vispar. Kort sagt, allt sådant som kokboksförfattarna aldrig berättar och därmed dömer alla amatördessertmakare till högriskklantar.

Internationella desserter och bakverk står också på studieönskelistan.

Go get it!

För ett par veckor sedan var jag på Antikmässan i Älvsjö och tittade på vackra saker. Ojojoj vad mycket fint det fanns där! Var där i fyra timmar och bara tittade på prylar.

Bland annat fick jag syn på en köksklocka, 50-tal. En typ av klocka jag har letat efter i några år faktiskt. Ändå slog jag inte till direkt när jag fick höra priset, 750 kronor.

Lämnade montern för att fundera på saken, bara för att se när jag vänder mig om att en kvinna travar rakt fram till klockan, pekar och börjar prata med försäljaren.
Jag känner hur jag plötsligt bara MÅSTE ha den där klockan och kutar tillbaka till montern, ställer mig precis bakom kvinnan och försöker med mental kraft få henne att gå därifrån. Hon går. Och jag kastar mig över min klocka. MIN klocka.

Nu sitter den på köksväggen och den passar där hur bra som helst. Och tänk att jag nästan lät den försvinna mellan fingrarna. Trots att jag ju visste vad jag ville ha. Nunca más, säger jag bara. Eller vad det nu kan heta.