Det här med inre ro

... meditation .... (smask, smask) ... det ska inte vara så allvarligt (handviftningar) .... att hitta ... (smask) ............................................... andningen (pekar med båda händerna mot magen) (smask, smask) ....... bli inte förvirrad av tusen års (smask, smask) .......................... sittandet är heligt, gåendet är en kamp .........

Efter en ovanligt förvirrad introduktion av prästen som för dagen har sitt vita hår i en tofs i nacken är det dags för en halvtimmes sittande meditation och en sväng i kyrkgången. Det är tyst och lugnt, jag vajar till både två och tre gånger på min lilla pall men lyckas undvika att skamligt falla framlänges med pannan i stengolvet. Tankar och bilder, i halvvakna sekunder också drömmar, flyter omkring fritt bakom ögonen. Det enda som hörs är mina egna och de andra meditatörernas andning och kurrande magar.

Vi sjunger (hummar i mitt fall) A Me Ho Chi No, eller nåt, jag kommer aldrig ihåg men det handlar om himlen och jorden.

Så är det slut. Känner mig lugn och harmonisk, tacksam över att jag för tredje gången lyckats ta mig från jobbet i tid för att hinna med meditationen innan måndagens träning.

Då får alla plötsligt bråttom. Viker ihop mattor, hastar iväg med meditationspallar till förrådet och drar på sig skorna. Innan jag fått på mig jackan är de andra på väg ut genom kyrkporten. Står häpet kvar och undrar om jag missade poängen.

Helglyx

Åkte till Smådalarö gård i helgen med två vänner. Bara så där. Hängde framför brasan, bläddrade i skvallertidningar, bastade, njöt av solen, frossade hotellfrukost och pratade, pratade, pratade. Ja, och så tittade vi på Melodifestivalen och gick och lade oss klockan tio.

Jag är trög

Var till en näringsterapeut i förra veckan för att få reda på vad jag bör äta för att må så bra som möjligt och följa upp mina nya äta-rutiner efter galloperationen för några år sedan. Gjorde en så kallad ESTECK-mätning och man kan säga att jag fick reda på lite mer än jag var ute efter. Budskapet var som följer:

• Låg ämnesomsättning
• Långsamt nervsystem (dominans av det parasympatiska nervsystemet)
• Långsamma hjärtslag
• Tjockt och trögt blod
• Låg energinivå

Ja, och så var hjärnan tydligen inte på topp heller, men det kunde i alla fall vara tillfälligt.

Det positiva i allt detta är att jag är helt normal! Det mesta jag har tyckt var avvikande i min hälsa hänger ihop. Låga sköldkörtelvärden, låga blodvärden, frusenhet, spända muskler, problem med mjöl och mjölk, sockersug, torr hud och energilöshet. Allt hör ihop. Till och med min fallenhet för melankoli hör till bilden.

Jaha, och vad betyder det här då? Jo, det betyder för det första att jag verkligen inte bör äta mjölkprodukter, mjöl eller socker. Redan där kände jag hur livslusten liksom rann ur mig – det är ju allt som är gott! ALLT! Men det betyder också att jag inte behöver äta särskilt mycket kött vilket är bra eftersom min ambition det här året är att försöka dra ner just på köttet.

Det betyder också att jag behöver mycket värme och ljus och att jag behöver stimulans i form av t.ex. stark mat och mycket färg. Helst borde jag flytta till Spanien, tyckte näringsterapeuten.

Egentligen är det ju inget nytt under solen. Jag har ju misstänkt alla de här sakerna förut, till och med det där med färg som jag ju märkt länge ger mig så enormt mycket mer energi än vitt och svart, så mycket att jag kan känna ett sug efter det i ögonen. Men det är ändå bra att få det bekräftat av någon som vet något. Så nu vet jag alltså. Att jag är trög.

"Din hjärna har brist på energi, framför allt i de emotionella delarna och speciellt i de delar som är undermedvetna och har att göra med återhållna känslor." Jaha, vad ska jag göra med den informationen? 

Här kan man läsa lite om vad ESTECK-mätning är för något, hos Ängsgården.

Falling to pieces

Nu har jag haft den här jämrans låten på hjärnan i goda tre veckor. Det första neuronerna tar till så snart jag inte tänker på något annat.



Ja, och bara för det måste jag också posta en cover på samma låt som jag försöker varva med originalet för att jag inte ska bli utkastad från Youtube. Om man nu kan bli det.

Stop bitching!

Jag har så många gånger önskat att jag var optimist. Att jag kunde se med tillförsikt på framtiden, tänka att allt kommer att ordna sig till det bästa, att mitt liv är fullt och att allt jag önskar kommer att komma till mig.

Det är inte så att jag tvivlar på min förmåga att åstadkomma saker, det känns bara som om inget någonsin kommer att ordna sig utan min försorg vilket ställer oerhört stora krav på att de beslut jag fattar verkligen är rätt och inte istället leder käpprätt åt helvete.

Ja, jag önskar verkligen att jag kunde ta det lite lugnt någon gång, bara slappna av och njuta lite. Men, nu är jag inte sådan och hur mycket jag än anstränger mig verkar det inte förändras i någon större omfattning. Istället oroar jag mig alltid. Alltid. För att något är fel, för att jag har GJORT fel eller för att något KOMMER att bli fel. Inte undra på att jag har spänningsproblem så till den grad att jag inte har kunnat tugga ordentligt de senaste veckorna på grund av feldragen käke.

Som om nackproblem, tuggsvårigheter och grumliga tankar inte var nog går det här tyvärr ut över andra när jag inte kan hålla tyst med all oro. Det blir liksom lätt en klagokavalkad som inte är bra för någon. En person som gjort något åt sin klagolåt är Christine Lewicki. Hon har skrivit en av de mest populära böckerna i Frankrike just nu, J'arrête de râler, eller I stop complaining. Christine bestämde sig för att sluta klaga under de magiska 21 dagar som krävs för att bryta en dålig vana, och WOW, hela livet blev plötsligt bättre.

Och det hjälper faktiskt. Jag har testat det ett antal gånger och jag är mindre benägen att ge uttryck för min oro med klagan nu än jag var förr. Jag har dock uppenbarligen aldrig lyckats hålla mig i 21 dagar för ibland är det rent bedrövligt hur mycket skit jag spottar ur mig. Jag har bara väldigt svårt att säga att jag mår bra om jag inte gör det.



Det finns en annan teknik också. Åt lunch med en väninna igår som upptäckt att hon skapat en motreaktion på klagan. Flera av hennes vänner har barn och hon tycker att det alldeles för ofta klagas på just barnen. Tänk, vad man kunde göra utan dem, och tänk vad jobbiga de är och tänk om de ändå kunde sluta skrika, och...

Hon har själv en liten dotter med ett syskon på god väg, och även om det allra roligaste hon vet inte är att släpa på en två-åring som skriker så hon får spasmer inne på ICA Kvantum, har hon blivit försiktig med att klaga på det. För faktum är att det ju är en så liten del av tiden som ser ut så. Under större delen av tiden förstår hon inte hur hon överhuvudtaget kunde ha ett liv innan familjen blev till, och hon försöker kompensera andras klagan med att säga hur jäkla roligt det är med barn och hur fantastiskt mysigt och spännande det kan vara. Och ju mer andra klagar, desto mer känner hon sig som en reklampelare.

Men hellre det. Hellre reklampelare än avloppshål. Och kanske är det så att det till slut inte blir förljuget att säga att man faktiskt mår bra.

Procrastination

Läste i tidningen häromdagen om en forskare som konstaterat att vi gör bäst i att fatta våra beslut i sista sekunden. Alltså, att inte vara så snabb med beslut utan skjuta upp dem så länge det bara går.

Det här går ju verkligen på tvärs mot det mesta man har hört, för att inte tala om det lilla sunda förnuft man har utvecklat genom åren som yrkesverksam. Men skuldkänslorna vi får när vi lägger saker på hög utan att ta tag i dem är enligt Frank Partnoy något vi lärt oss känna helt i onödan.

Han menar att ju längre vi väntar med att fatta ett beslut om lösningen på ett problem, desto större möjligheter har hjärnan att ordentligt bearbeta det där problemet. Att skjuta upp beslut är helt enkelt mänskligt för att det är så vi fungerar, oavsett om det gäller jobb eller livet i övrigt.

Pust, vad skönt!! Jag som spontant reagerar på jobbiga beslut med att göra allt annat oviktigt först...hinner jag tänka innan det börjar skava. Och visst, där kom det. Nyckeln till att få det här att fungera är att FÖRST avgöra när du har din deadline.

Jag misstänker att just det här är en viktig anledning till varför jag kan känna mig så stressad i livet ibland. Jag vet att jag kommer att behöva fatta viktiga beslut i framtiden men jag skjuter dem framför mig av ovilja att ta tag i dem. Hur länge kan jag göra det? Tänk om jag missar min sista sekund.

Sorteringssystem i all ära. Problemet är att de förutsätter att man använder dem, inte att man är mänsklig.

Söt uppstötning

Nu när jag har etablerat att jag är snygg tänkte jag bara addera att jag också är smart, modig och pja, ett socialt geni.

Smart för att jag idag har minglat med forskare på omväxlande engelska och franska, modig för att jag igår med självklarhet knatade rakt in i en kyrka för att joina ett gäng zen-meditatörer som verkade veta precis vad de gjorde (till skillnad från moi), och socialt geni för att jag efter dagens seminarium lyckades motivera ett gäng trötta och upptagna människor att ta med sitt pick och pack till ett mingel i en tråkig kontorslokal – där jag sedan pratade oavbrutet i ett par timmar med olika okända människor slurpandes på ett glas champagne.

Ja, och så förresten är jag omtänksam också, och tar min champagnerusiga hjärna med till den tyska kollegan som försöker lära sig svenska, för att uppfylla mitt hot om att varje dag avkräva henne ett svar på svenska om vad hon gjorde kvällen innan.

Okej, det var det. Kände att jag behövde lite love bombing, nu känns det bättre:-)

Och för övrigt ska jag nog försöka göra det där meditationsbesöket till en veckovana. Kyrkgolv må vara hårda som..ja, sten, men 45 minuters vila från vardagen kan vara värd en insomnad fot eller två.

Hybris

Har varit lite låg ett par dagar den här veckan och jag misstänker att det handlar om inbillning. Inbillning är ett knepigt fenomen som tyvärr ofta får en att må dåligt. Men faktum är att man kan använda den till något.

När jag var yngre tyckte jag att det var jobbigt när jag upptäckte att någon tittade på mig. Jag inbillade mig att personen gjorde det för att jag hade konstiga kläder, glömt matrester i mungipan, en snorkroka hängandes ur näsan eller något annat jobbigt. Det gjorde mig självmedveten på ett sätt som tvingade in mig i ett hörn där jag kunde komma bort från blicken.

För några år sedan försökte jag medvetet ändra på det. Jag bestämde mig för att istället inbilla mig att den person som tittar på mig gör det för att hen tycker jag är snygg, är fin i håret, har coola örhängen eller för att hen undrar var jag fått tag i mina välpassande kläder.

Oj vad svårt det var i början! Men nu, jeez, ibland blir jag nästan rädd för mig själv. Näsan i vädret som värsta primadonnan, ruskandes på håret och smilandes som om jag fått en komplimang, bara så där. Och grejen är att jag lite skiter i vad den där personen tycker. Så länge jag inbillar mig att det är något bra, så mår jag bra. Basta!

Äh, bara mejkar mig lite – bara så där, tjejen som tror hon är ett snyggo.